Coronarädslan har i mitt fall plötsligt bytts ut till coronaförsiktighet med en gnutta oförnuft. Som mycket väl skulle kunna bytas ut mot coronaefterklokhet.
De senaste fem dagarna har innehållit:
1. Fika med två tjejer i Stockholm. Utomhus, inga kramar, försiktigt umgänge.2. Intensiv, lång pratstund med en kindpussande kusin inne i en normalstor lägenhet på Söder.3. Bilresa med en 196 cm lång karl som jag inte har träffat på ett år. Utanför Systembolaget i Värmdö fanns denna askkopp.4. Båtresa i liten motorbåt med två män – det mest coronasäkra tillfället på hela helgen, känns det som.5. Lunchbestyr – BLT – i ett litet lantligt kök ute i skärgården. Inga vidare avstånd att tala om.6. Grillfest med fyra män som jag inte har träffat sedan i december. Inte ens en halvmeter mellan tallrikarna.7. Kräftskiva inomhus på Runmarö med åtta män som jag inte har träffat på evigheter. Vild röra!8. Waxholmsbåtsresa med minst 30 främlingar.9. Bilresa med en annan (lite kortare) karl som jag inte har träffat på ett år. Vi lyckades tråckla oss genom Slussen och få en skymt av guldbron, som helt klart är senapsgul och inget annat.10. Familjefest med diverse släktingar inomhus i ett normalstort radhus i Bandhagen.11. Övernattning med kusinbarn i en lägenhet strax höger om Gröna Lund.12. Bilresa till Västerås med en mig närstående dotter. Besök på ett mycket glest befolkat Ikea, där jag insåg hur det borde se ut i vårt skafferi.
Om man plussar på alla tågresor, ytterligare båtresor, minst fyra spårvagnsresor och en liten snutt på buss, har jag ju betett mig som en stolle.
Men tänk om det ändå är helt okej? Och tänk om den vackra naturstunden på promenad med åtta förtjusande karlar egentligen var det allra farligaste på hela långhelgen?
12 a. Söndagspromenad till Strindbergs Silverträsk. Vi gick över stock och sten och genom trånga snår samt ner i sankmark.12 b. Vi tog av oss barfota och tassade långt in i ett kärr för att få titta på den här köttätande blomman.
Den där köttätande blomman skötte sig dock inte som den skulle, för idag upptäckte jag att jag hade fått med mig ett farligt husdjur.
Selfie med en fästing mitt på halsen.
Jag drog loss den lilla krabaten och lät den döden dö. Jag lyckades alltså hålla någorlunda avstånd från alla människor under de fem dagarna – men fästingen lät jag minsann komma inpå bara skinnet.
Jag har tidigare berättat att jag understundom åker till ett visst hus på Runmarö i Stockholms skärgård, för att där idka skörlevnad och frottera mig med August Strindbergs ångor. Här hyrde han nämligen rum runt 1890 när han var i tvist med Siri von Essen och skrev novellen ”Silverträsket”.
Och inatt sov jag i hans rosa sovrum.
Förr om åren har jag slagit läger i hans blåa arbetsrum, men det har inte hjälpt det minsta lilla; min fantastiska generationsroman/lärobok/poesisamling har inte alls knattrats fram på mitt lilla tangentbord.
Se så fint renoveringarna har dokumenterats!
Nu är jag här på herrmiddag i dagarna tre med karlar som heter Glappis, Bocken, Muther, Drottningen, Schanslö, Vört, Draggen, Morbide och Fylle. Själv heter jag bara Lotten.
Här finns tidernas häftigaste 90-talsgrill från Kalifornien. Man tänder den med hjälp av blott tidningspapper i ett hål i stammen, liksom. Huruvida den går att mata även med mobiltelefoner och paddor i detta digitala tidevarv återstår att se.
Vad kan denna heta? Finns den att köpa?
I smyg går jag omkring och rotar i högar och petar i bokhyllorna för att finna spår av litterära giganter. Nyss hittade jag istället en liten, liten ask med ett förtjusande handtag på locket.
Underbart!
Nu ska jag ut och åka flakmoppe!
Den oerhört koncentrerade minen beror på att jag bara har kört moppe en enda gång förut, och det var i ungefär en minut 1979. (Jag körde rakt in i ett träd med en Puch Dakota.)
Redan den 1 november 2012 frågade PK The Commentator mig – och alla andra:
”Vad är det som gör Strindberg stor som författare? Är han stor för att han var en Stockholmskändisprofil en gång eller är det något i sättet att skriva som gör honom stor. Är han bara stor i Sverige eller är han stor även internationellt?”
Hål i brallan! (Gitarr-August 1886.)
