Det hör alls inte hit, men vilket coolt sätt att lämna notan på, va?Jag sitter ute i hotellträdgården och tittar på Tant Brun, förklädd till palm. I hennes hår sitter en fullständigt rabiat duva och hoar.
– Hoho. Hohooooo! Ho [hulk] hooo! Hohooo!
Nej, inte rabiat. Desperat, menar jag. (Jag har på fyra dagar utomlands börjat prata som Anita, Dolph och Britt.) Duvan ropar på hjälp nästan dygnet runt, och ger sig inte ens när den får svar från trädgården intill. Det där hulkande mitt i hohoandet hittar jag inte på – duvans röst bryts som hos en målbrottspojke som gråter. Förtvivlat.
(Faktakontroll är förstås på sin plats. Det är inte ofta man hör målbrottspojkar gråta desperat. Mina erfarenheter kommer från basketturneringar. Ack.)
Jag ska bara berätta att jag nu har gift mig med en helt främmande grekservitör och ska tävla i ett 10 km-lopp i morgon. Greken tror visserligen att jag är 28 år och har sju barn (språksvårigheter), men när det gäller det där med en mils löpning finns det inga missförstånd. Jag har betalat startavgiften. Jag ska verkligen delta. Springa. Starta och gå i mål. Jag har nummerlappen här: 48. Det måste betyda succé eftersom det numret finns minst två gånger i mitt telefonnummer hemma. Och jag fyller det 2012 och 1979 lätt sprang en mil på 48 minuter.
Så: giv mig nu råd och anvisningar. Hur lägger jag upp loppet bäst? När ska jag stretcha? Äta? Bryta?
Tant Brun bakom två linnen som matchar alla dörrar, hav och himlar här nere.