Den äldre generationen i min omedelbara närhet brukar få något glasartat i blicken (som gärna vänds uppåt taket) när de talar om ”Stockholmsutställningen 1930” och ”Hälsingborgsutställningen 1955” (H55). Jag kontrar lite lamt med … ”Bo97 i Staffanstorp” …
Men vi vet ju inte vad vi pratar om. Den första världsutställningen som ägde rum i London 1851 – det var grejer det! Att det blev en sådan megasuccé som det faktiskt blev förvånade alla – inklusive initiativtagarna. (Att den kallas ”första världsutställningen beror på hur man räknar.)
Utställningen var redan från början kontroversiell och ansågs vara ett dödsdömt projekt som inte skulle kunna intressera någon – och att anlita en till synes galen trädgårdsmästare (Joseph Paxton) att i Hyde Park bygga ett växthus som skulle rymma 93 000 (nittitretusen!) besökare på en gång gick verkligen inte för sig eftersom det just däääär faktiskt stod ett gäng almar, som ju av tradition är träd som man inte hugger ner sådär utan vidare. Så det så.
Växthuset byggdes trots allt efter fyra månaders planering och fem månaders uppförande (underligt då att det nuförtiden ska ta flera år att asfaltera en liten trottoarsnutt) och en stackars symbolisk alm fick stå kvar inne i schabraket. Glashuset fick namnet Crystal Palace och var med sina 570 x 140 meter världens då största byggnad, som nästan skulle kunna rymma fem fullstora fotbollsplaner.
Och alla kom dit. Först trodde man att utställningen bara skulle intressera de rika, kända eller förnäma som kungliga familjen, Charles Darwin, Samuel Colt, Charlotte Brontë, Charles Dickens, Lewis Carroll, George Eliot och Alfred Tennyson (som alla kom), men när inträdespriset sänktes under impopulära dagar, kom även pöbeln och tittade.
Utställningarna var sorterade efter olika nationaliteter och all världens länder fick en inbjudan att delta. Det som visades upp var ”Works of Industry of all Nations” – alltså modern industri och design, uppfinningar och nyheter. Sverige-Norges lilla hörn var tydligen så pinsamt skralt att den besökande Fredrika Bremer rapporterade att alla svenskar nogsamt höll sig ur vägen för att slippa svara på frågor om vilket bedrövligt skick vårt land ju måste vara i.
Men andra länder hade mer att visa upp, t.ex.
- en fickkniv med 1 851 knivblad
- möbler som hade karvats ur enorma kolklumpar
- ett kvadratiskt piano med fyra tangentuppsättningar
- en säng som kunde förvandlas till livbåt
- en säng som kunde vändas så att den sovande ramlade rakt ner i ett tillhörande badkar
- alla möjliga olika flygmaskiner (som inte funkade)
- världens största spegel
- den största klumpen guano som då hade hittats i Peru
- Koh-i-Noor-diamanten (ännu inte vackert slipad)
- en modell av en framtida bro mellan Storbritannien och Frankrike.
Men alla var inte lika påhittiga. Newfoundland hade t.ex. bara en utställning om torskleveroljans historia. Och stackars USA höll inte på att kunna bidra med en enda grej eftersom regeringen beslutade sig för att inte lämna några bidrag, varför man i USA på känt manér fick ge sig ut på sponsorjakt. Det lyckades man med såpass bra att utställningsföremålen kunde skeppas till Londons hamn … men inte längre. Där stod de amerikanska lådorna utan någon ordningsman som skulle packa upp dem i Crystal Palace och inte heller lön till någon person som under den sex månader långa utställningen skulle ta hand om dem.
– Pfffffft!, sa engelsmännen och slog ut med armarna. Dessa hopplösa amerikaner som inte klarar av ens en liten utställning!
– Nämen jösses så dumt! sa George Peabody och sköt till de saknade pengarna.
Till allas förvåning visade det sig att den amerikanska delen av utställningen inte var annat än ett litet under av moderniteter. Det var maskiner som kunde spotta fram spikar, skära i sten, tillverka stearinljus, sy i tyger – och en revolver som kunde skjuta kulor och ihjäl människor jätteeffektivt.
Trots alla dessa uppfinningar, var det ändå ”the retiring rooms” som var allra populärast. Alltså toaletterna. Som spolade vatten! Alla gick på toa och spolade dagarna i ända och många återkom till utställningen blott för att få sätta sig på toa. (Att alla i London sedan ville installera vattenklosetter som spolade all skit rakt ut i Themsen var ju mindre bra, men helt annan historia.)
Utställningen gick med 200 miljoner kronor plus (i dagens penningvärde) och för pengarna byggdes Victoria and Albert Museum, Science Museum och Natural History Museum. Själva Crystal Palace-byggnaden revs precis som det var sagt från början (Hyde Park skulle gubevars bara vara Hyde Park), men efter enorma protester återuppbyggdes den i Sydenham i Londons södra delar.
Så nu vet jag svaret på frågan vilket år jag skulle vilja resa till när tidsmaskinen väl uppfinns: 1851.
