För några år sedan träffade jag på en galatillställning en rasande trevlig nederländsk-svenska. Vi höll på att skrattfnittra oss sönder och samman och jag kunde nästan inte ta mig till min plats vid middagsbordet eftersom jag inte kunde slita mig från Helene, som satt i foajén och prickade av alla gäster i en lista.
Nu finns hon inte längre, vilket är alldeles förfärligt sorgligt. Jag har varit på ytterst få begravningar i mitt liv, men så lär det ju näppeligen vara i fortsättningen. Det blir till att vänja sig, så är det.
Det jag har svårast att förlika mig med när det gäller döden är inte att de efterlevande går kvar på jorden och att livet, tunnelbanorna och klockan går vidare. Nej, det är att all kunskap på ett ögonblick bara är puts väck. Helene var en av alla skickliga översättare jag känner – hon hade inga problem med false friends, mystiska, grammatiska tvärvändningar, ändelser utan logik och ord som ingen människa förut hade översatt. Hon svor som alla vi andra över stressade uppdragsgivare och absurda deadlines samt bedragare som låtsades att de kunde översätta, men bara använde automatöversättning. Och så skrattade hon åt alltihop och fortsatte att översätta.
Och vips, är allt hon kunde bara utplånat. Swooosch, sudderudd, hokus pokus.
Hugaligen.
I samma veva som jag går och tänker på Helene (och trots allt förmår le eftersom vi hade så roligt), går min djefla man och muttrar om livets förgänglighet eftersom hans gamla svensklärare gick bort häromdagen. Helmer Lång, som läraren hette, betydde så mycket under den poesiskrivande tonåringens gymnasietid att denna dag gick åt till att skriva en runa. Som jag tycker är så bra att den nog måste stoppas in här.
En liten hyllning till Carl Emil Helmer Lång, född 21 juni 1924 i Malmö Karoli församling, död 10 oktober 2014 i Vejbystrand i Barkåkra församling i Skåne län.
Hur många svenskar kan recitera Homeros och Tegnér ur minnet idag? Jag kan – eftersom jag hade Helmer Lång som svensklärare på Olympiaskolan.
Av Helmer fick vi naturvetarelever i läxa att memorera berömd poesi, så även de första raderna i vår västerländska litteraturkanon: ”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilles …”. Och eftersom jag var i en perceptiv ålder kommer jag alltid att bära de där raderna med mig. Till yttermera visso ska jag alltid minnas hans engagerade utläggningar om bland annat Stagnelius’ utanförskap och de erotiska metaforerna i Bellmans diktning – ämnen som gjorde stort intryck på någon som var uppfylld av de sena tonårens existentiella förundran och förvirring.
Den amerikanske skriftställaren Henry Adams skrev en gång att ”A teacher affects eternity; he can never tell where his influence stops.” Det är en trösterik tanke som inte bara är tillämpbar på lärare, utan även på våra mentorer, förebilder och inspirationskällor. För mig fyllde Helmer alla de där rollerna. Han gav mig förnämlig undervisning i svenska och litteraturhistoria på Olympiaskolan. Han tog sig an mina första fumliga försök att skriva poesi och var den som gjorde att jag fick se mina texter i tryck för första gången. Han visade att man inte är tvungen att smälta in i mängden i konsensussamhället Sverige. Och han väckte den vansinniga tanken till liv hos mig att det är möjligt att försörja sig som skribent.
Nu är Helmer inte längre med oss, men han fortsätter ändå påverka mig, min familj, mina vänner och mina läsare. Han väckte en passion för litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet hos mig – något som präglar mitt tänkesätt, mina relationer och min livsstil. När jag förklarar Odysseus’ fiffighet för mina barn, citerar Martinsons ”Daggmasken” under ett middagstal eller skriver om Silfverstolpes ”Slut på sommarlovet” på Facebook – ja, då förvaltar jag något som Helmer gav till mig. Och det gör att jag kan beskriva mig med Walt Whitmans ord: ”I am large, I contain multitudes.”
Den sista biten av jordavandringen var kämpig för min gamle svensklärare. Men nu sitter Helmer Lång till bords vid den stora gåsamiddagen i himlen, och jag kan inte annat än förmoda att konversationen är förträfflig och talen magnifika. Skål, Helmer – ”Vad tiden dig gav, må du ge igen, blott det eviga bor i ditt hjärta än.”
