Språket (språken) utvecklas, stöps om, får ny kostym och en brokig samling nya ord. Och som jag älskar detta faktum!
KASJUNÖT! JOS! MEJL! KOLJE! LÖJTNANT! BYRÅ! HUTCH!
Men ibland när det blir fel, blir jag svart i synen och vill slänga tallrikar omkring mig. Särskilt när jag förväntar mig mer. (Liksom. Fan vet ju vad jag förväntar mig och dessutom är det ju näppeligen mina förväntningar som ska styra världen.)
I regeringsförklaringen sa Stefan Löfven (som borde ha flugskit på e:et) häromdagen:
”Alla ska ha rätt och möjlighet att utöva kultur, oavsett deras bild av livet.”
Min pappa (dito språkpolis, sånt här går i arv serni) hörde statsministern säga det i direktsändning medan jag läste det här och båda vet vi ju att det inte är politikerna själva som skriver sina tal utan deras talskrivare. (Hade talskrivaren skrivit detta hade det kanske kunnat stå ”utan sina talskrivare”?)
Nu är frågan: är jag onödigt petig och ogin samt sur? Ska vi slopa skillnaden mellan sina och deras som vi kanske är på väg att slopa skillnaden mellan
- före och innan (nääää)
- de och dem (ja, för tusan hakar: skriv dom)
- mig och jag (och alla andra upptänkliga pronomina i olika positioner, va)
- kycklinglever och kyckling lever?
Fotnot
Vilket av mina sju versala, feta ord ovan ska enligt Brasses modell bort?
Uppdatering
Kommentatören LarsW gjorde mig uppmärksam på vad Språkrådet (som tyvärr har gömts bakom Institutet för språk och folkminnen) har skrivit om Löfvens fnuttkapning. Jag håller inte alls med, men så här står det:
Varför Löfven utan accent?
Man kan tycka att Löfvén med accent skulle ge tydligare vägledning till uttalet. Men är det så?
Statsministern efter valet 2014, Stefan Löfven, skriver sitt efternamn utan accent över e. Skapar inte det osäkerhet om huruvida betoningen i namnet ska ligga på ö eller e? Eftersom betoningen faktiskt ligger på e, borde han inte ha accent över e för att visa det?
Det kan man tycka, och visst hade accent gett mer otvetydig information om namnets uttal. Men att använda accent för att vägleda till rätt uttal och betoning är egentligen bara nödvändigt om människor annars skulle bli osäkra på hur namnet utläses. Det finns knappast någon sådan risk för osäkerhet om uttalet av Löfven.
På samma sätt klarar vi oss bra utan accent i baner och maner, och vi klarar oss till och med utan accent i betydligt vanligare ord som banan och fasan, trots att dessa har homografer i orden bana(n) och fasa(n) i bestämd form.
Man kan konstatera att många efternamn med betonat slut på -en normalt har accent (Lindén, Norén med flera). Det kunde därför finnas skäl även för bärare av efternamnet Löfven att ansluta sig till det mönstret. I praktiken tycks dock flertalet av de personer som bär namnet stava sig utan accent.
Hmmmm. Näe.
Uppdatering med gåtans lösning!
Man ska egentligen säga ”Stefan Löven” med samma obetonade e som i Edith Södergrans diktrader:
Det är än en gång LarsW som har hittat en länk där statsministern reder ut uttalet och fnutteriet! (Vilket inte stämmer med vad han sade förut, men jaja.)
– När jag växte upp och det kom brev från myndigheter, så var det med en accent. Så jag har ju trott att det hette ”Lövén”. Sedan när jag träffade min biologiska mor och bror, så sade de att jag egentligen heter ”Löven”, berättar S-ledaren.
Gissa hur jag kommer att uttala hans namn i fortsättningen.
Jag som nyss — nämligen i förra båset — har önskat mig en bild på tremetersmoroten som påstås ha visat på vid en jättegrönsakstävling (jag trooor nämligen inte på en tremetersmorot).
Nu måste jag i stället säga att det tog mig flera läsningar att fatta kolje (och där fick stavningsidioten lite bekymmer). Collier, eller? Sånt kan vi ju inte ha, åtminstone inte utan fnutt för då läses ordet analogt med kolja (som stavningsidioten, vid detta tillfälle inte så väldigt idiotisk) och ingen begriper nånting.
Och hutsch ser bara dumt ut (och -rts- blir ju så ofta -t-sch- att det inte är ett dugg konstigt).
Jag skrattar åt kasjunöt och jos, men … vem är jag att säga fel fel fel? Jag som själv helt oöverlagt växlar mellan mail och mejl så det står härliga till.
Men jag tycker verkligen, verkligen att det är bra om vi på svenska fortsätter att hålla reda på vad som är reflexivt och vad som inte är det.
”Han tog på sig sina byxor” och ”Han tog på sig hans byxor” är ju faktiskt inte samma sak.
På A svarar jag ”Båstad” och på B kan jag inte men gissar på ”Dan Brown”.
Du är inte alls petig, så svaret på frågan är nej.
Löjtnant och byrå är väl så väletablerade dom kan vara. Jos har gjort sitt försök men inte slagit igenom. Kolje klarade sig inte utan Annikas förklaring och usch för hutsch. Mejl och Kasjunöt srör inte *mej* så mycket.
