Hoppa till innehåll

Dag: 9 januari, 2008

En fråga om validt

Fråga:

Hej Språkpolisen!

Vi sitter och klurar på ett ord, hoppas du kan hjälpa oss.

Validitet. Man kan vara valid. Men vad heter det om ett resultat är validt? Heter det validt?

Hjääälp!

/Erika o Kristin

Svar:

Det finns en mängd sådana här ord. Språktidningen, den där tidningen som ju har så himla intressanta skribenter, skrev om det i höstas. Hypotesen där är att det hela beror på att rädd endast används om levande varelser. (Ett rätt lejon – fast på nätet kan man bara läsa det Fredrik Lindström skrev inledningsvis. Prenumeration rekommenderas. Nej, jag får inte provision.)

Detta föranledde Lingvistbloggen att kontra med:

[—] rädd har sällskap med ett annat adjektiv på -dd, nämligen fadd, som inte heller finns i neutrum singularis, och fadd är ju knappast ett ord som huvudsakligen används om levande varelser.

(Läs Lingvistbloggen. Mycket intressant. Nej, ingen provision nu heller.)

Medan jag tycker att man i sådana här fall nog bör skriva om meningen (och alltså egentligen stoppa huvudet i sanden, vissla och låtsas att problemet inte existerar), tycker Läkartidningen att man ska vara språkligt innovativ och envisas lite (se en bit ner i artikeln eller sök på ordet ”rött”).

Om vi nu specifikt tar ordet valid, så står det ju i NE:


valid adj., neutr. undviks
ORDLED: val-id
• som äger giltighet i visst (särsk. rättsligt el. logiskt) sammanhang [formellt]: ~a argument
HIST.: sedan 1855; till lat. validus ‘stark; mäktig’; jfr

Ni ser – ”neutrum undviks”.

Mitt svar är alltså: antingen skriver ni om meningen eller så tar ni på partyhatten och skriver hejsan hoppsan “valitt” eller “validt” och hoppas att alla förstår!

/Lotten

Share
Lämna en kommentar

Bananpoesi

Jag och Trettonåringen delar på ett bananfodral för att kunna fylla på depåerna efter träningarna. Det lär nämligen vara viktigt med den där återhämtningsfasen och genom att äta banan inom en halvtimme efter träningens slut kommer jag att bli basketproffs vad det lider.

Den sanne banandiplomaten.

Bananerna får fascinerande nog alltid plats i fodralet. Hur krokig, tjock eller rak bananen än är, passar den … och jag tänker på bananfodralsuppfinnaren. Hur himla nöjd h*n måste vara.

Sedan drabbas jag alltid av ekivoka tankar och bestämmer att till nästa träning ska jag ta med en kladdig apelsin istället.

Det där med att alltid passa in eller inte alls passa in är för övrigt ett både associativt och poetiskt ämne som kan sälja nästan vilken film som helst. Mitt halvsynopsis? Ok:

Under ett par år bodde jag och min djefla man i en liten by mellan Lund och Eslöv. Vi jobbade i grottekvarnen, målade vindskivorna med mörkbrunt, besiktigade våra två relativt moderna bilar, gick på föräldramöten och tvättade oss bakom öronen. Men passade ändå in så här bra:

Bananen of no return.

När grannarna i byn bjöd in oss på ”klockan-tre-kaffe” svarade jag uppriktigt:

– Javisst! Vilken tid?

När grannarna påpekade att våra bilar skulle må bra av en tvätt, svarade jag oskyldigt:

– Åh. Öh. Varför det?

När grannarna efter två år undrade om vi hade fått ordning inne i huset svarade jag:

– Nejdå, ordning, nej.

Inte begrep jag att de ville bli inbjudna. Inte en enda gång bjöd vi dem på ”klockan-tre-kaffe” eftersom vi är bedrövliga kaffedrickare utan känsla för när klockan är tre slagen. När karlarna på gatan bjöd in min djefla man på öl, bastu och fotboll svarade han helt sanningsenligt:

– Nejtack, jag dricker inte öl och tycker inte om fotboll. Kan min fru komma istället?

Den där raka jättebananen fick till slut följa med till träningen helt ofodralad och drabbades visserligen av stötar och därpå följande blåbrunmärken men var ändå lika god på insidan.

(Det är nu alla i publiken drar efter andan och tänker dubbelbottnat och känner igen sig och famlar efter snytnäsduken.)

Tiden gick och vi flyttade äntligen till en mellansvensk stad i sina bästa år. Vi jobbar nu i eget företag, målar halva jävla huset i omväxlande gult och orange, besiktigar våra två väldigt gamla bilar, går på föräldramöten och tvättar oss somliga dagar bakom öronen. Ibland får vi plats i fodralet, ibland går vi omkring utan skyddsnät. Men på insidan är vi lika goda som någonsin.

(Publiken ställer sig upp i bänkarna och applåderar, precis som i Brubaker, Döda poeters sällskap och En kvinnas doft. När jag sedermera tar emot Oscarsstatyetten tackar jag alla bananer i mitt liv.)

Share
23 kommentarer