Hoppa till innehåll

Att vara ovän (uppdat.)

När någon på den brittiska landsbygden blir mördad, kommer detektiven alltid stövlande med en och samma fråga:

– Vet ni om den mördade hade några ovänner?

Möjligheterna är nu många. Den tillfrågade

  • har då rakt ingen aning
  • ljuger ett kraftigt nej
  • rabblar femton ovänner och är ändå själv den skyldige
  • bedyrar sin oskuld men påtalar samtidigt att den mördade var väl värd att döden dö.

(Tillägget i rött kommer från kommentatorsbåset.)

Om jag blir mördad, kommer min djefla man att för detektiverna kunna berätta om en särskild ovän jag hade i klass sex till nio och Bästisgrannen kommer att hålla med. (Vi var verkligen ovänner hela tiden, den här klasskompisen och jag.) Detektiverna kommer att bli bekymrade och leta efter ovänner i den närmre kretsen från nutiden. Då kommer de att finna två långa män som 2004 skällde ut mig efter noter när jag hade kritserat deras sätt att leda ett basketlag. Långa män är mystiska. Men kanske inte alltid mördare.

Det må krylla av människor som är arga på en, som tycker illa om en eller som motarbetar en, men det var länge sedan jag hade en ovän.

Som t.ex. August Strindberg och Carl Larsson.

Först kände de inte varandra, sedan var de bästisar i drygt 20 år och plötsligt skrev Strindberg elaka saker om särskilt Karin Larsson. Carl Larsson blev fly förbannad, och om jag inte är felunderrättad är de fortfarande bittra ovänner.

Så vad gör man då om man är galet arg på sin f.d. kompis? Jag lade en blodpudding i min värsta oväns brevlåda i sexan. (Ouppackad och ickekletig – jag förstår inte vad jag tänkte skulle hända. ”Ser man på, här ligger minsann en blodpudding bredvid Kuriren, jahaja, men man tackar.”) De två långa männen har jag inte hämnats på än.

Carl Larsson, han byggde en specialhylla för Strindbergs böcker. Han hade ju fått dem av August och säkerligen är de fulla med dedikationer och autografer, så att slänga eller bränna dem var förstås uteslutet.

En av Carl Larssons bokhyllor i Sundborn.

På håll ser det ut som vilken bokhylla som helst, men den översta hyllan är specialdesignad: man ser nederdelen av böckerna, men kan inte ta ut dem. Endast böcker skrivna av Strindberg står där. Och där har de stått sedan ungefär 1905 1908.

Jag tycker att det var mer finess på kändisbråken förr i tiden, det tycker jag.

——
Uppdatering
Tack vare Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, har jag hittat mer information om bråket här. Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.

Share
Publicerat iBloggen

33 kommentarer

  1. *s*
    Jag ÄR nog böjd att hålla med frun… Det var mer finess på hämden förr i tiden… Vilken ljuvlig hämd, går ej att få ut böckerna, hihihi…
    Ja, det slår din blodpudding, hm… även om jag hatar blodpudding 😉 Men, jag fick den inte ouppackad ens i min låda, nej…
    Må så gott… värmländskan Bim
    Som var avis på Cessi och henns t-shirt och swaggern tom 😉

  2. Det påstås ju att CL var rätt snål, så det var kanske därför de oåtkomliga Strindbergböckerna fick vara kvar i alla fall. Han planerade säkert att sälja dem när de hade ökat i värde men hann aldrig sätta den planen i verket.

  3. /ingrid

    Vadå, går inte att ta ut? Är böckerna fastlimmade i hyllan eller? Låter lite som när McDonalds kom till Lund och kom på att aha, i den här stan finns många Studenter och Professorer, vi sätter in en Bokhylla i lokalen. Men böckerna var bara för beskådan, ej till för läsning över en Big Mac & co.

  4. På den tiden fanns väl inga kvällsblaskor av dagens slag som konstruerade konflikter och förvirrade redan existerande konflikter. Det måste ha försvårat själva bråkandet.

    Jag har också väldigt svårt att förstå begreppet ovän. Nog kan jag bli fb-d på folk och säkerligen blir folk det på mej också. Men jag brukar glömma bort det, så det funkar inte att hålla liv i en konflikt länge. Ibland kan jag minnas lite vagt att det var nånting, men vad…?

    Där ser man en fördel med ett dåligt minne. En annan är att man får mycket motion. När man hela tiden glömmer saker och uppgifter och måste springa hit och dit så gör man säkert ett par km om dan som aldrig skulle ha blivit av om man haft gott minne.

  5. Det sägs att Winston Churchill och George Bernard Shaw var bittra ovänner, och att de delade en fäbless för språkliga elakheter.

