När det var varmt ute häromveckan – eller om det kanske var en halv evighet sedan – fylldes jag av renoveringsenergi. Fönster togs ner och kittades och slipades och målades, en balkongdörr från 1995 ser nu ut som om den sattes in vid förra sekelskiftet (vilket var mitt mål) och en ytterdörr fick ett ansiktslyft med mer spackel än Kizz.
Ytterdörren, som har gått från spårfräst 1990-tal till 1930-talsfunkis. (Minst ett varv till måste den dock målas.)
Men så blev det ju kallt och regnrusk. Vi tände eld i kakelugnen. Och vips, rann all energi ur mig och jag blev som en oktobertrötting. Ont i axlarna, vatten i knäna, knaster i hälsenorna och arga blickar åt SMHI:s håll.
Så då började jag för första gången sedan ungefär 13 mars att inspektera vad som finns på Netflix och de andra tjänsterna samt vår statliga SVTPlay. Det mördas i Dublin och på den engelska landsbygden regnar det död och bedrövelse. Alla kramas överallt, alla tar varann hårt i händerna och helt främmande människor kindpussas.
Näe. Sånt sciencefictionskräp kan man ju inte titta på i dessa dagar.
Så nu planerar jag att begå helgerån och måla en Carl Malmstenhylla vit samt att pynta vårt förfärliga 1970-talsduschrum med en sån här golvmålning.
Jag antar att perspektivet bara funkar från ett håll, men det gör väl inget i ett litet rum?
Fast helst skulle jag vilja lägga upp fötterna, äta praliner och läsa en riktigt jädra välskriven svensk bok eller kolla på en film med massa smartprat – som i ”The West Wing”.
Och tågluffa. Jag vill luffa till Prag och äta praliner där istället! Orientexpressen tar jag mig an sedan, och därefter ska jag banne simma över Medelhavet insmord i ekologiskt valfett.
Eller så målar jag den där synvillan, bara.
Och vad drömmer ni om, där ni sitter framför öppna spisen/lägerelden/induktionsspisen?
Jag har ju under åren bara vandrat ut och in i svenskrelaterade, brittiska hem. Där finns Ikeamöbler och dalahästar och där ligger diskborstar och osthyvlar som hemma hos oss. Men jag ger mig inte: jakten på det typiskt brittiska hemmet fortgår!
(Märk väl hur jag nu låter påskina att jag har ett sedan flera år pågående projekt att hitta den brittiska folkhemssjälen och alls inte har råkat ta några bilder här och där under min senaste tripp.)
På samma sätt som det typiskt amerikanska huset (schablonbilderna kommer att hagla i detta inlägg) breder ut sig på bredden och nästan flyter över alla bräddar och det svenska huset är rött med vita knutar, är det brittiska huset obegripligt smalt, oerhört kallt och fuktigt (inte på sommaren, nej) samt fyllt av smala trappor.
Fyra av mina 317 trappbilder.
Vardagsrummet har alltid heltäckningsmatta och massa soffor samt en tv. Man tittar fortfarande mycket på tv här, om jag har förstått saken rätt.
Halvsvenskt hem.Helbrittiskt hem där jag står mitt i rummet, vid den öppna spisen och nu tittar åt höger …… och sedan vänster. Fyra soffor i ett rum – nästan som hemma hos oss!
I köket kokar man te. Och te. Och mer te. Men alltid med tepåsar direkt i muggen, oavsett hur många som ska ha. Min fäbless för parfymerat Earl Grey-te tar britterna med fattning, även om de finner den obegriplig.
Det kändes som om detta helbrittiska kök var svenskinspirerat. Ikea? Yes, indeed.
Min nyfunna vän David (som jag sa fel till), bor till vardags i Oxford i en huslänga som byggdes i tegel på 1830-talet.
Teglet är täckt med sandsten på framsidan, på det här viset. (Det är David där mitt i gatan, men han bor inte i just denna länga.) Ni ser: smala, höga hus. Perfekt enligt schablonbilden.Se så trevligt! Man vill ju nästan flytta till Oxford!David bjöd mig på en trerätterslunch som avslutades med ostbricka. Här är förstås en bild på den godaste av ostarna.
