Snacka om att komma som ett yrväder. Om än inte med en svångrem, så med ett piano om halsen.
Men nu tar vi det från början.
En av de flitiga kommentatorerna här i båset (man klickar på ordet ”kommentarer” här längst ner, bara , så kommer man till båset) heter Ninja-Malin (eller bara Ninja). Hon har en bror som heter Mats och båda kör de buss. Och när Malin en dag insåg att hennes älskade piano skulle kunna trivas på en annan plats i den där lagerlokalen som det stod i, sa hon till på detta vis:
Andra kommentatorer började yra om att även ge bort sina gamla pianon till oss (bl.a. Hyttfogdens bruna Zimmermann från 1965) och jag uppmanades att lära mig att lira detta intro:
Jag fick även tipset att göra om pianot till bokhylla eller skattgömma och mig till livs diverse avskräckande pianoflyttningshistorier. Själv har jag blott traumatiska pianominnen som inbegriper 318 olika lögner för att förklara varför jag inte sedan förra veckan har hunnit öva in pianoläxan.
Jag spelade nämligen piano i åtta år. I åtta år gick jag omkring med ständig pianoågren och inte för en enda sekund formulerade jag tanken ”nämen jag kanske ska satsa på basket istället” utan bara ”jag borde jag borde jag borde spela nu, bara i fem minuter kanske”. Idag vet jag hur man spelar ”Diana” av Paul Anka, ”Morning has Broken” och en till synes improviserad bluessnutt, men inget mer.
Så kom de då, Malin och Mats, som två figurer ur en Gunilla Wolde-bok.
Malin och Mats flyttar piano!
En dag kom Malin och Mats i en jättestor bil med ett piano på insidan. Det var en väldigt gammalt piano från 1912. Mats, som är en väldigt stark farbror, tog pianot och lyfte det in i det stora, gula huset. Fast först lyfte han bort en dörr som var i vägen.
Pianot tyckte förstås att det hela var lite obehagligt och konstigt och spjärnade emot genom att gräva ner sina fyra fothjul i parketten.
Medan de nya pianoägarna stod och oooade och ahaaaade sa Mats blott pffft och lyfte pianot på ena lillfingret in i köket.
Det tyckte Malin var bra, för då kunde hon sätta sig och spela en välkomsttrudelutt.
Senare på kvällen satte sig Stål-Martina (hon heter så för hon kan allt utom möjligtvis att bära pianon) och plinkade lite milt medan den samlade allmänheten diskuterade Also sprach Zarathustra.
Att pianot ska hanteras milt och stå liten halvnaket i några veckor beror på att det under lång tid har stått fuktigt och måste vänja sig vid den torra köksluften med baconanstrykning.
Och har inte pianot sprungit till skogs, så står det säkert kvar i köket än idag.
Jag är ferrrukketansvärt imponerad av att en ensam man kan flytta ett piano! De brukar vara tunga, tunga, tunga rackare och inte alls skapta för att lyftas.
”Och har inte pianot sprungit till skogs”
Tjo, där fick jag inre bilder i klass med Loranga, Mazarin och Dartanjang med tigrar i en vattenfylld ladad och allt vad det var, ett piano som springer till skogs skulle jag vilja se någon gång i mitt liv, det känns lite ofullständigt (se, ännu ett o-ord 😉 ) annars.
Men cool med ett piano i köket; var annars, liksom?
Ni slutade ju filma präxist innan Tioåringen la sin arm om min axel och berömde det ämliga klinkandet! Fina, fina Tioåringen!!!!
Pröva att fukta parketten, med en urvriden trasa så reser den sig nog.
Och visst hörs det på klangen att det är ett lyckligt piano numera?
Nu kom jag på vad jag tycker, jag tycker att någon familjemedlem (spelar ingen roll vilken) ska lära sig några sådana där typiska stumfilmstrudelutter, som Lotten ska ha som ljudpålägg på sina kortfilmer!
”Och har inte pianot sprungit till skogs” – nej hos oss är det inte. Och ostår ute på gården och väntar på att få komma in gör det också.
Starke Mats är inte bara ohyggeligt stark. Han vet en del om tunga lyft också. Lägg märke till att han lyfter med rak rygg och tar tyngden med knäna (sorry Lotten, kan inte rekommendera att du gör likaledes). Den som lyfter med ryggen kan räkna med ganska tråkiga problem i framtiden.
