Hoppa till innehåll

Månad: augusti 2010

Nä, nu blire reklam: Humorfestival!

Tadaaaa! Tutelitut!

Jag ska blogga för Lunds Humorfestival.

(När jag skrev det på Twitter häromveckan, fick jag en kommentar som handlade om att Lund minsann inte var en så himla rolig stad som alla tror. Men gah, bah, pah och fnys! Samt fnitter.)

Hipp-Hipp-grabbarna Anders Jansson (den med rött hår) och Johan Wester (den med mörkt hår) är inte bara roliga, utan imponerande vad gäller längd (och kanske, numera, bredd). Nu påstås det ju i alla möjliga sammanhang att längden inte har någon betydelse, men som basketspelare måste jag lägga in en kraftfull protest. Jag tycker om att prata med folk som är så långa att de tittar djupt in i mina näsborrar.

(Jajajajaaaaaaa. Även de som är pyttekorta måste ju stirra upp i näsborrar hela tiden. I konsekvensens namn borde folk i allmänhet lägga ner mer tid på att ansa och rensa samt putsa även dessa kaviteter och inte bara sådana som vanligtvis göms under kläder.)

Nu ska vi se här vad som bjuds under dessa två dagar – 28 och 29 augusti.

Ad lib (teatersport med dem)
Adde Malmberg * (vars pappa hette fonetik-Bertil)
Anders Jansson * & **
Ann Westin
Anna Blomberg
Anna Granath
Anna-Lena Brundin
Babben Larsson
Best of Lundakarnevalen Tjugotio **
Cecilia von Strokirch
Claes Eriksson
Claes Malmberg
Claes Virdeborn **
David Batra **
Direktsänt (reunion med Ensembleteatern)
Dom Joly (Trigger Happy TV, twittrar också)
Erik Börén
Eva Westerling
Fredrik Lindström **
Fritte Friberg **
Fritte Fritzson
Fåfäng (”Skånska fruar”)
Henri Kokko
Jan Sigurd ** (vars pappa hette lingvist-Bengt)
Johan Glans
Johan Wester **
Jonas Gardell
Kristian Luuk
Kristoffer Appelquist
Kryddan Peterson **
Lasse Beischer
Last Call
Lena Frisk **
Lobbyn
Lotta Ramel
Lotta Thorell
Mikael Ramel
Måns Nilsson *
Nisti Stêrk (liten varning: tung och musikspelande sajt)
Nour El-Refai
Obanteatern
Per Andersson (Grotesco)
Peter Apelgren
Peter Fridh
Peter Wahlbeck (öh, ”hemsida under uppbyggnad” här)
Rikets sal
Robin Paulsson
Sally Phillips
Sanna Persson Halapi
Shima Niavarani (ny hemsida kommer om ”någon vecka” här)
Sissela Benn (Filippa Bark)
Thomas Petersson
Wille Crafoord *
Yvonne Skattberg

Den enda vettiga reaktionen från er är nu inte:

– Himla makter vad många, och så jädra långt ner i Sverige och hur skulle man någonsin ha tid och råd att, näe, jag gillar bara Eddie Izzard!

Nej, naturligtvis tjoar ni:

– Himla makter vilket hästjobb Lotten har lagt på alla de där länkarna och på att ställa alla i bokstavsordning efter förnamnet! Förresten kan jag hjälpa henne att fylla på kuriosaparenteserna! Men vad betyder asteriskerna?

Ja, vad förenar dem med asterisk?

En annan gång ska jag berätta om när jag storligen irriterade Kryddans bror eller när jag fastnade i Tornrummet med Johan Wester eller när jag såg Claes Virdeborn förvandlas till noshörning.

Min favoritbildtext i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsord ”parning”. (Lär vara skriven av Jan-Öyvind Swahn.)
Min favoritbildtext i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsord ”parning”. (Lär vara skriven av Jan-Öjvind Swahn.)
Share
78 kommentarer

De vänsterhäntas dag

Han är vänsterhänt. (Dock inte Einstein, Benjamin Franklin och Picasso.)
Han är vänsterhänt. (Dock inte Einstein, Benjamin Franklin och Picasso.)

Jag är inte ett dugg vänsterhänt. Lite vänsterfotad är jag dock eftersom man som basketspelare är starkare i vänsterbenet. (Komplicerat: man gör som högerhänt helst höger-lay up, och då gör man avstampet med vänster ben.)