Läst tidningen igen. ”Jag har fått mothugg för min recension av K.R.:s sjlävbiografi, skriven ihop med K.E. ” Var K.E. med och skrev recensionen eller självbiogafin? Hur påverkarr kommat betydelsen?
Ja!
En fullständig genomgång av sina/deras på längden, bredden, tvären och djupet önskas.
Jag tycker jag är rabiat på dem, men nu har jag sett så mycket galenskap i det så jag börjar vackla och inser att jag inte har så mycket snöre att hålla mig i. Spiskrokar, eller rundstickor för den delen, är inte så mycket att ha just då.
Hutsch är kanske ljudenligt, men hurts är ju korrektare.
Däremot vill jag säga usch för ”urs”!
Jaha, nu har jag kommit så långt i mitt surfande idag att jag ser att man kan vara jämnårig med mig och få nobelpris.
Det är inte klokt.
Av någon anledning kom jag att tänka på en annan i båset när jag hörde vad det handlade om. Grattis!
Jag varken säger eller skriver hutsch. Är däremot rätt förtjust (förschust) i kasjunötter, både att äta och att läsa. Och undrar stilla var Båstad kommer in i bilden?
Försjust, kanske?
Vad tror ni att alla skåningar tyckte om stavningen hutsch?
/en förschyld Lotthosten
Precis så är det ju, Cecilia N.: när man ser ”fel” grammatik (måste ha citattecken eftersom inte alla håller med om att man kan skriva fel eftersom grammatiken enligt dessa vissa bara är rekommendationer) flera gånger, tappar man känslan för hur det enligt reglerna ska vara.
Nu måste jag alltså redan uppdatera mina nobelpriskunskaper. Och på Coop har de tagit fram julpyntet. Är det december snart?
Fortsatt — en sorts hurts av kvarts.
Alltså, på fullt allvar, finns det någon som tycker att ”hurts” borde stavas ”hutsch”, och i så fall varför?
Förresten bör man tänka noga på bland annat skåningar och finlandssvenskar och en del andra dialektgrupper innan man ersätter ”de” och ”dem” med ”dom”. Somliga skiljer ju på orden i tal!
Helt korrekt, men alla som pratar den ljuvliga finlandssvenskan (de som inte kan begripa hur vi kan vara så dumma, vi svenskar, som inte kan skilja på de och dem) får naturligtvis fortsätta säga ”rätt”! (Jag har försökt hitta en ledtråd till när vi i Sverige slutade uttala de och dem, men har bara hittat kanskegissningar.)
Heter det i själva verket finlandssvensktalande? Finlandssvenska är en dialekt, men är finska medborgare som har svenska som modersmål finlandssvenskar, det låter lite … jag vet inte.
Jag ska berätta mer om hutsch och kolje! Fast nu säger de här att jag måste gå och lägga mig!
Ploingggg — nu skriver jag och Lotten samtidigt igen.
Gå och lägg sig, och krya på sig!
SNYYYYYYYYYTBRÖÖÖÖÖLPPPPBBBBBBRRRR!
Är Leif Boork vår nya statsminister (bläddra ner till sista bilden)?
Jag håller med Annika, gå och lägg dig Lotten annars så
kommer Löjtnant Bourdong och tar dig i örat.
(Stänkte det på skärmen, eller är det jag som inte har torkat av min på ett tag?)
Stefeif Borken?
Båsbossen, idag gillar jag dig extra mycket!!! Du är INTE petig! Att språket förändras är ofrånkomligt men för den skull behöver det inte förflackas. Exemplen på konstig svenska blir fler för varje dag. Man undrar vad medias yrkesmänniskor (med flera) gjorde när det stod svenska på skolschemat? Sov? Skolkade?
Det är de och dem, hans och sin, minutrar och sekundrar (när får vi höra timrar?), kyckling lever, ljus hårig kvinna o.s.v. i en enda röra.
Bevare vi från de! 😉
Snart december, jaaaa! Och ikväll står det 1-0 till halsont över trötthet. Den som ändå kunde sova …
Jag tar bort BYRÅ som jag tycker ser rätt ut, samt LÖJTNANT av samma skäl, men det skriver jag ju aldrig.
Som skåning (fast med så mycket småländskt blod att mina r är rätt skrala) tycker jag ofta att det är svårt att läsa rimmad dikt från stockholmsområdet.
Självklart är det det, Lo! Vänta ska du få ett Hasse- och Tageskt rim:
”Och när du har nått det man skänker en krans för,
då dånar ur kistlocket Manhattan Transfer”.
Institutet för språk och folkminnen reder ut det här med statsministerns flugskit. Det korta svaret: Den behövs inte.
Jag har själv en “flugskit” i mitt efternamn Wisén. Dagens datorer har för det mesta inga problem med detta men för bara några decennier sedan ersatte de ibland “é” med ett procenttecken och jag fick ofta försändelser adresserade till Wis%n. I vissa fall blev det versalt E i stället, och det var inte så mycket roligare att heta WisEn.
Jag har kollat Lars W:s länk och vad jag förstår så förfäktar de att man i stort sett enbart ska använda accent om det kan råda osäkerhet om uttalet och att användandet därför kan minskas.
Personligen ser jag snarare ett behov av ökad användning. I Malmö, staden som fick se mig växa upp, sa man t.ex. ofta tombóla och elektríker och i vissa delar av Skåne kan man höra skorsténen, så nog finns det ett visst behov alltid.
