Hoppa till innehåll

Dag: 30 augusti, 2010

Lunds Humorfestival: slutet med mer improvisation och Sallys skor

I denna sista rapport om två skrattfyllda festivaldagar ska jag blicka tillbaka och analysera utfallet samt komma med funderingar om humorns position i samhället.

(Not.)

—–

Under pluggeåren i Lund, var AF-borgen mitt andra hem. (I alla fall under perioderna när jag hade ett första hem.) Att få komma in i Stora salen igen kändes bekant och … alldeles uppånervänt. För själva scenen, som liksom är poängen med lokalen, skulle inte användas – allt var ställt på ända genom att en annan scen hade placerats på långsidan. Ungefär som att sova under sängen, dra på sig skorna över öronen och dammsuga med en hårtork.

Bilden är tagen från den RIKTIGA scenen. Den inringade killen var rökskötare.
Bilden är tagen uppe på den RIKTIGA scenen. (Den inringade killen var rökskötare. Vilka gillar egentligen rök som sprutas på publiken i en hel halvtimme innan föreställningen börjar? Host.)

Medan vi satt i röken och inväntade improvisatörerna från Direktsänt, såg jag en alldeles underbar tjej som personifierar Lund: boknörden (här i gubbkeps).

– Utmärkt. När alla andra dricker öl och pratar, hinner jag ju läsa.
– Utmärkt. När alla andra dricker öl och pratar, hinner jag ju läsa.

Så kom Lars Arrhed ut på scenen för att dra igång improvisationerna. Han är en teatertok som har sadlat om till en helt annan skådespelarbransch och numera försörjer sig som jurist.

Typisk advokattyp?
Typisk advokattyp?

Han pratade och berättade och jag antecknade att “saxofonisten i bandet påminner på ett konstigt sätt om Olof Mellberg” när jag upptäckte att jag hade strålkastarljus på mig. Ack, en så bekant och trevlig värme, hann jag tänka när Arrhed med sin mick ville veta om jag var journalist eftersom jag satt där och antecknade så frenetiskt.

Här hann jag – innan jag svarade – tänka på diverse alternativa svar som

  • nej, jag skrev en sak om saxofonisten, fast det stämmer inte riktigt
  • ja, nu jädrar ska här recenseras
  • förlåt, vem är du?
  • ja, fast egentligen inte för jag är föreläsare i ämnet svenska skrivregler och om någon här i lokalen vill att jag kommer och både roar och utbildar, så är telefonnumret 070-888 55 42
  • ja.

Så jag sa:

– Nej.

Konferencieren bad mig då om ett ämne som han skulle använda för att sjunga en improviserad sång. Självklart:

– Basketbollar.
– Öh. Bask…et…boll…ar. Och kan du säga tre saker som har med basketbollar att göra?
– Gummi och kärlek!

Hahahahaaaaaa, tänkte jag för mig själv och skapade raskt en story om jättebröst i kombination med gummifetischister och huruvida det skulle kunna vara kärlek inblandat i dessa två begrepp. Men jag skulle ju komma på en tredje ”sak” också. Blodpudding för att göra det läskigt? Skavsår för associationernas skull? Hårklämma för att det bara är absurt? Juridik för att få ett skratt? Nej, säg något normalt, sa jag till mig själv. Och ur min mun kom:

– Glädje.

Meeeeeeeeees! sa jag sedan till mig själv, medan Lars Arrhed äntrade scenen och sjöng. Slutet lät så här:

Så kom då teatersportsimprovisatörsskådespelarna in på scenen och fick svara på frågor tre och tre med en mun – de tittar på varandra och försöker prata i korus utan att veta riktigt vad som kommer att sägas. (Svårt att beskriva.)

– Feeeeel pååååå tääändstiiiiiifteeeeeeeen!
– Feeeeel pååååå tääändstiiiiiifteeeeeeeen!

Jag vet inte hur jag ska få tid, men jag måste uppsöka Teatersportevenemang minst ett par gånger per år resten av mitt liv. Det är otroligt imponerande insatser – och så gillar jag ju det där med pepping och själva tävlingsmomentet.

————-

Det allra sista som hände under Lunds Humorfestival 2010 var för mig en intervju som Kristian Luuk gjorde med Sally Phillips. Men först höll jag inte på att släppas in i Stadsteatern eftersom jag hade tappat min biljett. När ni ser folk som förtvivlat klappar sig på alla fickor, tömmer väskan tre gånger, återvänder till fickan där det där som saknas ju nyss inte fanns, och letar på absurda ställen som i kamerafodralet och under skosulan – gå då fram till dem och säg åt dem att andas och att det säkert ordnar sig. För då hittar man det man letar efter. (Jodå, det är en av fysikens fem grundlagar.)

Sally Phillips var liksom Dom Joly (som intervjuades i fredags) extremt blygsam om sin egen roll som varande ”rolig”. Nej, ingen av dem var egentligen rolig. Nej, de hade inte längtat efter att få vara på tv. Och nej, de var inte roliga, de hade bara haft tur. Ideligen dyker den upp, denna förbaskade tur som gör britterna så roliga fastän de inte alls är roliga egentligen.

