Hoppa till innehåll

Dag: 9 oktober 2014

Nobelpriset i litteratur är ju som Melodifestivalen

– Määääh, jag har inte hört nån av låtarna. Men det är jähättedåligt alltihop.

– Nej, jag har inte läst någon av de senaste 20 Nobelpristagarna. Men de är definitivt helt obegripliga.

Fast allt hallabaloo runt omkring är ju alldeles fullt av både konfetti och backstabbing (hjälp mig gärna att hitta ett svenskt ord) som engagerar och hetsar upp oss. Därför får ni här och nu mina tre tips till pristagare – förmodligen alldeles åt pepparn allihop, men va fan.

ngugi-wa-thiong_oNgũgĩ wa Thiong’o [GU-gi wa-ti-ONG-go] eller – om man ska vara korrekt och kan sin fonetik och dessutom påpekar att det är uttalet när en anglofil försöker sig på namnet –
[əŋgu:´gi wɔθ:ɔ´ŋou].

Ngũgĩ är lika gammal som Lill-Babs (f. 1938), vilket lätt för associationer till hans pjäs Ngaahika ndeenda (1980; ”Jag gifter mig när jag vill”), som ju i sin tur för associationer till ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Han har 27 syskon, kan prata svenska eftersom han har pluggat här uti mörka Norden och har dessutom precis som Bob Marley ett barn i Sverige.

adonisAdonis (förut Ali Ahmed Said) är visserligen författare, men om man ska tro på namnet även en man som är mycket mån om sitt utseende – en sprätthök eller snobb. Han är nästan lika gammal som den sammetsögde Lasse Lönndahl, som definitivt kunde ha sjungit Adonis’ verk Sånger av Mihyar från Damaskus.

aldropRosmarie Waldrop är i Siw Malmkvists ålder, och Rosmaries bok Nothing Has Changed skulle lätt kunna vara namnet på Siwans memoarer. Parallellerna fortsätter eftersom Rosmarie har skrivit romanen The Hanky of Pippin’s Daughter och Tommy & Annikas pappa spelas av Siw Malmqvists man Fredrik Ohlsson och …

siw_pippi
… ja.

Bonusillustration: WALLDROP

Uppdatering följer vid ettsnåret när någon skriker ÄNTLIGEN och Peter Englund pratar franska medan jag korrläser motiveringen.

Uppdatering
Patrick Modiano! Patrick Modiano? Hm. Med ”hemlöshetstema”. Hm. NE:

Skärmavbild 2014-10-09 kl. 13.01.25

”Han skriver om minne, identitet och sökande. Hans böcker är ekon mot varandra” säger Peter Englund. ”Personerna kan dyka upp i en bok och återkomma i en annan.” Det låter ju jättespännande!

Motiveringen på engelska eftersom jag inte kan hitta den på svenska:

“For the art of memory with which he has evoked the most ungraspable human destinies and uncovered the life-world of the occupation.”

patrick_modiano
Fotografen har sagt åt den unge Patrick att pilla sig i örat och på hakan samtidigt.

En man i tv säger:
”Såsom vi alla fetischerar Paris, beskriver han Paris. Det är efterkrigstiden i sitt esse. Det är en nostalgi som präglar hela vår identitet.”

En annan man säger:
”Det är ett för säkert val. De kunde ha vågat sticka ut hakan mer.”

En tredje man säger:
”Det är inte ett politiskt val. Men det är en bra författare. Men det kanske finns politiska dimensioner om man läser om böckerna.”

Tydligen är förläggaren Elisabeth Grate alldeles fantastisk, för hon nämns av alla ideligen och hela tiden. Jag vet nu vart jag ska skicka mitt fantastiskt omvälvande generationsromansmanus. Som jag ska börja skriva på i morgon. Eller nästa vecka.

Nu hörde jag den svenska motiveringen!

”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.”

Wow! ”Ogripbaraste”!

Modiano-Foto-Catherine Hélie©Editions Gallimard
En lite färskare bild på Modiano. (Ack. Fotografernas uppmaningar om öronpillande fortsätter.)

Det verkar vara en författare i min smak. Nu ska jag läsa! De dunkla butikernas gata, Minnets kvarter, En cirkus passerar eller Nätternas gräs kanske?

Men … finns hans motsvarighet inom popmusiken eller är min teori plötsligt alldeles åt pepparn?

Share
52 kommentarer