Hoppa till innehåll

Dag: 22 januari, 2008

Veni, vd, vici … eller hur det nu var!

Fråga:

Jag har kontrollerat att ordet ”vd” ska skrivas med gemener. Men då är frågan … om man skriver det i början på en mening – borde det då vara ”Vd”? Och om man skriver det som nedan, hur ska det vara då? Räknas det som en ny mening?

Det är alltså en underskrift i en folder det handlar om.

”Välkommen

Erik Johansson Vasa
vd för Rydboholm Country Club

Hur ska det vara med vd i det här fallet?

/Undrar A.

Svar:

Hmm, ”verkställande direktör” … Jag kan omedelbar konstatera att detta inte är lätt!

Enligt Språkrådet ska det i ditt fall, dvs som underskrift, heta antingen ”Vd” eller ”vd”. Men det egendomliga är att enligt min erfarenhet är ”VD” vanligast. Och jag tycker också att det är snyggast. Dessutom ska man ju t ex skriva titlarna filosofie doktor och filosofie kandidat ”FD” respektive ”FK”.

En lösning är förstås att skriva ut titeln, och då föreslår jag

Verkställande direktör för Rydboholm Country Club

Låter pampigt, tycker jag.

/Per Stenson

Share
2 kommentarer

Att vara ovän (uppdat.)

När någon på den brittiska landsbygden blir mördad, kommer detektiven alltid stövlande med en och samma fråga:

– Vet ni om den mördade hade några ovänner?

Möjligheterna är nu många. Den tillfrågade

  • har då rakt ingen aning
  • ljuger ett kraftigt nej
  • rabblar femton ovänner och är ändå själv den skyldige
  • bedyrar sin oskuld men påtalar samtidigt att den mördade var väl värd att döden dö.

(Tillägget i rött kommer från kommentatorsbåset.)

Om jag blir mördad, kommer min djefla man att för detektiverna kunna berätta om en särskild ovän jag hade i klass sex till nio och Bästisgrannen kommer att hålla med. (Vi var verkligen ovänner hela tiden, den här klasskompisen och jag.) Detektiverna kommer att bli bekymrade och leta efter ovänner i den närmre kretsen från nutiden. Då kommer de att finna två långa män som 2004 skällde ut mig efter noter när jag hade kritserat deras sätt att leda ett basketlag. Långa män är mystiska. Men kanske inte alltid mördare.

Det må krylla av människor som är arga på en, som tycker illa om en eller som motarbetar en, men det var länge sedan jag hade en ovän.

Som t.ex. August Strindberg och Carl Larsson.

Först kände de inte varandra, sedan var de bästisar i drygt 20 år och plötsligt skrev Strindberg elaka saker om särskilt Karin Larsson. Carl Larsson blev fly förbannad, och om jag inte är felunderrättad är de fortfarande bittra ovänner.

Så vad gör man då om man är galet arg på sin f.d. kompis? Jag lade en blodpudding i min värsta oväns brevlåda i sexan. (Ouppackad och ickekletig – jag förstår inte vad jag tänkte skulle hända. ”Ser man på, här ligger minsann en blodpudding bredvid Kuriren, jahaja, men man tackar.”) De två långa männen har jag inte hämnats på än.

Carl Larsson, han byggde en specialhylla för Strindbergs böcker. Han hade ju fått dem av August och säkerligen är de fulla med dedikationer och autografer, så att slänga eller bränna dem var förstås uteslutet.

En av Carl Larssons bokhyllor i Sundborn.

På håll ser det ut som vilken bokhylla som helst, men den översta hyllan är specialdesignad: man ser nederdelen av böckerna, men kan inte ta ut dem. Endast böcker skrivna av Strindberg står där. Och där har de stått sedan ungefär 1905 1908.

Jag tycker att det var mer finess på kändisbråken förr i tiden, det tycker jag.

——
Uppdatering
Tack vare Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, har jag hittat mer information om bråket här. Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.

Share
33 kommentarer