Hoppa till innehåll

Etikett: köket

The return of den målade trasmattan på köksgolvet

Bakgrund:

År 2000 byggde jag ett kök där det tidigare fanns ett rum, en städskrubb och en klädkammare. Vi kostade på oss ett finfint furugolv som vi felhanterade så att det blev skitigt och komplett omöjligt att rengöra.

År 2005-ish anlitade vi en målare som målade det hopplösa, stackars trägolvet som hade hamnat i fel familj. Den färg han valde var an akrylslafs som bara gjorde golvet skitigt och komplett omöjligt att rengöra.

År 2008 målade jag en låtsas-trasmatta på det allra värsta stället vid diskbänken.

År 2011 målade vi ännu en matta på det näst värsta stället vid kylskåpet.

År 2017 var golvet inte bara skitigt och komplett omöjligt att rengöra, det var även slitet.

Gummifärgen har trots sin elasticitet och enorma sugförmåga släppt greppet och sprungit till skogs.

År 2019 var det så äntligen dags att få ändan ur och hyra slipmaskin, tvätta golvet, köpa den allra dyraste färgen i stan, slipa och sedan måla golvet gråvitt. Alla som råkade komma på besök eller av naturliga skäl befann sig inom husets väggar beordrades ner på alla fyra.

Men. Ack. Det satans perkele fucking skitfärgen hade inte jävlats färdigt med oss. När jag körde slipmaskinen, gjorde friktionen att små, små, små kulor skapades av avskrapet.

Inte ett lätthanterligt damm, nej.

Inte något sågspånsliknande, nej.

Men ja, små gummikulor som hoppade omkring och som vägrade låta sig sopas upp.

Gummikulsfärg som har bränts in på slipmaskinens papper.
– Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig. Studs, studs!
Och här har gummibollarna smält. In i den gamla vita akrylfärgen. Och kletats ut. Och fastnat. PRIMALSKRIK!

Hur vi tog oss vidare från detta trauma är obegripligt, men plötsligt målade vi golvet. Och till och med in oss i ett hörn. Lyckan visste inga gränser.

Vi körde två varv.

Och tre varv.

Swisch swooosch, snabbt gick det och perfekt blev det. Barnens kompisar som kom på besök drogs in i arbetet. Nittonåringens pojkvän – som vi kan kalla ”göteborgaren” – fick slita som en hund. DDM fick dispens för att arbeta för brödfödan, men Tjugofemåringen och Tjugoettåringen jobbade på som funnes det ingen morgondag.

Vårt lilla Iwo Jima.
Det stora Iwo Jima. (Foto: Joe Rosenthal.)

Så var det då dags att fixa en ny trasmatta. Man måste ha en målad trasmatta, det måste man. Men huuuu vad svindyr golvfärg som ska hålla i 20 år är dyr. Här ser ni tre endecilitersburkar som kostar 100 kr styck. Och så ser ni att de inte ens är fyllda hela vägen upp!

Fuskburk! (Jag har förtydligat fusket med rött förstås.)

Först rollade Nittonåringen och jag med en billig en bakgrundsfärg. Efter 15 sekunder i filmen nedan kommer Tjugofemåringen och öppnar kylskåpet. Ett salladshuvud, en burk köttbullar, två liter mjölk samt en ost bestämmer sig då för att hoppa rakt ner på den nymålade delen av golvet.

Den nästan marmorliknande bakgrundsfärgen lackade Tjugofemåringen och jag sedan, klafs och klet. Efter en oerhört lång väntan när jag höll på att bli galen av otålighet och blev tvungen att klättra på väggarna och åka och handla samt träna lite sjukgymnastik, blev det äntligen dags att måla trasmattan på riktigt.

Och nu undrar allmänheten oroligt hur det gick. För den gamla mattan hade ju ett skrynkelhörn. Hur skulle det gå med den nya, skulle det bli nåt roligt nånstans? Vi satte förstås Nittonåringen på detta projekt – helt logiskt eftersom hon ju är en hejare på att karva pumpor och det ju är nästan samma sak.

Först målade jag en låtsas-låtsastrasmatta på ett hushållspapper och vek det.
Och si! Inte bara ser mattan ut om om den har en vikt sväng – kolla skrynklan där borta vid spisen!
Nittonåringen och jag poserar här för att visa hur oerhört trötta och utarbetade vi är i våra målarkläder. Men nåt blev visst fel, för vi ser ju hur pigga och fräscha ut som helst!
Share
31 kommentarer

Malin, Mats och pianot

Snacka om att komma som ett yrväder. Om än inte med en svångrem, med ett piano om halsen.

Men nu tar vi det från början.

