Under 1979 skaffade alla killar i klassen moppe ity jag bortåt Luleå bodde och man där inte kunde vara kille utan moppe om man hade åldern inne. Janne, Pekkari, Gezo, Karlsson och Lattjo for omkring på knattrande fartvidunder som de kapade kolvar och filade kuggar på så att de skulle kunna blåsa fram i 40 istället för 30 km/h. Jag var helt oinsatt men kunde med kännarmin säga ”Puch Dakota ’75” om någon bad mig.

Sedan följde några år när jag var vansinnigt förtjust i 1 000-kubikare och större.

Men så kom dagen när jag med ett litet barn i handen skulle korsa en väg och då naturligtvis gjorde det på ett övergångsställe för att föregå med gott exempel och passa på att lära den lille gossen som var min egen att titta vänster–höger–vänster. Och …

SWOOOOOOOOOOOOOSCH!!!!!!

Vi var några millimeter (lätt överdrift) från att döden dö och därmed hamna i övergångsställestatistiken eftersom en EU-moppe körde förbi oss i 200 knyck (lätt överdrift). Och därmed var the 10-åriga moppefeud igång. Vi

• hötte med nävarna
• stod och blängde på trottoaren
• ställde ut trehjulingar på gatan
• ställde ut trehjulingar på trottoaren
• lät basketbollsamlingen plötsligt rulla runt på gångvägen
• svor och förbannade mopparna samt talade om för de fem barnen att bara minsta lilla önskan om moped var out of the question.

Inget hjälpte – trehjulingen blev överkörd, bollarna sparkades bort medan våra stackars barn i 15-årsåldern fick cykla vart de än skulle. Grannarna med småbarn i huset var lika arga de. En gång klippte mannen i huset ner en dyrbar fläderbuske för att bättre kunna kasta tennisbollar på moppetokarna. Men han kom på bättre tankar när vi påtalade att mord inte var bästa vägen när det gällde att lösa problem.

Det mest effektiva sättet visade sig slutligen vara en kamera.

Jag tog kameran med det största objektivet och ställde mig på trottoaren och väntade när jag hörde det karakteristiska, vinande moppeknattret närma sig. Snabbt kom en moped som säkert körde i 80

• med en kille som körde utan hjälm
• med en tjej baktill utan hjälm
• mot enkelriktat.

Jag ställde mig bredbent, höll kameran så att den verkligen syntes och tog ett par bilder. Klicketiklick. Sedan pratade jag lite med en granne som hade blivit rånad av en mopedist en gång och så dök ännu en granne upp och så stod vi där och sa ”Puch Dakota ’75” till varandra en stund.

Då ringde telefonen.

– VARFÖR fotograferar du min son?
– Va?
– Jag står här med min son och han är jätterädd för att han inte vet vad du ska göra med bilderna.
– Jaså, hej, vad heter du?
– Det har du inte med att göra.
– Okej, jag heter Lo…
– Det vet jag! DET VAR JU JG SOM RINGDE!
– All right. Din son körde i minst 80 km/h.
– Nähe. Moppen går bara i 50.
– Mot enkelriktat.
– Va?
– Utan hjälm. Med en tjej baktill som inte heller hade hjälm.
– Va? VA?

Sedan vidtog ett upprört mummel där bistra föräldrars brösttoner blandades med upprörda tonårsröster och … klick … så lades telefonluren plötsligt på. Förmodligen sprang hela familjen till skogs för de hördes aldrig av igen och just den moppekillen smög demonstrativt långsamt förbi vårt hus minst två gånger per dag. Men de andra mopparna?

Jorå, de surrar fortfarande omkring vårt hus som gårdagens feta flugor. Fast snabbare förstås – och faktiskt både i sällskap av och med konkurrens av den äldre generationen på Lambretta-skotrar.

Sensmoral: använd hjälm.