Sannsagan om hur jag hamnade i både Carl Larssons och Karin Larssons respektive sängar har jag berättat mången gång. Men en rekapitulation kommer här:
Jag började blogga.
År 2006 skrev jag om Sundborn och hur jag älskade det Larssonska huset, som jag inte hade varit i.
Den rimmande kommentatösen Ami Bergöö – gift med ett Larssonskt barnbarnsbarn – bjöd prompt in hela Bergmanfamiljen till Lilla Hyttnäs.
Vi lydde, kom överens, barnen skötte sig, vi lärde känna varandra och nu har Ami och jag blivit både mor- och farmödrar och då kommer även nästa generation att få sova i Carl Larssons säng.
Och nu har jag varit i Sundborn och Lilla Hyttnäs-huset igen! Kroppsarbete stod på agendan, men som vanligt smög jag runt och fotograferade allt som jag kunde tänka mig att jag inte har fotograferat förut.
Lilla Hyttnäs byggdes om från en normalstor gård till ett jättestort konstnärshem i olika perioder. Men medan den moderna människan idag – som jag har förstått det – suddar ut dåtid för att nutiden ska smälta in så osynligt som möjligt, lät man förr spåren synas tydligt.
En av mina favoritdetaljer i huset är hyllan för August Strindbergs böcker – tillverkad så att böckerna inte ska kunna tas fram. Ni minns kanske? Carl Larsson och August Strindberg var såta vänner som umgicks och hjälpte varandra på många olika sätt.
Men.
Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. Det föll icke i god jord. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.
Avslutningsvis kommer här en filmsnutt med den famösa skåpsängen där all världens kändisar har sovit – bl.a. Selma Lagerlöf tillsammans med Sofie Elkan.
Hemkommen från Dalarna och ett releaseparty som varade i dagarna tre, ska jag nu berätta om en läsvärd bok som jag redigerade och korrläste tillsammans med författaren Ami Bergöö.
(Pukor och trumpeter!)
Historien bakom är inte välkänd – men heller ingen hemlighet. Att Carl Larsson vid unga år hade en 13 år äldre flickvän som också gick på Konstakademien vet man med bestämdhet, och att hon hette Wilhelmina Holmgren (1840–77). De fick två barn, vars namn Ami med hjälp av en rejäl portion envishet har lyckats hitta.
Denna Wilhelmina stod modell för flera av Carls målningar, vilket man har lyckats lista ut med hjälp av bl.a. andrahandskällor och anteckningar samt genom att titta på (och känna igen) hennes utseende. Men alldeles bara för drygt ett år sedan dök en dittills helt okänd tavla upp för värdering vid en auktionsfirma. Den fantastiska målningen visar Wilhelmina, död efter andra förlossningen.
Wilhelmina Holmgren, målad 1877 men daterad 1878 och såld i december 2020.
Boken är ett fantastiskt tidsdokument och ger en komplicerad bild av livet för särskilt kvinnorna under andra halvan av 1800-talet. ”Stockholmsäktenskap” (alltså att vara sambo) var ett känt fenomen i storstäderna, men det är kanske inte lika känt vad det innebar för de inblandade.
Många resonerade från mitten av 1800-talet liksom drängen Alfred, som till Lina sa:
– Det där gifteriet. Det tar vi och skiter i.
Orsakerna till att inte gifta sig var många och förstås skilda, men främst handlade det om att
Stockholms befolkning ökade explosionsartat och det gick att vara lite anonym och hålla sig undan skvaller
bostadsbristen påskyndade ihopflyttandet
det var svindyrt att fixa med de många olika intygen inför vigseln
yrken som blev ”tillgängliga” för kvinnor gällde enbart de ogifta
från 1858 kunde ogifta kvinnor begära att få bli myndiga vid 25 års ålder
från 1863 blev alla ogifta kvinnor automatiskt myndiga när de fyllde 25
gifta kvinnor var omyndiga hur gamla de än var (ända till 1920).
Ami lyckades lista ut att när Wilhelmina (i största hemlighet) låg för döden i barnsängsfeber, var Carl på fest med sina konstnärspolare.
Göteborgsposten den 5 april 1877, två dagar efter Wilhelminas begravning. (Kolla på de uppånervända citattecknen! Redan då visste man att göra fel på dem!)
