I Lund finns gamla kyrkor och trånga gränder samt hus ”med anor från” mummelmummel-hundratalet. Nu är jag på väg dit för att föreläsa om svenska skrivregler inför blodtörstiga kunskapstörstiga sekreterare. Jag ska passa på att springa hem till en kompis och vakta hans barn medan han går på vinprovning och hälsa på gamla kolleger sedan tiden på Nationalencyklopedin och köpa en speciell tekanna och gå in på Akademiska Föreningen för att lukta på stentrapporna som är impregnerade med öl. Jag ska konversera och dricka kaffe på Grand samt släpa rullväskan full med böcker över kullerstensgatorna.
Känner ni det så här ibland? Att det hade varit skönt att bara vara liten och omhändertagen? Med plåster på knäna och två lösa tänder? (Ok, stundom har jag plåster på knäna och lösa tänder kommer jag säkert att drabbas av igen vad det lider.) Jag skulle vilja omyndigförklaras, helt enkelt!
Efter att ha hittat Stäket-bilden bläddrar jag vidare. Från min barndom i Lund finns det väldigt många foton från ”bjudningar”. Man ser mamma och pappa med idel okända ansikten, vinglas och kaffekoppar och prydliga frisyrer. När jag granskar bilderna, ser jag att ansiktena inte alls är obekanta. Jag minns allt!
Här sitter mamma med Broder Jakob i knät, på Vildanden i Lund. Hon konverserar de finska grannarna och den japanska barnflickan Takako Watanabe. Tänk ändå, att ha knäppning i nacken.
Man tänder förstås pipan redan när första vinglaset hälls upp? Tre av de fyra männen här kan flera av er ha haft som lärare – från vänster heter de Särnstrand, Malmros och Stålhandske. (Nr 2 från vänster minns jag inte.) Är inte vinflaskorna väldigt stora?Nej, egentligen vill jag alls inte vara liten igen. Jag vill bara ha en tidsmaskin – är det verkligen för mycket begärt?
26 kommentarer