Lotten eller någon annan språkpolis får också gärna förklara för mig varför SAOL förespråkar pluralformen caféer/kaféer men museer???
Institutet för språk och folkminnen nämner banan och baner som exempel på ord som inte behöver accent. Det får mig oooosökt att tänka på den gamla vitsen om apan som satt och läste en tidning och muttrade: Travbanan, dansbanan, gångbanan, stambanan. Vilket larv! Banan som banan.
Det var en bra länk, LarsW!
Men tänk att jag håller inte alls med.
”… visst hade accent gett mer otvetydig information om namnets uttal. Men att använda accent för att vägleda till rätt uttal och betoning är egentligen bara nödvändigt om människor annars skulle bli osäkra på hur namnet utläses. Det finns knappast någon sådan risk för osäkerhet om uttalet av Löfven.”
Finns det knappast? Hm. Jag (och många med mig, tihi) läser fel varenda gång (se, jag kan också generalisera) eftersom det vanligaste sättet att skriva Löfvén är med accent. Så behövs accenten?
Ja. (Oavsett vad webbredaktören på Språkrådet skriver, så det så.)
Ett annorlunda skrivsätt är nästan alltid ”sämre” än det etablerade eftersom det stör läsningen. Det är därför det är så intressant att diskutera dessa de korrekta stavningarna av
• öppenhjärtig
• omständlig.
Fler tror nämligen att det skrivs
öppenhjärtligochomständig, så när man stavar rätt, stör man mångas läsning …Bosse:
Det stavas ju
• café
• idé
• diarré
• museum.
Accenten följer med till plural, men ord som inte har accent får inte en i plural. Vårt bildminne av caféer, idéer och diarréer (huärrrk) får oss att tro att även museer ska ha accent. (Kanske håller
muséerpå att bli så vanligt att det tyvärr även här är det korrekta skrivsättet som stör mer än det felaktiga …?)Tack för det, Lotten! Dina exempel får mig att tänka på när jag jobbade på ett försäkringsbolags bilskadeavdelning. Ibland beställde vi polisprotokoll och om vi hade ett diarienummer så uppgav vi det. Det var bara det att en kollega till mig konsekvent skrev ”Diarré nr”. 🙂
Åh, tack Bosse! Hihihiii!
Mitt efternamn, Willén, måste ha flugskit eftersom uttalet blir tvetydigt annars. Men jag använder den inte när jag är utomlands eller gör beställningar på nätet (i USA heter jag ”oillen” med tryck på i-et). för pocenens skull.
Nu kom jag mig för att kolla mina kort:
Flugskit: Konsum ,Visa samt Birkas och Vikings klubbkort.
Ingen flugskit: OKQ8, Master Card och (faktiskt!) ICA.
Hur kommer jag fram?
Baneret baner vägen.
Den ene maner på den andre för att han ska gå fortere.
Nä, som östgöte [öschötte] behöver man inga fnuttar för att förstå … alls …
Och som umebo behöver man inte heller fnuttar på Löfven. Det syns ju vilket lag han hejar på …
Många säger strateschi när ordet stavas strategi.
Jfr Strategi – strateg och strateschi – stratesch?
Men undrar jag om inte i:et på slutet mjukar upp g:et så att strateG blir strate[sj]i.
I italienskan stavas Julia med G. Men för att hon inte ska heta Gulia så petar man in ett i efter G:et som mjukar till det till ett J. Giulia alltså.
Till skillnad från Guiseppe som petar in ett u före i så att han inte ska heta Jiseppe, vilket kanske hade varit mest logiskt för det är väl den italienska formen av Josef? (P och F har i en del språk samma bokstav.)
Därför borde det uttalas strateji, men då slarvar munnen och så blir det ett sj-ljud.
Ne.se om ordets uttal:
strategi [-gi´ el. -ʃi´] subst. ~n äv. ~en, ~er
Innan min pappa gymnasiefranskläraren gick i pension för en tio femton år sedan brukade han helt brutalt uttala elevers namn som de stavade dem (Helené, Chatrin m fl) tills de stavade om. Av någon anledning kom han undan med det och jag tror inte ens de kände sig särskilt kränkta, vilket moderna ungdomar säkert skulle ha gjort. (?)
Heter det inte Giuseppe förresten?
Det heter väl fötjyld och fötjust, inte förschyld och förschust?
Behåll reglerna! Och nä, inga ”dom”, för det ser bara barnsligt och obildat och oinitierat ut! Och jaaaa, slåss för sin, sitt och sina! Och nä, logik gäller inte alltid, Löfven är bara en snobb om han inte vill ha fnutt, som ju är tradition i sammanhanget, annars blir det irriterande att hela tiden ändra i huvet från löven som i trädens löv, till Löfvén.
(Och ja, ”nä” och ”huvet” kan man skriva just i detta bås, så det så.)
När det gäller uttalet av g är ingenting logiskt! Det heter scheni men jenius och jenus, jin (gin) men inte strateji, Jöteborg men gôr-roligt. Och Goethe! (Som jag har ett horn i sidan till, sedan jag på universitetet i tjugoårsåldern tvingades analysera ”Uber alle Gipfeln”.)
(Kan inte hitta tyskt y på denna dator.)
Här är det!