Min moster är vänsterhänt och har skyllt många oförrätter på detta faktum. Hon fick till exempel av okänd anledning inte någon cykel när hon var liten. Moster själv tror att det beror på vänsterhanden.

Tillbaka till min starka vänsterfot nu. Som den 6 augusti gjorde ont och började se ut som en semla i varm mjölk eller ett upphittat vattenlik: svullen, suddig i konturerna och allmänt vrickad. Jag nämnde det i kommentatorsbåset och fick bekymrade kommentarer om den stackars semlan. Sedan kom en farlig massa dagar med promenader och Gröna Lund-besök, fyra stora museer och ett par joggingrundor. Men efter basketträningen igår fick jag skäll av mina unga lagkamrater:

– I din ålder vet man inte vad som händer i lederna!

– Du kan inte spela med den där foten, du ser ut som min mormor!

– Cysta! Min mamma hade precis en sådan där knöl, fast i axeln!

– Jag tror att det är en tumör, de är väl sådär wobbliga?

Jag tog mig därför till doktorn idag. Fnissande förklarade jag att jag ju hade spelat bask… men hann inte längre än så.

– Vätska. Du ska inte träna mer den här veckan, sa doktorn och klämde på semlan vid min f.d. fotknöl.
– Nä, veckan är ju snart slut, så …
– Med den här sprutan kommer jag att tömma dig på vätska. Syster! Kom med spriten!
– Skål! sa jag och fnittrade.

Jag var vid det här laget alldeles yr av lycka över att det faktiskt var något fel på mig och att jag fick något mer än bara ”oklart, ta en alvedon och vila i två veckor”.

– Ser du? Jag kan nog ta lite mer här också, sa doktorn och drog i sugsprutan som jag har sett på tv att de gör i Hollywood.
– Ser? Klart jag ser! Jag ser ju klart och tydligt att du suger ut en halv deciliter gul vätska ur mig! Hjälp. Det är ju jättemycket! Ser ut som kiss! Vilken smal ankel jag får! Hurra!

Sedan sprutade doktorn in en stor dos kortison och gav mig en akut röntgentid på måndag. Och jag är så glad! Jag lider nämligen av (tadaaaa) överansträngning! Jag har tränat för mycket! Jag och min träningsdagbok har varit för duktiga!

(Nej, inte heller jag begriper hur detta i min hjärna förvandlas till något väldigt positivt som jag till och med vill skryta om när det egentligen bara är ett bevis på att jag är dum i huvudet.)

Men nu från min vänsterfot till världens alla vänsterhänta. Efter att bara ha snyltat på den djefla mannens Spotifykonto, har jag nu skaffat mig en egen avdelning så att jag slipper bläddra genom amerikansk country. Och då måste man ju dagen till ära premiärvisa en egentillverkad liten lista (ni som inte vet: det är som forna tiders blandband) med vänsterhänta musiker. (Listan är snäll; man kan lyssna även om man inte är hårdrockare som jag).

I Beatles var 50 % av medlemmarna vänsterhänta. (Men Ringo spelade högerhänt.)
I Beatles var 50 % av medlemmarna vänsterhänta. (Men Ringo spelade högerhänt.)

Stoppa pressarna! Acke i kommentatorsbåset har räknat!

”Sannolikheten att man får ett band med fyra medlemmar där två är vänsterhänta och de båda högerhänta dör före 2002 är cirka 3,25 på 100 000.”

Share
110 kommentarer

Skare va så jäla noga?

Innan jag gifte mig hette jag Stenson. Det är ett mycket bra namn som inte alls många människor heter (blott 209 stycken) och när jag förr presenterade mig, drogs allas tankar via ”Stenson” naturligtvis vidare till Nils Poppe, som ju påminde om charmige Chaplin och så blev alla synnerligen vänligt inställda till mig. Om mitt namn förvanskades till ”Stensson”, blev jag en tiger och protesterade våldsamt med de kryptiska orden: ”Nej, bara två s i Stenson! Inte tre!”