Olle Bergman, civ.ing.
Frilansskribent och författare
Olympiaskolan 1979–82
Såja. As you were, eller hur man nu säger på svenska.
Underbara texter.
Tack.
Den svenskaläraren kan vara stolt! Dödsrunor är ofta intressanta och ibland läser jag dem i dagstidningarna och får lära känna olika människoöden. Det är fint!
Jag har varit på för många begravningar redan. Trist och jobbigt, men fint och jag skulle inte avstå från ”adjö” för att det är jobbigt. Tvärtom har jag ofta en bra känsla efteråt. Begravningen är viktigt på något vis.
Jag håller helt med — man snörvlar, gråter och hulkar (jag i alla fall) och kommer ut ur kyrkan med en bra känsla trots att allt är så sorgligt.
Välgörande att läsa Olles dödsruna över en viktig person. Alltför många nekrologer låter mera som vederbörandes CV.
Ta på dej ordentligt på begravningen, Lotten. Man fryser alltid på såna tillställningar.
Fryser man? Aha, det är väl sinnesrörelsen och allt som sköljer genom kroppen. Eftersom det är ”ljus klädsel” har jag provat mig genom hela garderoben och kommer att ha på mig något som alls inte är varmt. Hm. Kofta.
Jag har funderat på att skriva min dödsruna själv. Annars blir det nog ingen … mönstret i mitt liv kommer att fortsätta efter min död. Men konstigt nog fick en dödsannons i dagens GP mig också att blogga.
Jag har bara varit på begravningar i kyrkor eller motsvarande (Skogskyrkogården) och upplever också dem som kalla, men har trott att det beror på att själva lokalen är sval.
Skriva sin egen dödsruna låter förträffligt. Jag har funderat på att skriva mitt eget griftetal, det är nog snäppet mer kontrollfreakigt. Tror jag.
Kan man tala in sitt stycke för uppspelning för den sörjande menigheten eller är det att gå för långt?
Anvisningar till organisten är ett måste, spelar de Albinonis Adagio för fort så reser jag mig upp ur kistan på direkten.
Ett bra sätt att inte gråta på begravningar är att vara officiant, det har jag varit två gånger. På mina föräldrars begravningar, respektive.
På fars begravning läste jag ett par dikter, så tyst att ingen hörde. Men det gjorde inget för titlarna stod i programmet och alla var djupt imponerade ändå.
Mors begravning hade jag helt i min hand, från musikval, griftetal och dikter.
Jag började musiken med bronslurarna från Danmarks bronsålder, sen Hildegard från Bingen, John Dowland och sen vidare i musikhistorien för att sluta med Povels ’Underbart är kort’. Det blev fint.
Begravningsrepresentanten tyckte vi skulle utnyttja organisten, vars arvode så att säga ingick i priset. Den fan galopperade sig igenom Adagiot och spelade fel i Underbart…. Mindre underbart.
Hördes gjorde jag. Klart och tydligt.
Frös gjorde jag inte, och har aldrig gjort heller, på nån enda begravning.
Jag har tänkt mig en tre timmars konsert; organisten är redan utsedd, fast han vet inte om det. Och den som sätter på en cd kommer jag att spöka för, det har jag lovat. Även om jag är död, ska det vara levande musik. Fast det beror ju på. Blir man 103 år finns det kanske ingen kvar som överhuvudtaget kan ta sig till begravningen, och då kan det ju kvitta.
Olympiaskolan i Helsingborg – som den heter sedan Enhetsskolan infördes – är min Alma Mater=FLICKLÄROVERKET i Hälsingborg!
Se blogg ”MINA LÄRARE” där jag tog studenten 1953
När de tre sönerna i slutet av 70-talet valde att gå gymnasiet därstädes fanns ju fortfarande de gamla läroverkslärarna, en del som jag själv faktiskt haft!, KVAR.
Så det tragiska är att ionte bara Helmer är borta utan allt han representerade…
Jag vet dock, att som Walt Whitman tydligen formulerat, Helmers (och kanske också min gamla svensklärare, som när han gick i pension doktorerade på Selma Lagerlöf!) har haft inflytande på De5 i Gula Huset – de har med både modersmjölken och fadersrösten fått sin rejäla dos av högläsning!