Davids hus och grannhusen har alltså stått sedan 1830, när de byggdes för universitetsanställda. Inne på bakgården kan man tydligt se hur ombyggnationerna och renoveringarna har förändrats med tiden. Men vi börjar uppifrån!
Davids hus är nr 2 – som har en väldigt mycket större tomt.
Den där tomtfördelningen ser inte särskilt rättvis ut, va? Men det handlar helt enkelt om att Oxford på 1990-talet gick med på att sälja de kommunägda husen till alla som ville köpa sin bostad. Han som ägde nr 2 hade en massa pengar och sa att han ville ha större tomt. Så då fick han det. Stackarn i nr 1 vill för en hutlös summa köpa ”tillbaka” sin tomt, men David (som bara har bott här i två år) tackar artigt nej. Liksom:
– I’m so sorry, dear friend and neighbour, but I do enjoy my extended garden.
Grannen fick istället bygga uppåt – såpass att det plötsligt krävdes en liten hiss i huset.Om ni zoomar in här, ser ni de olika teglen. Mycket vackert! David har kvar originalteglet (längst bak på bilden, under 2:an), medan grannarna har renoverat. Allt som är framför originalteglet är tillbyggnader.
Men i Oxford bor ju även barnens kusin Stina, hon som sedan tre år utbildar sig till läkare ett av Oxfords 38 college – det som heter Pembroke [pemmbrook]. (Mer om detta en annan dag.) Hon bor i ett fristående hus med fem studiekamrater, som alla har var sitt rum med stor säng och för många möbler samt ett sånt där avlångt vardagsrum och ett helt omöjligt kök. I det lilla köket som man knappt kan andas i finns diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare och två stora kylskåp. Längs väggarna går en prydnadslist som är 20 cm hög och fullständigt idiotiskt 10 cm tjock – alla möbler måste alltså stå 10 cm ut från väggen!
Stinas studentrum – jag står med ryggen tryckt mot ett stort klädskåp.Inredningsdetalj. (Det är jättejättekul att ta stetoskopet och lyssna på magkurr. Det låter som om tarmarna pratar med en!)Huset är till de sex studenternas stora glädje värmeisolerat eftersom det är relativt nybyggt. Men hur nybyggt det än må vara, ser det ändå ut så här under handfatet inne på toa …
De sex studenterna måste komma överens – de hyr huset i klump och om en vill flytta, måste alla göra det. Och om de har för höga krav (som t.ex. ett kök som man får plats i eller ett köksbord som inte kan trilla i bitar när som helst), kan the landlord bara säga ”jahaja, nämen då kan ni ju leta nytt boende, det går så bra så” eftersom tillgång och efterfrågan på bostäderna i Oxford påminner om Lund i början av september … Hu.
Snacka om att komma som ett yrväder. Om än inte med en svångrem, så med ett piano om halsen.
Men nu tar vi det från början.
En av de flitiga kommentatorerna här i båset (man klickar på ordet ”kommentarer” här längst ner, bara , så kommer man till båset) heter Ninja-Malin (eller bara Ninja). Hon har en bror som heter Mats och båda kör de buss. Och när Malin en dag insåg att hennes älskade piano skulle kunna trivas på en annan plats i den där lagerlokalen som det stod i, sa hon till på detta vis:
Andra kommentatorer började yra om att även ge bort sina gamla pianon till oss (bl.a. Hyttfogdens bruna Zimmermann från 1965) och jag uppmanades att lära mig att lira detta intro:
Jag fick även tipset att göra om pianot till bokhylla eller skattgömma och mig till livs diverse avskräckande pianoflyttningshistorier. Själv har jag blott traumatiska pianominnen som inbegriper 318 olika lögner för att förklara varför jag inte sedan förra veckan har hunnit öva in pianoläxan.