Inledningen av texten i modern språkdräkt:
”En avskedsfest – som dock var av den gladaste beskaffenhet – firades i onsdags i Skomakarkällarens festvåning, dit ett antal vänner och kamrater hade bjudit in tre av våra yngre konstnärer: bildhuggaren Edvard Brambeck (som har erhållit Konstakademiens resestipendium) samt figurmålaren Carl Larsson och landskapsmålaren Hjalmar Sandberg. Efter intagen supé samlades man kring bålen, och föredrag hölls på både vers och prosa. Bland talarna utmärkte sig i synnerhet Ernst Wallmark, som höll ett glänsande, bejublat tal för konsten. Festen fortsatte under muntra upptåg och livad sinnesstämning till långt efter midnatt.”
Begravningen av Wilhelmina skedde snabbt som attan, under vilken Carl stod gömd längst bak i kyrkan eftersom … ja, det vet vi ju förstås inte. Men skam hade säkert med saken att göra.
Men nu tvära kast! Hur var det på releasepartyt i Lilla Hyttnäs, Sundborn, undrar ni?
Ja, alldeles fantastiskt – som ni förstår – med bubbel, tal, spelemän och hyllandet av Konsten med stort K. Och än en gång måste jag få visa er några av de ljuvliga miljöerna som Karin och Carl Larsson skapade i sitt hem.
Köket strax före sekelskiftet 1900.Köket och frukosten 2022. (Diskbänken vid fönstret är ungefär i knähöjd.)Den gröna färgen blev helt kajko på bilden här, men det är en och samma byrå som till vänster på bilderna ovan.Matsalen med Karins alla broderier och de fina lamporna. Och färgerna!Kanske inte så mycket färg – men samma miljö.Det roligaste av allt: August Strindbergs böcker, ställda så att man ska kunna se dem, men inte ta ut dem ur hyllan. (De hamnade där efter Det Stora Bråket 1907.)
(Hej alla nytillkomna läsare: 2012 föll jag på en scen och skadade menisken i vänsterknät. Sedan dess har jag opererats två gånger och gått på smärtstillande och skrivit så mycket om knät att det nog räcker till något motsvarande Satansverserna.)
Föreläsarens meniskkollaps 2012.
När jag numera spelar basket, går det inte fort. Men då hinner jag å andra sidan tänka ut snillrika passningar och dyka upp som gubben i lådan på oväntade ställen när jag äntligen har haltat mig upp i anfall. Och så är jag en jävel på vänsterlayup (lay up = forntidens tvåtaktare), eftersom man då tar avstamp med högerbenet.
Men ack. I torsdags såg jag i ena sekunden ut så här när vi spelade EBA-turneringen:
Första matchen. Lugnt och fint anfall.Andra matchen. Jag hjälps av Artonåringen ut från planen med lindat högerknä. (Observera våra snygga, nya New York-basketskor.)
Jag sprang ju bara lite med bollen, stannade för ett hoppskott och …
KNÄPP!
… sa det i högerknäet. Höger! Va? Det är ju inte där jag har ont! Högerknät är ju mitt stöd i lifvet, mitt hjärtas kärlek, kraften och trösten samt det som jag ska luta mig mot under de resterande åren jag har på denna jord!
Men precis som när man numera vrickar foten i idrottssammanhang, fick jag snabb hjälp, linda och stöd samt blev hemkörd av mina vuxna, basketspelande barn på plats.
En av de unga pojkarna i turneringen tar min skada och min hand mycket allvarligt. (Förklaring: jag har svarta knäskydd som är gröna på insidan. Det nyskadade knät är hårt lindat, och knäskyddet sitter nu nere vid fotknölen, utåinvänt.)
Dagen efter ringde jag till alla instanser som ringas skulle, och fick rådet att sätta mig på akuten eftersom jag inte på några villkor kunde stödja på högerbenet – och därför fick ta mig fram med hjälp av kryckor och hoppa på det ju dåliga vänsterknät. Tvärtemot alla ordningsregler tog vi där bilder på haltandet och väntandet.
Till höger ses min akutkompis Pelle och hans mystiska knäskada.