Starkt! I flera betydelser. Min tvekan inför Den Stora Pianoflytten har avtagit och är nu praktiskt taget lika med noll. Bra att veta var det finns resurser.
Det finns viss risk att jag kommer förbi i veckan med min upphittade spårringstång för ett mindre spektakulärt (än pianolyft, vill säga) dassdörrsvredshandtagsreparationsförsök. Jag är ju trots allt stolt grundare av de två föreningarna SACS och TPH-amatörerna. Det senare förpliktar.
Pettersson-Berger, även kallad Pettersson-Arger, kan man höra.
Men borde jag inte, handen på hjärtat, faktiskt kunna lösa toadörrsproblemet själv, som den karl jag är? Det man inte har i knäna får man liksom ha i spårringstången …
Eller så byter jag ut hela jädra dörren!
Det finns en sens moral i och något att lära av allt! T ex: Om inte Lotten varit En skrattande språkpolis, hade hon inte fått ett piano.
Åh, pianoläxaångest! Tvenne saker förmörkade min barndom: pianoläxorna och en sadistisk tandläkare. Efter fem års plågsamma pianoförsök gav jag upp. Om jag bara hade härdat ut i tre år till hade jag kanske kunnat spela en sån där fin trudelutt som Lotten kan. (Efter ytterligare femtio år hittade jag en tandläkare som får mig att sitta kvar i tandläkarstolen till behandlingen är klar.)
Klart pianot ska stå i köket så att man kan få sig lite taffelmusik till livs.
Imponerande pianoflytt!
Om nu någon händelsevis har missat filmen: Pianot.
Jag hoppas det var den <a href="http://kulturchefen.se"här versionen av ”Also sprach Zarathustra” som ni diskuterade. alla andra bleknar vid en jämförelse.
A
Kanske inte var ett så proffsigt framförande. Man må då betänka att exekutörskan nog var lite ringrostig. Och att oktaverna har halkat iväg neråt. Men taffligt var det absolut inte!
Slåss inte!
Oj så många som halkade in mellan Karins kommentar och min – som alltså var ett svar på hennes påhopp.
Skönt att vara vid stationär dator igen.
Klart pianot ska stå i köket, där matbordet är. I alla förnämare hem står nämligen pianot i matsalen! (Har jag sett i tidningen.)
Men vad hände nu då? Här: Kulturchefen!
Bra fråga Niklas! Jag såg med viss förvåning på den misslyckade länken. Inte likt dig.
Kul med piano! Min mor försökte in i det sista övertala mig att ta över hennes (av snarlikt modeschang som Ninjas). Men det hela föll på att vi saknade tillräckligt mycket ledig innervägg. Jag får nog leta efter en app till paddan istället.
Bra idé Dieva! Du behöver nog bara en fem – sex paddor för att täcka pianots omfång.
Åh, det var rejält, det. Har gått igenom ett gott antal traumatiska flyttar och till sist bytt bort akustiskt mot digitalt. Det är lite småtrist men jag kan möblera om själv nuförtiden.
Är det inte konstigt att ens fingrar med åren utvecklar en egen autocorrect, lika korkad som mobilens? Mina skriver fel jämt!
Även Lottens, ser jag. ”Om än inte med en svångrem, SÅ med ett piano om halsen”, menade du nog.
Tack, och – det konstigaste är ändå att jag faktiskt har läst meningen och inte blivit misstänksam eller slagit mig själv på fingrarna med pianolocket eller nåt sånt. (Korrat nu.)
Du såg ju bara vad du faktiskt avsåg att skriva, Lotten! 🙂 Dvs alldeles rätt!
Nu hörs spridda, mjuka pianoklink från köket. Myyyys.
(Själv ligger jag i sängen och utvärderar kommunsajter. Och ställer mig själv frågan: är det de som bor i kommunen som läser kommunsajter eller är det utomsocknes som gör det? Sedan gäspar jag och tar mig åt knävlarna, spiller lite te och önskar mig till Berlin.)
Jag försöker läsa vår kommunsajt emellanåt. När jag behöver information om soptippens öppettider, skolterminstart, -lov och hur skolskjutsen fungerar. Vuxenutbildning, kommunens framtidsplaner (vi har ju gott om folk, men lite service i vår kommun) osv. Nej, jag får inte alltid informationen där och nej, det är inte lätt att hitta heller.
