Hoppa till innehåll

Beatles mest kända skivomslag … not

När Beatles första singeletta ”From Me To You” slog rekord i Storbritannien våren 1963, kontaktade George Martin genast några skivbolag i USA. Gäsp, sa de och fokuserade på andra ting. Likadant efter andra listettan (“She Loves You”, hösten 1963) – George ringde, och alla amerikanska skivbolag sa määäääh. Efter tredje listettan (”I Want To Hold Your Hand”) gav ett litet amerikanskt skivbolag ut en Beatlesplatta, varpå ett stooort skivbolag (Capitol) hakade på och gav ut Beatles de också. Så kan man ju inte göra, så det blev stämningar och rättegångar och annat tjafs i en halv evighet.

Men nu var Capitol i alla fall på banan. Fast inte kan man i USA ge ut plattor på samma sätt som i tönt-Europa, inte. Sa amerikanska musikjätten och tog några låtar här, några låtar där och rörde om och gav ut. Eftersom Beatleskillarna fortfarande var gröna och glada för all uppmärksamhet, protesterade de inte – även om de var mycket, mycket irriterade.

År 1966 började grabbarna helt tvärtom tröttna på uppmärksamheten och alla skrikande tjejer (”dolls”) och fotograferingar. En av fotograferna som följde deras minsta steg var Robert Whitaker, och han kom med en idé under en fotosession: låtom oss göra något annorlunda!

ringo_box_66
Symboliken här är: Ringo är inte speciell – han är bara en av alla andra två miljarder människor i världen.
nails_george_john_66
Symboliken är lite svår här, fotografen förklarar: “I wanted to demonstrate that the Beatles were not an illusion, not something to be worshipped, but people as real and substantial as a piece of wood.”

– Men låtom oss göra något riktigt makabert nu! sa Robert.
– Ja!
– Vi behöver något mer! Kött! fortsatte Robert.
– Ja! sa Beatleskillarna.

merameat_beatles

–Dolls! I småbitar! tjoade Robert.
– Ja, sa killarna, och lydde Robert till punkt och pricka och hängde rått kött över sina vita kavajer, strösslade löständer och brutaltrasiga dockor över sig.
– Le ironiskt! Avmätt! Håll i dockan, ta av huvudet!

På underliga vägar kom sedan just den bilden som då togs att hamna på skivomslaget till Capitols utgåva med listettan ”I Want To Hold Your Hand”, som i Europa såg ut så här:

wanttoholdypurhand_beatles

Men som i USA och Canada alltså såg ut så här:

ButcherCover

John berättar här hur de tänkte.

Men sånt här kommer man ju inte undan med i USA. Folk blev aaaaaaarga.

artikel1

Fortsättningen på sidan 6 innehåller även en liten blänkare om Stones:

artikel2När klagomålen började ramla in på detta vis, fick skivbolaget kalla fötter och tryckte upp en ny framsida, som började spridas. Den här intressanta:

The Beatles Yesterday And Today_trunk

Alla köttiga skivfodral skulle ha förstörts och makulerats, men eftersom det handlade om enorma summor, bestämde Capitol att det vore en bra idé att ta skivorna och klistra på det mindre äckliga omslaget.

beatlesalbum_66

Nu är förstås de här klistriga plattorna värda massa, massa pengar. Någon lyckades sälja sitt ouppackade exemplar för fyra miljoner kronor. Dumbom, säger jag om den numera rika människan: man ska ju lyssna på Beatles.

”Being for the Benefit of Mr. Kite”, till exempel, inspirerad av detta:

kite_beatles

Share
Publicerat iBloggen

51 kommentarer

  1. Och så ett litet tipstack till LarsW, som drog upp Mr. Kite i gårdagens bås.

  2. Tur att det finns lite förklaringar till symboliken. Annars spontantolkar man ju spikbilden som att John är en träskalle. Helt enkelt. Och hur, o hur, får han luggen att ligga på det viset? Spray?

    Jag är fortfarande djupt charmerad av Mr. Kite-affischen. Jag vill ha den (jag vill jag vill jag vill!).

