Hoppa till innehåll

Månad: juli 2009

Korrekturtecken

(Denna text publicerades i en förkortad version i Språktidningen för ett år sedan.)

Jag är precis som en bantare som hötter med pekfingret och mässar om GI. Jag är precis som en kattälskare som med fradga i mungiporna försöker omvända en allergiker. Jag är precis som en frisksportare som med yviga gester försöker få en soffpotatis att förstå meningen med livet.

Fast min övertygelse handlar om nyttan med korrekturtecken. De tydliggör textkorrigering, de gör missförstånden mellan skribent och redaktör färre och sparar en massa tid. Dessutom är de roliga! Zeloten Lotten ska härmed få de inte ännu frälsta att börja krydda korrektur med konstiga krumelurer. (Själv hittar jag korrfel lättast när jag läser på papper, så vi lägger elektroniska korrektur åt sidan och berättar om dem en annan dag.)

Ett vanligt missförstånd är att alla korrekturtecken betyder något. Så är det inte. Tänk dig att den oredigerade texten är en fotbollsplan med lömska gropar vid hörnflaggan, lerklegg vid straffpunkten och uppstickande tuvor som kan stjälpa stora lass där borta på vänsterkanten. Groparna, tuvorna och geggamojan måste tas bort för att inte störa den stundande matchen. Därför placerar du på planen flaggor och pinnar som markerar var något behöver fixas. Så funkar korrekturtecken!

Markörerna inne i texten kan se ut lite hur som helst, nästan som Sherlock Holmes’ dansande figurer:

Vad de betyder? Inget, bara ”hallå!” ungefär.

Du kan hitta på egna pinnar och flaggor om de gamla tar slut i en riktigt bedrövlig text. Markörerna betyder alltså bara ”här ska något åtgärdas”. Det viktiga är att du ute i marginalen (alltså utanför fotbollsplanens sidlinje) gör motsvarande tecken och där berättar vad det är som ska göras.

Det svåraste med korrekturtecken är att få till den rätta knorren i D:et som betyder deleatur (”ta bort”, eller på nysvenska ”deleta”). Ärrade redaktörer med miljontals deleaturer i ryggmärgen har sådan schvung i tecknet att det ser ut som ett konstverk. Så här gör jag:

Deleatur!

Och så här kan en korrigerad mening se ut:

Det finns några tecken som har en specifik betydelse. Men de är få och lätta, vackra och tydliga samt underbara! Se bara:

Tecknen betyder från vänster: putta isär, tryck ihop, flytta dit, flytta till vänster, byt plats, inte nytt stycke, oj jag korrade fel.

Ta nu fram en dålig text, den allra finaste rödpennan och leta fram SIS 36201 där alla korrekturtecknen står hur prydliga som allra helst. Och njut!

©Lotten Bergman

Fotnot 1: Zelot (selot) betyder ”fanatisk trosivrare”.
Fotnot 2: SIS:s korrtecken finns även i TNC:s skrivregler.

Uppgift:
Hitta ett stavfel i denna text!

Share
7 kommentarer

”… och många med mig …”

Josh (och många med honom) skriver om hur Birro (och många med honom)

1) slutar blogga
2) sprider negativa nyheter om sociala medier
3) får förvånansvärt stor uppmärksamhet.

Vi är många som lever och andas genom att blogga, nätverka, twittra och i största allmänhet agera socialt via digitala medier. Om jag rotar i bloggexplosionens barndom på Bloggportalen, hittar jag min egen text och känner att jahapp, precis så här är det fortfarande:

”När min man – i en timme innan fina gäster skulle komma – kokade ett mögligt rådjurskranium i spaghettikastrullen, tänkte jag bara:

– Aaaaaa. Det där ska jag blogga om. Bra, mycket bra. Du är bra gullig du.”

 

Ni ser – bloggvänligheten kommer inte bara till bloggaren utan även till bloggarens omgivning. Min djefla man framstår som ett under av gullighet bara för att han ger mig ett bloggämne.

Men förlåt, jag krånglar till det. Det här skulle ju handla om nätvänlighet.

Varför blir vi så dumt upprörda när någon hoppar på ”vårt” medium? Kan vi inte bara rycka på axlarna och fortsätta att gå på i ullstrumporna? Om de mindre vetande säger till mig att basket är en kärringsport, lägger jag huvudet på sniskan och tänker stillsamt att den där, den där, han vet inte vad han missar.

(Oj. Nu ljög jag. Jag ville framstå som en cooling. Istället kokar jag på insidan och ber vederbörande baskethatare att ställa sig upp och så visar jag hur brutalt det kan gå till under korgen.)