En av de flitiga kommentatorerna här i båset (man klickar på ordet “kommentarer” här längst ner, bara , så kommer man till båset) heter Ninja-Malin (eller bara Ninja). Hon har en bror som heter Mats och båda kör de buss. Och när Malin en dag insåg att hennes älskade piano skulle kunna trivas på en annan plats i den där lagerlokalen som det stod i, sa hon till på detta vis:

 

pianot_malin

Andra kommentatorer började yra om att även ge bort sina gamla pianon till oss (bl.a. Hyttfogdens bruna Zimmermann från 1965) och jag uppmanades att lära mig att lira detta intro:

Jag fick även tipset att göra om pianot till bokhylla eller skattgömma och mig till livs diverse avskräckande pianoflyttningshistorier. Själv har jag blott traumatiska pianominnen som inbegriper 318 olika lögner för att förklara varför jag inte sedan förra veckan har hunnit öva in pianoläxan.

Jag spelade nämligen piano i åtta år. I åtta år gick jag omkring med ständig pianoågren och inte för en enda sekund formulerade jag tanken “nämen jag kanske ska satsa på basket istället” utan bara “jag borde jag borde jag borde spela nu, bara i fem minuter kanske”. Idag vet jag hur man spelar “Diana” av Paul Anka, “Morning has Broken” och en till synes improviserad bluessnutt, men inget mer.

Så kom de då, Malin och Mats, som två figurer ur en Gunilla Wolde-bok.

Malin och Mats flyttar piano!

En dag kom Malin och Mats i en jättestor bil med ett piano på insidan. Det var en väldigt gammalt piano från 1912. Mats, som är en väldigt stark farbror, tog pianot och lyfte det in i det stora, gula huset. Fast först lyfte han bort en dörr som var i vägen.

Starke Mats lyfte först i ena änden.
Starke Mats lyfte först i ena änden.
Starke Mats puttade sedan i andra änden.
Starke Mats puttade sedan i andra änden.
Starke Mats lyfte därefter på tvärsan.
Starke Mats lyfte därefter på tvärsan.
Starke Mats blev sedan tvungen att be Tioåringen om hjälp med att trycka på knappen på lastbilen.
Starke Mats blev sedan tvungen att be Tioåringen om hjälp med att trycka på knappen på lastbilen.
Och slutligen sa Starke Mats bara HUFF PUFF och STÅNK och lyfte in pianot i vardagsrummet.
Och slutligen sa Starke Mats bara HUFF PUFF och STÅNK och lyfte in pianot i vardagsrummet.

Pianot tyckte förstås att det hela var lite obehagligt och konstigt och spjärnade emot genom att gräva ner sina fyra fothjul i parketten.

Parketten å sin sida sa aj och kommer förmodligen att hämnas endera dagen.
Parketten å sin sida sa bara aj och kommer förmodligen att hämnas endera dagen.
Den ena målade mattan i köket fick nytt mönster och sa bara tack, för si den är lite debil.
Den ena målade mattan i köket fick nytt mönster, men sa bara tack, för si den är lite debil.

Medan de nya pianoägarna stod och oooade och ahaaaade sa Mats blott pffft och lyfte pianot på ena lillfingret in i köket.

Det tyckte Malin var bra, för då kunde hon sätta sig och spela en välkomsttrudelutt.

Senare på kvällen satte sig Stål-Martina (hon heter så för hon kan allt utom möjligtvis att bära pianon) och plinkade lite milt medan den samlade allmänheten diskuterade Also sprach Zarathustra.

Att pianot ska hanteras milt och stå liten halvnaket i några veckor beror på att det under lång tid har stått fuktigt och måste vänja sig vid den torra köksluften med baconanstrykning.

Och har inte pianot sprungit till skogs, så står det säkert kvar i köket än idag.

Share
78 kommentarer

Gott Nytt År!

Köksbordet rymde hemifrån, en skotte tog över matlagningen, jag är iklädd guldtajts och det kommande året blir det bästa av alla!

Uppdatering? Jo. Fast inte. Eller ja, jag kanske kan uppdatera nu – 02:42 – med målande beskrivningar av allt som har hänt, men inte med bilder, för dem spottar bloggerbludder ut som vore de den där allra sista drinken som man inte borde ha svalt. En bild på tajtsen … huäääärk! En bild på tolvslaget, en kilt som dansar can-can och en frackman i combatbrallor … huääärk. En bild på den rosa champagnen som jag glömde kyla och som kl. 00:04 bubbelsprutade ut ur min näsa … uhuhuäärrhoosstäääschnys.)

GOTT NYTT ÅR!
—-

Share
31 kommentarer