Hoppa till innehåll

Dag: 21 januari, 2008

Tågresan hemåt, en väska och igenkänning

På stationen i Falun kan man inte köpa något. Det finns en stängd restaurang och en stängd biljetteria, men inget mer. Detta finner jag underligt. Var om inte på järnvägsstationer drabbas man av hunger, sug och tristess? En liten kiosk med det nödvändigaste hade inte på några villkor kunnat gå med förlust, hallå alla driftiga falubor! (Det finns fler sådana stationer, bl.a. i Sala.)

På väg hem från Sundborn igår eftermiddag var tågen fulla. Och inte bara de, skulle det visa sig.

Först såg vi två killar med en relativt stor väska.

Burberry?

Väskan visade sig vid en undersökning vara full med cyklar. Jag ville sammanföra de två killarna med den lilla tanten som hade en liten chihuahua sin lilla väska, men tonårsbarnen tyckte att jag var pinsam.

På tåget fanns också en stupfull kille i 22-årsåldern som tappade nycklar och mobiler och trillade omkull och bytte plats hela tiden. Han var helt klart ett orosmoment i tågvagnen där alla försökte låtsas som ingenting eftersom de ju var nyktra. Just då i alla fall.

En annan stupfull kille i 19-årsåldern satt och halsade ur en burk med starköl. Han förmådde endast rapa, inte byta plats eller rota efter nycklar. Platsen bredvid honom var tom och trots att folk stod upp i trängseln, satte sig ingen just där.

(Jag och alla andra funderade förstås över hur det kom sig att två unga killar var stupfulla en söndagseftermiddag. Men det var inte riktigt läge att be om en utredning.)

Plötsligt råkade den förste fylltratten – när han bytte plats för tionde gången – hamna bredvid den andre fulle. De kände inte varandra, det var helt klart. Och eftersom båda två hade tappat artikulationen förstod de inte varandra även om viljan var god.

– Schkarf åka. Åka. Åka hem?
– Scharu?
– Schänneru schänneru …?
– Tjänare själv du. Haru en schnusch? Vaffan sa ja? Schnuuus? Schn?
– Nej. Tystpårej själv. Schänneru schänneru Robban …?
– Nä. Vart bor durå?
– Inte här i allafall!

Och så skrattade de så att snuset yrde och raparna flödade. Ack, den ljuva ungdomen.

Det underliga var att de kändes så bekanta. Hade jag träffat dem förut? Omöjligt att säga, tänkte jag, jag är ju bedrövlig på att komma ihåg människor. Och så somnade jag en liten stund.

Men nu måste jag sluta skylla på ansiktsblindhet när jag för femte gången glatt presenterar mig för en och samma människa. Jag genomförde nämligen ett av alla dessa test. (Prova själva!) Jag hade i de olika momenten skyhöga poäng – och när det gällde barnansikten 100 % rätt. Va? Vad ska jag nu skylla på? Att jag inte känner igen folk kanske bara beror på nonchalans? Hu då.


(Här finns terapi för chockerande ansiktsinsikter och trista januaridagar. Tack, Vajlan.)

Share
35 kommentarer