Kära dagbok. Måste återvända lite till gårdagen.
Det var här i det gamla badhuset vi bodde – strax under trampolinen där vinkar jag.Jag kan absolut rekommendera plejset – det var tyst och lugnt, gratis kvällste med kakor och nära till allt. Fast i städer som Oskarshamn är det ju ofta så: nära.
När hotellet var badhus.På väggarna satt foton så att alla kunde kolla hur det såg ut förut. (Ser ni, samma trampolin som ovan!) Jag stirrade och tittade och jämförde och granskade och ville ha en lupp.
– Ååååh, titta där är kaklet och där är samma kakel! Åååh!
Sedan utnyttjade vi med varsin dator det trådlösa gratisnätverket som gör att livet blir så enkelt och njutbart. (I framtiden kommer vi att skratta åt meningar som den förra.)
Vi är alltså inte längre på väg utan framme vid målet: Viken mellan Helsingborg och Höganäs. På grund av ett tajt tidsschema blev det inget turistande utan bara ett enda te-stopp igår. Men heeeeela tiden hamnade vi bakom hästskjutsar, båtsläp, husvagnar från 1950-talet, timmerlastbilar, traktorer och hattgubbar.
Jag håller så fint – ser ni tio i två? Ni ser däremot inte att jag gnisslar tänder.
Trafiksituation.Husvagnen som hette Rapido här ovan körde såpass långsamt att traktorn körde om den. Om ni riktigt lyssnar och lutar er mot datorn, kan ni höra mig svära på italienska. (Men jag var inte så frustrerad egentligen, jag ville bara vara cool. Barnen anade inte att jag inte svor på riktigt utan bara sa ”det är farligt att luta sig ut genom fönstret” på italienska.)
Jag är som coolast när jag kör bil och svär på italienska. Fast å andra sidan känner jag mig sällan så cool som när jag kör bil. Så fort jag sätter händerna på ratten blir jag coolhetsdrottningen över alla bilister. Jomen vänta, coolhetsmätaren går ju i taket när jag meckar med bilen.
– Ta en bild nu när jag kollar oljan för jag blir inte coolare än så här!
– Men mamma, man ser ju inte …
– Tyst unge, ta en bild. Man kan aaana the coolness!
På vägen stannade jag vid en milsten för att berätta om hur det var förr i tiden, men trasslade in mig i betydelsen ”delmål” och fick ta fram datorn och läsa på.Ur Wikipedia:
”Syftet med milstolparna var att få tillförlitliga underlag för beräkning av reseersättningar. Därför måste vägarnas mätning utgå från Stockholms slott, utan avseende på länsgränser och residensstäder. Denna princip tillämpades dock inte förrän från 1690-talet, vilket skapade viss förvirring.”
Reseersättning. Mycket intressant. Sedan åkte vi vidare och så fick jag peka ut mjölkbord … mjölkpall? Mjölkapall? Hur har vi det med mjölkterminologin?
Vad kallar ni denna, som nu är ombyggd till brevlådehållare?Väl framme i Helsingborg, sammanstrålade vi med resten av familjen Bergman och Sexåringens gudfar David Sim – och upplevde med honom mer än på Gröna Lund. David är nämligen arkitekt (stadsplanerare), och för sådant folk är varje torg en lektionssal, varje gata ett helt uppslagsverk och varje fönsterbåge synnerligen intressant.
I parkeringsgaraget fanns speglar som gjorde oss längre, bredare, kortare och smalare. Samt roligare.
Nere vid hamnen finns en mikro-amfiteater. Om man ställer sig där i mitten, hör man sig själv i ett eko inne i huvudet. Gissa om vi sa ”jag hör röster”.
Maneter! Maneter! Överallt maneter! (Arkitekturlektionen fick i detta läge vänta lite.)
Mandomsprovet bestod denna dag i att hålla i en helt ofarlig manet. Alla blev med beröm godkända.
Och i havet, bland alla maneterna, låg två oöppnade ölburkar och flöt. För säkerhets skull plockade vi upp dem och öppnade för att kolla om 1) ölen var ok 2) det fanns ett hemligt meddelande där inne.
Nu laddar vi inför hemfärden, som kanske kommer att gå via Helsingør bara för att vi ska komma utomlands lite. Ja, och så var det ju det där med ölen … Mmmmums.