Fin text om Helmer Lång. 90 år är… ja, rätt många år i alla fall. Medan Helene Bieshuevels 57 år får en att tänka på Cicero: ”Liksom frukter knappt kan slitas från träden om de är omogna, men faller av sig själva, om de är mogna och färdiga, så tas livet bort med våld från de unga, men till följd av mognad från de gamla.” Sorgligt är det ju i båda fallen, men ändå extra sorgligt när någon dör i förtid.
Karin, jag håller med om att det är sorgligt när människor
dör i förtid, däremot så tycker jag inte att det är lika sorgligt
när gamla människor dör. I alla fall inte om de har hunnit
bli uppemot 85-90år eller ännu äldre.
De har levt sitt sitt liv och de har levt ett långt liv.
Jag kände några stycken som alla blev en bra bit över 90,
en blev till och med över 100 år gammal.
De hade levt sitt liv, ett långt liv med barn, barnbarn samt
till och med barnbarnsbarn.
Fint skrivet, Olle!
2011 hade jag fyra dödsfall i min omgivning. Ett av dem, min far, var avslutet på ett långt och rikt liv. De tre andra hade gott kunnat få vara med ett decennium eller två till. Vem vill dö nypensionerad?
Det var tyvärr vad vår favvo svensklärare gjorde när jag gick på gymnasiet. Han räknade ner till pensionen på samma vis som vi killar i klassen senare gjorde till Muck. Klassen jublade ju lägre dagantalet blev, inte för att vi ville bli av med honom utan för hans egen skull och allt han pratade om att han ville göra. Tre månader efter pension kom en stroke när han var ute med hunden. Orättvist, men vem har sagt att livet inte är det?
Så! Trevlig, vacker och värdig begravning. Jesus bakom prästen såg ut att jonglera med två basketbollar och på en av kransarna stod det ”Föläggareföreningen”, vilket vi korrläsarnördar hade roligt åt.
Jag hade en kollega på NE – en fullständigt fantastisk kollega med hundra och en otroliga historier att dela med sig av. Hon pratade om pensionen som en kappsäck med guldpenningar vid regnbågens slut. Ouppnåelig.
Så kom då pensionsdagen! Pukor, trumpeter och champagne! Och en cancerdiagnos.
Sex månader senare var hon borta.
Tre av dessa fyra 2011 jag nämnde var just cancer. Själv går jag med två olika diagnoser i ämnet. På tisdag är det dags för en melanomefterkontroll. En håller tummarne, så här 533 dagar (det finns förstås en App för sånt) efter pensioneringen.
Bra att det blev en fin begravning (inklusive något för korrläsare att ha roligt åt).
Det finns någonting i ritualer som är viktigt, som är ordnings- och meningsskapande, och som man inte måste vara religiöst troende för att se och förstå. Dit hör definitivt begravningsritualer, och det är därför jag kan säga att några av de finaste skratt jag någonsin har varit med om, har varit de varma skratt som porlar över ett sällskap vid begravningskaffet/-lunchen/-samlingen efteråt.
Helmer Lång har jag för övrigt flera böcker av.
Och i en särskild ruta för sig:
LarsW, här hålls ett par tummar till!
Fast jag tror förstås inte att det alltid kan skrattas varmt direkt efter begravningar, skyndar jag mig att tillägga för tydlighets skull. Stundom inträffar stora tragedier där ingen begravningsritual kan vara fullt så renande.
Min första begravning i någorlunda vuxen ålder var Farmors, ca 1980. Akten i kyrkan förstördes av en hysteriskt bölande icke-släkting ingen ens hade hört talas om, men sen blev det bättre: Vid lunchen efteråt satt vi allahopa och drog minnen efter Farmor. Roliga minnen. Det var kul. (Jag besparar er mitt).
Ritualer, oavsett man är religiös eller inte, skänker helt klart en viss stadga i tillvaron, Annika. Tack för dina ord.
Jättefin runa, Olle.
Min svensklärare på gymnasiet är i nuläget 84 år, berättar ratist.se tjänstvilligt.
”Den rosenfingrade Eos” är väl så mycket som jag minns mer utantill av den klassiska litteraturen.
Däremot dog min fransklärare för ett antal år sen. För hans skull läste jag franska i tre år på gymnasiet. Det var roliga och intressanta lektioner.
Det är intressant att möta sorgehus och få en bild av vem den avlidne var och försöka skriva ett griftetal där det glimtar fram.