Och är man mer intresserad av 1851 års världsutställning, så finns länkar till information om hur den såg ut, antal besökare, diskussioner om varför den blev en sådan succé och hur den kanske har påverkat Storbritannien (och världen?), hur Crystal Palace konstruerades, foton, ritningar, målningar och vad som egentligen hände när folk inte bara gick på toa häääääär.
Aha — vilket bra tidsmaskinsreseår! Får jag följa med?
Jag försöker bestämma vilken som är min favorituppgift i texten ovan — kanske sängen med ett badkar under (som får mig att tänka på Kalle Ankas uppvaknande under husvagnsresan på julafton, ni vet).
En utställning som firar hundraårsjubileum i år är Baltiska utställningen i Malmö. Den besökte min pappa.
Här finns en webbplats i anledning av jubileet.
Googlar man ”world expo profits”, så verkar Shanghai 2010 mest lyckosamt. De flesta utställningarna verkar också ha gått med vinst. Kanske något för Stockholm i stället för den patetiska OS-ansökan som lyckligtvis avfärdades av Stadens Fäder?
1. Alla dessa bränder som (i fredstid) har utplånat historiska byggnader – tänker bland annat på slottet i Eskilstuna och Makalös i Stockholm.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Makalös
http://www.eskilstuna.se/PageFiles/23778/Slottet%20som%20försvann.pdf
2. Bland förunderligeheterna förknippade med Crystal Palace får man inte glömma DINOSAURIERNA!
http://en.wikipedia.org/wiki/Crystal_Palace_Dinosaurs#mediaviewer/File:Crystal_Palace_Dinosaurs_overview.jpg
Ett ”brefkort” till min morfarsfar 1884.
Till svar å ärade skrifvelsen af den 9 Maj får jag nämna att Klosetter à 13 Kr för närvarande ej finnas på lager men blifva färdiga inom loppet af 8 dagar. Deremot finnes samma sort emaljerade invändigt, hvilka naturligtvis äro betydligt bättre à 16 Kr. Jag emotser HHs omg. svar om jag får sända den sorten till 16 Kr, eller om HH vill vänta till de à 13 Kr blifva färdiga. Wid köp af flera skall jag rabattera en Kr. st. Högaktningsfullt J A Fjällbäck
Gick du upp på den underbara vinden för att hitta brefkortet, Hyttfogden? Fantastiskt ju!
Svensk katalog från 1930:
http://www.ne.se/neimage/1776695.jpg
Man ska inte glömma att en engelsman uppfann vattenklosetten väsentligt tidigare än man skulle tro. Redan dronning Elisabet I (fast mest bara hon) …
Bettan den första var inte den första, MagnusA. De tidigaste klosetterna har daterats till det trettioförsta århundradet före våra enligt Wikipedia.
Min uppväxtstads slott brann också, minst två gånger och inget spår av slottet finns i dag.
Tidig inomhustoa hade också Mårten Skinnare i Vadstena. Men troligen var det ingen vattentoa. Mårten Skinnare levde i början av 1500-talet.
OT och oss emellan à propos en diskussion för en tid sedan, Magnus A. Mono förefaller att vara Da Shit även när det gäller Beatles tidiga inspelningar, vilket jag håller med om. (Jag har annars mina dubier angående din monolänk på Stones; Den låter misstänkt processad jmf stereolänken).
[Stolt innehavare av Help i Monoutgåva]
AuL: Baltiska utställningen 1914 blev inte nån stor succé eftersom Kriget kom och kastade sin skugga över lite av varje ….
hyttfogden: Flera av dom där formuleringarna låter väldigt rakt på sak för att vara på den tiden: ”… äro betydligt bättre”; det låter väl lite för rakt på sak. Broderade man inte ut förträffligheten lite mer dåförtiden?
… om jag får sända den sorten …: Lite väl kortfattat, eller hur? Skulle man inte förvänta sig nåt i stil med ”huruvida jag kan få emotse nöjet att leverera sistnämnda kvalisort …”. Å så där vidare.
Boinge Mulklöv (vilket roligt namn) – så himla ickedesignad bostadsavdelningens katalog var, där den stoltserar med ett saknat bindestreck.
Upprepning … Fick jag bock i kanten för, då på stenåldern.
Varning, varning. En Råtta från yttre rymden verkar ha tagit över båset nu på sistone. – Jag läser ”Mannen i svart” som sänglitteratur och ser uppslag till skräcknoveller var jag drar fram.
Lyssnade du, som jag, på ”Mannen i svart”i din ungdom, Ökenråttan?
Ökenråttan – Batltiska utställnigen sågs enligt jubileumssidan av
850 000 besökare. Vidare står att läsa:
Vädret var strålande under hela utställningen och kontrasten mellan stämningen på utställningen och de stundande mörka krigsåren måste varit påfallande för den minnesgode besökaren.
