Ibland är jag blyg, det har jag berättat om förut. Som under allra första skoldagen:
Fröken luktade starkt av parfym, precis som nästan alla vuxna tanter. Tantlukt. Ovanför svarta tavlan satt bokstavskort från A till Ö. Bänken var helt tom och jag ville säga ”hoh” för att höra om den skulle kunna innehålla ett eko, men mycket sällan kommer ”hoh” ur ruskigt blyga flickor.
Ibland tar jag mig i kragen och gör saker på kommando från mig själv:
– Tsst, den där tanten är ju helt ofarlig. Fråga henne nu vad klockan är.
– Äh, det är ju bara Lasse Pöysti, svara nu på tilltal.
– Lyft luren, slå siffrorna: doktorn kan hela dina onda hälsenor.
Ibland lyder jag inte mina order utan svarar emot.
– Ta nu ett steg framåt och pussa Stellan Skarsgård. Nu.
– Släng mig i väggen, kommer aldrig på fråga!
I lördags – under åttaårskalaset – träffade jag de två i särklass blygaste tjejerna någonsin. Vi lät frågan ”vad skulle du göra om du fick en miljon kronor?” gå runt kalasbordet. Förvånansvärt många barn skulle köpa nytt hus, ny bil, en motorcykel och körkort medan en kille skulle investera i en Tickle Me Elmo-docka. När frågan kom till en hittills knäpptyst flicka, som vi kan kalla Anna, sa hennes kompisar nästan i korus:
– Nej, hon är blyg, hon pratar inte. Ta nästa!
Som vuxen är det svårt här: ska man ta de andra barnen på orden eller ska man tjata lite – Anna kanske inte var blyg när det gällde just miljonfrågan? Jag gjorde ett mellanting och frågade om hon ville viska till mig. Det ville hon inte. (Ivrig skakning av hattförsett huvud.) Frågan fortsatte runt bordet och min Åttaåring deklarerade att hon skulle köpa en lastbil som hela familjen fick plats i.
En liten stund senare kom Anna och hennes lika blyga kompis – som vi kan kalla Karin – fram till mig. De tittade på mig och blickarna sa HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP OSS! Jag förstod precis vad det var frågan om:
– Toaletterna finns där och där och där!
Men nej. (Ivriga skakningar av hattförsedda huvuden.) Jag frågade om det var något som hade gått sönder. Nej. Hade de ont? Nej. Var de törstiga? Nej. Ville de gå hem? Nej. Var de uttråkade? Nej. Ville de ringa hem? Nej. Hade någon sagt något dumt? Nej. Ställde jag bara dumma frågor? Jaaaaa. (Ivriga nickar och små leenden.) Jag berättade om Den vita stenen och när Fideli inte fick prata och de blyga flickorna lyssnade koncentrerat, men utan att tina upp.
– Men kan ni skriva er fråga till mig då? sa jag och rev loss en liten bit av pappersduken som alla barn hade fått rita på så mycket de ville.
– … (nick) …
Efter en liten stund kom Anna och Karin fram till mig med denna lapp:
Då nickade jag. Och log.