Niklas, en räcker nog för mitt register!
Barnvakter har väl alla varit och hundvakter har vi varit och krokodilvakter (Huga!!). Vi har dessutom varit flygelvakter. Vi var städslade att under nån månad fylla på vatten i den mojäng som vår kompis Pianisten har monterad till sin flygel för att flygeln inte ska torka och spricka eller nåt i sommarvärmen. Jag får säja att det var lugnare med hunden och krokodilen; dom visade åtminstone hur dom ville ha det! Nu tror jag att luften i ett kök inte är så torr att pianot inte står rycken. Man kokar tevatten och så där. Nån enkom apparatur skulle därmed inte behövas för att hålla luftfuktigheten.
Starke Mats klarade ett piano alldeles ensam. Hos oss var det en grupp killar som kånkade ned vårt gamla piano. Tjusigt Mats.
Under min uppväxt hade vi under eldningssäsongen ett par större glasburkar med vatten stående inuti pianot nära golvet i det utrymme som tramporna gick in i. Ingen aning om vad olika pianodelar egentligen kallas.
Väldigt off topic.
Idag ekade det tomt i kylskåpet. Fem prinskorvar, ägg, tomatjuice. Plus ett par halvgamla tomater. Det var allt.
Svälta eller försöka? Vi försökte.
”Oeufs diablette” (småjävlarsägg), en improvisation.
Skär prinskorvarna i småbitar. Olja i pannan. Mycket svartpeppar i oljan. Bryn korvsnuttarna. Skålla tomaterna, ta bort skinnet. Skär ner dem och låt dem smälta. Häll på tomatjuice. Låt sjuda tio minuter. Salta en aning.
Häll på vitt eller rött vin. Vi valde vitt. Tror det blir bäst.
Innan all vätskan kokat bort: Knäck ner ett par ägg (försiktigt) – lite som pochering. Vänta fem-tio minuter innan rätten serveras i djupa tallrikar med sked och gaffel. Drick överblivet vin till.
Det blev förvånansvärt bra.
Kul SG! Jag var med ända till ägget, men ingen annan här skulle nog banga, det lät gott!
Halvtomma kylskåp är de goda receptuppfinningarnas moder.
Känner mig lite nere – någon idiot (jag) hade skrivit i filmmanus att jätteglada, vackra, oskyldiga blommor brutalt skulle klippas ner så de blev korta som jag vet inte vad. Det gjorde ont i själen!
och, det kan ju inte kännas allt igenom bra om det inte gör lite ont ibland. Blommorna kommer igen!
Jag hade inget socker hemma häromdagen, med ett ohemult sug efter äppelkaka, men ALLA kakrecept innehåller socker! Väl? Nejdå, till sist hittade jag ett recept med mandelmassa, citron och ägg som var jättegott till mina äpplen!
Varför saknar man socker just när man är godissugen och vill baka något? Beundrar dig som har mandelmassa hemma – den skulle vara uppäten hos mig!
Nä, blommorna kommer inte tillbaka, de är snittblommor. Nu står de där och sörjer i en ny mindre vas… usch, vad jag känner mig elak.
Jo, jag äter stackars oskyldiga grönsaker och djur, logisk är man ju inte, men det tar liksom emot att bära hand på levande väsen bara för en FILM. Jag skulle inte ha ihjäl en fluga för en film. (Bo Widerberg, har det försports mig, skulle kunnat döda en människa för konsten om han fick. Detta enligt en medarbetare som fick sår för livet av det samarbetet. Jag vet inte om andra hade liknande upplevelser.)
Men du vet väl att blommor i ett sprucket krus är ändå alltid blommor. Även om nån blomsadist massakrerat dem. Hoppas att det sved – blommördare!
Det var det elakaste jag kunde tänka ut. Orättvisa påhopp kan ibland fungera som rejäla återställare. Om det tog fel så ber jag genast båsbossen att sluta spilla te och rensa bort min kommentar.
Nej SG, det där funkade inget vidare.
Ledsen. Var nog lite tveksam. Lotten! Rensa!
Pffttt! Här rensas bara stavfel!
(Moahahahahaaa.)
Ökenråttan! Jag har jobbat gratis hela dagen! Placera mig genast i skamvrån!