När utställningen stängde den 4 oktober hade 850 000 besökare betalt entré och 100 000 abonnemangskort sålts. Sista dagen hade utställningen nästan 100 000 besökare, och detta i en stad där invånarantalet ännu inte översteg 100 000. Än mer märkligt var att utställningen gick ihop ekonomiskt.
AuL: Man hade väntat sej större tillströmning av utlänningar till Baltiska utställningen men den (tillströmningen, dårå) uteblev på grund av Kriget.
Återkommer om ”Mannen i svart”.
OT. Detta program var mycket intressant och sevärt.
Inget om U21, Lotten?
Jo, LarsW: jösses vilka stökiga mål de gör, ungdomarna!
Tack, LupusLupus99, programmet var såväl intressant som sevärt.
Baltiska utställningen 1914.
Dagsvärdet av ej returnerad rysk konst?
Nu sprakar det i tidningsspraket igen. Vår lokaltidning berättar om en skolsköterska och en lärare som räddade eleven E som fått hjärtstillestånd. Foto på dom tre och bildtexten lyder: ”Skolsköterskan N och läraren H har ett särskilt gott öga till E som de räddade livet på.”
”Ha ett gott öga till nån” betyder tvärtom att man är ute efter nån. ”Jag har ett gott öga till Lotten som förförde Lille M på senaste bloggträffen.” och nu ska hon minsann få … Nåt sånt.
Vad skribenten menande var väl att N och H känner särskilt varmt för eleven som dom räddade. Eller nåt sånt.
HJÄLP! Jag har förfört en man som hette M!
(Fast Mats. Och på en språkresa. Och 1979.)
”Ett gott öga till” har genomlidit en betydelseglidning och kan faktiskt betyda ”vänligt sinnad mot nån”. Tyvärr, för nu vet man ju varken ut eller in.
Apropå betydelseglidningar vill jag gärna ha hjälp med begreppet glasartad. Fick den äldre generationen i Lotten omedelbara närhet något glasartat i blicken på tal om Stockholmsutställningen 1930 för att de tyckte att det var 1) omåttligt intressant eller 2) övermåttan tråkigt? Jfr en sorgsen suck från en kompis efter en misslyckad manuspresentation inför ett par förlagsredaktörer: ”After three sentences I could see how their eyes glazed over.”
Tacksam för svar
/Rådvill
Kära Rådvill!
Synnerligen intressant spörsmål! Enligt alla redaktionens källor betyder glasartad blott ’stel’ — sedan får man lägga in vilken betydelse som helst i uttrycket.
/red.
PS. Hur man när man är stel ändå kan vända sig uppåt är ett fysiologiskt fenomen som vi inte går in på i det här numret. DS.
Varken ut eller in var ordet, sa Bull.
Ögon kan man verkligen både ha och kasta och vara fager under och mycket, mycket annat. Lång lista längst ned här.
För mig har nog uttrycket ’ha ett gott öga till’ mest varit i positiv bemärkelse.
Kolla denna länken i stället:
http://litteraturbanken.se/#!/start?so=öga
Min enda språkspaning i dag (hittills) är en sammansättning som jag tycker är fin och uttrycksfull, men den är svår att läsa: kontantstint. Ordet användes i en artikel om rånet mot ett växlingskontor i Stockholm. Stint av kontanter — jättebra. Verkligen synd att det ser ut som en felskrivning.
Fast när man i positiv bemärkelse har ett gott öga till någon, tycker jag att man har det ungefär som när vargen tittar på Rödluvan.
(Vilket inte alls betyder att det är ”rätt” betydelse utan bara min känsla inför uttrycket. Nu måste vi kolla i antika källor!)
Aha, så fiffigt – det är tydligen inte tillåtet att vidarebefordra länkar.
Men skriv in öga i rutan för SAOB, där finns listan på ögonuttryck nederst.
MEN HERREJISSES OCH PANNKAKA AGNETA UTI LUND! Jag hade ingen aning om att Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (jävla dumt namn) finns i Litteraturbanken! Jag som har släpat böckerna land och rike runt (och glömt dem på tåg) i fem år!
TACK!
Jag ids inte gå och leta rätt på Stilblommor och grodor, men nog är det väl där man läser: ”Han kastade ett öga åt vardera hållet, och rusade blint vidare.”
Svensk ordbok (inte SAOB) i Litteraturbanken har nog inte funnits där så väldigt länge. Något eller kanske några år. Tror jag. Minnet är inte glasklart längre.
Har så mycket att göra att jag bara hann kasta ett getöga på båset.
Ursäkta kletet.
Hon Geddan som pratar i Babbel sa att hon fick fjärilar i magen när hon läste nån riktigt bra bok. Får man inte fjärilar i magen när man är ängslig eller nervös? Och varför, i så fall, blir hon ängslig eller nervös av att läsa en god bok? Frågetecknen hopar sej.
AuL, din öga-länk fungerar för mig, kanske behövs det flash
för att det ska fungera att komma direkt till ett länkat uppslagsord?
Med Safari, som jag skrev länken i, fungerar det inte. En koll nu visar att det fungerar med Firefox. Kanske har jag inte Flash i Safari, eller så hänger det kanske samman med att jag inte har allra senaste operativsystem för Mac och därmed inte senaste version av Safari.