Sally (oj vad jag lägger bort titlarna snabbt när jag är på det humöret) berättade att vi har det så bra här i Sverige, ja i hela Norden. ”People are nice. The streets are clean and calm!” Hon och hennes man hade varit på svensexa i Norge och maken hade tagits in på sjukhus pga. alkoholens kraftiga effekt och där hade hon slagits av att hon kände sig som i en av sina Smack the Pony-sketcher eftersom alla som jobbade på sjukhuset var kvinnor. ”I Storbritannien är alla läkare män!” sa Sally och fortsatte med att vi här i Sverige har kommit så himla mycket längre när det gäller jämlikheten män och kvinnor emellan. Kristian Luuk hmmade och höll med och publiken skrattade lite försiktigt, medan jag funderade på att hoppa upp på scenen och sno Luuks mick och vråla:

– VAD SA DU ATT DIN MAN HADE DRABBATS AV FÖR NÅGOT SA DU???

I Smack the Pony hade de medvetet fattat ett beslut om att inte ha återkommande rollkaraktärer, inga dialekter och inga catch phrases (vad det nu heter på svenska – som “ring mej sen” och “jag har en plaaan”). Alltså precis som HippHipp-gänget inte jobbar.

Ett tag fick Luuk problem med sin intervjuteknik.

– Hur gick det till när ni filmade den här lilla sketchen som vi nyss såg?
– Jag minns inte.
– Det verkar improviserat. Var det det?
– Jag minns faktiskt inte.
– Hade ni ko…
– Jag minns verkligen inte!

Sally Phillips berättade vidare (precis som Dom Joly gjorde) att de inte har tjänat en massa pengar på sina succéer eftersom tv-bolagen får all vinst och att komedi-skaparklimatet har hårdnat betydligt på senare tid. Förr kunde de planera ett enda avsnitt i åtta månader utan att någon klagade. Sally skrev i ett manus “de står i en affär som har toalettrengöringsmedel på alla hyllor” och vips, hade ett gäng scenarbetare ägnat tre dagar åt att bygga upp just denna affär. (Se här.)

Jag-som-alltid-fokuserar-på-väsentligheter var under hela samtalet fascinerad av Sallys fötter.

Vilka stora, beigefärgade skor!
Vilka synnerligen diskreta, beigefärgade skor!

Hon förde sig världsvant där på den hööööga pallen på den hööööga scenen med sin inte alltför långa kjol utan att visa trosorna en enda gång. (Jag hade sagt “nejnej, sätt mig i en vettig fåtölj istället!”) Men hur var det egentligen med skorna?

Jättestora!
Jättestora ju!

Och vet ni vad? Ricky Gervais (som säkert också går omkring i för stora skor och tror att han är tråkig) skickade in en massa sketchförslag till Smack the Pony, men blev refuserad varje gång. ”Complete rubbish!” sa Sally. Däremot spelades många inskickade amatörmanus in – ”because they were funny”.

Slutligen ett citat från Sally Phillips:

– As soon as you realize that you are funny, you stop being funny.

Ojojoj, vad jag inte håller med om det.

_____

(Sydsvenskan recenserar också upplevelser på Lunds Humorfestival – från helt andra uppträdanden än ”mina”.)

Share
38 kommentarer

Lunds Humorfestival: standup & improvisationer

Nu har jag kört hem från Lund. Råkade köra en omväg om Ängelholm och Omberg och fick på slutet äta så knastriga saker som möjligt för att jag skulle kunna hålla mig vaken. (Men hur intressant är det när det finns massa kvar att rapportera om från Lund?)

Det finns två saker som inte roar mig särskilt:

  • folk som är så utspökade att man liksom inte ser hur de ser ut (clowner, människor i Musse Pigg-kostymer och maskeradmasker)
  • teater där fjärde väggen bryts (att skådespelarna pratar med publiken och rufsar tunnhåriga män på flinten).

(Det finns faktiskt fler än två saker som inte roar mig särskilt. Dansbandskampen och nagelsvamp för att bara nämna två.) Men nu får jag faktiskt ta och skärpa mig och radera min aversion mot just utspökning och publiken-ska-deltaga-teater.

Läskigt, va?
Läskigt, va? Eller?

För jag har sett två clowner som spelade upp Shakespeares Richard III utan puckel och utan handling och utan … sans och vett. Lasse Beicher Beischer och Henri Kokko for som två studsbollar med eld i baken över scenen och frångick Shakespeares repliker på ett vansinnigt roligt sätt. Inte vet jag hur mycket som var skrivet i manus, men det spelar ingen roll: de var så proffsiga att jag inte hade vett att bli röd om kinderna ens när jag skulle ta en bild på en naken rumpa där uppe på scenen och Lasse Beischer  vände sig mot mig och stirrade. Han ajabajade med pekfingret och skrek till mig:

– – Neeeeeej! Ta inte bild på det här! TA INTE BILD SÄGER JAG ! LÄGG NER KAMERAN!
– Neeeeeej! Ta inte bild på det här! TA INTE BILD SÄGER JAG ! LÄGG NER KAMERAN!