Detta förträngde jag snabbt. Så PK upprepade frågan (som en förtjusande envis treåring) ett par gånger till. Den 14 december skrev han:
”Börjar nästan tro att det här med vad som är bra och dålig litteratur följer modeväxlingarnas godtycklighet. Jämför med bilbiotekens litteraturkvalitetstolkningsföreträde på den gamla goda tiden då allt var bättre än idag.”
Och idag känner jag att tiden är mogen. Men för att ha torrt på fötterna vad gäller det där med internationell storhet idag, frågade jag på Quora (ett ställe som jag varmt rekommenderar). Amerikanen Shan Kothari svarade att han som en förbålt långsam läsare inte brukar kunna läsa böcker i ett sträck, men att han inte på några som helst villkor kunde lägga ifrån sig Fröken Julie när han väl hade fått den i händerna. Och då tar vi väl ett citat?
När Fröken Julie kom ut 1888 (efter att först ha refuserats av bl.a. Bonniers), fick den bedrövliga recensioner, dramat kallades en ”sophög” och dialogen var visst både ”rå och oanständig”. Sedan gick det drygt tio år, och så blev pjäsen hyllad som ett mästerverk. Så hav tålamod, alla refuserade och nedsablade konstnärer.
Jag har frågat runt lite bland mina utrikiska kompisar, och fått svaret att neeej, ingen vet vem Strindberg är … om man inte är i bokstavsbranschen förstås. Om man är teaterskådespelare vet man det definitivt, för förr eller senare sätter världens alla regissörer med självaktning upp Strindberg. Om inte annat ser det ju intellektuellt och fint ut på CV:t.
En annan amerikan – Scott Priddy – svarade på Quora att han inte hade haft den blekaste aning om vem denna Strindberg var, förrän han stötte på ”Strindberg and Helium”, som gjorde honom nyfiken … Vill ni se?
Någon har alltså fastnat för August Strindberg, tagit citat och gjort … ett nytt konstverk. Det är liksom Strindberg i kortversion med en distraherande heliumbubbla – som är extremt populär. Så något gjorde han rätt, den gode Strindberg (för det är faktiskt hans ord).
Men hu, vad han (helt korrekt, väl?) utomlands anses deppig på ett Ingmar Bergmanskt sätt. Och neurotisk. Samt full av tvångstankar.
Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”. (Uppdatering: I kommentatorsbåset finns en teori om att det handlar om att hans fina hår skulle förevigas.)
Fast nu måste jag kolla hur han uppfattades år 1904, när han var 55 år och fortfarande hade åtta år kvar att leva. Jag citerar Svensk litteraturhistoria i sammandrag, som jag har klätt i modern språkdräkt:
Strindbergs författarskap är i hög grad ojämnt – det är mäktigt i ansatsen men saknar inte sällan ihärdighetens styrka. Han besitter stora naturgåvor, känsligt natursinne, utomordentlig skildringskraft, en gäckande, stundom grovkornig kvickhet, en ursprunglig, livfull stil och sällsynt språkbildande förmåga. Stundom sänker han sig dock till slangord, men dessa gåvor motsvaras inte av konstnärlig genomarbetning eller helgjutenhet. Hans författarskap saknar karaktärsfast hållning och kastas mellan motsatta åskådningar, som ofta utmynnar i paradoxmakeri. Han är en revolutionär ande, hos vilken tvivlet och trotset kommer till uttryck tidigt, även om han på senare år ”tvivlat på sitt eget tvivel”.
Kritiken är inte riktigt lika hård idag; numera säger man att han är Sveriges största författare genom tiderna, men att han ju hade stora problem med genusteorin och rasismen. Må så vara – själv är jag numera mest fascinerad av galenskapen. Karln var ju inte riktigt klok, nämligen. Maken till intrigerande, berömmelsetörstande, ond och hämndlysten människa finns nästan inte i verkligheten. Den på alla sätt och vis lugne Carl Larsson blev så förbaskad på sin före detta bästis att han åkte till Drottninggatan och med en vass rakkniv i handen irrade runt för att faktiskt skära halsen av Strindberg, när denne hade skrivit dumheter om Carl och hans hustru Karin.
I Fadren finns dock denna replik, som väl låter rätt normal (även om orden inte sägs av Strindberg själv utan av en skapad, fiktiv rollgestalt)?
Ja, jag gråter, fastän jag är en man. Men har inte en man ögon? Har inte en man händer, lemmar, sinnen, tycken och passioner? Lever han inte av samma föda, såras han inte av samma vapen, värms han inte och kyls av samma vinter och somnar som en kvinna? Om ni sticker oss, blöder vi inte? Om ni kittlar oss, kiknar vi inte? Om ni förgiftar oss, dör vi inte då? Varför skulle inte en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?
Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?
Sammanfattning för alla som inte orkade läsa alla bokstäver här ovan men ändå vill ha svar på frågorna och godtar mina åsikter som dagens sanning:
Strindberg var nyskapande och modig på sin tid; han satte ord på andras tankar och känslor – och han var mångsidig.
Strindberg är stor än idag för att hans verk har kunnat översättas till moderna tider och nutida åsikter och för att han fortfarande kan anses vara kontroversiell och människor vill ha kontroversiella, gärna gåtfulla verk för att kunna diskutera dem. Och låta belästa.
Strindberg är inte stor utomlands … om man inte är en nörd, vill säga.
Jaaaa, det går verkligen mode inom litteraturens värld, precis som i andra världar.
August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)
Jag är i August Strindbergs rum i ett hus på Runmarö i Stockholms skärgård. Där jag sitter satt han på 1890-talet. Han var i min ålder, berömd och ruskigt arg på allt och alla. På samma plats som han skrev novellen ”Silverträsket” skriver jag detta:
– IGÅR DRACK JAG ABSINT! –
Först såg jag ut så här, alldeles normal med min kompis Hasse i hans båt.Sedan fann vi absinten, som såg ut så här.Därefter installerade vi oss i vår knarkarkvart, förlåt Strindbergs knarkarkvart och eldade sockerbitar som vore det crack.
Effekten blev att vi alla blev simmiga i blicken, log ett konstigt leende med 127 tänder och införskaffade varsin fyrkantig, väldigt obekväm monokel:
Naturligtvis är vi nu förtappade, nere i träsket, fast i rusdryckernas helvetiska fälla och lever ett sådant här liv:
Min förtjusning över absinten beror naturligtvis på att jag ju är en sådan skötsam person att jag, när jag stöter på något som är det minsta lilla syndigt eller olämpligt, kastar mig över just detta. Så länge det inte är lite farligt, förstås …
Först läser man ju på – och konstaterar att det i Ugglan (Nordisk Familjeboks andra upplaga) från förra sekelskiftet står:
Absint (grek. absinthion), en med malört (Artemisia
absinthium) tillredd likör. Dess arom härleder
sig af en flyktig olja och dess bittra smak af
ett i malört förekommande kristalliserande ämne,
absintin (C16 H22 O5). Enligt senare tiders erfarenhet
i Frankrike verkar absint mera skadligt än de flesta
andra sprithaltiga drycker.
Vidare finner man att Strindberg satt där jag sitter nu och drack sin absint. Om man sedan sträcker ut handen och tar en av husets tusen böcker om Strindberg, så kan man läsa att karln råkade ut för både det ena och det andra på sina skrivarresor ut till Stockholms skärgård. Under absintens skadliga inflytande förstås. Och att han och Carl Larsson brevledes grälade om vem som hade gjort Erikssons Hilma med barn. Samt att detta även drabbade Ernest Hemingway, Charles Baudelaire, Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, Henri de Toulouse-Lautrec, Amedeo Modigliani, Vincent van Gogh och Oscar Wilde. Men att absinten trots illasinnade rykten och faktiska förbud bara var lika onyttig som all annan sprit.
Silverträsk eller absintträsk – sak samma. Är skörlevnaden inte värre än så här, så kan jag helt klart leva med den. Kom, inspiration och fräls mig från … Ah. Oj. Det är grilltajm. Jag får helt enkelt försöka synda lite en annan gång. Normallivet väntar.
Jag funderar lite på det här med pengar eftersom jag igår var på Bukowskis utställning av Strindbergs målerier. I recensionerna och blogginläggen om det djefla målandet ingår det alltid en sur vinkling om att ”tavlorna inte är värda sitt pris” och att han faktiskt inte alls var en fin bildkonstnär även om han skrev som vore han en nationalskald. Dessutom var han dum mot sina fruar. (Jodå, det är nästan alltid med.)
”Den ensamma giftsvampen.” Där står han igen. Ensam.
I en annan kulturyttring hade man häromdagen rea på inträdesbiljetterna eftersom publiken inte kom. Det handlar förstås om ishockey-VM där det hutlöst höga priset 1 300 kr sänktes till 400 kr, vilket fortfarande faktiskt är en rätt rejäl summa. Några av de förutseende som hade köpt de dyra biljetterna blev följaktligen kränkta och kände sig lurade och fick tillfälle att berätta om sina känslor i både tidning och tv.
Inte lika lättstötta danskar igår eftermiddag.
