Hoppa till innehåll

Dag: 19 juli, 2009

Captain, my captain, let go of my hand!

Likstel fisk i kaptenens mun.

 

Sladdriga bläckfiskar som numera ligger i min mage.

– Tycker du om calamari? sa kaptenen på båten (som vi med 30 andra turister skulle åka på i en hel dag) medan han greppade min ena hand och klappade skeppshunden med den andra.
– Jovars, hörru, det är väl gott, sa jag.

(Allt var på engelska. Bruten engelska. Om jag tar fram brittiska skolengelskan eller breda Dallas-amerikanskan som ligger bättre i munnen, fattar inte grekerna vad jag säger.)

– Jaharu, då snorklar vi på nästa stopp. Hänger du med? sa kaptenen bestämt och höll fast i min hand.
– Javisst! Snorkla bläckfisk! Vad kul! sa jag, och försökte återfå min hand.

(Hur gör man när man snorklar? Man har väl cyklop? Haha, cyklop här i Kykladerna! Snorkel? Ptjaaa, då gäller det väl bara att inte få in vatten i röret? Undrar om jag ska be någon om råd? Äsch, hej och hå, nu ska jag fånga bläckfisk!)

– But we will only catch some sea urchins. No octopus, sa handtjuven och skakade på både huvudet och min hand som var fångad i hans.
– Sea churches? How interesting.

Havskyrkor? Sjökyrkor? Vattenkyrkor? Klosterhav? Att det handlade om sjöborrar anade jag inte. Men nu ska jag berätta hur det är att snorkla för alla som inte har gjort det. (Och ni som har gjort det, borde faktiskt se till att alla lär sig i alla fall grunderna ungefär som att man bör veta hur man gör konstgjord andning. Vilket jag under den följande halvtimmen faktiskt hade behövt ett par gånger.)

  • Man ska inte använda näsan, för om man gör det verkar det per automatik komma vatten in i ögonen. (Intellektuellt förstår jag vad som händer. Men inte intuitivt.)
  • Man ska andas lugnt genom munnen, för den är ju via ett rör förbunden med syret ovanför vattenytan. Syre är bra.
  • Om röret hamnar under vattenytan kommer det saltvatten ner i lungorna, och allt börjar gurgla. Öronen gurglar, huvudet gurglar, fiskarna gurglar och kaptenen drar en i handen och säger ”you ok?”. Då skrattar man och säger ”jahadå, tjenamoss”.
  • Om kaptenen som envisas med att hålla en i handen plötsligt dyker fem meter rakt ner till havsbotten för att skära loss en sjöborre, ska man inte följa med. För det går inte att andas där nere.
  • Man ska inte kämpa emot och försöka ligga längre ner i vattnet än man gör: rumpan som plötslig verkar vara fylld med helium kan få sticka upp ut vattnet bäst den vill.

Vi fångade sjöborrar i en halvtimme, den där handhållande kaptenen och jag. Sedan åkte vi alla med båten till en öde ö, varför jag nu helt sanningsenligt kan berätta vad jag skulle vilja ta med mig till en öde ö.

Sjöborrarna kämpade först för sitt liv i en låda och dekapiterades sedan med en sockertång, varefter de sköljdes rena från grus och åts upp av oss. Det smakade inte alls kyckling utan bara kräfta.

Vi åt upp alla sjöborrar med bröd, fyllde på med souvlaki, grillad fisk, grekisk sallad och hur mycket grillad bläckfisk som helst där i paradiset – och avslutade besöket med att skriva något i gästboken. Som var stor som ett blädderblock.

Kusin Ann skriver något. (Jag skrev också något.)

 

Diskmaskinen funkade bra.

Hela vägen hem skulle jag köra båten, sa min kapten och tog mig i handen.

– Men captain, my captain, sa jag – jag kan varken snorkla eller köra båt.
– Styr bara rakt fram, sa han och var sedan ganska nöjd med mitt zick-zackande över det blåa havet medan han själv drack en öl eller tre.

Utan att hålla mig i handen. Pfuh.

Där inne står jag ensam och styr mellan grekiska öar utan att de andra passagerarna har en aning om i vems händer deras liv vilar. Foto: Kusin Ann.

 

Två hundar i ett klick.
Share
15 kommentarer