Enmilaskorna.För nytillkomna tittare: jag är på semester i Grekland och blev för några dagar sedan övertalad att delta i ett 10 km-lopp. Jag? Jag, som faktiskt tycker riktigt illa om att jogga utan boll? Jag, som bara har med mig ett par skor som var ok för tre år sedan? Ja.
Jag på startlinjen. Ptja, linje och linje, förresten. I startkaoset.Foto: Kusin Ann.
När vi samlades för start, stod alla som skulle springa 10 km och alla som skulle springa 2 km och alla som skulle springa utklädda och alla som bara ville titta på och den enarmade mannen som verkade vara chef och alla andra i en enda röra. Den enarmade skrek så högt han kunde och de tio närmast honom hörde honom nog jättebra. Först kom en fem minuter lång grekisk harang med tjugo insprängda pauser för skratt. Sedan kom instruktionerna på engelska:
– We chav water in the bekinning ant in the end! Please be safe and not sick! Go!
Hoppsan hejsan, var vi iväg.
Nya erfarenheter:
- När man redan efter 200 meter behöver knyta vänster skosnöre, är det bra att göra det lite åt sidan och då passa på att knyta även höger eftersom det är svårt att göra det när det går upp under upploppet.
- När man blir kissnödig redan efter 4 km, är det svårt att bli utbytt för att gå på toa.
- När man häller vatten över sig och har solglasögon, känns vindrutetorkare som en plötslig nödvändighet.
Inte alls nya erfarenheter:
- Det är inte kul att springa utan boll.
- Det är helt ok att springa i gamla, trasiga och hårda skor.
- Jag är bättre på att springa uppför än nerför.
Jag sprang bakom en hjulbent kille och en kobent tjej och började fundera på parenteser. Redan efter ett par hundra meter fick jag en långskånk bakom mig. Han huffade och han puffade och han stönade, harklade och spottade och snöt sig. Jag sneglade lite bakåt, men såg bara att han var lång och inte Tom Hanks. Efter halva loppet sprang han om mig, men höll fortfarande mitt tempo.
– Aha! tänkte jag. Han lät mig dra första halvan och nu drar han. Coolt. Men vänta. Nu springer han lite för fort. Ojoj, måste öka takten. Gubbfan, du kan ju inte bara springa ifrån mig, vi är ju kompisar! Måste ikapp, huff, huff. Hm. Han har ju basketben. Vänta, han är lång och har basketben. Banne mig har han inte basketshorts också. Vad som än händer, kan jag inte släppa honom ur sikte! Basket! Huff huff!
Jag lyckades hålla mig kvar i hans kölvatten, och när det var 2 km kvar, vände han sig om och tittade på mig och stönade lidande fram:
– I’m only still running because you are, you know!
– Dito! Are you by any chance a basketball player?
– I was. In Switzerland. How did you ..?
– I know everything.
Flåsande enades vi om att det är idiotiskt att springa i grekisk hetta och att man inte skrattar lika mycket på millopp som under en basketmatch. Efter 61 minuter gick vi i mål – tillsammans med en vilt främmande kvinna som plötsligt trängde sig mellan oss och höll i våra händer.
Såja. Det var det. Tom Hanks? Näpp, han kom aldrig till start. Mespropp. Men han bor på samma ställe som min schweiziske basketspelare, som imorrn ska skälla ut honom å mina vägnar.
Nu till dagens fråga: hade jag sprungit milen om jag inte hade kunnat skryta (blogga) om det efteråt? Det tror jag inte. Jag tror banne mig inte att jag hade kommit iväg till Grekland om jag inte hade fått skriva om det. Nu till dagens andra fråga, som kommer från mig: finns det någon som har skrivit en roman om enbart upplevelsen att skriva en mil? Ni förstår … jag är helt hög. Endorfinerna har gjort mig galen. Jag ser allt med nya ögon – allt är vackert och underbart! Jag vill berätta om den underbara milen!
Vänta, jag är i Grekland där allt är just det. Vackert och underbart. Men ”Den vackra milen” med Tom Hanks i en biroll, låter inte det bra?
Denne man sprang tydligen hela 2 km i foppatofflor. 