Bakgrund:
År 2000 byggde jag ett kök där det tidigare fanns ett rum, en städskrubb och en klädkammare. Vi kostade på oss ett finfint furugolv som vi felhanterade så att det blev skitigt och komplett omöjligt att rengöra.
År 2005-ish anlitade vi en målare som målade det hopplösa, stackars trägolvet som hade hamnat i fel familj. Den färg han valde var an akrylslafs som bara gjorde golvet skitigt och komplett omöjligt att rengöra.
År 2008 målade jag en låtsas-trasmatta på det allra värsta stället vid diskbänken.
År 2011 målade vi ännu en matta på det näst värsta stället vid kylskåpet.
År 2017 var golvet inte bara skitigt och komplett omöjligt att rengöra, det var även slitet.
År 2019 var det så äntligen dags att få ändan ur och hyra slipmaskin, tvätta golvet, köpa den allra dyraste färgen i stan, slipa och sedan måla golvet gråvitt. Alla som råkade komma på besök eller av naturliga skäl befann sig inom husets väggar beordrades ner på alla fyra.
Men. Ack. Det satans perkele fucking skitfärgen hade inte jävlats färdigt med oss. När jag körde slipmaskinen, gjorde friktionen att små, små, små kulor skapades av avskrapet.
Inte ett lätthanterligt damm, nej.
Inte något sågspånsliknande, nej.
Men ja, små gummikulor som hoppade omkring och som vägrade låta sig sopas upp.
Hur vi tog oss vidare från detta trauma är obegripligt, men plötsligt målade vi golvet. Och till och med in oss i ett hörn. Lyckan visste inga gränser.
Vi körde två varv.
Och tre varv.
Swisch swooosch, snabbt gick det och perfekt blev det. Barnens kompisar som kom på besök drogs in i arbetet. Nittonåringens pojkvän – som vi kan kalla ”göteborgaren” – fick slita som en hund. DDM fick dispens för att arbeta för brödfödan, men Tjugofemåringen och Tjugoettåringen jobbade på som funnes det ingen morgondag.
Så var det då dags att fixa en ny trasmatta. Man måste ha en målad trasmatta, det måste man. Men huuuu vad svindyr golvfärg som ska hålla i 20 år är dyr. Här ser ni tre endecilitersburkar som kostar 100 kr styck. Och så ser ni att de inte ens är fyllda hela vägen upp!
Först rollade Nittonåringen och jag med en billig en bakgrundsfärg. Efter 15 sekunder i filmen nedan kommer Tjugofemåringen och öppnar kylskåpet. Ett salladshuvud, en burk köttbullar, två liter mjölk samt en ost bestämmer sig då för att hoppa rakt ner på den nymålade delen av golvet.
Den nästan marmorliknande bakgrundsfärgen lackade Tjugofemåringen och jag sedan, klafs och klet. Efter en oerhört lång väntan när jag höll på att bli galen av otålighet och blev tvungen att klättra på väggarna och åka och handla samt träna lite sjukgymnastik, blev det äntligen dags att måla trasmattan på riktigt.
Och nu undrar allmänheten oroligt hur det gick. För den gamla mattan hade ju ett skrynkelhörn. Hur skulle det gå med den nya, skulle det bli nåt roligt nånstans? Vi satte förstås Nittonåringen på detta projekt – helt logiskt eftersom hon ju är en hejare på att karva pumpor och det ju är nästan samma sak.