  3. Och jag bara hör “konvolut, konvolut, det heter skivkonvolut” i huvudet. Jag VET att skivomslag också är ett konvolut, men när jag växte upp hette det konvolut och det var dessutom nästan lika viktigt som skivan! (Ja, jag saknar fortfarande konvoluten.)

  4. Wow! Jag har aldrig kallat dem konvolut! (Fast å andra sidan var jag en kassettbandstjej. Verkligen urfånigt och enormt dumt: de funkar ju inte längre.)

  5. PK

    Fodral, skivfodral. Har aldrig sagt konvolut eller omslag. Och kassetter går väl lika bra att spela som vinylskivor? Bara man har en lämplig spelare?

  6. Nej, inte alls, de verkar ha blivit elastiska eller nåt; Agnetha Fältskog låter som Elvis Presley.

  7. I tjänsten lärde jag mig att det är konvolutet som skyddar skivan och dess omslag. Inget annat. Konvoluten är sinnrika plastwraps, skulle man kunna säga, som låter en plocka ut skivan utan att för den skull fläcka ner omslaget, som ju är skyddat.

    Standardgreppet när man plockar ut en skiva är för övrigt ett finger i mitthålet och tummen på ytterkanten. Gäller även CD.

    Frågor på det?

  8. Och är det INGEN av er som tycker att köttomslaget är obegripligt konstigt? Och inte-beatlesigt?

  9. Innefodral. Hur så?

  10. Innerfodral. Sorry.

  11. Jag kände inte till det där med köttomslaget, men väl att den egendomliga stereobilden kallad ‘två hål i väggen’, där de hördes i antingen eller men aldrig i bägge högtalarna, berodde på att en tvåspårsinspelning avsedd att mixas ner till mono av misstag gick till skivpressarna i stället.

    (Mitt ex av Help-n är i Mono. Jag vårdar det ömt, liksom både Sgt P-vinylen och CD-n).

  12. Jag tror att jag alltid har sagt ömsom omslag, ömsom fodral. Vilket det blir har säkert att göra med vilken aspekt av tinget jag tänker mest på — fodralet är det skivan ligger i och skyddas av, omslaget är det bilderna och texten är på. Ungefär. Kanske. Detta är en sådan där fråga där jag bara blir osäkrare ju mer jag tänker på den. Men innerfodralet har aldrig hetat något annat än innerfodralet.

    Vad köttbilden beträffar är den såklart jättekonstig som skivillustration betraktad (och inte ett dugg beatlig). Den ser ut som … tja … en ritual på en hemlig frislaktarloge (om fria slaktare hade en loge lik fria murares, dårå).

  13. Tydligen var Ringo helt med på idén, medan George tyckte att det var onödigt även om han inte protesterade så mycket. Både Paul och John var alldeles lyriska och överförtjusta; förvånande nog var Paul den allra envisaste när idén ifrågasattes. (Jag trodde att John var den drivande kraften.)

  14. LupusLupus99

    Lotten, köttfodralet kanske var konstigt då när skivan släpptes
    men nu är det inte direkt något märkvärdigt om du frågar mig.

  15. JAAA, men historien, köttbilden och dom andra bilderna med är ju fantastiska! Dockbitar är däremot läskiga och motbjudande, tycker jag.

  16. Brid

    Ett finger i mitten och tummen mot kanten fungerar bra på cd, men med mina händer är det tyvärr omöjligt för lp. Jag måste använda båda händerna, varvid jag inte får någon över att hålla i fodralet eller skivspelarlocket med, eller (helst) be maken om hjälp. Nästan alla skivorna är för övrigt hans.

  17. Jag tror att jag ska inleda dagens föreläsning med köttbilden.

  18. Det går att balansera skivan med några fingrar på etiketten i de sekunder som behövs innan man går över till tvåhandsgrepp och lägger den på tallriken.

  19. Tänk så det slumpar sig — jag hittade en liten frågesport med femton skivomslag (ja, här passar “omslag” bäst eftersom det rör sig om just bilderna, inte den fysiska skydds- och förvaringsfunktionen) från 70-talet som man ska se om man kan identifiera. Fyra alternativ får man att välja mellan.