Gissa vad det här betyder? Inköp
På tal om Svensk ordbok och Litteraturbanken.se, om man läser ett verk i etext-formatet, och träffar på ord man undrar över så kan man man bara dubbelklicka på ordet och via ett klick på ett förstoringsglas som dyyker upp, så hamnar man på ordet i Svensk ordbok.
Shit. WP avkodade ICA korrekt. Nytt försök: Så här såg det ut i min läsare:
Inköp
Darn. Ta bort mina inlägg i saken, Lotten. Det som såg ut som svordomar i en serietidning fixade WP galant. Tyvärr.
LarsW, krumelurerna syntes i alertbrevet (som jag valt att ta emot)
Ser ut så här plus hakar .
b Inköp /b
Det var som sjutton – WP fixar nästan koden trots att jag tog bort hakarna. Då får man göra en bild för att visa, men eftersom vi inte tillåts lägga upp bilder fungerar inte det heller.
Ett sista försök, nu med mellanslag:
Ink &v# 246 ; p Så här såg det ut på ICA.se i min Chrome. Fast utan mellanslagen, då.
Yes! Highfive! Bubbel! Jag har rundat WP!
*kryssar av en punkt på min Bucket List*
Fjärilar i magen — hm. Inte bara nervös/orolig, tycker jag. Den där fladderkänslan inträder ju också när man får se objektet för sin häftiga förälskelse, till exempel. Att få det av en bok låter dock främst som skeende vid läsning av extraläbbig rysare.
När man får se Objektet känns det mer som sockerdricka, tycker jag i alla fall. Fjärilarna i magen fladdrar mera ängsligt och lite obehagligt. Hur fladdrar det för er andra?
Instämmer med Ökenråttan, sockerdricka eller lite åt champagnebubbelhållet – och det redan innan man ens smakat sistnämnda dryck.
Fjärilar i magen är läskigt, smånervöst.
Fjärilar i örat är jävligt läskigt.
Här har ni ju haft jättekul utan mig (basketträning) – fjärilar i magen (och i örat) är faktiskt inte en alldeles angenäm känsla, så dem ska man kanske inte få av en god bok? Mäh.
Inköp
(Det skulle kunna vara en hemlig signal båsister emellan. Om man är kidnappad och behöver få fram ett meddelande och bevisa att man är den man är och kanske varna poliserna så skriver man plötsligt Inköp så vet alla att ahaaaaa, det är nåt fuffens på gång här, ta genast kontakt med en båstolkare!)
Vem ska vi kontakta? DDM?
Hallå DDM, hustrun är kidnappad.
Jag är räddad! DDM kom med lösensumman: de 327 kronorna vi just nu har på kontot!
Puh!
Hihi. Spola fram till 34:40 och sluta titta vid ungefär 34:55 här:
http://www.oppetarkiv.se/video/1995129/fran-hans-alfredson-till-o-andan
Nämen … vad kan det vara för en liten kicka? (Oj vilket gammalt ord som föll mig in. Använder folk ”kicka” fortfarande?)
Förut i kväll förekom i lokalnyheterna på teve en man som är gift med en kusin till mig (han fick vara exempel på ansvarsfull bonde). Och då kom jag att tänka på hur min syster och jag för några år sedan (i anledning av den nämnda personens femtioårsdag) försökte hitta på ett ord för ”man gift med kusin”. Men vi kunde aldrig bestämma oss för vilket som var bäst av ”svåsin” och ”kusåger”.
Hela diskussionen om ’gott öga till’ dog ju, men jag letade, och hittade, Ylva: http://blog.svd.se/sprak/2012/04/20/gor-mig-en-bjorntjanst-–-fly-mig-en-kylslagen-ol/, som vanligt läsvärd, dock utan källor, tyvärr. (trivia: det var hennes blog som en gång i världen ledde mig hit)
Den lilla kickan var 25 år och det var … 25 år sedan: 1989.
mikaels, jag tror att Ylvas källor framförallt är de frågor som folk skickar in. Och jag letar fortfarande efter en bra engelsk översättning av ”björntjänst”.
Tack för länken, Mikaels. Jag får tänka mej för en hel del i fortsättningen; jag är helt fast i dom äldre talesätten och betydelserna både när det gäller björntjänsten och krokodiltårarna
Gullbergs ”Svensk-engelsk fackordbok” har med ”björntjänst” och föreslår ambitiöst följande: [unintentional] disservice, left-handed favour, ill turn, questionable (bad) service; to do sb a disservice. När jag anlitar någon engelsk kompis i översättningsfrågor svarar han ofta: ”Det måste man omskriva”.
Min ”Franska idiombok” översätter ”göra någon en björntjänst (otjänst)” med ”rendre un mauvais service à qn”. Blekt.
Nu har jag plockat fram vår gamla ”Fables de la Fontaine”. Blädder blädder. Nu ska vi se …Jaha, björnen tar ”un pavé” (den stora stenen då) och slår ihjäl flugan som sitter på den sovande kompisens näsa. Bussigt.