Det där påminner mig om att jag en gång när jag var mycket yngre än nu blev satt att rensa buskar som invaderade en äng. Varje buske och varje litet skott jag drog upp ur jorden gjorde ont i mig. Jag försökte slippa, men det togs som utslag av arbetsovilja och ingen pardon gavs. Jag var riktigt ledsen. Jag tror att du kanske känner likadant.
DWT: kolla, kolla, kolla! Nej då, jag klarar mej bra utan, men snart är projekt Tardis klart även hos oss! Gnatt!
Nu satte jag hjärtat i vrångstrupen: Tardisskor? Gör ni Tardisskor? Eller vaaad?
Nej. Vi gör inte skor.
Vi bygger en Tardis jue. (Det blev kylrummet till sist, även om entrén hade varit 1000 gånger coolare.) Skolänken var bara en anledning …
Lotten är ingen vekling, här ska man ta smällarna!
Ingen fara, SG. Jo jag blev precis så ledsen, tårar faktiskt, det är då attan vad man är känslig, men det går över och nu ska jag käka ost- och skinkpaj, icke hemmagjord, och titta på film! (Igen!) Här fanns ingenting att äta utom en apelsin, en omogen avocado och en sakta gulnande bit broccoli, så jag fick snällt pallra mig ut i natten (hela 150 meter till Ica, och sedan blir det ju 150 meter hem också) och handla. Allt är cool!
SG: Om du förvarar tomaterna i köket så håller dom sej fräscha och smakar godare än om dom legat i kylskåpet. Lägg dom på pianot! – Vafalle! Har inte alla piano i köket?
Men vilka häftiga Tardisskor! Riktigt snygga, ju.
Förresten är jag gravt fascinerad av bilderna på Starke Mats, särskilt den första.
Förresten – ni fick ett piano av syskonen Mats och Malin…? Har de möjligen en brorsa som heter Niklas? 🙂
Starke Mats är inte bara stark, utan snäll också. Samt hjälpsam så fort lillasyster behöver hjälp.
Tror jag snart får sticka en Tardiströja…..
Eller en Dalek.
Nej, gu’ vare tack, har bara en brorsa. Fick mycket stryk som liten av honom.
Det är inte så lätt. Glad att du tog shoppinglösningen.
Jo, ÖR. Tomaterna ligger inte i kylskåpet. De ligger på ett fat i köket. Men det där med ekande tomt kylskåp lät bra, tyckte jag. Det finns lite annat också. Syltlök, stenbitsrom, fyra sorters senap. Och lite ost. Men det var inget som funkade så värst ihop.
Pianot står inte i köket. Och nu när Ninja hann före så lär det få stå kvar i tv-rummet. Bredvid synten och näverluren.
Men vad är det egentligen som ekar i ett kylskåp? Stenbitsrommen?
och, jag tror inte den Mats hade fixat pianoflytten. Förmodligen inte ens med hjälp av Niklas. Däremot hade de säkert kunnat göra helt andra saker runt pianot.
Det tog ett tag, men … det är väl syskonen som ekar, eller har jag missförstått allt?
Och på tal om inget … nej, jag menar på tal om mat, jag undrar hur länge man förblir märkbart aromatiskt efter en sån här bedrift.
Jag har jobbat med deras mamma på en av hennes sista TV-produktioner (om inte den sista). En väldigt speciell kvinna som det är väldigt roligt att ha egna minnen av.
En gång till Ankan! Länken saknas.
Men vaffan gjorde jag nurå?
Försöker igen: här gör de sig starkdoftande. Ska vi se …
Nope …
Inte? Då har jag ingen förklaring alls, för härifrån fungerar den utmärkt nu (det gjorde den inte på första försöket). Huh.
Åkej, om jag klistrar in rena adressen då (eller ful-länk, som vi säger):
http://www.bbc.co.uk/news/uk-england-dorset-24099642
Kommer du åt den då? (Jaja, det handlar om världsmästerskapen i rå-vitlök-ätning, kan avslöjas för den som inte ids …)
Det är nog min dator som beter sig. Nu funkar även den andra länken.
Jodå Annika, din andra länk fungerar fint. 🙂
(Puh! Ett ögonblick undrade jag ju nästan om jag bara hallucinerade fram den där sidan … )
Lugn Annika, det var nog bara vitlöken.
Går den genom skärmen? Har vi luktnät nu? Oooh, om jag skrapar lite här …
Alltså, NU FATTAR JAG! Birgit Cullberg.