Undersökningen och röntgenbilderna gav inget som helst resultat, annat än att jag som vanligt fick veta att mina knän är jättejättestarka och att alla ledband och benbitar sitter där de ska. Läkaren gav instruktioner:
– Ta inflammationsdämpande Diklofenak på maxdos och linda knät.
– Men drabbades jag alltså mitt i steget av en inflammation klockan halv åtta igår?
– Vi kan inte se något fel. Remiss till magnetröntgen, du får tid inom sex veckor.
– Men jag kan verkligen inte stödja på benet.
– Vi kan inte göra mer än så här.
När jag beklagade mig hos alla jag känner (och faktiskt inte känner) under fredagseftermiddagen, fick jag allehanda råd om egenremisser och dropin-MR, men för att kunna göra detta, måste jag ha min remiss. Så här sa alla:
– Ring till akuten och be dem skicka remissen till dig.
Så det gjorde jag. Men på akuten fattade de absolut ingenting.
– Skicka remiss, jag har då aldrig …? Vi kan inte skicka din remiss till dig. Vi har inte remissen, den är ju på ortopeden. Du borde ringa till ortopeden, men där finns det ju ingen kvar så här klockan 14 en fredag. Vänta ska jag höra med läkaren som undersökte dig.
Under väntpausen längtade jag intensivt efter papper och penna för att skriva ner allt som sades, men eftersom jag inte kan ta mig fram med saker i händerna och ryggsäcken inte fanns i närheten, är alla repliker tagna ur minnet.
– Nej, han är inte kvar. Men jag pratade med en kollega som sa att remissen ju har gått iväg till röntgen, och att det ju är dem du ska prata med. Jag kopplar dig dit.
Klick.
– Växeln.
– Jag skulle bli kopplad till röntgen.
– Ringer du i tjänsten?
– Tjänsten?
– Eller är du patient?
– Jag är patient.
– Ett ögonblick.
Klick.
– Radiologen. Våra telefontider är nu stängda. Tryck 1 om du vill komma till våra drop-in-tider och 2 och du vill komma till våra telefontider.
Jag tryckte på ettan.
– Drop-in på radiologen kommer att stängas från och med den 1 november 2017. Detta gäller inte dig som redan har fått en tid för drop in-besök. Återkom nästföljande vardag.
Okej.
Eftersom det enligt läkarvetenskapen inte är något fel på varken det ena eller det andra knät, lutade jag mig mot min djefla man och de två kryckorna och – som planerat – åkte iväg till Carl Larsson-gården, där jag nu sitter parkerad i det här underbara köket.
Titta t.ex. på den gröna byrån till vänster och krokfästet under fläkten.Fly mig en sådan här för att nipper och skräp som jag måste sortera!Precis som på Carl Larssons målning, är spiskåpan alldeles knögglig.
Fortsättning följer med all säkerhet; inget av knäna vet ju att jag är anmäld till en basketturnering i Spanien i juli. Jag funderar på att endera dagen prata med dem om detta faktum och be dem att ta sig i meniskerna samt skärpa sig.
Det var då ett evigt gnällande till höger och vänster. Orättvisor och dåligt väder som vi inte kan påverka ska ju inte försura så till den milda grad att allt går i grått.
Köp en färgglad basker, gå med omaka strumpor, fäll upp ett randigt paraply och lär någon något de inte kunde nyss och skulle det nu vara så att någon borde ha gjort något som de inte har gjort, så gör det själv!
Och hur hamnade jag på detta humör? Varför vill jag pådyvla er tjo tjim, spik foten och just do it? Jo, jag har korrläst en text med två gamla brev. Och det är inte vilka gamla brev som helst, nej, för det handlar (än en gång) om Carl Larsson.
Huvudentrén, ni vet.
Det är på det viset att man nu håller på att iordningställa Karin och Carl Larssons trädgård så att den ser ut precis som för 100 år sedan. Det är ett himla fixande med perenner och grävande och jag vet inte allt. I våras när de skulle ta bort en gammal sandlåda på gården, dök ett trädgårdsmöblemang upp nere i jorden. Och Ami Bergöö (som vi ju har talat med tidigare) är den som ska fixa en liten skrift om de olika blommorna och buskarna och hustillbyggnader, översvämningsskydd samt blomtokerier.