Vi som agerar inom de sociala medierna måste vara smartare. Alla som har jobbat på en tidning, på tv, på radio och vad det än vara månde vet att det varken är sanningen eller förnuftet som styr nyhetsämnena. (Ok då, ibland kanske.) Ett exempel ur verkligheten:

Om man gör en enkät på tio skolor och får fram att på fem skolor är eleverna nöjda med sina toaletter och på fem skolor är eleverna missnöjda, går nyheten ut på att ”Eleverna på dessa fem skolor är missnöjda med toaletterna”. För att det är det som är grejen. De fem skolorna med fina toaletter nämns inte över huvud taget för det är inte det som är grejen.

Jag (och många med mig) möts av sagolikt vänliga människor som jag inte känner och som inte har ett dugg att vinna på att vara vänliga utom kanske ett omnämnande på bloggen. När jag skrev att

  • man skulle lyssna på Beatles i mono, fick jag ett paket med Beatles monoinspelningar
  • jag skulle till Göteborg, fick jag sova gratis på golvet i en hall
  • Hajk var kul, fick jag order om att göra en radiointervju med Bengt Alsterlind
  • min vänsterhand var ful, fick jag en hemmagjord hudkräm i ett paket
  • jag en gång sa till på skarpen, fick jag en mugg med ”Mutter Civilcourage” i glittrig text
  • min favoritmugg hade gått sönder, fick jag två nya.

(Förlåt att jag inte rabblar upp all vänlighet som har mött mig.)

När videobandspelarna dök upp, motarbetades de med frenesi av en liten klick som hördes. För att inte tala om bilarna. För att inte tala om … äh, ni fattar.

När jag under 18 månader jobbade på radion, möttes jag av anonyma telefonsvarar-elakingar som kritiserade på samma sätt som trollen gör på bloggar. Onyanserat, obefogat, ickekonstruktivt och allmänt stelbent. (Förvånansvärt många ringde från riktnummerområdet Oxelösund, vilket jag försökte bortse ifrån. Har jag någon läsare från Oxelösund här så får ni gärna komma med en förklaringsteori.) Låtom oss alla på nätet vara nyanserade, komma med välgrundad och välformulerad samt konstruktiv kritik och vara beredda att ändra vår ståndpunkt – även om vi är anonyma.

Josh listar andra som skriver om nätvänligheten. Läs och tipsa andra att läsa. Och när nätet får skäll, vänd andra kinden till. (Jag är väldigt bra på att ge tips och råd som jag själv inte följer.)

Fotnot

Uttrycket ”… och många med mig …” har jag missbrukat här för att jag tycker så innerligt illa om det. I vilka sammanhang används det mest, tror ni?

Share
41 kommentarer

Sådant man inte har en aning om (uppdat.)

Så sent som 2005 lärde jag mig uttrycken ”han var inte den skarpaste kniven i lådan”, ”han hade inte alla flingor i paketet” och ”hon hade inte alla bananer i fruktsalladen”. Förvånat konstaterade jag att jag uppenbarligen inte hade fått gången sandad hela vägen fram eftersom alla verkade säga sådär hela tiden utan att jag hade märkt det.

Idag läste jag i tidningen att man i Storbritannien inte har id-kort. Vabaha? Inte? Men? Hur? Är jag så insnöad att jag tror att id-kort ingår i det normala livet som t.ex. dator och temugg?

Min farmor och farfars gemensamma pass från 1953 och farmors legitimation från 1965.

Jag lyfte blicken, slog med pekfingret mot artikeln, läste högt och sa till de triljoner lyssnande människorna runt omkring mig att jag inte hade den blekaste aning om detta. Reaktionerna skiftade:

– Men har de körkort?
– Före 1707 hette Storbritannien England.
– Kenny Bräck gjorde tydligen en snygg omkörning igår.
– Har de personnummer?

Nej, och de flesta vill inte heller ha ett. Men hur identifierar man sig då, för det måste man väl ibland? Jo:

”Att öppna ett bankkonto, ta ett lån eller skriva ett hyreskontrakt är i Storbritannien förenat med en hel del pappersarbete. Eftersom varken personnummer eller id-kort används måste identiteten styrkas på annat sätt. Vanligtvis duger det med kopia av pass eller andra identitetshandlingar – samt olika räkningar.”

Kopia av pass? Räkningar? Hm. Min genombrottsroman kommer av lättskrivna skäl att utspela sig i Storbritannien med en bondfångare i huvudrollen.