Tanken på min bror i balettrikåer kan få den mest härdade kulturtant
att gråta och se på Mello på SVTplay.
Balettrikåer ** se där, tre felförsök innan jag klarade att skriva ordet med bara två t ** är väl egentligen, om man är ärlig, inte snygga ens på dansare utom just när de dansar.
N.E. trodde jag var Nationalencyklopedin. Men förstår nu att det lika väl kan vara Niklas Ejve. Efter extremt långtänk kommer jag fram till alternativet Niklas Ek. Men det där med eko fattar jag ändå inte. Heter han egentligen Ek(o)* i efternamn? Ska jag kanske gå och lägga mig? Ja, det verkar vara en bra idé.
*Inte ä dä soa å inte ä dä koa, men e ap kan dä va. (Fryksdalingen löser korsord med definition ”Husdjur, två bokstäver”)
Alltså det finns ju banan och banan. Frågan man då ställer sig
är varför den ena inte tar ett ´på a nr 2? Alltså banán?
Orden är inte lika, så därför behövs inte något särskiljande tecken. I skrift framgår det vad det rör sig om.
bana – banan
banan–bananen
A u L: Tramporna heter pedaler.
Apropå inget annat, vad tycker vi egentligen om svt:s QI-försök? Himla skönt till att börja med att Johan Wester inte säger Gooooodaftongoaftongoaftongoaftongoaftongoaftongoafton i början. Det hade varit lite väl.
Själv tycker jag att det har sina poänger, men jag har svårt att bestämma mig för om de delar jag inte gillar beror på att det inte är Fry och Davis.
Jo, visst menade jag syskonen Ek! Moder koreografen och dansaren Birgit Cullberg (grattis, Bås-Niklas!), fader skådespelaren Anders Ek, båda särpräglade konstnärspersonligheter. Ingen av dem ekade dock i något kylskåp, vad jag vet. Såg Niklas i Eldfågeln med min ena lilla son i Lund -76, och nu senast på Dramaten.
Bås-Niklas: Nu har jag varit filmrekvisitör i tre dagar, och det var ju jätteroligt! Särskilt när jag upptäckte att jag dukat ett bord så att det återspeglade färgerna i tavlan på väggen ovanför, t o m vas med blommor i samma färg som dem i tavlan. Arbetande intuition? (Du som är proffs hade förstås tänkt på det från början!) Eller när jag för tredje gången skulle fixa odiskad disk men glömt köpa öl till skvättarna i glasen, och kom på att man ju kan färga vatten med kaffesump (sump i glaskupa ingick i proppen).
Jag undrar om LL99 hade en djävulsk plan i natt, och om jag i så fall gick i fällan. För när jag nyss av någon sorts princip klickade på andra bananlänken och som förväntat kom till ”banan”, fick jag syn på ordet trivialnamn och klickade genast på det.
Och det vill jag hävda, att man inte behöver läsa långt i den listan för att vara tacksam över trivialnamn. Tänk om till exempel inte ordet ambrettmysk fanns, hur skulle folk då låta när de behövde tala om detta?
Hittade en facinerande sak på twitter. 11 ord som inte går att översätta.
11 Untranslatable Words From Other Cultures
Hittade länken här.
Men vilka bra ord! Det där måste jag återvända till och skriva upp flera av dem så jag kan lära mig (ett ord för att klia sig i huvudet för att försöka komma ihåg något — så perfekt — och så associerar jag till The meaning of Liff och undrar om den är fullt så nödvändig som vi som läst den trodde).
Skulle vi svenskar vara de enda som har ordet ”mångata” eller något snarlikt, det har jag ändå lite svårt att tro. (Det är ju så uppenbart!)
För ett eller ett par år sedan traskade jag genom foajen på Dansens hus i Stockholm under pausen och tänkte helt frånvarande ”Där är Birgit Cullberg” och ett par sekunder senare ”Nej, vänta nu lite!” Det var Malin Ek förstås. Hon blir allt mer lik sin mor. Liksom åtskilliga andra.
Christer. Tack för pedalerna, det visste jag ju egentligen men kom inte på. Hittade en beskrivning av ett ståpianos inre, men där ser det inte ut att finnas ett några dm brett utrymme med bottenplatta innaför pedalerna som skulle kunna rymma glasburkar med vatten.