Jag spelade nämligen piano i åtta år. I åtta år gick jag omkring med ständig pianoågren och inte för en enda sekund formulerade jag tanken ”nämen jag kanske ska satsa på basket istället” utan bara ”jag borde jag borde jag borde spela nu, bara i fem minuter kanske”. Idag vet jag hur man spelar ”Diana” av Paul Anka, ”Morning has Broken” och en till synes improviserad bluessnutt, men inget mer.
Så kom de då, Malin och Mats, som två figurer ur en Gunilla Wolde-bok.
Malin och Mats flyttar piano!
En dag kom Malin och Mats i en jättestor bil med ett piano på insidan. Det var en väldigt gammalt piano från 1912. Mats, som är en väldigt stark farbror, tog pianot och lyfte det in i det stora, gula huset. Fast först lyfte han bort en dörr som var i vägen.
Starke Mats lyfte först i ena änden.Starke Mats puttade sedan i andra änden.Starke Mats lyfte därefter på tvärsan.Starke Mats blev sedan tvungen att be Tioåringen om hjälp med att trycka på knappen på lastbilen.Och slutligen sa Starke Mats bara HUFF PUFF och STÅNK och lyfte in pianot i vardagsrummet.
Pianot tyckte förstås att det hela var lite obehagligt och konstigt och spjärnade emot genom att gräva ner sina fyra fothjul i parketten.
Parketten å sin sida sa bara aj och kommer förmodligen att hämnas endera dagen.Den ena målade mattan i köket fick nytt mönster, men sa bara tack, för si den är lite debil.
Medan de nya pianoägarna stod och oooade och ahaaaade sa Mats blott pffft och lyfte pianot på ena lillfingret in i köket.
Det tyckte Malin var bra, för då kunde hon sätta sig och spela en välkomsttrudelutt.
Senare på kvällen satte sig Stål-Martina (hon heter så för hon kan allt utom möjligtvis att bära pianon) och plinkade lite milt medan den samlade allmänheten diskuterade Also sprach Zarathustra.
Att pianot ska hanteras milt och stå liten halvnaket i några veckor beror på att det under lång tid har stått fuktigt och måste vänja sig vid den torra köksluften med baconanstrykning.
Och har inte pianot sprungit till skogs, så står det säkert kvar i köket än idag.
Triumfbågen – pampigt va? Har alltid tyckt att det påminner lite om duplo.
Vad man kanske inte vet om Triumfbågens plats är vad som kunde ha stått där om en viss Charles Ribart hade fått sin vilja igenom.
Elefanthuset ritades 1758 och skulle – om det hade byggts – ha stått på Champs Elysées. De beslutande organen underkände förslaget.
Charles Ribart var förstås inte helt allvarlig (sägs det), men hans idéer var inte alls dumma. Han planerade nämligen att installera
luftkonditionering
möbler som fälldes in i väggarna
avlopp genom snabeln
inomhusträdgård (på låtsas, matsalen skulle se ut som ett picknickställe)
balsal.
Hm. Alldeles för få byggnader som uppförs i dessa dagar har balsal.
I Bangkok finns det faktiskt ett elefanthus. (Klicka om du vill se bilden till vänster i större format för att konstatera att det inte är en anka.)
Själv bor jag i en tokig gammal affär med få, men enorma rum (balsalar!) och med fula plastmattor och vackra trägolv och brun 70-talsklinker samt knottriga vävtapeter varvade med trompe l’œil-tapeter.
Usch.
Men vi får göra vårt bästa för att mysa till det. (Även om det går i snigelfart.)
Här har vi ett sorgebarn: farfars bokskåp, inköpt 1920. (Ja, det blommiga plastgolvet är kvar.)
När min farmor och farfar var nygifta, brann hela deras hem upp. Sakerna som köptes efter branden behöll de resten av livet och vi barnbarn har sparat några av dem. Tyvärr blev farmors alla smycken stulna på ”ålderdomshemmet” (vi sa så) Sundsgården i Luleå, så möblerna är det enda som finns kvar av denna generation.