Och då dök plötsligt två brev upp. Det är nu 1916 och huset i Sundborn håller på att läggas under vatten. Allt är panik och hallabaloo och alla dyrbarheter och tavlor riskerar att förstöras och mitt i alltihopa ringer AB Svenska Biografteaterns Filmbyrå och vill dokumentera förödelsen.
– Javisst! säger Carl Larsson och välkomnar filmteamet med öppna armar.
Carl Larsson ror fram till entrén. (Jämför med färgbilden ovan.)
Se filmsnutten här – spola fram till 5 minuter, för då kommer Carl Larsson och ror fram till entrédörren samtidigt som han är på ett fullständigt obegripligt gott humör. (Tänk ändå om man kunde bädda in dessa filmsnuttar. Men pga. rättighetsskäl får man inte det.)
Nämen kom in, vetja – ni blir ju alldeles blöta om fötterna! tror jag att han sa här.
Carl skrev om detta till fru Karin:
”Här är vatten, må tro! Det är inte nog med att vattenståndet är en meter än det högsta hittills vi sett, utan det regnar och subbar utan uppehåll. Trots detta har en fotograf i dag varit och filmat mig i en eka, roende in till vårt enkla tjäll.”
Dottern Lisbeth skrev senare till sina föräldrar när de hade rest till Stockholm (?) och bara barnen var kvar i huset:
”Arnbom och Elfström har tagit upp hela salsgolvet och nu stinker det av mögel i hela huset. Dom fick lov att ta bort både skåp och soffa – knogigt värre. Det syns att vattnet har skvalpat ända under golvet och gjort rännilar i jordfyllningen, som är alldeles våt. Nu säger Arnbom att de måste kalka lite för att få bort möglet, sedan ta undan en del jord och sedan lägga dit litet sågspån. Ja, det är väl bäst att göra det riktigt nu på en gång säger Arnbom!
Det var ju väl att det upptäckes före vintern. Golvbrädorna står och solar sig utomhus!
Hjärtliga hälsningar från era ungar!”
Är det inte ljuvligt? Allt är förfärligt och jättespännande – det är ett sånt härligt schvung i deras inställning till besvärligheterna. Allt är helt åt pipan men det gör inget för man kan vara glad ändå, trallalaaaa.
– Men stå inte där och stå! Kom in sa jag ju!
Fotnot
Jag har krafsat i och moderniserat citaten ovan, så strictly speaking är det inte ordagranna citat. Men det står verkligen ”dom” i Lisbeths brev!
Ibland får jag höra att jag borde tänka mer på framtiden än på dådito.
– Okej, nu tänker jag på framtiden allt vad jag kan. *gnissel*
– Och vad finner du?
– Kläder av folie och gasmasker på alla.
– Jamen, nämen nu skojar du allt, Lotten.
– Ja.
För jag blir så vansinnigt mycket mer tillfredsställd av att älta vårhattar, fältslag, pestsmitta och statysnoppar. Idag var jag med kommentatöserna Ami och Ökenråttan och kollade på Nationalmuseets Carl Larsson-utställning i Konstakademiens lokaler eftersom vi ju numera är Carl Larsson-experter och stolt kan peka finger åt experters faktafel och andras tabbar.
(Om det är lika kul när andra hittar våra korrfel och tangensnubblingar? Nääähääe, inte ett dugg roligt. Men än så länge har vi bara hittat ett enda: två ord utan mellanslag. Särskrivning in reverse.)
Ingenstans står det att finna i källorna att barnet var en flicka eller dödsorsaken. Verkligen ingenstans. Men här står det plötsligt! Och ingen kan ange källa!
Apropå källa, så finns det på Lilla Hyttnäs en redskapsbod som ser ut som ett runt lusthus. (Lilla Hyttnäs är alltså Carl och Karin Larssons ägor. Sundborn är tätorten.)
Till vänster Carl Larssons tavla ”Trädgårds-Erik” från 1912. Till höger Ami och Pontus Bergöö i maj 2013.
Om detta runda, lustiga hus, står det så här på utställningen som vi besökte:
Men här står det att redskapsboden var en brunn!