Synnerligen vänligt inställda till en simpel, sedermera gift Bergman som (hela 13 980 personer i Sverige heter) utan band till Ingmar, Ingrid, Bo eller ens Carl-Johan är det färre som är. Men det hör egentligen inte hit – nu ska vi fokusera på gårdagens största och viktigaste fadäs inom stavningsområdet.

Stockholms kulturfestival invigdes igår på Sergels torg. Vi sju i familjen råkade vara där just då och fick höra erbaaaaaaaaarmliga tal och se imponerande fasadklättrare samt …

”… en kakafoni [sic!] av motorcyklar, betongborrar, brevduvor, polisbilar, hejarklackar och stadens ljud och oljud. Det organiseras, förenas och under Håkan Lidbos dirigentpinne blir det vacker musik.” [lyssna lite här]

Där satt vi och – jodå – njöt. För det var kul! Motorcykeldån och dans och allt annat på en gång; det var verkligen en kakofoni. Fast de där brevduvorna kom inte på en gång, för dem verkar någon ha glömt att släppa ut. Ett par minuter efter att invigningen var färdig, kom de flaxande. Och det var då vi såg det. Det. DET!

Det hemska. The horror, the horror.

(Liten paus här bara. Ja, jag vet att krig och världssvält är värre. Men i min lilla ankdamm till hjärna är detta ett hjärtskärande fel. Ok, håll i er nu.)

”Plattan ska återerövras!" skrek en politiker medan jag granskade Kulturhusets fasad.
”Plattan ska återerövras!” skrek en politiker medan jag granskade Kulturhusets fasad.

Ge oss en förstoring! tycker jag mig höra er ropa.

Martinson hette han. (Intressant, Rudolfsson heter faktiskt 767 personer i Sverige.)
Men gah, Martinson hette han ju. (Intressant: Rudolfsson heter faktiskt 767 personer i Sverige.)

Say after me nu så att ni memorerar hur de krångliga son:arna stavar:

  • Tomas Gustafson (men Jonny Nilsson)
  • Hans Alfredson (men Tage Danielsson)
  • Alf Henrikson (precis som skådespelaren Anders Henrikson)
  • Harry Martinson (vars pappa hette Martin, så ett s till skulle verkligen behövas egentligen)
  • Moa Martinson (av naturliga skäl, se ovan)
  • Eyvind Johnson (just det, ingen som fick Nobelpriset 1974 fick ha två s i efternamnet)
  • Antonia Ax:son Johnson (tydligen har 25 män i Sverige Johnson som tilltalsnamn)

Men ska man behöva vara så himla noga att man kollar stavningen på ett namn bara för att det ska stå sådär stort på ett stort hus och för att man firar en stor begivenhet som Aniara? Alla fattar väl vad man menar – som om vi skulle ha en Harry Martinson till, eller va? Det spelar väl inte så stor roll, tänk på alla barnen i Biafra istället! (Kanske ni säger.)

Ok, men mjaeh. Jag tycker att man ska vara noggrann när man kan vara det. Så jag sökte upp felstavaren och gav henne en omgång.

Nejdå, skojade bara. Det här var bara en av deltagarna på invigningen.
Nejdå, jag skojar bara. Det här var bara en av deltagarna på invigningen.
Share
95 kommentarer

Färglös film i ett färgglatt blogginlägg

Jo alltså när man som jag är en firad, upphaussad bloggare som alla vill … äh. Jag kan inte ens lura mig själv.

För nio år sedan jobbade jag med en karl som numera har sadlat om och ibland är med och marknadsför t.ex. filmer. Det är en synnerligen trevlig och duktig männsch som kan formulera både klokskap och roligheter, och som plötsligt kom på att han ju kunde bjuda mig på galapremiär av filmen ”7X –Lika barn leka bäst”, som har biopremiär på fredag. Jag och den medbjudna Sextonåringen bestämde oss för att klä upp oss i galautstyrsel, men även att hela dagen ladda med roliga aktiviteter eftersom filmens handling lät bara lite, lite roligare än en politisk reklamfilm av Roy Andersson. Från SF:

”En förort någonstans i dagens Sverige. Nyinflyttade Edvin har snabbt förvandlats till skolans slagpåse, bästisarna Jenny och Mis tillvaro är kantad av våldsamma män och syskonen Morgan och Martina blir lämnade ensamma då föräldrarna prioriterar semester framför betalda räkningar. En upphittad pistol erbjuder plötsligt möjlighet till förändring.”