    (Jag fick tio rätt, varav ett par var gissningar som gick hem. Å andra sidan missade jag en skiva jag kunde för att jag tydligen pluttade i en annan ruta än jag menade, såg jag när jag kollade svaren …)

  20. LupusLupus99

    Annika, jag hade bara 5 rätt, 3, 4, 7, 8, 14.
    7 och 8 var de enda som jag var helt säker på.

  21. LupusLupus99

    Förövrigt så hade jag tänkt, fråga om det finns några
    Patrick Dempsey-fans här inne?

    I sådana fall så kommer här en bild.

  22. LupusLupus99

    Sedan kan vi ta ett musiktips också.

  23. Magnus A.

    Bilderna skulle ha bildat en triptyk. Tänkte Whitaker. Med korv. En korvsträng som navelsträng. Korvbild finns.
    En rekonstruktion, men inte originalet.
    Fler bilder från fotosessionen.
    Men inte fanns slaktarbilden nånsin på någon utgåva av ”I Want to Hold Your Hand”. Det är ju de facto den amerikanska Capitol-singelns omslag som avbildas på den övre skivbilden. Yesterday and Today är en nordamerikansk hopplockad LP, med köttomslag eller koffertomslag.
    Just nu kan man köpa en återutgåva av LP-n på CD, med köttomslag och med ett medföljande koffertomslag som självhäftande klistermärke, så att man kan göra sitt eget överkletade omslag. Eller konvolut.
    Jag tror att den skicklige skivproducenten George Martin aldrig någonsin skickade någonting till en skivpress av misstag. Men han visste däremot att den genomsnittlige (och sällsynte) stereolyssnaren i Storbritannien på 1960-talet hade högst en meter mellan de inbyggda vänster- och högerhögtalarna i grammofonkabinettet.

  24. mikaels

    14 out of a possible 15

    You really know your stuff! You’re a Queen

    (missade Beach Boys)

    Nu ska jag prova deras 80- och 90-talsquiz också.

  25. Jag känner igen ett (1) av omslagen. Tänker inte gissa på resten, men ska tipsa maken.

  26. Quizzen var lite väl brittiskt orienterad. En motsvarande för oss popdiggare uppväxta i Sverige är jag säker på att hade jag fått bättre än 7/15 på.

    <b>MagnusA</b>: Min info om tvåkanaleriet har jag från en arbetskamrat, vars omdöme och kunskaper ingen någonsin har ifrågasatt. Dock kan jag inte klippa och klistra IRL-kommunikation här (än så länge?), så jag hittade en utläggning i frågan här:

    The first LP’s were never meant to be released in stereo.
    They were meant to be released in mono only.
    George Martin made the decision to record the voices and instruments on two separate tracks, so that he could balance them easier later in the “mix”.
    Later it was decided (by their american record company I think) that the early records had to be released in stereo as well.
    And the only way for a stereo release was instruments on one and vocals on the other side.

    Later records were released in stereo as well but mono was always the format that got all the attention and energy. Stereo was only a fast job afterwards since it was considered a gimmick at the time and nobody had stereo equipment at home. There were no – drums, bass and vocals have to be in the middle, guitars panned left/right etc – standards like there are today.
    Engineers just were creative with stereo and fooled around a bit.

    Gudarna ska veta att även Engineers på SR ‘just were creative with stereo and fooled around a bit’ när stereon kom till FM 1977. *rodnar*

  27. Ojoj, 6 rätt av femton bara. Medel var visst 8 …

  28. Nu har jag testat maken. 10 rätt, och han missade två som han tycker att han borde ha kunnat, däribland en skiva som han/vi faktiskt har. Nu tänker han gå och se efter hur omslaget ser ut. Kanske detta var något särskilt brittiskt omslag?

