År 1980 åkte hela klass 9a från Björkskataskolan i Luleå på skolresa till Rhodos. Vi hade nämligen till alla grannars förfäran sålt gräddbollar i tre år.
Att åka utomlands var för mig på den tiden som att, ptja, äta frukost. Helt normalt. Detta eftersom hela familjen varje sommar bilade ner till Tyskland eller Frankrike för att där på mammas order inspektera kyrkors utformning. (Jag tror att vi gjorde även andra saker som att äta, bada och sola, men det minns jag inte.) Under klassresan hade jag bara ett enda mål: att inte gå i kyrkor.
Att åka utomlands är för mig nuförtiden ungefär som att tugga taggtråd: ovant och förbaskat obehagligt. Planet blir förstås kapat och störtar och jag sprängs i bitar och rånas och strimlas i bitar och kokas i olja och kidnappas på vägen hem och blir levande begravd och hamnar slutligen i alla fall i en kyrka. Tänk den som ändå fick sitta kvar här hemma i regnet och mysa framför kakelugnen.
Jag ska imorrn till Antiparos (Kykladerna) och sova på ett ställe där man tydligen står i sängen när man kokar sin mat på kokplatta.
Lite som att campa med husvagn? Eller att gå i kloster?Hallå, ni som reser: vad behöver jag för att överleva? Pass, biljett och handbagagets storlek har jag koll på. Dator har jag med mig, trådlöst internet har jag redan förhört mig om (finns där på den rosa filten) och nya kameran som jag snart kommer att tappa bort hänger runt min hals.
Åh! Ser nu på biljetten (som jag har förträngt och inte velat titta på) att jag kommer att mellanlanda i München! Vad kul, då kan jag prata tyska, an auf hinter in neben über unter vor zwischen och putäll på er!
39 kommentarer