    När det sattes upp en pjäs av Shaw ska han ha skickat två biljetter till Churchill, med följande brev:
    “Här har du två biljetter till premiären så kan du bjuda med en vän, om du har någon.”

    Churchill skickade tillbaks biljetterna och skrev någonting i stil med att:
    “Tyvärr har jag inte möjlighet att närvara vid premiären men skicka gärna biljetter till kommande föreställning, om det blir någon.”

    Lotten, din slemmiga torsk, ska vi inte ta och bli ovänner så vi kan öva oss i okvädningsord och tillmälen? Försåvitt du inte hinner bli utfiskad och utrotad innan dess.

  6. KSMB! En slemmig torsk i en brödrost! En vidrig smet bakom en tapet!

    Jag blev så lycklig över att få vara en slemmig torsk att jag helt tappade ovänsfattningen.

    Vänta, hakke, ska jag se om jag kan några “okvädningsord”.

    (Ni ser hur jag fnyser åt obildningsnivån?)

    okvädinsord el. okvädingsord subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en.

    Såja. Första kapitlet i hur man skaffar sig en ovän: var en språkpolispetimäter.

  7. Ni andra skojar ni, men jag tar dina tankar om ovänskap på blodigt allvar. EFTERSOM jag just i går kväll tänkte länge och väl på en vän som blev ovän! Sammanträffande!

    Vad gör man med en person som vägrar bli sams igen? Fast man har bett om ursäkt och det har gått många år och det nog inte bara var den enas fel? Ska man försöka glömma bort den? Varför vill man ens bli vän igen med en så envis typ?

    Sånt grubblade jag över igår.

  8. Pontus

    I ”Jag” så skriver CL att han gick omkring med en kniv i fickan på Stockholms gator och skulle döda den faan. Men det var nog bra för både litteratur och konsthistorien att de inte möttes.

    Ha det bra
    /Pontus, CL:s barnbarnsbarn

  9. Ingrid: kolla på översta bokraden. Du ser bara nederdelen för att överdelen är förbyggd. Om det hade varit färre böcker på just det hyllplanet hade man kunnat LÄGGA boken ner och sedan dra ut den. Men eftersom hyllan är närapå full, går det inte.

  10. Och så minns även jag när böckerna kom till McD i Lund. Jag frågade om jag kunde få öppna glasskåpen och kolla på dem. Det fick jag inte.

  11. Anna: Jag tycker att du ska strunta i den som inte vill bli sams.

    (Jag har aldrig varit särskilt diplomatisk.)

  12. cruella

    Och jag håller med Lotten i det sista. Krusen icke, gott folk! (I det kan vi alla likna Ågust.)

  13. Det är underligt att en historia om bitter ovänskap kan vara så… hjärtevärmande? Jag måste emellertid invända mot inledningen, eller snarare infoga ett alternativ till: Människan som öppet säger att den mördade var en himla elak och vedervärdig typ och att han då RAKT inte kommer att sörja att han är dö men INTE VAR DET JAG INTE. Varpå man måste undra om de är ärliga, baksluga eller bara skyldiga.

    (I texten ovan är samtliga inblandade män. Det är givetvis helt medvetet eftersom statistiken säger att män oftare blir offer för brutala våldsdåd, och oftare är förövare av brutala våldsdåd. Det är självklart inte ren lathet i frågan om att välja pronomen.)

  14. Men äsch. Nu såg jag ju att jag inte ens var konsekvent utan gjorde en tvärvändning mitt i baletten och bytte person. Hmmpf. Jag skyller på min dödsföraktande tapperhet – ty denna morgon vaknade jag igengrodd av sjukdomselände och som en sann martyr ignorerar jag det rosslande bröstet och både städar, tvättar och arbetar – och att jag har huvudet fullt av isländska kasus. Kantro.

  15. Jag har lagt till ditt förslag i punktlistan, Vredens barn.

  16. Vad ska man med en vän till som ej vill vara vän?

    Det är som att dricka från ett torrlagt glas … som att vandra på en väg som inte leder någonstans … som att söka skugga under ett avlövat träd med torra grenar.

  17. Ska vi böja lite isländska substantiv, Vredens barn? Jag börjar: gestr gests gest gest gestir gesta gestum gesti

  18. Jag och en nära vän planerar alltid hur man bäst förgiftar någon. Därmed antar vi att om någon dyker upp förgiftad så är vi de osannolikaste misstänkta ;).
    Eller så blir det EXAKT tvärtom.
    Vi läser båda på tok för mycket deckare och ser alldeles för mycket brottsprogram på teve. När det verkligen kommer till kritan så tycker vi att det är för jävla hemskt om så en gråsparv dör (eller en lemur) så det blir nog ingenting av med någon av planerna. Kanske tar själva planerandet bort aggressionerna. För de flesta åtminstone. Det och att skrika åt datorn ;). Eller mikron, eller vad man nu gör.