Jag går direkt till sanningssägare Pontus Bergöö, för att kolla fakta. Hallå! Var det en brunn?
”Det var meningen att det skulle bli en brunn, men vattnet var otjänligt eftersom det låg en gödselstack i närheten. Så det fick bli en redskapsbod istället.”
Där ser man. Det var ingen brunn!
Förutom Carl Larssons tavlor, fanns det på utställningen Zorns och flertalet andras verk med kvinnor i sekelskiftesklänning och män i pincené samt massa nakna statyer. Min utsikt under lunchen var för övrigt denna:
Pitt!
Och detta för oss nu till dagens bästa länktips (tack, Niklas!) – fotografen Léo Caillard som samarbetade med photoshopparn AlexisPersani och som klädde på gamla statyer!
– Tjena, grabbar. Den här nya styrketräningen med en pinne är tuff.– Men förbaskat vad det är svårt att klippa tånaglarna när man inte når ända ner.– Jag har köpt en antik handspegel på auktion, älskling!– Simultanförmåga is a bitch. Sitt still, nu tappade jag ju allt som låg i fruktskålen!
Jomensåatt. En annan åker ju till Lilla Hyttnäs i Sundborn och sover i Carl Larssons säng då och då.
Där! Precis där!
Fast Karins är skönare.
Det är den gröna sängen till höger som är Karins. Svår att bädda, dock.
Och nu när turisterna dräller in i ottan måste man ju gå upp för att bädda och städa undan efter sig, så då är det mycket bättre att ligga i Gökrummet. Nej, förlåt, Duvslaget heter det – ett av alla rum som turisterna inte får komma in i.
Just nuuuu ligger jag i den högra sängen.
Det är en fantastiskt underbar känsla att gå omkring i de vackra rummen och klämma och känna på dåtiden. Jag följde idag med fingrarna i de inkarvade namnen i skåpsängen, där både Selma Lagerlöf och prins Eugen har sovit. (Om än inte samtidigt.) Jag åt mat vid samma bord som en gång Carl och Karin åt mat och klämde och kände på alla detaljer som även de klämde och kände på. Det är verkligen som att äntligen få resa i tiden och uppleva 1913 … på låtsas. Jag njuter som aldrig förr och tänker att jag ska åka hem och måla allt grönt och orange hemma.
Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, som är den som låter oss bo här ibland, berättade att hans mammas kusiner en gång stod och fäktade med några sablar inne i Carls ateljé – och då råkade skära en tavla rätt itu. Swooosch, bara – för även om det här är ett museum, får man gå omkring och pilla och greja och sitta och ligga och sova.
Jag är stor vän av memoarer och slukar dem gärna med rödpenna i hand eftersom jag inte tolererar
historieförfalskning
självförsköning
drypande bitterhet
förtal av andra som inte kan försvara sig.
Eller vaddå, ”tolererar” – det är klart att memoarer får innehålla vad än huvudpersonen (eller spökskrivaren) vill skriva om. Men då får jag kladda utropstecken och stryka under och skriva PAH! bäst jag vill i marginalen.
Ami Bergöö som är gift med Pontus, vars mormors far var Carl Larsson, håller på att skriva om dennes gamla självbiografi som kort och gott heter ”Jag” och därför är svår att googla fram. I vissa utgåvor har den dock tillägget ”en bok om och på både gott och ont”. Lite förvirrande är det att Per Gedins bok om Carl Larsson har titeln ”Jag: Carl Larsson” (där det där kolonet inte alltid är med … och ibland ersätts av ett tankstreck).
Det här är Ami, som kan spela massa instrument och dessutom skriva bokstäver.
(Ami och Pontus läste bara här på bloggen 2006 att jag gillade Carl Larsson och bjöd mig – en för dem helt okänd människa – på stående fot till Sundborn och så fick jag sova i Carl Larssons säng i det fantastiska huset som heter Lilla Hyttnäs. Tänk om jag hade varit en mördande psykopat! En graffittitoka! En pyroman!)
Carl Larssons säng utan mig – och Carl Larssons säng med mig i.