ü
Hur mjukt g (eller för den delen j) uttalas i låneord beror väl på från vilket språk ordet har lånats? Franska mjuka g har blivit sche-ljud, medan det i de flesta andra fall är j-ljud som i svenska. Tyska uttalsregler är jag dålig på, men kan det hårda g-ljudet i Goethe bero på att det följs av ett o?
Det kan vara precis som du säger, Brid, med Giuseppe/Guiseppe. Jag har nog läst lite vint där …
Dessutom känner jag samma sak för felfnuttade namn som din far.
”Göte var en stor pöt” läste jag någonstans
Hur uttalar ni arkitekt?
Christer: G uttalas väl hårt överallt i tyskan.
”Dom”, gärna. Utom i böcker med juridiskt innehåll, for evident reasons, på svenska, dårå.
Giuseppe Verdi.
Men Mankell, då. Dom två l:en har ingen kraft alls; Mánkel uttalas det.
Sorry, glömde punkten. (.)
Henning Mankells farfar var tonsättare och hette också Henning Mankell men uttalas med tonvikten på andra stavelsen. Till glädje för P2 och dess lyssnare.
Jag säger nog arkitekt med mjukt k, fast det väl borde vara hårt. Samma fenomen som dirigent.
Vad gäller Mankell finns en parallell i tonsättaren Henry Purcells efternamn, som många länge trodde skulle uttalas med betoning på andra stavelsen. Det har visat sig vara fel.
Den här texten gick runt på Facebook för nån månad sen. Den säger allt.
’Ska det vara så jävla svårt att skilja på de och dem? Skärp er!
Det är exakt samma sak som att skilja på jag och mig, du och dig eller vi och oss.
Tycker dig inte att det är lite drygt att läsa när mig har bytt orden? Dig kanske inte bryr du, men mig tycker det blir störande för läsningen. Det kanske inte spelar någon roll för du, men för jagspelar det roll. oss är många som stör sig på att ni som inte kan skilja på nominativ och objekt. Kan inte er visa vi lite hänsyn?’
Och den säger väl egentligen allt? Det är inte svårare att skilja på de och dem än jag och mig.
Artjitekt.
Dirischent och dirischera.
Strateschi.
(Och mina -sch- sitter ganska långt bak i halsen ty sådan är min dialekt; jag kan nästan råka spotta lite på folk när jag gör sådana ljud …)
Jag kan inte hålla mig längre: Dett borde uttalas och skrivs *trumvirvel*
Ejengkligen.
Och hur var det egentligen med ”kolje” och ”hutsch”?
(Iiih, nu kom jag att tänka på Starsky and Hutch, det var mycket obehagligt för jag ser framför mig den där långkoftan och får inte bort den från min mentala näthinna. Uj.)
Heh, jag lyckades skriva egentligen just som LarsW hävdade sitt.
Men jag uttalar det alltid och utan variation ”ejentlien”.
Så har vi de där små kakorna till kaffet. Här i västra delen av landet säger vi [tjeks] med mjukt *k* framför mjuk vokal om kex från Göteborgs kexfabrik, som fö. ligger i Kungälv!
Uttalsskillnaderna (mycket dubbelt där) leder till ständigt gnabb.
Men när det gäller kex (som är en fantastisk svensk stavning) gäller inte regeln om tje-ljud före mjuk vokal, eftersom det är ett låneord (cakes). I det fallet är det faktiskt k som är rätt!
För att återvända till Statsministerns flugskit, så hade jag för mig att jag har läst en annan förklaring än Språkrådets. Mycket riktigt har Expressen (ejengkligen Rix MorrgonZoo) pratat med honom om uttal och stavning. Det korta svaret: ”Löven”, men det fick han veta först i vuxen ålder då ”Löfvén” hade bitit sig fast.
Borde inte Löfven ejengkligen byta namn till Löften?
Men LarsW – du är ju kung på vettiga länkar! Man ska alltså säga LÖVEN!!!
Så rasande trevligt! (Men underligt. Finns det fler som heter Löven utan fnutt och betoning?)
Ja just det – mer info om hutch (inte
hutsch, sårry) och kolje!Som bekant försöker SAOL-redaktionen att stoppa in nystavning när de har resonerat sig fram till en sådan. Jos är en tyvärr borttappad variant av juice (men kanske kommer den tillbaka till 2015?) och kasjunöt är som bekant ett synnerligen lyckat förslag.
Men när de utan att tänka på skåningarna 1950 och 1973 försökte få oss alla att acceptera hutch istället för hurts, gick det inte alls. Tack och lov.
Samma sak med kolje, men där är jag felunderrättad: inte förrän nu har jag lyckats kolla i mina fysiska papperskällor och där står det faktiskt att man försökte med koljé (fnutt!), vilket ju inte är särskilt dumt. Men när svenska folket vägrade att anamma den stavningen (SAOL 1923, 1950, 1973 och 1986), gav redaktionen till 1998 års upplaga upp och nöjde sig med ”collier”. Som ju faktiskt är en rätt dum stavning …
Tack, men nix. Han har själv valt flugskituttalet. Ursäkta annars en fåkunnig, men det här med ”löjtnant” (som för mig är en fjunig militär wannabe) i sammanhanget greppar jag inte.
Löjtnad?
Löjtnad?
Löjtand? Fiskgadd.
Jöltand? Felstavad Göl-and. Grundsimmande anka i stilla vatten.