  29. Magnus A.

    Lars W.: Nävisst, särskilt de två första LP-skivorna, som mycket riktigt är inspelade på 2-spårsbandspelare, låter ju mycket märkligt när de återges på dagens stereomaskiner. Och säkert gjorde George Martin inspelningarna så gott som helt och hållet med välbalanserat mono i åtanke.
    I princip alla Beatles-skivor som finns i monomixningar är bättre musikaliskt i mono än stereoversionerna; det har jag nog skrivit om här förut också. (Sen är det en annan sak att EMI använde bättre kompressorer till stereomixkonsolen än till monomixkonsolen, så stereomixningarna låter rent ljudmässigt klarare och mindre komprimerade. Men sämre på andra sätt.)
    Men när George Martin påstår att det var amerikanerna som krävde utgivning av skivorna i stereo på ett senare stadium så minns han fel, eller försöker rättfärdiga sig i efterhand. Ty den första LP-n gavs ut i stereo i Storbritannien blott lite mer än en månad efter monoutgivningen 1963 (långt innan någon i USA kände till orkestern), och den andra LP-n gavs ut i stereo samtidigt som mono-LP-n i november 1963.
    Varför George Martin senare, efter tre Beatles-LP-skivor med hygglig stereobalans, återgick till ”navigationsstereo” (allt ljud dikt vänster eller dikt höger) på Rubber Soul hösten 1965 kan man däremot fundera över. Själv har han sagt att det var för att få optimal stereo–mono-kompatibilitet – ingen 3 dB-höjning av det som är mixat i mitten vid summering av stereo till mono.

  30. Magnus A.

    Han som har gjort repliken av Mr Kite-affischen, Peter Dean, gör det inte lätt för sig. Han är vansinnigt ambitiös. Eller bara vansinnig.
    Nytrycket av den gamla marknadsnöjesaffischen från 1840-talet är inte gjord genom fotografisk reproduktion. Nej, Dean har låtit sätta och trycka om affischen med tidstrogen teknik.
    Han har sökt i hela Storbritannien och letat fram de bly- och trätyper som motsvarar dem som användes för att sätta texten på originalaffischen.
    Bilderna på affischen har han inte heller scannat eller fotograferat av. Nej, han har låtit en av Storbritanniens snitsigaste snidare, Andy English, göra nya träsnitt av motiven i stället.
    Sedan har han låtit sätta upp det hela i en gammal tryckram, färgat in trycktyper och träsnitt med trycksvärta för hand till varje exemplar, och tryckt det hela – för hand; ett tungt arbete – på en gammal Albion-tryckpress från 1820-talet, på handgjort papper förstås.
    Det hela är helt enkelt fruktansvärt ambitiöst.
    Dean skryter själv om processen på Kite-sajten.
    Det finns också en mycket fin filmad film om hela förfaringssättet.
    Man vill nästan köpa en av Deans affischer. Men det kostar.

  31. PK

    4 rätt, kände igen två, varav jag var säker på ett.

  32. Nu läste jag inte alla 13 sidor i den tråden, Magnus, men jag känner mig inte oemotsagd. (Den berömda 3dB-höjningen i mitten var inget som berörde 99.99% av radiolyssnarna, som lyssnade på oss i sin vardagsmiljö). Annars:

    På Radions skivspelare saknades det länge en lättryckt monoknapp. Ingenjörerna definierade Mono som ‘bägge på vänster’, varpå det blev tyst i höger. Då gällde det att välja ‘vänster på bägge’ i kontrollbordsingången för att få ut ljudet i mono=samma på bägge.

    Det blev lätt fel, eftersom man inte hade den kollen när man ‘förlyssnade’ på ett spår när man laddade skivan. Det förkom att vi i all hast tryckte om ingångsväljaren när en låt gått i sändning. Inte bara Beatles.

    Sen fick vi Technics direktdrivna 1200- verk som gjorde livet åtskilligt lättare med sin övertydliga Mono/Stereoväljare som lade ihop signalen lätt som en plätt.

  33. Det bara fortsätter att sammanträffa på ett sätt som nästan ser meningsfullt ut trots att det bara är slumpen. Jag tittade på Kobra förut, och de hade i hast gjort ett hyllningsprogram till Malik Bendjelloul eftersom han jobbade på Kobra i flera år. Det mesta var helt enkelt bitar ur reportage han gjort. Och ett av reportagen handlade om det där ryktet att Paul McCartney i själva verket var död, vilket bland annat skulle visas genom olika tecken på Sgt. Pepper-skivan.

    Programmet finns (på SVT Play) häääär, och biten om Beatles börjar efter cirka 10.50.