– Hej Ami! Vad håller du på med? – Jag håller på att fixa till konstnären Carl Larssons memoarer så att texten (som skrevs för nästan hundra år sen) ska bli lättare att läsa. Den nya utgåvan av memoarerna ska komma ut någon gång i slutet av maj och innehåller helt unika fotografier och bilder. Läsarna får även hjälp med språket – Carl skrev nämligen inte bara på svenska utan kryddade sin bok med både franska, tyska och latin och det finns översättningar för alla läsare som till vardags kanske inte känner sig så himla fyrspråkiga. Dessutom finns det en massa roliga fotnoter som förklarar alla märkliga gamla ord och uttryck som det kryllar av i boken.
Liten och diskret är den, boken från 1931.
– Oooh, ge några exempel! Berätta något som du själv inte visste innan du påbörjade projektet! – Jag hade ingen aning om vad fjäsa, pjaskig, knävelborrar, maduska och berglärkor var för något. Det vet jag nu! Inte heller hade jag en aning om vad man gör när man ”klarar av kaffe med gäddskinn” men nu skulle jag nog kunna gå till köket och slå världen med häpnad med denna kunskap.
– Tusan. Nu måste jag ju googla jättemycket. Men hur resonerar man när man bestämmer sig för att modernisera gammal text? Ska det vara så himla svårt att förstå? – Det är få människor idag som pallar att läsa meningar som t.ex. den här (ta nu ett djupt andetag för annars tar luften slut innan meningen är färdig):
”Ännu har jag kvar en del, och man kan hitta i ’mitt heliga hörn’ i ateliern här i Sundborn, först den pastell, föreställande mor vid tjugusju års ålder, tecknad av guvernanten, M:lle Brandström, samt två pendanter, föreställande en jungfru i den tidens dräkt, som har en grann grenadiär hos sig i köket, då hennes gamla matmor – ävenledes grant utstyrd, åtföljd aven liten pudel, plötsligt kommer hem från kyrkan.”
– Oh dear. Det där känns som ett LIX på 58. – Ja – och sådana här meningar tror jag att många läsare blir glada över om de blir lite mer lättlästa. Det är ju på många sätt en sån himla rolig bok! Då ska det inte behöva kännas som att man sitter och stakar sig igenom en hemläxa.
Carl Larsson dog 1919 – inte förrän tolv år senare kom memoarerna ut.
– Men hörru vad hände under åren 1919–1931; varför gavs inte memoarerna ut omedelbums? – Han blev färdig med manuset bara ett par veckor innan han dog, och Karin och barnen inte visste hur de skulle hantera det. Calle [Ami har smeknamn på Carl Larsson!] hade ju bland annat nämnt Wilhelmina Holmgren, som han hade två barn med (först dog ett barn, sen dog Wilhelmnina i barnsäng och strax efter det dog det nyfödda barnet). Han hade även nämnt sin kärleksaffär med modellen Gabrielle. Allt det här var så skandalöst att man väntade med att ge ut boken.
– Mesproppar. Pah! – Men 1930 publicerades texten som följetong i Vecko-Journalen. Efter Carls egna slutord skrev Karin några rader och hela rasket avslutades sedan med fotografi på den döde konstnären (!) där han ligger ”i sitt dödsläger”. Ett år senare kom boken ut, men med vissa kapitel omgjorda och flyttade och skandalerna censurerade. Och 1969 kom en ny utgåva – då var allt med och i rätt ordning.
– Då är det ju den man ska leta reda på. Moderniserar du allt eller får vissa delar stå kvar i gammal, Larssonsk stil? – Nä nä, här moderniseras inte mer än nödvändigt.
– Fast vad synd – det hade väl varit coolt med en ultramodern variant? – Näe, Carl och hans språk måste få finnas kvar. Han är ganska frimodig i sitt skrivande, skriver utan problem sånt istället för sådant samtidigt som han kan stajla med det mest högtravande språk i meningen efter. Det här kommer så klart att finnas kvar! Förutom de här jättelånga meningarna – och de är faktiskt inte så fruktansvärt många i boken – handlar det mest om att skriva är istället för äro, ändra lifvet till livet och trixa lite med kommateringen. Små ändringar som ändå gör tillvaron för läsaren lite enklare.
– Jag vet att du ligger vaken om nätterna och funderar på krångliga meningar och några problem som fortfarande är olösta. Ska vi testa om kommentatorsbåset kan hjälpa till? – Ja! De här gåtorna sliter jag fortfarande med:
”Jannekostym”, vad är det?
