Om man ska på galapremiär i Hollywood gäller det att klä sig ordentligt. Därför gjorde jag just detta när jag gick på invigningen av Internationella komedifilmfestivalen som äger rum i Stockholm nuuuu och till på söndag.
Nu ikväll klädde jag mig ungefär och lite som Julia Roberts. Tyvärr blev jag inte som alla andra fotograferad på röda mattan trots att jag gick fram och bad fotografen att i alla fall ta en bild.
Men fotografen bara skrattade och tyckte att det hela var mycket roande. Och detta skulle visa sig bli temat för kvällen: jag gjorde mig icke förstådd. Trots att jag artikulerade och varken lade på en dialekt eller pratade med mat i munnen, gick mina ord omgivningen förbi.
Först gick jag till garderoben där det stod OBEVAKAD GARDEROB i tydliga bokstäver trots att det helt klart stod två män där och hängde in kläder. Jag hade finkappan på mig som inga villkor får lämnas obevakad eftersom den då definitivt kommer att rymma, så jag ansåg mig tvungen att fråga:
– Är garderoben obevakad?
– Va?
– Det står att den är obevakad? Men ni står här?
– Ja.
– Så ni bevakar inte kläderna?
– Va?
– Okej, jag bara undrade om ni bevakar kläderna trots att det ju p… äh, det var inget, jag klarar mig! Hejhej!
Förbaskat. Jag, kappan och min fina klänning drog oss undan till ett hörn där jag tog ett foto på mig själv.
Plötsligt såg jag Gösta Ekman. Jag gick fram till honom och tog honom nästan i hand (missade lite) och sa något om tack för alla skratt och blev sedan undanknuffad av en karl som ville säga exakt samma sak. (Till nästa gång ska jag träna på att säga något mer originellt, tror jag.) Knuffmannen kunde inte sluta prata och hade dessutom problem med revirtänkandet och fick Gösta Ekman att backa och backa och backa tills han stod upptryckt mot en vägg.
Och då kom Birgitta Andersson in i Filmhuset – väldigt diskret med dotter och barnbarn. Jag kunde inte låta bli att attackera henne, fast med mer finess.
– Hej, får jag bara tacka dig för din tajming, din sång, dina ögonkast och för allt roligt … alla skratt …
– Va? sa Birgitta Andersson till mig med uppriktig förvåning.
Så jag sa tack igen och dröp av. Förbaskat! Sedan såg jag på håll hur Birgitta och Gösta gick omkring och missade varandra i vimlet. Gång på gång! Han gick förbi henne och hon gick förbi honom och aldrig möttes de två.
Efter ett bra tags förbi-irrande höll jag nästan på ta tag i situationen och presentera dem för varandra. Men! Så hördes ett glatt heeeeeej och kram och fnitter.
Pling plong sa det sedan i små bjällror, vilket var en signal till oss i vimlet – det var dags att gå in i den stora filmvisningslokalen. Jag var så ivrig att jag kom först till dörren, där två festivalassistenter stod och tog emot.
– Oooooh, är jag först? sa jag förtjust.
– Va? sa en assistent.
Förbaskat.
Själva invigningen gick till så att initiativtagarna och alla sponsorer tackades, vi fick se en film där människor skrattade och lyssna på finfin musik och min ”kusin” Charlotta Huldt-Ramberg imponerade med ljuvlig opera med rolig text och vi fick höra sonen och hustrun till en filmskapare berätta att de tyckte om Stockholm, men det var liksom inte alls fokus på film. Eller humor. Jag började fantisera om kvällsmat, morgondagens jobb, skoinköp och helgens bestyr och om jag kanske skulle gå ut och ta mig lite mer att äta. Det fanns ju väldigt mycket morötter, till exempel.
Men så äntligen var det dags för Birgitta Andersson och Gösta Ekman att kliva upp på scenen. De var precis hur söta och fnittriga som helst och jag njöt i stora drag av allt de gjorde.
Gösta ombads berätta om minnen från inspelningen av Att angöra en brygga och han mindes ett regnskjul som de fick krypa in i när det regnade, för det skulle ju inte regna i filmen. Birgitta sa långsamt att det är viktigt att tänka på allvaret … i film … och att inte glömma … (här började Gösta se lite orolig ut) att … det inte är … bra … om man inte får nubbe till kräftorna!!!
Alla skrattade och sax och sidenband trollades fram.
Sedan vidtog den underbara, fantastiska, ljuvliga, roliga och bästa filmvisningen: Att angöra en brygga. Efter tio minuter hade jag skrattat mig till mascaraklet nedåt hakan och sparkat stolsgrannen på smalbenen. Jag säger då det: att höra Monica Zetterlunds röst fylla lokalen och se den filmen på riktigt – på bio i storformat – var alldeles makalöst.