Döljant? Vi som inte vill sticka av.
Töjland? Ebb, flod och erosion liksom sedimentära avlagringar i motverkande krafter.
Öldant? Spill inte biran i mitt knä, snälla.
Öltand? Jag kände en med en löst sittande framtand, som h*n lyckades droppa i kruset vid de mest olämpliga tillfällen.
Men ändå – kolje! Ska det betyda halsband? Redan att säja collier i stället för halsband är egendomligt nog; bara smyckessmeder som säjer så. Branschfolk, alltså. Nä vid kolje går gränsen för mej när det gäller nystavning. Sätt en akut fnutt på e:et, som ledtråd, åtminstone.
Aha — så min association till de ”skojiga” gamla poliserna var ännu mer på prick (tröjan, tröjan … ja, jag hänvisar åter till min länk 13:12 i middags).
Så länge det står juice på alla förpackningar är det omöjligt för jos att slå igenom, tror jag. Och så länge det står juice på alla förpackningar kommer det ju att fortsätta stå juice på alla förpackningar. Liksom. Vem i allsindar skulle plötsligt byta och orsaka såväl förvirring som begabbelse?
(Därtill kommer att just ”juice” är noggrant reglerat i lag — man får inte kalla sin produkt juice om den innehåller minsta tillsats, juice är enbart faktisk pressad fruktsaft. Det är därför man ser en hel del förpackningar där det står ”fruktdryck” och ”nektar” och sådant.)
Stavningen löjtnant i stället för lieutenant (franskt original) ansågs väl vähäldigt ful och fel nån gång i tiden, men jag vet inte riktigt hur länge sedan.
Helt och komplett korrekt svar av Annika – när lieutenant blev löjtnant sa ”alla” att ordet ju såg bedrövligt ut. Men det var tidigt – redan i Dalin från
1950– korr: 1850 – finns en hänvisning till den moderna stavningen.På en bröllopsdag fick jag förresten en pärlkoljé av den djefla mannen. Det hade vi då rakt inte råd med, så jag lämnade tillbaka halsbandet och köpte ett måttband istället.
Eh … hum … 1850, vad?
Jag tror Runeberg skrev om löjtnanter.
Men gaaah, jag skriver ALLTID 1900-tal, oavsett vilket århundrade det är! Tack, Annika! (Jag redigerar kommentaren ovan lite.)
Tack, ni bägge. Men är inte det en väl gammal referens? ”Löjtnant” har använts sedan 1535 enligt NE, och så gamla är vi här i båset väl ens tillhopa? (Jag är 62, Lotten 50. Ni andra har för övrigt 367 år att samla ihop er på).
”Lefftennant” med trycket på t har man ju hört i ett otal filmer för det korrekta ”lieutenant”, som ju är den korrekt angivna officersgraden.
(Ja titta, det följande har jag kopierat direkt ur SAOB på nätet:
Hans yttre röjde en ung löjtnant, / Det var Sandels’ adjutant. RUNEBERG 2:76 (1848) )
”lieutenant”. Glömde.
På 1500-talet stavades ordet visst lite hipp som happ — ”lutinant”, till exempel.
Lefftennant-uttalet gäller väl i marinen och ljutennant i armén — separata grader, liksom — eller blandar jag ihop det här?
(uttalen på engelska, menar jag …)
Helt rätt, LarsW. SAOB berättar även om stavningarna av löjtnant före Akademiens skapande, alltså på den tiden som man fick skriva hur man ville för alla fattade ju ändå vad man menade:
lutinant
Lutenamptt
lutinanth
Lieutenant
leutenant
Och så får vi ju inte glömma löjtnanterskan – hustrun till eller änkan efter själva lutinanten.
Jajamensan, blandade helt ihop det — häääär finns uttalen beskrivna. Lefftennant är brittiska armén och Commonwealth-styrkor, ljutennant är amerikanskt.
Så. Nu behöver jag inte rodna mer.
Nu är vi farligt nära lumparminnen. För 42 år sedan var en ”löjtnant” för mig alltså en fjunig militär wannabe som ingen respekterade. Värre var det med de stamanställda underbefälen. Den som inte respekterade dem var farligt nära dum.
Det som gjorde 1800-talets unga, aspirerande officerare så uppbragta över tilltaget att låta franskans j- och ö-ljud byta plats var väl att ordet därmed genast kom att leda tanken till löje. Och löjliga var nog det sista de ville framstå som i sina guldsmidda operettuniformer.
Den omsvängda formen löjtnant verkar finnas belagd först från 1801 enligt SAOB.
A men, Magnus A. NE, då?
Staffan Lefverhielm i Povel Ramels gestalt hann aldrig bli löjtnant, trots sin uniform m/1895. Men väl fänrik!
Jag har dessvärre inte tillgång till NE:s ordbok och kan icke se vad den påstår.
De stavningar som enligt SAOB finns belagda från 1535 till 1644 är former på lut-, lut(h)i-, lut-.
Förlåt, lut(h)e- (lut-, lut(h)i-, lut-) skulle första delen av ordet med belägg 1535–1644 vara. Om nu webbutgåvan av SAOB är riktigt avskannad (varför står t.ex. lut- två gånger?)
Och slutdelen som finns belagd 1535–1709 enligt SAOB skulle vara namp(n)t(t) (-nambt).
