Hoppa till innehåll

Dag: 7 januari, 2008

Jag är Peter Stormare

Jag gick fram till den granna granen och plockade upp några kulor som hade trillat ner. Sedan tog jag fram sopborsten, varpå hela världen höll på att kantra. Jag är nämligen en sällsynt sopare. Min djefla man kom förbi mig och satte en macka i halsen.

– Hosthost hurvel hrrffffff! Vad ska du göra?
– Sopa!
– Kan du vara själv.

Femåringen satte sig med benen i kors på golvet och tittade på mig där jag sopade barr.

– Ska du spara dom? I källaren kanske?

Frågan är befogad. Men nej, granbarr sparade jag bara i 12-årsåldern.

Efter sopningen var grangolvet visserligen fortfarande av blommig plast, men i alla fall rent och snyggt – och granen stod där och tindrade. Trodde jag. Men … den låg på sin dödsbädd. Granen hade tyfus och hostade blod, den var bleksiktig och koppärrig samt nattsvart under ögonen. Den hade behövt tas omhand, nerbäddad som E.T. i ett syretält.

Med det fattade ju inte jag – jag hade ju liksom bara rättat till lakanen och gått därifrån. Och sedan satte jag mig helt obrydd vid kakelugnen för att läsa en ohyggligt trist bok som jag inte tänker nämna vid namn. Detta händer såpass sällan att Sjuåringen kommenterade det:

– Pappa. Vet du. Mamma sitter. Helt stilla.

Helt rätt. Jag läste. Och vände blad. Och läste. Suckade. Vände blad. Suckade. Och hörde ett konstigt ljud. K’blunk. Vad var det? Kaploink. Va? Möss i köket? Kubonk. K’pliong. Ssschht-kapoink!

Jag tror att det där sista var den döendes slutliga suck. För så här såg det ut under granen fem minuter efter att jag hade plockat upp och städat:

Granen, granens nysläppta barr och de därefter avhalkade kulorna.

Granen dog som Kevin Spacey, men var lite för diskret eftersom jag inte riktigt förstod. Sedan vidtog förstås en riktig Fargo-scen där granen var Steve Buscemi och jag var Peter Stormare.

Granen blir så mycket mer lätthanterlig med hjälp av sekatörtortyr.

Bonusbild med dödsscener:

Döda män, varav en faktiskt klädde sig i rutigt.
Share
28 kommentarer