Håller med, ÖR, att de engelska varianterna är lite tama. Franskan däremot använder ju faktiskt originaluttrycket, så att säga, ”pavé de l’ours”. Alltså ”björnsten”.
Präcis, Karin.
Mitt gamla skollexikon från femtiotalet har också med björntjänst och föreslår: do a p. a mistaken kindness, medan min tyska ordbok från tvåtusentalet skriver Bärendienst (einem einen Bärendienst erweisen).
Etymologiska ordboken förtäljer att vi använder björntjänst sedan 1891 efter danskans bjørnetjenst just efter La Fontaines fabel.
Ochdet mesta står givetvis under björntjänst i Svensk ordbok:
http://litteraturbanken.se/#!/start?so=björntjänst
Om man inte känner till upphovet till ordet och därför inte förstår innebörden av björntjänst, hur tänker man då om Baloo som sjunger ”en björntjänst gör ju ingen glad”?
Och så kom jag att tänka på björnkram, som ju är stor och varm och gosig (sedan 1960-talet, skriver SO). En bokstavlig sådan vore nog inte heller en alldeles trevlig upplevelse.
Om det inte är en tam och jättesnäll björn, som den berömda svartbjörnen Winnie som jag såg ett teveprogram — eller inslag i ett teveprogram — om för inte så himla länge sedan. (Och ja, björnen Winnie gav namn åt teddybjörnen Winnie.)
Glada nyheter om Olympenboken:
We are celebrating that the book has been sent off to the printers! A little behind schedule but we wanted to try and get all those tiny details right. We are expecting delivery in week 47 which is just over a month away, and the books will be shipped as soon as possible after that. Thank you for your patience!
Kollade in deras sida: https://www.indiegogo.com/projects/the-olympen-gigs-a-book-project
lite kul att beloppet som behövdes var 25.000 EUR och det blev 25.666 EUR, helt passande 😉
Fint! (Men envar engelskspråkig läsare som saknar mångårig kulturell erfarenhet av Sverige kommer att klia sig i huvet och fråga sig vad i hela friden ”in week 47” kan tänkas innebära för något. Om 47 veckor från nu? Fyrtisjunde produktionsveckan i bokprojektet? …)
Bra, Magnus A., jag kontaktar genast min kanal in i projektet. Om han inte sitter och fikar, kommer texten nog att redigeras i rödaste rappet!
Jag var som 4-åring med på H55-utställningen och det som gjorde störst intryck på mig där var tufftuff-tåget som jag fick åka med. 🙂
Veckonummer är trist, tycker jag som aldrig lyckats få in dem i mitt tänkande. Dock är man tvungen att förhålla sig till dem och jag har lagt in ett litet program som anger veckonumret i min dators menyrad. Men glad åt företeelsen är jag inte.
Nu har jag blandat in min franske kompis Alain i detta med pavé de l’ours-björntjänst. Han beskriver pavé de l’ours som en kolofon och bifogar bild på en dylik från Paris Match.
Har mejlat A. igen och berättat att björntjänst heter ”Bärendienst” på tyska. Han kan tyska, så nu får vi se hur det utvecklar sej.
”Colofon, det är harts”, skriker nu Lille Maken/ceellisten. Förirrelsen breder ut sej här. Var var det vi började, ejenklien?
Kolofonium är harts. Kolofon enligt ne.se:
slutskrift med uppgift om tryckort, tryckår, boktryckare o.d. i en äldre bok, särskilt en inkunabel. Kolofonen var ofta ornamenterad. Den ersattes senare av titelblad med motsvarande sakuppgifter. Ordet används även om utförliga sådana uppgifter i mer anspråksfulla nutida böcker.
Björnen (ours) tycks vara en fransk typografiterm för en liten ruta (pavé) i en bok (oftast i början) med uppgifter om bl.a. förlag och tryckare – ”ej att sammanblanda med kolofon”, manar franska Wikipédia. I en fransk tidning kan det tydligen vara en redaktionsruta.
Just det, Wikipédia skriver litet roligt om det förmodade ursprunget till boktr.-termen också.
Björnen och apan i tryckeriet.
Mitt gamla fransk-svenska lexikon (tryckt 1941) skriver under ordet ours = björn
A. (polis)finka; spaltfyllnad.
ours blanc = isbjörn
ours mal léché = ohyfsad person, grobian
ourse = björnhona
la grande, la petit Ours = Stora björnen, Karlavagnen, Lilla björnen.
oursin = björnhud; sjöborre
ourson = björnunge.
Folk som inte är här och läser har egentligen inte upplevt nörderi på högsta nivå.
/sanningssägare Bergman
Magnus A.: Ja, redaktionsruta är det som Alain visar. Men den franska colophon verkar inte vara detsamma som svenska kolofon …
Om de inte läser Wiki, då 😉
Veckonummer är varken särskilt svenskt eller särskilt enkelt, visar det sig: http://en.wikipedia.org/wiki/ISO_week_date
Men är det inte så att det rör sig om två olika ord:
colophon = kolofon
och
colophane = stråkharts, kolofonium
Angående veckonummer: Visst finns det på många håll, men jag tror att Sverige är världsledande på att använda det i tid och otid.