Jag återkommer till filmen om en stund. Först ska jag bara rekommendera Fotografiska museet, som ligger inklämt mellan Birka Cruise och Viking Line i Stadsgårdshamnen.

Denna trappa ledde oss till Fotografiska.
Trappan ledde oss blott till Fotografiska. (Det gröna skräpet symboliserar naturens skönhet.)

Men ta inte med barnen till ovanvåningen där Joel-Peter Witkin ställer ut foton av döda människor – helst när deras huvuden inte längre sitter fast på kroppen. (Ja, det är riktiga lik. Han spökar ut dem, placerar dem i konstnärliga sammanhang och tar bild på dem. Klicka inte på hans namn här ovan om ni är känsliga eller bara rädda om nattsömnen.) Däremot är de flesta av Lennart Nilssons och Annie Leibovitz bilder rumsrena – om än väldigt nakna.

Jag (som bara tar konstiga bilder på mögel och hotellsängar) blev inspirerad och insåg att jag ju här har en helt outnyttjad konstnärsådra. Man behöver sällan skärpa, motiv, mening, bakgrund eller förklaring. Man tar bara en bild och så ger man den ett namn!

Rör inte min telefonkiosk!
Rör inte min telefonkiosk!

(Men jag känner att jag måste förklara. Det där är Broder Jakob, som jag idag hittade mitt i ett spöregn mitt i en telefonkiosk – och se så intressant den där GB-glassgubben i vänsterkanten får åskådaren att tänka på orange. Orange … orange som i basketorange!)

Utpumpad lyckades han undvika en säker död.
Utpumpad lyckades han undvika en säker död genom att rulla en liten bit till höger.

(Men jag känner att jag måste förklara. Det där är en stackars boll som bara låg där mellan spåren på stationen. Eftersom den inte var riktig, fick den ligga kvar och pysa och längta till sin kompis där i bakgrunden – den precis lika runda och orangefärgade förbudsskylten.)

De gråa skåpen målades plötsligt i regnbågens färger. Skorna hittade inte längre hem.
De gråa skåpen målades plötsligt i regnbågens färger. De grå skorna hittade därför inte längre hem.

(Men jag känner att jag måste förklara. Förvaringsskåpen på Fotografiska var så smala och färgglada och orangefärgade att ryggsäcken med galakläderna och finconversen inte fick plats och därför kände sig mobbade. Det blå skåpet öppnade plötsligt sin famn och erbjöd sina tjänster.)

Ni ser! Jag kan vara svåråtkomlig och mystisk om jag vill! (Men nu orkar jag inte vara det längre.)

När vi skulle gå på galapremiären, hade vi med oss uppseendeväckande kläder: djupa urringningar och höga slitsar. Men så hittade vi inget vettigt ställe att byta om på, och struntade därför i det. Väl på Saga-biografen gick vi in på toa och kollade om vi såg respektabla ut ändå. Det gjorde vi:

Respektabelt folk, ja. (Se hur medvetet Sextonåringens skjorta matchar det röda på dörren.)
Se hur medvetet Sextonåringens skjorta matchar det röda på dörren.

Det bjöds på läskeblask och en miljard olika snittar och vi fick applådera regissören, som var fruktansvärt nervös och lyckades säga ungefär ”vi satte igång på grund av stark drivkraft, vi satte igång tillsammans, det är det som är resan hit, det är allt, det är allt, tack för det”.

Och det är nu jag ber om ursäkt.

Förlåt för att jag inte tyckte om filmen. Förlåt att jag av den kornigt filmade historien bara kände mig deppig och förlåt att jag knappt hörde vad skådespelarna sa eller såg hur de såg ut. Förlåt för att jag efter ett tag tog upp anteckningsblock och skrev upp stolpiga repliker. Förlåt. Förlåt att jag inte gjorde som alla andra och applåderade och busvisslade under eftertexterna.

Huga.

Filmens femtonåringar var så stereotypa att de antingen var genomgoda änglar eller elaka psykopater. Alla vuxna var imbecilla troglodyter. De som var dumma bestraffades – de som var goda fick sin hämnd.

Här kommer några av replikerna som jag lyckades urskilja – läs dem gärna högt och med inlevelse så att alla runtomkring er undrar vad ni håller på med:

– Jag tar överpris, fattaruväl.

