När Den djefla mannens farfar på pensionsdagen kom till jobbet, satte han sig ner, stoppade och tände sin pipa och dog. Det var förstås alldeles för tidigt i livet för en kraftkarl som han, men jag tänker ändå lite positivt på situationen ibland. Pang bom punkt, liksom.
Den djefla mannens farfar.Igår morse gick min djefla mans pappa ner till stranden med sin hustru. Som vanligt var de iförda endast badkläder och morgonrock eftersom de bor 150 meter från det skånska havet. Min svärfar var simmare som ung (bäst i Norden), och vattnet var hans element. Morgondoppet under somrarna var den perfekta inledningen på dagen.
Den djefla mannens pappa i mitten.De simmade lite fram och tillbaka. Förmodligen tog min svärfar som vanligt några rejäla crawl-tag sådär som bara vana simmare kan. Swooosch.
– Det svider i ögat, sa han till sin hustru när de gick upp ur vattnet.
– Jag ska kolla, sa hon och började med vana läkarhänder att undersöka ögat.
Där, i vattenbrynet, föll han i nästa sekund omkull. Död. Min ståtliga svärfar med de stora, varma händerna och de bruna, plirande ögonen samt tusen komplimanger redo, dog utan att ha en aning om att det var dags. Pang bom punkt i vattenbrynet.
Nyförlovade. De fick 52 sällsynt lyckliga år tillsammans. Naturligtvis önskar jag mig också samma sorts pang bom punkt-död, gärna mitt i steget med en basketboll i handen. (Men oj. Får man filosofera konkret över sin egen död och tänka på sig själv redan? Ja. Änkan och jag är helt överens om att vi alla den vägen ska vandra och att det inte är något att hymla om.)
Fast hur skriver man nu kommentarer till ett blogginlägg som detta? Jo, vet ni vad – man skriver precis som vanligt. Man får det, för så här är livet. Och döden. Punkt.
Tassa inte på tå, för det gör inte jag. Hejdå, snälla svärfar.
51 kommentarer