Bokskåpet har jag släpat med mig sedan jag flyttade hemifrån (sju flyttar) och det har gått sönder flera gånger. Varje gång har jag lappat det, varje gång har jag svurit, varje gång har jag sedan tagit ett steg tillbaka och sagt ”nämen så bra det blev”. Inte är det snyggt, inte är det praktiskt och inte är det omistligt. Men … ptja, farfar tyckte ju om det.
Och nu har vi hittat lösningen!
Sedan igår bor farfars bokskåp så här fint. Framför min morfars gröna fåtölj. (De lysande hyllplanen i hörnet lyser inte egentligen, det är bara lampor.)
Det är inte som Charles Ribart planerade ”möbler infällda i väggarna” – men i alla fall ”möbler infällda i varandra”. Nu ska jag gå vidare på temat och installera en snabel någonstans.
När jag började femman, var det i en sprillans nybyggd skola (Porsöskolan). När jag började sexan, var det i en sprillans nybyggd skola (Boskataskoan). När jag började sjuan, var det i en sprillans nybyggd skola (Björkskataskolan).
Jag minns klassrum och uppehållsrum, jag minns stolar som man staplar, jag minns hur mysigt det var att inreda i bänken, jag minns klistermärken som man skulle ha på naglarna och jag minns att Jeanette i sin bänk bredvid schemat hade en lista på vilken kompis hon skulle vara med vilken dag eftersom hon var så himla populär. Jag minns alla mina klassföreståndares namn från grundskoleettan till trean i gymnasiet (Malin, Ulla, Selfrid, Sonja, Ulrik, Ivar, Richard, Gunnar). Jag minns myshörnor och stoppade manchesterfåtöljer och jag minns hur vaktmästarna och skolsystrarna såg ut.
En gång i veckan tränar jag basket i en av högstadieskolorna här i staden. Skolan är enorm , jag tror att det är uppåt 800 elever som går där. Vi är i största allmänhet bekanta med den eftersom Fjortonåringen gick där förra året. Titta och njut.
Vyn från toasitsen. Någon lustigkurre har försökt elda upp lysknappen (eller heter det lampknappen?) eftersom plast luktar så roligt när det brinner. Den som har satt fast det fina låset tog även bort det gamla och lämnade kvar ett hål som alla andra lustigkurrar kan kika in i. Och någon har – kanske inspirerad av nyrenoverade etagelägenheter – blottlagt det rustika teglet där uppe.
Samma dörr, lite längre ner. Detta är möjligtvis intressant ur byggnadsteknisk synvinkel, annars inte.
Toan igen – nu från dörrhålet. Det gäller att ha långt hår, så att man har något att torka sig med.
Vi tar en närbild här. Målaren var helt klart en yrkesman. Så här vill jag ha det hemma. Som en installation över livets förgänglighet, symboliserande toalettpapperets strävhet.
En annan mysig toalett. Den där påslösa papperskorgen på golvet är alltid påslös och innehåller exakt samma skräp som den gjorde för en vecka sedan. (Jag lade märke till det eftersom det var ett ovanligt äckligt skräp.) Spegeln är borttagen på ett ganska bryskt – men kanske effektivt sätt. För att, vet ni, speglar kan man inte ha på skolor nuförtiden – då speglar sig eleverna såpass länge att de kommer för sent till lektionerna och dessutom lär speglarna stressa dem till utseendefixering. För den stressen kan de ju inte ha fått någon annanstans ifrån.
Kanske kommer barnen och ungdomarna i denna skola att växa upp och med knuten näve säga:
– Nej, som jag hade det under min skolgång ska mina barn minsann inte ha det!
Men kanske kommer de att växa upp och säga:
– Äh, om jag klarade det, kan de också klara det.
Strunt samma. Jag skulle vilja att vi som är vuxna idag knyter näv… nej, vad hjälper det. Ta era digitalkameror och gå ut i verkligheten och fotografera och dokumentera och … ja, sedan vet jag inte.
Några förslag? Häng gärna på och blogga om detta ni också!