  34. Åh, braaaa med länk, Annika! (Ser på programmet i detta nu.)

  35. Magnus A.

    Om man läser från den här Facebook-kommentaren och neråt, får man veta mer än man kanske trodde att man ville om mono- och stereoskivor från förr. (Man får förstås läsa uppåt också, om man vill.)
    Men man måste expandera kommentarerna för att få läsa allt.

  36. Magnus A.

    Lars W.: Tack för ovärderlig branschinformation! Sådant uppskattar den radiointresserade.

    (Och så, nu med en nykter nymfparakits envetenhet:) Jag tror inte heller på George Martins 3 dB-kompabilitets-förklaring. Jag tror att 4-spårsbanden till Rubber Soul, med inte så välplanerade pålägg och bounceningar av ljud, helt enkelt hade en så besvärlig instrumentlayout på de 4 spåren att det var svårt att mixa till en vettig stereobild. (Däremot tror jag alltså på hans kommentar att de engelska stereolyssnarna ändå hade högst 1 meter mellan högtalarna, och inte skulle lida av hålet i mitten.)

    Mer om de första Beatles-skivornas stereoversioner: Jag har flera böcker av den engelske historikern/författaren Mark Lewisohn, som har haft fri tillgång till EMI:s dokument- och inspelningsarkiv. I sina Beatles-böcker återger han faksimiler av en del originaldokument från gruppens skivproduktioner.

    Bland dem finns en maskinskriven PM, uppenbarligen dikterad av Mr G. H. Martin, E.M.I. Records Ltd. den 20 februari 1963, med alla data om och instruktioner inför utgivningen av den kommande debut-LP-n Please Please Me – från manus till skivetikett-texten med uppgifter om låttitlar, upphovsmän och musikförlag, till uppgift om att omslaget ska ha ett färgfoto av The Beatles.

    Och där står också som första uppgift, under rubriken
    ”PARLOPHONE L.P. ‘PLEASE PLEASE ME’”:
    “Job No. 3586/3PMS. April Release: Stereo & Mono.”

    I ett reklamblad från EMI i mars 1963 som återges står det
    ”SPECIAL LP RUSH RELEASE
    for sale March 22nd, 1963
    THE BEATLES
    PLEASE PLEASE ME

    PMC 1202 (mono)
    (stereo to follow)”

    Det visar otvetydigt att George Martin planerade utgivning av LP-skivorna i både mono och stereo ända från första början.

    För övrigt har ju Martin uppenbarligen bokat studiotid för att producera stereoversioner av 26 låtar som redan fanns färdigmixade till mono, han har beordrat tekniker att kopiera, EQ-a, balansera och redigera de råa 2-spårsbanden till utgivningsbara stereomasterband och till och med i ett par fall fått plocka fram alternativa tagningar till stereoversionerna eller gjort om pålägg därför att de delar som hade använts till monoversionerna inte funkade i stereo. Och han har uppdragit åt någon att ta fram copytext och tryckoriginal till stereovarianter av etiketter och skivomslag, och fått stereoskivorna tilldelade egna matris- och katalognummer i särskilda serier.

    Allt sånt kostar pengar att göra och förbereda. Och det kan man inte göra som ansvarig på ett litet, ännu så länge obetydligt, skivmärke som mest ger ut humorskivor och skotsk folkmusik (som Parlophone gjorde innan den där gruppens skivor började sälja så bra) – om man inte faktiskt har tänkt ge ut skivorna även i de versionerna.

  37. Magnus A.

    Jag hittade en bild på en senare variant av det där reklambladet för Please Please Me-LP-n, från mars/april 1963! Vid det laget hade stereo-LP-n hunnit få ett katalognummer, den också, så nu står det angivet under ”(stereo to follow)”: PCS 3042. Den varianten av reklambladet bör alltså vara tryckt mellan den 22 mars (då mono-LP-n gavs ut i Storbritannien) och den 26 april 1963 (då stereo-LP-n gavs ut där).