Naturligtvis används veckonumrering för planering i stora företag och organisationer sedan lång tid tillbaka, men jag tror nog att det nästan bara är i Sverige (och möjligen andra nordiska länder) som det förekommer vanligt i allmänspråket – ISO-standard eller inte.
Nåt kul är förresten att titta i en tryckt svensk bords- eller fickalmanacka från tiden före cirka 1973. Just det, varje veckouppslag börjar med söndag!
NE har några konstiga formuleringar om det där vid uppslagsordet för varje veckodag, i stil med ”måndag, veckans första dag (till 1973 räknad som dess andra)”/”tisdag, tidigare räknad som veckans tredje dag, sedan 1973 som den andra”/”onsdag, tidigare räknad som veckans fjärde dag, sedan 1973 som dess tredje”. (Oklart vad som står om söndag.)
Vem/vilka började räkna annorlunda 1973, och i vilka geografiska/kulturella områden då, menar NE?
Om franska colophone:
Placé à la fin d’un texte sur une tablette, un rouleau, un manuscrit, le colophon peut contenir des indications sur le nom du scribe ou du copiste, ainsi que la date à laquelle la copie a été faite et autres renseignements sur le paratexte.
Och colophane:
http://palomavaleva.com/colophane-pour-violon
Angående första veckodag:
I Sverige och många andra länder följs i officiella sammanhang den internationella standarden ISO 8601 från år 1972 (Europeisk standard EN 28601). Enligt standarden räknas måndagen som veckans första dag.
Nu tittar jag inte efter i några referensverk, utan slänger bara ut:
Visst är det konfonium som man skall giva åt fader Berg? Med stråken? Men är det harts eller en dryck, och är det detsamma som kolofonium?
Och jag svarar genom en sökning:
konfonium, skämtsamt om spritdrycker, förvridning av kolofonium, stråkharts, efter staden Kolophon i Mindre Asien; alltså: något som man smörjer sig med.
Jovisst, jag känner väl till ISO-standarderna, men frågan är: Om folk i många länder har uppfattat det som att veckan börjar på söndag i närmare tvåtusen år (medan andra kanske någon annan tidsrymd har tyckt att den börjar på måndag, och åter andra på vissa andra veckodagar) – uppfattar de då över en natt att veckan plötsligt börjar på en annan dag, därför att vissa länders organ kommer överens om att anta en standard?
NE är litet kategorisk och skriver inte ”i officiella sammanhang”/”i Sverige” eller så, utan bara högst allmänt ”räknad som”.
Jag har ingen aning om hur folk har uppfattat det genom årtusendena. Själv har jag långt för 1972 tänkt mig söndagen/vilodagen som avlutande veckan. Arbetsveckan har börjat med måndag.
Fast man bör INTE använda smörjmedel på stråken, då blir det vähäldigt tyst när man spelar. Harts är snarare motsatsen till smörjmedel.
Apropå ”kolfonium tag där, uti min gröna låda”, så har jag någonstans lite kontrabasharts av märket Petz, som mycket ligger i en grön liten ask. Och på locket är det en bild av en kontrabas som trakteras av en björn, så har blandat ihop oss med den cirkeln också.
”Ja sa colofonium”, hojtar Lille M., upprörd över att ha blivit felciterad. Felåt, då!
Den Lilles colofonium heter Pirastro, ser jag nu. Och detta, mina vänner, för osökt över till piastrar och pirater, inte sant?
À propos felciteringar och snedläsningar så bär det härmed ytterligare iväg i ett av de nördigaste Båsen någonsin: Grundämnet Californium är ett syntetiskt grundämne, en transuran, först skapat i UCB 1950.
Knyt ihop det med björnar, veckonummer och kontrabashartser den som kan. (Take it, Familjen Bergman).
Min pappa kallade en björnkram för en myrhårding.
Ba’fatt tillföra ytterligare en dimension till råddandet.
Ett litet trevande första försök, LarsW.
Länken ville inte.
Nytt försök
Samma person som gjorde programmet Rokoko, har tidigare gjort
en programserie om den Mörka tiden; The Dark Ages an age of Light.
Myrhårding. Fint! Men … kraftfull omfamning på sankmark, eller dito i en stack? Av någon anledning kan jag tänka mig bägge.
Mitt gamla gäng:
Funderar över om våra almanackor och kalendrar verkligen inleddes med söndag som första dag i veckan före 1973. Hittar inte någon svensk gammal kalender, men fann i lådorna en fransk Agenda från 1962. Däri börjar veckorna med måndag. Och nog lärde man sig som liten att börja rabbla veckans dagar med måndag först.