Lotten vet bättre än oss bägge tillhopa om NE och SAOB, Magnus A, så låt oss avvakta hennes utlåtande i sällskap med knappast någon löjtnant direkt, men väl en annan potentat:
Musikhistoria anno 1968. En av alla tiders bästa låtar i vardande. Den om Sympathy för Mörkrets Furste, om man säger. Jag får ståpäls (HIST.: sedan 1980-talet enligt NE) varje gång jag ser och hör detta. Slutresultatet är grandiost och kulturhistoria.
Kan bara instämma – det är fantastiskt. (Jag gillar också framförandet i The Rolling Stones’ Rock and Roll Circus.
Lyssna ock gärna på den färdiga monomixningen.
Jag påstår inte att den är bättre än den gängse stereomixningen, men den har fördelen att pianot inte försvinner vid uppspelning i mono som det gör när man spelar upp stereomixningen i mono (pianot ligger i motfas mellan kanalerna, nämligen – har vi talat om det här förut)? Men det är alltid roligt att höra en alternativ version. Resten av LP-n finns inte i särskild monomixning, ty där fanns inga fasproblem.
Beträffande löjtnanten tror jag nog ändå att det var akademiledamoten Leopold som lanserade den radikala stavningen i sin Afhandling om svenska stafsättet, s. 224 och flera andra ställen framåt som akademien gav ut 1801.
Själv noterade jag belåtet att Jagger dels röker mellan tagningarna i ”min” video, och dels att alla tar till sig ljudkillarnas anvisningar avseende mikrofonplacering med mera. Det senare borde mer än en kultur- och politikerpersonlighet (en av dem flyttade bordsmiken för att den stod i vägen för hans yvigt gestikulerande händer (i radio!)) under mina dagar också ha åtlytt.
Annars är monomixen rikare och fylligare på något vis. Piano eller inte.
Sen kommentar: Jag har också haft det tvivelaktiga nöjet att läsa en reklambroschyr från en guldsmedskedja, med många halsband i, som alla kallades ”collie”. Vilket ledde tankarna i en annan riktning än den avsedda, to put it mildly.
Nu, Niklas (hohoooo!) har du inspiration till en ny halsbandsdesign: The Collie.
När det gäller 1801 års löjliga stavning av lieutenamps eller hur det nu var, så är det helt korrekt, det som Magnus A. skrev strax innan han började yra om Rolling Stones (även om jag är ett Beatlesfan tillåter jag mig stundom att se på dokumentärer om Stones). Även SAOB har detta årtal, men så här diskret:
löjt- 1801
Men hörni. Det här var ju kul – vad ska jag blogga om idag då?
regn?
Här är det ett ihärdigt dygnsregn som blöter ner allt. Inklusive mig fastän jag är sjuk och inomhus. För rätt vad det är kommer det in en hund som varit ute.
Och i och med detta ihärdiga regnande från solskymmande moln så blir det mörkt. Och då kan man behöva få tips om ljus.
ü ü ü ! Tack!
Collier säger man väl bara om pärl- sådana? Och HUR såg det måttbandet ut som du bytte pärlorna mot, Lotten, det måste ha varit ett måttband de luxe med förgylld vevaxel och extra potatismos? (Skrev först potatismops.)
Så Löfven fick veta att han hette Löven – hm, kan det ha berott på att släktingarna inte riktigt visste fordomtima var fnutten var till för? Men åkej, Löven it is. Fast då får han väl skippa v:et också.
Nix, ÖR, ”dom” är och ser ut urfånigt! Och så heter det dåra, inte dårå. INGEN säger dårå, de säger dåra! Hmpf.
Christer, om den ständiga diskussionen.
Med den fantastiska svenska stavningen kex kan väl också följa det lika fantastiska svenska uttalet! Många andra ord får ju ett svenskt uttal (och utseende) efter inlån.
Dessutom är väl ett kex en *biscuit* eller *cookie* och en *cake* en mjuk kaka.
och: Jag säjer (med j) dårå. Men dom andra kan få säja dåra, fast det låter snobbigt, hehe.
Vi har en kompis som säjer ”kexar”, med hårt k alltså och den där underliga pluralen.
Kanske lite beroende på att jag är uppväxt i Skåne så uttalar jag både kex och kiosk med tje-ljud, och båda uttalen är godkända enligt SAOL. Göteborgs Kex tar för övrigt upp uttalsfrågan under Vanliga frågor.
Nej, HK, tjex är och förblir fel, fel, fel! Så genomgripande uttalsförändringar har inte alls många andra ord fått. Att sedan ordet kaka har genomgått en begreppsförskjutning på svenska till att betyda något litet, sött och knaprigt, och på engelska något stort, sött och kladdigt, har inte med saken att göra. En kaka är en kaka är en kaka. Sådetså. Majlis.
Kex eller tjex, det är en svag bris jämfört med följande klipp.
https://www.youtube.com/watch?v=hNoS2BU6bbQ
I Arjeplog säger man i a f inte ”Tjuken” när man kör fast med skotern. 🙂
Tjex i munnen och tjeps på huvudet. Tjaskigt om man så säger.
Joråsatt, Stavning och uttal kan vara lika obegripligt som cricket. (se slutet på länken 12:42.)
Bara att lyfta på tjepsen och gå vidare.
En tröst? Engelskan ännu värre. (Tror denna film varit med tidigare).
