Det är (för mig i alla fall) fortfarande spännande att höra Paul McCartney och Ringo Starr berätta om Beatlestiden. Paul brukar fnysa ”bollocks” om den annars väl ansedda Revolution in the Head, vilket gör mig så nöjd så eftersom jag i min upplaga på 1990-talet korrade det som jag ansåg var fel. (Utan att ha torrt på fötterna.)
Ni som inte är Beatlesintresserade kan ändå ha nöje av det som jag ska visa er nu.
Hårsprejen, talken eller parfymen är förstås också fantastiska, men detta handlar om de fullständigt barrockt galna videorna, som spelades in torsdagen den 25 november 1965. Gänget lyckades ha tålamod till tio videor, men alla går inte att få tag i idag. (Tre av ”We Can Work It Out”, tre stycken ”Day Tripper”, en ”Help”, en ”Ticket to Ride” och två olika ”I Feel Fine”.)
Konstigt? säger ni och undrar vad jag menar. Jo, Ringo har sällan tillgång till sitt trumset, John glömmer texten hela tiden, Paul är sprittande glad och fnittrig medan George tittar rakt på oss när han inte sjunger in i en boxboll.
Ticket to Ride:
Kolla, redan efter 20 sekunder bryter Paul och John den seriösa blicken. Vid 1:40 märker Paul att Ringo har slutat låtsas och istället hanterar trumpinnarna som salladsbestick.
I Feel Fine:
Ringo kommer in lite för sent för han var på toa, George skiter fullständigt i texten och bildproducenten är djupt förälskad i cykeltramporna. Kan det bli bättre?
Help!
Istället för trummor och cykel får Ringo här roa sig med ett paraply medan de allihop gungar på en sågbock tills låten tar slut, och drivor av låtsassnö förstör frisyrerna.
När producenterna var nöjda, såg de till att skicka ut filmerna till de tv-bolag som hade haft Beatlarna på besök – bara för att de skulle få massa uppmärksamhet utan att för den skull behöva uppträda. Hela projektet kostade då vad som idag motsvarar 100 000 kronor, vilket ansågs hutlöst dyrt.
Men den här videon är i alla fall bra!
(Om ni vill ha mer Beatlesinfo, kan jag rekommendera denna läsning.)
Och vem rasslar med tamburinen på Ticket to ride? Inte Ringo i alla fall …
Resten av filmerna får jag se imorgon. God natt.
Gonatt! (Undrar jag, om Cecilia N. kommer att glömma bort att kolla på de andra filmerna. Som att jag hela tiden glömmer bort att använda tandtråd.)
De spelade inte på riktigt, förresten! Allt är playback i dessa promo-videor!
De som tror att de semaforerar HELP på omslaget till LP:n med den titeln har inte varit vare sig sjöscouter eller i flottan. De signalerar NUJV och inget annat. Vad det nu står för har inte ens de mest fanatiska Beatlestolkarna kunnat berätta.
Han som tog bilderna, Robert Freeman, beslöt sig för att ”best graphic positioning of the arms” var snyggare än en korrekt rendering av ordet. Så var det med det.
Hann inte redigera, men kanske detta var förebilden till Trumps famösa ’covfefe’-tweet. Om nu Herr T känner till the Fab Four, vilket kan vara tveksamt med tanke på hans djupa bildning.
Vem har animerat filmen om undervattensbåten? Den känns lite monty pythonsk.
Och en dum ens kusiner var med också minsann!
(Jepp! Jag har kollat på alla.)
Jag kommer ihåg den svenska versionen med Per Myrberg, ’gul, gul,gul är vår undervattningsbåt’ vilket lät vähäldigt mysko i mina åttaåriga öron. Filmen var inte lättare att förstå den, men å andra sidan var jag omgiven av ganska anarkistiska vuxna i skolan, så det var liksom lugnt ändå.
Beatles har jag gillat ända sen jag gick omkring i lekparken och sjöng ’sje lattjo, jä, jä, jä’.
Jaha! Var det sje där i början? Jag sjöng tjo.
Det är konstigt att de är jämnåriga med min mamma, och samtidigt något yngre än mina barn …
Även jag sjöng lattjo jäjäjä … Till yttermera visso lärde jag mig räkna på engelska i femårsåldern, och var komplett övertygad om att jag hade knäckt koden och kunde räkna till tio genom att säga one two three four sing song you ate them. (Sing song hade jag tagit från Beatles på nåt sätt. Måste fråga mina föräldrar om de minns förklaringen jag gav dem.)
Här har jag hittat en förtjusande låt som Ringo skrev som en hyllning till George!
Och hur fortskrider konststudierna? Det där med modernism fascinerar; en lite luddig benämning. Allt är ju modernt i sin tid. I mitt stora trebands’Lexikon för konst’ (Bonniers 1957-60) finns ’modernism’ inte ens med som uppslagsord.
Oooh, tackar som frågar, Ökenråttan!
Konstudierna fortskrider på ett förtjusande sätt när jag får sitta och titta i böcker. När jag måste lyssna på den bedrövliga föreläsningen (den tredje går idag) längtar jag lite efter världens undergång. Närapå outhärdligt är det faktiskt …
Det blir väl bara räkna till nio, Lotten? Eller också är det jag som är trött. Ganska sannolikt, för övrigt. Tankarna löper sirapströgt.