Det händer många gånger att man inte riktigt kan sätta ord på vem ”mamma” var, fast man känt henne hela sitt liv och man själv närmar sig pensionen.
Vad var det för musik, Lotten?
Jag känner igen det där, Olle. En lärare som blir avgörande för hela ens framtid och liv. Jag tog mod till mig och ringde upp honom för ett par år sedan. För att tacka. Han var fortfarande ungefär tjugo år äldre än mig och när han hörde att jag, åtminstone formellt sett, var pensionär så frågade han vad jag sysslat med under alla år. Jag kom inte på nåt bättre svar än ”Det du pratade om i skolan”.
”Då var det inte alldeles förfelat då” svarade han. Tråkigt nog var det bara den killen som var värd att ringa till.
Men, ni som har människor som ni skulle vilja berätta för – gör det! De kanske inte minns just dig, eller också gör de det. Men tacksamma blir de hur som helst. Oftast, tror jag.
Helmer Lång minns jag också från ett improviserat möte i Malmö. Inte på samma sätt som Olle. Men så var mötet inte heller längre än ett par timmar, knappt. Hyttis och jag hade varit på ett möte med Piratensällskapet och satt i restaurangen och summerade intrycken.
Då dök Lång upp, iförd sin broderade uniform, och frågade om han fick sitta med oss. Självklart! Jag kände inte ens igen honom – lång var han ju inte, snarare ganska beskedlig i höjd – men när han presenterade sig anade jag att det kunde bli en underhållande middag. Och det blev det. Med besked. En otroligt djup brunn, utan tendens att svämma över. Det kan ju annars ett problem när man råkar ut för pedagoger. Många tar sig aldrig ur föreläsarrollen.
Lång var mera en samtalsförgyllare. Jag är också lite ledsen att dom där personerna blir färre och färre. I sammanhanget kommer jag att tänka på Hubben – där hade vi en like till Lång. Fast på ett annat sätt. En olik like som inte heller är kvar. I hans fall gick det alldeles för fort.
Min religionskunskapslärare avled nyligen, nästan 95 år gammal. En sån där som fick en att inse vad respekt för andra innebär.
Några andra försvann alldeles för tidigt. Några är kvar. Lärarbarn som jag är har jag föräldrar som håller koll på lärarna åt mig.
Det gläder mig att Cecilia N försöker få en bild av etc. Han som jordfäste svärmor – och även hennes bror ett fåtal veckor tidigare – sa många vackra saker om henne, men inget som inte kunde ha sagts om vilken äldre dam som helst – och ifråga om brodern tyckte jag det var märkligt att han skulle prata om barn och barnbarn, eftersom brodern var ensamstående och barnlös, men de flesta andra verkade godta att han ”nog menade syskonbarnbarnen och så”.
LL99, 16:25. Helt enig om att det det är så mycket sorgligare med en yngre person som dör, någon som inte levt färdigt. Men för dem som lever vidare är det ändå sorgligt att någon försvinner. Någon som funnits så länge…
SG. Ingen av de lärare vi hade gemensamt väl? Eller kanske, kanske kemi och fysikläraren?
Nej, men Willy (tror jag han hette) var ju också viktig. Den personen jag berättade om var Sven Nystedt. Ett Guds barnbarn, som var mera inriktad på verkligheten än på de andliga värdena.
Sidospåret om lärare här är intressant. Själv har jag inte haft några lärare alls som jag tycker har påverkat mitt liv på något särskilt vis — och nu talar jag om allt från småskolan till högskolan. Somliga har varit bra och somliga mindre bra, men ingen har gjort något så särdeles djupt intryck att jag ens kommer ihåg personen utan att först tänka efter.
Jag blir faktiskt lite avundsjuk.
Förresten:
Hej, Skogsgurra — lång tajm!
Sssschh, don’t mention the war, Annika – då kanske han försvinner igen!
Nu håller vi alla tummar vi kan för LarsW samtidigt som vi diskuterar lärare. Jag skrev en gång om fröken Malin Kumlien som jag hade i ettan och tvåan och som nog var den enda som har påverkat mig i positiv riktning … En av hennes släktingar hörde av sig till mig och var väldigt glad.
Nu ska vi se – musiken på begravningen!
Det var psalmerna 297 – Härlig är jorden – och 249 – Blott en dag, ett ögonblick i sänder – och Tusen bitar med Björn Afzelius (som Helene själv hade valt) samt Fix it med Coldplay (som hennes söner hade valt).