”The Chaos Of English Pronunciation” by Gerard Nolst Trenité
http://www.youtube.com/watch?v=1edPxKqiptw
Det är ju Dr. House i din länk, PK! Ung och dan. Jag undrar förresten över den där sketchen där någon som inte kan uttala ’r’ sparkar ”kling i löven”, vem gjorde den och var den ens rolig?
…sen har vi ju det här med skyltmålare Malte Lindeman och Knoll och Tott också.
Lotten, du som har ett robocopknä, här har du en som har en hel
robotarm.
Men franskt uttal då! Hur många bokstäver är det inte som går obemärkta förbi när fransmännen talar ut.
Ludolf.
Valföl censulelal Lottens blogg Tjadden? Och Ludolf.
Nu måste jag lägga mig i. Som Göteborgare VET jag ju att det uttalas tjeks. Vad finns det för andra ord som börjar på ”ke” men uttalas med hårt k, jag kan just nu inte komma på något.
keps
ketchup
keratin
kerosene
ketogen
eller som det heter på västkusten
tjeps
tjepcup
tjeratin
tjerosene
tjetogen
Mia från Götet, ett exempel är kok.Kåk är ett annat exempel.
Man säger ju inte tjok eller tjåk. Sjok finns men är något helt annat.
Keops
Kent
kelp
keftedes
kelt
Ninja, du har även karoten.
LL99, a och u är hårda vokaler och då blir k:et hårt, det gäller att hitta ord med mjuka vokaler efter k:et.
Förlåt, ser att det skulle stå tjepchup.
Glömde också Tjeops, Tjent, tjelp, tjeftedes och tjelt.
Så att visst kan man säga tjeks, men det låter ju ungefär lika begåvat som tjepchup och tjeps.
Kimono, kyller, kö, kid, kebab
Tjissa.
Det var då för väl att jag inte hann blogga idag! Hihi och haha!
Vad är det som lättast tar dig från en tremetersmorot till kebab? Jo, Lottens bås! Många flabb blirre. Är tyvärr för trött för att själv tjomma med något spirituellt ikväll.
Återkommer i ett annat bås.
”Ludolf” med Tjadden Hällström finns dessvärre på Youtube. Seek it out at your own peril.
(Nej, han är inte rolig, han är bara från Norrköping. Ibland kan det förväxlas. Jag länkar endast p.g.a. förklaringen ”Resultatet blev en figur som varken kunde uttala tungrots- eller tungspets-R”.)
Man kan inte stava hans smeknamn Kadden.
Helt osannolikt fanns det faktiskt en dansk tonsättare som hette Ludolf. Ludolf Nielsen.
LarsW, en film av Godard, om Stones, stort tack, det var ett arkeologiskt fynd av rang för mig 🙂
Godard, jag hade ingen aning om att han ens noterade Stones.
Härlig klädstil på 60-talet, liksom den avslappnade attityden till rökning (och hårgele …)
och en fantastisk låt, nästan som Gimme Shelter 😉
Men vänta nu, SAOB talar ju om att hurts/hutsch kommer av engelskans hutch – och att stavningen med rts beror på att vi uppsvenskar/norrlänningar har kodat det engelska uttalet fel till svensk stavning!
”Skrivningen hurts utgår från uttal med supradentalt t- o. sch-ljud”, förklarar SAOB allvarligt, och tar de facto upp ordet under uppslaget HUTSCH.
Så ordet borde alltså skrivas hutsch, utan något r, inte minst för att ge skåningarna, finländarna m.fl. en senkommen chans att uttala det rätt.
Love hurts. (Inte נָצְרַת.)
Love hurts! Detta är hysteriskt! Hur ska jag kunna somna?
Tack, Mikaels. Lite tur har man ibland. Men jag håller nog den här före.
Men nej, det blir ju inte rätt för skåningarna ändå, för di har ju bakre sj-ljud även i slutet av ord! Tänkte inte på det.
Då får det bli huttj.
Eller kanske till och med hattj.
(I Norge skulle det bli høttj, för där hör dom engelskans /ʌ/ som /œ/): pøbb. Høttj kunde också vara något som räven säger.)
Lotten Bergman oktober 8, 2014 kl. 23:21.
Spar på bloggandet Lotten, blogga när du har något att skriva och
när båset verkar lite avsomnat. Blogga INTE när du inte något
att skriva om och när båset tänder på alla cylindrar.
Det är förövrigt snart jul och då kommer det bli bloggigt
så det både räcker å blir över.
Gällande julbloggandet så måste du och din bloggtomte (som kan trolla med knäna) ta tag i det här med spoilers..
Här finns en lista på plugins till wp.
Denna verkar vara den mest populära.
Vi tar en låt på det.
”Det Ludolfska talet” är för övrigt en gammal benämning på pi. Efter Ludolf van Ceulen, som beräknade det med 35 decimaler på 1600-talet, enligt Nordisk familjebok på nätet.
Tackar, jag klickade och blev 6 år igen och skrattade åt Ludolf, det var min barndomshumor det. Nej, idag skulle det inte funka.
Förresten har jag haft ett efternamn som ingen kunde uttala rätt, inte med hjälp av svenska stavningsregler i alla fall! Tyskt ei uttallas ai, nämligen, men det är ju inte lätt att veta om man inte kan tyska!