En sekund senare kom han på andra tankar och poserade:

– Ok, ta en bild nu! Nu! NU!!! (Suddkvaliteten beror på att jag inte kunde hålla kameran stilla pga. skrattkonvulsioner.)
– Ok, ta en bild nu! Nu! NU!!! (Suddkvaliteten beror på att jag inte kunde hålla kameran stilla pga. skrattkonvulsioner.)

Sedan klättrade han resolut ut i bänkraderna för att skrämma livet ur Anders Jansson, som satt i publikhavet med sina barn:

– Vet du vad det här är? Det här är en nära-clownen-upplevelse!

Rätt som det var, tog Richard III slut och vi fick höra att grabbarna kallar sig Schtunk och att de ska turnera i hela Sverige och att vi ska rekommendera folk att gå och se föreställningen. Så det gör jag härmed.

—–

Har ni hört ståuppare berätta om hur hemskt det är när publiken inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och petar sig i näsan istället för att skratta? Här kommer jag stolpande och kan berätta hur det känns när man sitter mitt i en publik som klart och tydligt inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och skriver frenetiskt i sitt medhavda anteckningsblock för att stackaren på scenen inte alls har publiken med sig: det svindlar, man blir yr och tappar nästan andan. (Man = publiken. Eller man = jag.)

Det var banne mig en nära-svimning-upplevelse när ett gäng Lundaståuppare betades av i ett rasande tempo. Men allt var inte svindlande – den här Kringlan Svensson var t.ex. jätterolig:

– Limerickteasern, det är elak humor det! sa Kringlan.
– Limericksteasern, det är elak humor det! sa Kringlan. (Än en gång: jag tar tydligen bara bilder samtidigt som jag skrattar och skapar då den här softade oskärpan.)

En sak är dock säker – om man vill stå ut i mängden bland komikerna i Sverige idag, ska man inte som de flesta andra

  • berätta hur det hade varit om Facebook fanns i den verkliga världen
  • rabbla repliker ur gamla pilsnerfilmer (”tjenare tjenare landsfiskalen”)
  • skoja om Sverigedemokraterna
  • jämföra tomten med Gud
  • berätta om sina GI-erfarenheter
  • säga ”det här är en helt sann historia, jag lovar”.

Hej alla ståuppare! Det här är ämnen som väldigt få av er drar enmeningsskämt om:

  • pi kontra Fi
  • gäss som inte är ankor
  • rullgardinernas snören
  • snorkråkor respektive öronvax
  • semikolon.

Tänkte bara att ni säkert ville ha råd av mig. Ehum. Harrrkl.

—–

Nu kommer vi till den föreställning som fick mig att totalt tappa koncepterna. Jag skrattade åt Ad lib så att jag fick dra fram en halvårsgammal snutt toapapper ur ryggsäcken för att torka snor, dregel och tårar. (Skönt att jag i alla fall kan kontrollera mina andra kroppsöppningar.) Inte vet jag riktigt varför, men av någon anledning ansåg jag efteråt att just denna bild skulle illustrera det roliga:

Se så blött mitt papper är! Eh.
– Se så blött mitt papper är! Eh.
Förlåt, Ad lib, för att jag inte kan era namn utan bara hemliga gästernas. (Johan Westers och Måns Nilsson står trea respektive tvåa från höger.)
Förlåt, Ad lib, för att jag inte kan era namn utan bara hemliga gästernas. (Johan Wester och Måns Nilsson står trea respektive tvåa från höger.) Uppdatering: Jag har fått namnen på Ad lib-medlemmarna på bilden: Niklas Strandqvist, Kari Hamfors Wernolf, Lina Särning, Per Wernolf och Calle Stenlund.

Det handlar alltså om teatersport, som bygger på improvisationer som byggs fram med hjälp av publiken – men som styrs av teman som gör att det sällan blir bara flams och trams. Här nedan ska Johan Wester tolka ett semesterfoto som hans lagmedlemmar illustrerar:

– Här är en bild som togs strax innan vi klev på ... båten mellan Travemünde och Rost...ock. Ja, det är en väldigt underlig rutt.
– Här är en bild som … togs strax innan vi … klev på … båten mellan Travemünde och Ro…st…ock. Ja, det är en väldigt underlig rutt, den där båt…resan …

—-

När jag väntade på nästa föreställning på AF (Akademiska Föreningen), stördes jag i min koncentration (ok, jag blundade och försökte vila i den kalla stentrappan) av att alla skrek mitt namn gång på gång. Lotten hit och Lotten dit och heeeeeeeeeej Lotten. Dock var det inte på mig de skrek utan *svälj* … någon annan som hette Lotten. Va! Ska det vara på det viset får jag helt enkelt byta namn. Protten heter ingen väl? Fnutten? Klofsen?

(Fortsättning följer. Måste lägga mig. Klockan är mitt i natten och jag börjar fantisera om att byta namn; solklart tecken på antingen vansinne eller sömnbrist.)

Share
16 kommentarer