  19. Man kan i denna kategori fundera över arbetskamraterna Beppe Wolgers och Olle Adolphson, som slutade sitt umgänge med ett oförhappandes möte på Kungsgatan i Sthlm, där Beppe fnyser: Varför skrev du aldrig klart den där melodin till min text? Efter detta talades de aldrig vid igen.
    Nej k. läsare det var inte pga någons därefter omedelbara död…

  20. Åååh. Har jag berättat om när jag läste 5 poäng isländska?

    Om inte, har jag ju morgondagens blogginlägg som i en liten låda.

  21. Tebe

    Förtjusande finess att bygga in böckerna (duger som isolering i alla fall). Och vad gäller den högre utkvädningsläran, så hänvisar jag glatt till böckerna om Hicke Hiskelig. Där har även alla barn något att lära av de fantasieggande tilltalen.

  22. /ingrid

    helt off the topic apropå det isländska stickspåret: i von Trier-filmen “Direktören för det hela” finns en oemotståndligt arg fräsande islänning och hans sammanbitne tolk. Det tyckte jag var roligt. Och att den annars så coola killen som brukar spela Örnen hade en helt annan roll i den här filmen var också en bonus. (Nu fick jag en deja vu; har jag månne redan tipsat om denna film?)månne?)

  23. Ica

    Som sagt: håll dina vänner nära, men dina ovänner ännu närmare. Eller nåt sånt. Blodpudding som fortfarande är inslagen är väl bara trevligt att få. Jag kanske ska mucka ovän med dig…

  24. Isländska, vad skojigt! En sådan kurs började jag ju på igår.

  25. Vänskap som övergår i fiendskap är intressant. Liksom det omvända! Gränsen mellan kärlek och hat är så tunn.
    Jag hade gärna hört/läst den exakta ordväxling herrarna emellan. Såkert låg det nåt djupare bakom än beskrivningen av fiktiva figurer!

    Anna! Klart att du vill bli sams med din gamla kompis. Jag säger tvärtemot alla andra, för inte ska du ge upp! Däremot kanske du måste ge det lite mer tid. Förr eller senare kommer vännen inse hur dumt det är att vara ovänner.
    (Jag är oerhört långsint, hur dumt det än är.)

  26. Jag vet inte om det går att få riktig schvung på ett kändisbråk i den nya digitala världen. Det är liksom inte riktigt samma tyngd i ettor och nollor.

    Jag tror inte att jag har några ovänner så jag vet inte om jag ska ge råd till Anna. Fast jag tror inte att jag skulle lägga ned alltför mycket tid och arbete på någon som inte själv vill. Det fokuserar för mycket på något som är negativt och det finns ju alltid människor i omgivningen som på olika sätt suger energi ändå.

  27. KSMB – dem har jag ens funderat på sedan millennieskiftet eller nåt sånt. Men låten om den slemmiga torsken minns jag tydligt.
    Kurt-Sunes med Berit, tror jag förkortningen skulle tydas.

  28. Men CL kunde inte låta bli att ha en väldigt vacker färg på den där listen!

  29. Praktisk reflexion: Böckerna står där ju fortfarande..
    Hm
    Betyder ju att ARVINGARNA, de nuvarande ägarna till Sundborn, har ett reservkapital om penningknipa skulle uppstå.
    Värdet på dessa förmodade, dedikerade, förstaupplagor har knappast sjunkit sedan 1908.

    Höj försäkringsvärdet!

  30. Hej Lotten.

    Vet du vad? Jag tycker du klarade dig så bra förra gången så nu är det dags för en liten utmaning igen. Jag vill gärna höra sju sanningar om dig.

    /Abbes pappa

  31. Heja Abbes pappa — det är bra, man ska inte riktigt tro på min aversion mot utmaningar. Men den där om sju sanningar har jag redan gjort.

  32. Ja, och var det inte något med en Strndbergsk kniv också, som skulle stickas i en Ibsen? Sannerligen, då var det fart och fläkt i kulturlivet!

    Men…och för fortsättning hänvisar jag helt fräckt till min blogg…
    😉

  33. …ja, och nu läste jag att Pontus barnbarn hade mycket bättre koll än jag på vem som ville sticka kniven i vem egentilgen.
    Men inte gillade Strindberg Ibsen inte.
    Heller.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.