Nu hittade jag en gammal kalender från 1960 och däri finns på bakre pärmens insida en månadsinrutning för 1961 där söndagarna tronar överst i varje ruta. Så Frankrike och Sverige skiljde sig åt då. Kanske var det franska sättet det vanligaste i Europa och blev därför den standardiserade indelning i Europa 1972.
Det glömde jag — den där foldern från Jehovas Vittnen som kom härom dagen handlade bland annat om söndag som första dag i veckan. Ty det anser JV att den är. Lördag är sabbat. Påven som ändrade vilodagen till söndag (jag minns inte exakt vilken de anklagade — enligt wiki var det först kejsar Konstantin och sedan konciliet i Laodicea som bestämde att söndag dädanefter skulle vara Herrens dag, som di kallar’t. I alla fall anför JV söndagsfirande som hädiskt och fel och bevis för att påven är en fuling.
Se så slarvig jag är. Jag försöker smiska mig men det går dåligt ty jag sitter ner. Men där började jag en parentes och glömde att jag hade gjort det, så pladdret ser extremt oredigerat ut.
Det är det ju också.
Här, ta en slutparentes och bruka den efter behag: )
Någon annan som är duktig på att parkera?
Annika, jag läste ditt inlägg och observerade inte den saknade parentesdelen.
Medan jag håller på och länkar så kan jag passa på att länka
till en egengjord video. Det är från Rallysprinten i lördags
på Ekebybanan en par km utanför Eskilstuna.
Söndagen har väl varit vilodag, och därmed veckans sjunde, och inte första, dag ganska länge?
”Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort; och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade gjort. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade gjort, när han skapade.”
Men jag, som är drygt jämnårig med Lotten, lärde mig veckodagarna med söndagen först. Hur ändrar de fram och tillbaka om Agneta (som jag har förstått mer liknar min mammas generation) lärde sig med söndag sist?
Skapelseberättelsen som mikaels citerar står i första mosebok, i den judiska torah.
Den judiska sabbaten, vilodagen, infaller som bekant på lördagen – den sjunde dagen. (Och det tycker sjundedagsadventisterna, och tydligen också Jahvehs vittnen, fortfarande är det rätta.)
När större delen av kristendomen övergick till vilodag på söndagen kan väl nån googla på?
Det är just det som är det konstiga och ologiska — söndagen har varit vilodagen sedan 300-talet i den kristna världen, men söndagen har ändå fortsatt att räknas som veckans första dag, som den var innan vilodagskonceptet flyttades från lördag till söndag.
Jag minns inte hur det sades i skolan. Men almanackor med söndag först på veckouppslag minns jag.
Jag kan ju minnas fel, Cecilia och blanda samman med vad våra barn lärde sig om nu de lärde sig med måndagen först. Ska se om jag kan hitta något som visar på det ena eller andra.
Jo, jag har Elsa Beskows »Vill du läsa?«, som min man hade i skolan på trettiotalet. Där finns en liten avdelning som heter »Dagarna i veckan« med en veckodagsvers som börjar med måndagen.
Se bild!
Kanske har ordningen lärts ut olika på olika håll i landet och under olika tidsperioder.
Större delen av den kristna världen, borde jag ha skrivit. Det finns fler avvikare än Jehovas Vittnen inom kristendomen som helhet, som fortsatt håller på lördagen.
Cecilia, så länge som jag kan komma ihåg (typ mitten på 80-talet)
så har måndag alltid varit veckans första dag.
T.o.m. IBM har en egen uppförande kod om det här med
vilken dag som veckan börjar med.
För övrigt vill jag lära mig köra bobcat och träna på tricket LL99 visar (20:22). Det ser ut att vara jättekul!
Titta på bilden ovan:
Man lärde visst ut barnarbete i småskolan förr i världen!
Ja just, vi har ibland haft engelskspråkiga väggalmanackor (några brittiska, någon amerikansk), sådana med ett uppslag per månad och ett rutmönster med en vecka per rad. Dessa har haft söndag först i veckan, i vänsterspalt. Där fortsätter alltså det konstiga bruket.
För den som liksom jag tycker att franska är ett väl svårt språk:
Enligt Wikipédia-artikeln kan benämningen ours på tryckaruppgiften komma från fransk 1800-talstypografslang, där tryckaren skulle ha kallats ”björn” på grund av sina tunga rörelser när han färgade in tryckformarna, medan sättaren som vigt jonglerade med sina typer i stället kallades ”apa”. (Tro det.) Tryckaren – björnen – var skyldig enligt lag att sätta ut uppgifter om sitt och tryckeriets namn och adress i trycksakerna. Härav benämningen ”björn” om tryckortsuppgiften.
Oj, AgnetauL, stackars små barn! Det verkar tungt att t.ex. kärna smör när man är liten.
Här är en gesällvisa
Vilade/vilar på lördagen gör Sjundedagsadventisterna.
Nu har vi kommit rätt långt från Chrystal Palace!
Förresten, Magnus A och andra som kanske missade min länk högre upp: här står det om början på ändringen från lördag till söndag. Konstantin bestämde som han ville. Och sedan ett koncilium. Och det antyds ha haft att göra med att inte göra likadant som judarna.