Magnus A.: Det norska uttalet av engelska, exempelvis ”pub”, lärdes tydligen ut på den tiden då min lilla Mamma och min svärmor (ganska jämnåriga) gick i skolan och läste engelska. Deras uttal av ord som ”duffel” – döffel – har roat många av deras (elaka) barnbarn. Även uttalade dom intervju som intervjo, engelskt så det förslår.
Så mycket regler och undantag. För att inte tala om undatagen som bekräftar reglerna, hur nu det går till. Jag vill hävda att uttalet tjeks är regeln som bekräftar undantagen!
Säger en kille i kön utan att vilja verka kymig.
Det är oktober och molnigt och jag sitter på ett bibliotek – tack båset som får mig att fnittra och lyser upp dagen! 🙂
Magnus A och ØR, hästjazz har en ganska stark ställning i Norge trots att den där heter cøntry eller køntry.
Tjilt
Nu är det sent i världen …
Jag skulle bara observera en liten uttalsförvirring som liksom går åt andra hållet: Fler och fler, till och med skogsvana människor i teve och radio, håller på att tappa bort ordet kid, som i rådjurs- och hjortdito. De säger hårt k trots att det har tj-ljud liksom diminutiven killing (varför det finns en diminutiv av ett ord som redan i sig betecknar djurbarn vet jag inte riktigt — för att en killing är en unge av ett mindre djur än kivet kanske). Säkert smitta från engelska kid med k (som — jajamensan — är samma ord eller snarare har samma rot).
Så, lite pladder i marginalen, bara.
Bah, där kom visst en automaträttning jag inte såg. Heh — näst sista ordet i näst sista parentesen ska vara ”kidet”, inte ”kivet”. Dumma maskin.
Men automaträttningen har i alla fall likadant uttal!
Jag har frågat en jägare om uttalet av det ordet, och fick ett hårt k till svar. Det var hennes fackterm, om man säger.
Det lär visst vara så att arkitekter säger arKitekt, medan pöbeln säger arSCHitekt. (Där sch-ljudet inte låter som i dusch utan som i station.)
Och båda är (fanfar!) rätt.
Nä, men det är väl ingen som säger arSCHitekt, om den (pöbeln) inte är från Skövde?
ArTJitekt måste det väl ändå vara?
Kan tänka mig det, LarsW. Som sagt, det verkar glida.
Jag har känt många jägare i mitt liv, från många olika platser i landet — såna som pappa kände, alltså — födda mellan i runda slängar 1890 och 1950, och samtliga uttalar/-ade det ”tjid”. Men nu, inte så mycket.
Ingen stor sak, och för övrigt är det inte ett ord som används särskilt ofta utanför skogen, och jag retar mig faktiskt inte direkt på det. Jag tycker mest att det är intressant.
(Tilläggas bör kanske också att flera av pappas närmaste jägarvänner var utbildade jägmästare som gått på ”Skogis”, så det handlade inte om gamla bönder som bara talade gammal dialekt …)
Den här jägaren har förstås licens, men är inte högskoleutbildad. Född sen 60-tal.
Lotten, har du hört en östgöte säga station? StaCHon. (Champinjon) Ja, och duscha låter såklart likadant!
Ha, där fick jag! Men det känns ändå som att det ska vara [tj] före e. Som i
[tj]edja
[tj]ela
[tj]emi
[tj]ejsare
[tj]eramik
eller uttalas de också med k? [Tj]ex är rätt, eller i alla fall inte fel.
Okej, jag vet att båset är tomt nu, men jag måste ändå få säga mitt. Grmpf.
*majlis*
Jag är här! 🙂
Och som stolt representant för pöbeln säger jag artjitekt. Dåra.
Vad mig anbelangar är det uttalet antikt. Ejengkligen heter det för övrigt dårå på Lottensvenska. Dårad är jag inte.
I kväll har jag hört ”inkelt” i st. f ”enkelt” tre eller fyra olika program. Hemställer därför att Lotten tar bort och ersätter det sedan mer än två hundra år avgjorda ordet ”löjtnant” med ”inkelt” i rubriken. (Nobelprisen i litteratur tappade jag intresset för när den rosa overallen fasades ur).
”Inkelt” säger min andra hälft ibland, men han är uppvuxen i Kumla så det är inte hans fel. (Han säger stundom också ”him” och ”vim” och ”brytarspitsar” &c, och är lika oskyldig då ty detta mjuka i för e bibringades honom då han lärde sig tala.)
Nu är det väl bara vi två som hengkar (Sambons utryck) här, så då kan man väl tillåta sig något från gränsen mellan barn- och ungdom:
”Det är sjönt att sj*ta när sj*ten sjuder i sjärten”
Över och ut, för i kväll iaf.
*majlis!*
”Brytarspitsar” -….vad gulligt!
Asch så förargligt att jag inte såg det här inlägget förut, så jag kunde säga att HUTCH ska bort, eftersom det är originalstavningen. En av de saker jag lärt mig som jag är mest stolt över.
Men Malinka, det är aldrig försent att rusa in i gamla inlägg försent!
Men ingen ser min briljans ju. *surar*
[…] Mitt allra finaste favoritord som tillkom till SAOL 11 (1986) är utrensat. Jag, som alltid skriver kasjunötter på handlingslistan, känner mig kränkt, hånad, bedragen och jävligt […]