  38. Tack för det, Anders. Annars lade jag ut en fråga till gamla arbetskamrater och fick beskedet att SL1200 är en modell med pitch, som anförskaffades i ett fåtal ex till DJ-produktioner. Arbetshästen fram till CD-genombrottet i början av 90-talet var SL1000. Den, hart när outslitlig så när som på pickupnålen, står fortfarande i vinylberedskap på många håll.

  39. Era härligt nördiga kunskaper är fantastiska! Ord som “vinylberedskap” och “3 dB-kompabilitets-förklaring” gör mig alldeles otroligt lycklig!

  40. Anna Jonsson

    Hej Lotten och tack för en bra och rolig föreläsning igår i Visions lokaler.
    Må gott!

    / Anna

  41. Välkommen hit, Anna! (Nu kommer du aldrig härifrån!)

  42. Magnus A.

    LarsW: Nu är det här båset tomt, men jag ska bara avslutningsnörda med att säga att när jag gjorde några inslag i Radio Västernorrland (Härnösand) på 1980-talet, fanns det moderna grammofoner i kontrollrummen; jag tror att det kanske var Technics SP-10. (SL-1000 hade visst bara Riksradion.) Eller var det äldre tyska EMT (Elektro-Mess-Technic) 930? De hade i alla fall en mängd filter direkt tillgängliga med vridreglage intill skivtallriken. Men det fanns också en eller två stora gamla grammofoner med gigantisk skivtallrik – minst 16 tum i diameter – och två långa tonarmar, som man skulle kunna spela lack och stora transkriptionsskivor (16 tum de också, betydligt större än vanliga LP-skivor som ju har ⌀12 tum) på. Jag tror det var EMT 927-maskiner.
    Lasse Lundeberg har skrivit fascinerande om grammofonteknikminnen från SR, men det har du säkert läst redan.

    Som du säger, balanseffekterna när man slår samman stereo till mono kan nog lyssnarna leva med. Värre är det ju när ett enskilt instrument (eller i värsta fall sång) är mixat i motfas mellan kanalerna. Då kan faserna ta ut varandra så att det instrumentet helt försvinner vid sammanslagningen. Så blir det lätt när man inte håller reda på polariteten på mikrofonkablar, och kopplar in reverb och andra effekter konstigt.
    Ett mycket tydligt exempel är The Rolling Stones’ ”Sympathy for the Devil”. Stones’ LP Beggars Banquet gavs ut 1968, och då hade deras skivbolag Decca slutat åbäka sig med att göra separata mono- och stereomixningar. Monoutgåvan av LP-n består helt enkelt av stereomixningen, med stereokanalerna hopslagna till mono.
    Med ett undantag: det inledande spåret ”Sympathy for the Devil” – den har fått en specifik mixning till mono på mono-LP-n. Varför? Jo, det viktiga pianot i inledningen (22 sekunder in och framåt) är mixat i motfas mellan stereokanalerna. Pianot så gott som försvinner om man spelar upp stereoversionen i mono. Det upptäckte någon vid en testlyssning, som duktiga tekniker gjorde på den tiden för att upptäcka kompatibilitetsproblem – och så fick ”Sympathy for the Devil” en äkta, dedicerad monomixning, fastän resten av LP-n var fuskmono.
    Och nu kan man lyssna på resultatet på Youtube!
    ”Sympathy for the Devil” i ”äkta” mono
    ”Sympathy for the Devil” i stereo – spela upp ljudet genom EN högtalare och notera hur pianot försvinner!

  43. Lokalradion var ett eget företag fram till sammanslagningen med Riksradion. Vilka skivspelare de köpte, vet inte jag. EMT 927 var den stora (som jag en gång lade upp julskinka i PK3 på), medan 930 var den lilla snabbstartade med sitt störande motorljud.

    Riksradion, nuvarande SR, köpte ett antal SP10 i sin grå låda med en SME tonarm innan SL-1000p MKII med EPA 100-tonarm blev standardverket. Ett antal remdrivna Sonyverk med mer än ett halvt varvs startmån förbigår vi med tystnad. Dessa dög enbart i P2, med sina luftiga starter.

    De sista skivspelarna SR köpte var av fabrikat EMT. Den mördande snabbstartade modellen hette 948 och användes i dåvarande P3-flaggskeppet Studio 13.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.