Uppdatering den 7 juli kl. 12:25
Jag sitter på tåget mot Stockholm bredvid en man från Danmark. Han vill köpa en biljett på tåget – med sitt betalkort. Konduktören tittar i danskens pass och frågar var personnumret står.

Men det funkar inte: den lilla apparaten accepterar inte danskens födelsedatum eftersom det inte finns någon i Sverige med just det personnumret.

– 271058, nej det går inte.
– Men vänd på det, föreslår dansken på halvsvenska.
– Det går inte. Nej, det går inte.
– Godt, godt, så jeg behøver ikke at betale?
– Jo. Jag knappar in mitt personnummer istället, säger konduktören.

Och si, då fick dansken sin biljett.

I Danmark har man personnummer som i Sverige, men inte id-kort. Om man inte har ett körkort identifierar man sig med hjälp av sjukförsäkringen, som är ett papper utan foto.

– Og det fungerer godt, säger dansken och så övergår vi till att diskutera Danmarks och Sveriges alla krig istället.

Share
47 kommentarer

Sådant man inte har en aning om

Så sent som 2005 lärde jag mig uttrycken ”han var inte den skarpaste kniven i lådan”, ”han hade inte alla flingor i paketet” och ”hon hade inte alla bananer i fruktsalladen”. Förvånat konstaterade jag att jag uppenbarligen inte hade fått gången sandad hela vägen fram eftersom alla verkade säga så hela tiden utan att jag hade märkt det.

Idag läste jag i tidningen att man i Storbritannien inte har id-kort. Jag lyfte blicken och slog med pekfingret mot artikeln, läste högt och sa till de triljoner människorna runt omkring mig att jag inte hade den blekaste aning om det. Reaktionerna skiftade:

– Men har de körkort?
– Före 1707 hette Storbritannien England.
– Kenny Bräck gjorde tydligen en snygg omkörning igår.
– Har de personnummer?

Nej, och de flesta vill inte heller ha ett. Men hur identifierar man sig, för det måste man … väl?

”Att öppna ett bankkonto, ta ett lån eller skriva ett hyreskontrakt är i Storbritannien förenat med en hel del pappersarbete. Eftersom varken personnummer eller id-kort används måste identiteten styrkas på annat sätt. Vanligtvis duger det med kopia av pass eller andra identitetshandlingar – samt olika räkningar.”

Räkningar? Min genombrottsroman kommer garanterat att utspela sig i Storbritannien med en bondfångare i huvudrollein.

Share
Lämna en kommentar

Simmaren har simmat färdigt nu

När Den djefla mannens farfar på pensionsdagen kom till jobbet, satte han sig ner, stoppade och tände sin pipa och dog. Det var förstås alldeles för tidigt i livet för en kraftkarl som han, men jag tänker ändå lite positivt på situationen ibland. Pang bom punkt, liksom.

Den djefla mannens farfar.

Igår morse gick min djefla mans pappa ner till stranden med sin hustru. Som vanligt var de iförda endast badkläder och morgonrock eftersom de bor 150 meter från det skånska havet. Min svärfar var simmare som ung (bäst i Norden), och vattnet var hans element. Morgondoppet under somrarna var den perfekta inledningen på dagen.

Den djefla mannens pappa i mitten.

De simmade lite fram och tillbaka. Förmodligen tog min svärfar som vanligt några rejäla crawl-tag sådär som bara vana simmare kan. Swooosch.

– Det svider i ögat, sa han till sin hustru när de gick upp ur vattnet.
– Jag ska kolla, sa hon och började med vana läkarhänder att undersöka ögat.

Där, i vattenbrynet, föll han i nästa sekund omkull. Död. Min ståtliga svärfar med de stora, varma händerna och de bruna, plirande ögonen samt tusen komplimanger redo, dog utan att ha en aning om att det var dags. Pang bom punkt i vattenbrynet.

Nyförlovade. De fick 52 sällsynt lyckliga år tillsammans.

Naturligtvis önskar jag mig också samma sorts pang bom punkt-död, gärna mitt i steget med en basketboll i handen. (Men oj. Får man filosofera konkret över sin egen död och tänka på sig själv redan? Ja. Änkan och jag är helt överens om att vi alla den vägen ska vandra och att det inte är något att hymla om.)

Fast hur skriver man nu kommentarer till ett blogginlägg som detta? Jo, vet ni vad – man skriver precis som vanligt. Man får det, för så här är livet. Och döden. Punkt.

Tassa inte på tå, för det gör inte jag. Hejdå, snälla svärfar.

Share
51 kommentarer