Under min uppväxt var det söndagen som var veckans första dag, tror det var 1972 som det blev måndagen i stället.
Mångkulturella almanackan.
OT-nördsvar till LarsW 14/10 21.13 (och nu blir det nörddetaljerat!):
Jag går ännu längre än Harry Amster i SvD och hävdar att monomixningarna är att föredra för praktiskt taget alla Beatles-inspelningar som finns mixade i både mono och stereo – inte bara de tidigaste – ända till det bittra slutet för EMI-mono våren 1969.
Över huvud taget upplever jag att det är bättre och solidare basåtergivning på original-mono-utgåvor av alla 1960-talsvinylskivor (inte bara Beatles-skivorna) än på stereoutgåvorna. Fast det trodde jag hade tekniska orsaker; jag trodde att de tidigare stereopickuperna spårade sämre och var mera benägna att hoppa vid hög utstyrning av låga frekvenser, och att skivbolagen därför dämpade basfrekvenserna vid skivgraveringen för att inte konsumenterna skulle få problem. Men kanske det gjordes redan vid mixningen? I allmänhet låter i alla fall monomixningarna stadigare, mer koncentrerade och slagkraftigare och därmed bättre.
Beatles-specifika undantag från ”mono-bättre-principen”:
Tredje LP-n Beatles for Sale 1964 låter bättre i stereo. Det halvakustiska folkrockaktiga soundet låter luftigare och klarare i stereo, eftersom EMI använde modernare Fairchild-kompressorer till stereomixningen i stället för de gamla Altec-kompressorerna på monomixningen. Och stereobilden är helt OK balanserad, till skillnad från på de två första LP-skivorna eller Rubber Soul med allt ljud antingen till höger eller vänster. Dock är kanske ”I’ll Follow the Sun” på den skivan litet bättre i mono, för monomixningen har inte så mycket reverb på sången som stereomixningen.
På den vita dubbel-LP-n 1968, den sista som finns i mono, låter definitivt låtarna med rockkaraktär tyngre och därmed bättre i monomixningarna. Där är jag alltså inte alls överens med H. Amster. (Fast LP-versionen av ”Revolution (1)” finns inte mixad till äkta mono.) Låtarna med orkesterpålägg på den LP-n låter väl lika bra i stereo som i mono; man hade väl äntligen lärt sig stereomixa hyfsat vid det laget. Stereomixningarna från slutet av 1967, de som finns samlade på USA-LP-n Magical Mystery Tour, låter också mycket bättre än tidigare stereomixningar.
”Hey Jude” och som sagt LP-versionen av ”Revolution (1)” finns inte utgivna i äkta monomixningar; inte heller ”Revolution 9” (fast det kanske inte är så intressant) eller de 10 första sekunderna av ”Help!”. Det som finns på monoskivorna där är sammanläggningar av stereomixningarnas två kanaler.
Annars är singel-B-sidan ”Revolution” det tydligaste exemplet på hur en kraftfull monomixning blir urvattnad när den mixas till stereo senare.
Ett annat exempel på den saken, från Rolling Stones igen, är ”(I Can’t Get No) Satisfaction”. Den ursprungliga monomixningen är förstås oöverträffat solid. Men på 1960-talsstereomixningen är ett piano och en akustisk gitarr, som knappt märks på monomixningen, omotiverat framdragna i ljuset i en stereokanal, medan det stadiga kompet har skuffats undan till andra kanalen. (Dessutom är delay och andra effekter inte gjorda så som på monosingeln.)
Du kanske har rätt om Youtube-klippet med ”Sympathy for the Devil” i mono – jag har inte kollat det med bra ljudutrustning. (Dessutom ser jag att jag har länkat till det vid två tillfällen, i olika bås!) Men processningen är nog inte gjord av skivbolaget, utan snarare av den som lade upp klippet (för att ta bort knaster och knäppar från vinylen) eller beror kanske helt enkelt på Youtubes komprimeringsalgoritmer? Det finns en annan vinyl-rip av monomixningen på Youtube. Vi kollar om den är bättre.
En karta på Wikipedia som visar påstådd förstadag i veckan i olika länder.
Men jösses, barn! Båset är ju proppfullt!
Båset är en världsutställning — ALLT får plats i det!
Och DÄR knöt du ju ihop säcken, Annika!
En eller två av Beatles tidiga stereoutgåvor där man hörde stämmor och instrument i antingen vänsterspåret (”upper track” i Ferrographerna) eller högra (”lower”) berodde ejengkligen på misstag eller slarv. Det var den tidens flerkanalsinspelning, den klassiska fyrspårs, som skulle ha mixats ner till mono men kom ut som den gjorde.
Stereo var nytt för många, inklusive inspelningsfolket, de åren. Då fick förmodligen effekterna stå före kvaliteten. Men mono kunde dom, och det är nog därför just mono så ofta låter bättre.
LL99 20 22 igår. Han var bra parkerare/egenlastare
Dåliga bilparkerare.
http://tinyurl.com/n5ml586