Vad var ”Scrutin of women” i England för organisation?
Kan någon berätta vad det är för slags ordning som menas när det står perspektivisk ordning som i den här meningen: ”De långa rader med ’preparat’ som i perspektivisk ordning fyllde salen betraktade man med samma likgiltighet (vitsar är det värsta jag vet!) som djurdelarna i en slaktarbod.”
Sen nämner han att ”Mälarvåg och Eistrasalt möts” i en mening och jag misstänker att han kanske då menar Mälaren och Östersjön men här är jag långt ifrån säker.
En utläggning om ententepropaganda skulle också sitta fint!
– Ska vi dela ut en belöning till någon som löser de här problemen? – Ja! Är det nån som fixar att förklara alla de här grejorna så utlovar jag en Callebok i pris!
– Får jag också en? – Pah, du ska bara ha och ha.
Okej, det där sista hittade jag bara på. Ami är en vänlig själ och banne mig ska vi inte till Sundborn och sova hårt igen i maj.
Och här ligger jag i Carl Larssons säng i Sundborn. Imorrn ska jag lägga mig i den säng som Selma Lagerlöf låg i med Sophie Elkan.
(Ni vet, ibland behöver man inte säga mer, trots att man egentligen vill.)
Strax ska vi med historiens vingslag flaxande runt öronen äta pizza.Karin Larssons fåtölj där i mitten. Som snickaren levererade i skydd av mörkret eftersom den var så jävla ful.En himla massa tavlor.
När någon på den brittiska landsbygden blir mördad, kommer detektiven alltid stövlande med en och samma fråga:
– Vet ni om den mördade hade några ovänner?
Möjligheterna är nu många. Den tillfrågade
har då rakt ingen aning
ljuger ett kraftigt nej
rabblar femton ovänner och är ändå själv den skyldige
bedyrar sin oskuld men påtalar samtidigt att den mördade var väl värd att döden dö.
(Tillägget sist i punktlistan kommer från kommentatorsbåset.)
Om jag blir mördad, kommer min djefla man att för detektiverna kunna berätta om en särskild ovän jag hade i klass sex till nio och Bästisgrannen kommer att hålla med. (Vi var verkligen ovänner hela tiden, den här klasskompisen och jag.) Detektiverna kommer att bli bekymrade och leta efter ovänner i den närmre kretsen från nutiden. Då kommer de att finna två långa män som 2004 skällde ut mig efter noter när jag hade kritiserat deras sätt att leda ett basketlag. Långa män är mystiska. Men kanske inte alltid mördare.
Det må krylla av människor som är arga på en, som tycker illa om en eller som motarbetar en, men det var länge sedan jag hade en ovän.
Som t.ex. August Strindberg och Carl Larsson.
Först kände de inte varandra, sedan var de bästisar i drygt 20 år och plötsligt skrev Strindberg elaka saker om särskilt Karin Larsson. Carl Larsson blev fly förbannad, och om jag inte är felunderrättad är de fortfarande bittra ovänner.
Så vad gör man då om man är galet arg på sin f.d. kompis? Jag lade en blodpudding i min värsta oväns brevlåda i sexan. (Ouppackad och ickekletig – jag förstår inte vad jag tänkte skulle hända. ”Ser man på, här ligger minsann en blodpudding bredvid Kuriren, jahaja, men man tackar.”) De två långa männen har jag inte hämnats på än.
Carl Larsson, han byggde en specialhylla för Strindbergs böcker. Han hade ju fått dem av August och säkerligen är de fulla med dedikationer och autografer, så att slänga eller bränna dem var förstås uteslutet.
En av Carl Larssons bokhyllor i Sundborn.
På håll ser det ut som vilken bokhylla som helst, men den översta hyllan är specialdesignad: man ser nederdelen av böckerna, men kan inteta ut dem. Endast böcker skrivna av Strindberg står där. Och där har de stått sedan ungefär 1905 1908.
Jag tycker att det var mer finess på kändisbråken förr i tiden, det tycker jag.
—— Uppdatering
Tack vare Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, har jag hittat mer information om bråket här. Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.