– Du är säkert populäraste tjejen i klassen.

– Jag kommer ihåg hur det var att ha prov. Det kan vara jäkligt jobbigt.

– Jag kommer bli bränd på bål!

– Det är fan aldrig nån som tror på vad tonårshoror säger.

– Tro inte att jag inte skulle göra om det!

Om ni tycker att Ingmar Bergman gjorde filmer i moll, ska ni gå och se den här och ha som referensmaterial.

Ridå! (Ridån på Saga alltså.)
Ridå! (Ridån på Saga alltså. Verkligen jättefin.)
Share
68 kommentarer

Jajajajajaaa, det är måndag!

Ni som är i centrala Stockholm och tittar ut på stadens gator och torg, kommer om några timmar att ha chansen att se en bedrövlig, liten Dickensk dickensk skara. (Det ska vara litet d, men kolla, visst blev det mer svårläst?) Visserligen sitter jag i den trygga värmen på tåget än så länge, men jag kan faktiskt skåda in i framtiden.

Klockan 11:30 kliver jag, Sextonåringen och Tioåringen av och ser till vår stora förvåning att det regnar i Stockholm trots att alla väderprognoser sa att det skulle regna nån annanstans just idag. Vi sammanstrålar med en förvirrad mormor och en liten vagnåkande kusin. Vi är hungriga, de är inte hungriga, varför en intensiv diskussion om matintag tar vid.

Klockan 12:30 kommer vi – blöta och hungriga – att stå utanför Nationalmuseum och rycka i en låst dörr. För det är ju måndag.

Note to self, förbaskade glömmande Lotten: på röda dagar kommer det inga tidningar och på måndagar är museerna stängda. Så är det i hela världen! (NOT!)

Klockan 12:31 kommer jag att ta fram min Iphone och läsa i min nyinstallerade applikation att även det närbelägna Moderna museet är stängt. Men att Etnografiska, Biologiska och Historiska samt Fotografiska är öppet. Detta bekräftas förstås av Cruella, Anna Toss och andra snälla själar på Facebook.

Klockan 12:58 kommer jag att vara sur och arg och galen av hunger. Tioåringen kommer att sätta sig ner i en vattenpöl, Femtonåringen Sextonåringen (om hon hade varit 15 hade hon åkt gratis på tåget, gah) kommer att tappa sin mobil i gatan och mormor kommer att fråga om jag inte har gjort detta måndagsmisstag förut, för det minns hon med säkerhet att jag har. Den lilla kusinen säger förstås att han behöver bajsa. Nu.

Fast min framtidsvision krackelerar. Den faller samman som drömvärldarna i Inception – för jag har ju i och med detta inlägg förberett oss! Tada! (Men regnkläder har vi inte.)

Uppdatering: Vi sitter på en bänk utanför Norra Latin och äter lite kvällsmat. Bafatt jag ska kunna ta fram datorn och korra mina två fel här ovan. Sextonåringen ska åla in i en liten svart trasa medan jag ska ta fram min finaste t-shirt. Undrar om vi ska byta om uti buskarna, eller …

Share
50 kommentarer

Plats för kränkta känslor

Har vi månne några gulhyade, snedögda, stortandade kockar med rosett i håret i läsekretsen?

Det har gjorts vinbärssylt i huset. Sockret tog slut och sylten stänktes över tre klänningar och 37 kvadratmeter köksgolv och resulterade dessutom i en livlig diskussion om den berömda lättkränktheten i daaaagens samhälle. (Just ”dagens samhälle” ska artikuleras väl och dessutom gärna sägas med darr på stämman och solsken i blick.) På radion talades det om ”De rödhårigas förening” och huruvida en skallig man som bara har rött skägg skulle kunna räknas som rödhårig. Vi enades om att skägg är kränkande för kvinnor, som ju inte kan ha skägg hur gärna de än vill.

Och det var i den vevan vi kom in på hur användbar syltens konserveringsmedel Atamon tydligen är. Man kan behandla rött hår, hundars ovanligt känsliga tassar, blöj-eksem (som borde stavas exem), fotsvamp, fräknar och delirium.

Men hur ser den ut, Atamonloggan?

Tjing tjong?
Tjing tjong?
Share
35 kommentarer