Det var första gången som jag upplevde inspelad musik på detta vis; det var verkligen Afzelius och Coldplay som dundrade ur högtalarna.
Åh, nu följde jag den nyss inlagda länken tillbaka i historien (varför skrev jag först hostirien?) och kunde gissa frågan utan att tjuvkika. Rekommenderas. Otroligt sött!
En helt annan fråga är varför Själva Hon är så lik mig. Spooky.
Fast små blonda kickor för några årtionden sedan såg kanske ungefär likadana ut allihop, på avstånd.
Här ser ni förresten det blyinfattade (?) fönstret med basketbollarna.
Inspelad musik tycker jag inte är så konstigt på begravning. Det hade vi en del när vi tog farväl av min pappa, helt enkelt för att ingen kunde ha gjort det live. (Allra först var det Jan Johanssons version av Visa från Utanmyra, allra sist var det Griegs Morgonstämning.)
Ja — det ser ju ut som basketbollar!
Vantörs kyrka?
Nu ska ni få höra: ”Guide Michelin betygsätter endast den mat som serveras med stjärnor.” Vilka rätter kan det då röra sej om, månne? Ibland kan man få skivor av sån där stjärnfrukt, men det är mest till desserter …
Och stackars Jesus har ont i skallen, där i glasfönstet; han håller sej om huvudet. Eller misströstar han bara om oss?
I dag är vi inne på det gastronomiska i Råttboet. Vi läser om en restaurang som tar allt nötkött ”från samma djur”. Grisen Särimner i nöt-tappning?
I ett annat liv, på en annan blogg hette jag länge John Galt, efter en av Ayn Rands figurer. När bloggen lades ner flyttade jag till Avanza Forum där jag med viss framgång fortsätter att rädda kompisar från dåliga investeringar.
Där var man förberedd och hade redan sett till att John Galt var taget. Så jag fick välja en annan variant. Likt Särimner återuppstod galten, men nu med nystavning Cärimner, vilket så småningom omvandlades till Karim Ner – ni vet Karim, han som räddar kompisar från dyra abonnemang.
Viss ironi i att galten återuppstod under namn som antyder aversion mot griskött aka fläsk.
Nej, nu är jag på väg in i lottenmissbruk igen. Jag får passa mig så det inte blir flera timmar per dygn. Förödande för andra aktiviteter.
Missbruka på, SG!
Så stilla. Jaha.
Ingen sol fast de lovade glimtar, bara grått och vått. I stället för att vara ute i trädgården läser jag i trädgårdstidskriften vars senaste nummer kom i går. Där lär jag mig att det finns beteckningar för hur man håller i räfsans skaft, det hade jag ingen aaaning om!
Så: pennfattning är när man håller händerna s.a.s vända åt varsitt håll (en bit ner på skaftet handryggen uppåt, högre upp på skaftet handryggen neråt och fingrarna uppåt). Racketfattning är när händerna är vända likadant, bägge handryggarna uppåt (som när man helt enkelt tar en pinne och håller rätt ut framför sig, liksom). Detta tycks ha inverkan på hur kraftigt man räfsar.
Jag blir alldeles förvirrad, eftersom greppet om räfsskaftet är något jag skiftar hela tiden, beroende på var jag står och hur jag står och allt möjligt. Tänker folk på sådant, och i så fall varför? Dessutom tycker jag att bägge orden verkar totalt felaktigt tänkta och vilseledande. (Men det är jähättesvårt att beskriva greppen tydligt, jag vill verkligen rita och berätta …) Vilket racket håller man händerna åt samma håll på (tummarna mot varandra)? Och vad har två händer med penngrepp att göra? Otroligt konstigt.
Eller heter det ”vilken racket”? Ja, det gör det såklart. En racket. What a racket!
(Just precis nu har jag lärt mig en sak till: ordet racketeering myntades av Chicagos arbetsgivarorganisation 1927. Det är allmänbildande att vistas i båset, till och med när man blir nyfiken på det man själv skriver!)
Vilken fattning har man då om man skriver som en kratta?
Jag vågar inte skriva om racketar, för det blir bara fel.
Efterkontrollen gick bra, kan jag lättat meddela.
Så passande som avslutning på ett begravningsinlägg, LarsW!