Från Strindberg och hockey är steget inte långt till handväskor. För himmel och pannkaka vad det köps handväskor. En del är så fula att jag hellre hade släpat på ett kors än på en sådan. Vilket lustigt nog är precis vad handväskeägarna säger om min second handryggsäck begagnade ryggsäck som är bäst i hela världen och som inte tillverkas längre men som har alla fack en ryggsäck ska ha.
Som hittat: 700 000 kr. (Ej ryggsäck.)
Alla som har råd att köpa fula tavlor, dyra hockeybiljetter och schabrak till opraktiska läppstifthållare får väl göra det. Vi kan inte ändra på det lika lite som de kan ändra på min fäblesse för gamla gympaskor och dammiga ryggsäckar.
Så hur var Strindbergsutställningen? Det var en sann happening! Först köpte alla varsin biljett på nätet, där man fick kryssa för att man förstod att man måste legitimera sig i entrén. Vi köade i god tid och fick visa upp legitimation och hade man inte leg med sig blev man avvisad med ett huvudet på sniskan medelst skak-beklagande. Väl inne i lokalen blev vi alla skannade och fick lämna ifrån oss allt av metall i små korgar medan personalen med ett fantastiskt tålamod sa:
– Lägg allt av metall i korgarna.
– Ja. Allt av metall.
– Om telefonen är av metall, ja.
– Har du nycklar i fickan? Ja, dom där, dom av metall.
Fotoförbudsskyltarna fick jag tyvärr inte ta bild på, men de såg ut såhär:
Så då gjorde jag inte det.
Tydligen ingen annan heller, för ingen såg när min telefon av misstag tog den här bilden.
En man langade upp fyra mobiler på ett fullständigt självklart sätt. En man i grön jaktväst fick lämna ifrån sig sin kniv. Tre olika damer klapprade med frenesi in bland tavlorna utan att plocka åt sig sina saker så att vakterna fick tjoa lite och kalla tillbaka dem. Vi tog oss alla åt hakan och hummade och tittade nära och tog steg tillbaka och allt var precis som på Louvren.
Slutsats:
Strindberg var en inte helt oäven målare som satt på kammarn och målade med bestick.
Säkerheten på Bukowskis är verkligen rigorös (alla som inte kunde legitimera sig blev verkligen avvisade). Till en början, i alla fall (se nedan).
Nu kommer alla tavlorna att vandra hem till de privata samlarna som äger dem och alla handväskförsedda utställningsbesökare likaså.
Faksimilen av Ockulta dagboken är helt fantastisk och alla som får en chans att bläddra i den kommer omedelbart att springa hem och börja skriva dagbok för hand. Igen.
Efter visningen puttades vi ut i trapphus och kringelikrokar … helt oövervakade! Här kunde vilka taveltjuvar som helst ha smitit in! Skandal! Ring polisen!
Bakdörren.
Nu ska jag trygga släktens monetära framtid genom att måla på mig ett litet lager som om 100 år kommer att ställas ut på Bukowskis. För att som Strindberg vara före min tid måste jag förstås måla på konstiga underlag och sedan odla krasse på alltihop för att stå ut i mängden.
August Strindberg hyrde ett rum på Runmarö i Stockholms skärgård runt 1890. Han var 41 år, arg på Siri von Essen, arg på kompisar och ovänner och i största allmänhet mest arg. På Runmarö – i rummet där jag befinner mig just nu – skrev han novellen ”Silverträsket”.
Se här – en anakronism. (Det där suddiga är inte pelare utan tygremsor i dörröppningen. Tygremsor som signalerar ”hoho, slå inte i huvudet här”.)
Jag citerar några av hans välkomponerade ord, skrivna där jag läser dem:
”Konservatorn, som ursprungligen ej velat föra den sörjande kvinnan tillsammans med sin fru, af skäl han icke kunde säga, kände sig nu af lika osägbara grunder manad att göra dem bekanta och låta dem utgjuta sig för hvrandra, ty han anade, att något kunde springa fram härur, som vore av värde för båda.”
Där ser man. Jag har funnit en frände. Vi Som Gillar Långa Meningar. Fast när han var lika gammal som jag är nu, hade han redan skrivit långa meningar i bl.a. Mäster Olof, Röda Rummet, Hemsöborna, Fadren och Fröken Julie. Och snart skulle han börja tillverka guld.
Själv ska jag tillverka mig en stor frukost och skriva ett generationsromansdeckarpoem som ska slå världen med häpnad. Måste bara hitta någon att vara lite arg på först, eller hur?
När någon på den brittiska landsbygden blir mördad, kommer detektiven alltid stövlande med en och samma fråga:
– Vet ni om den mördade hade några ovänner?
Möjligheterna är nu många. Den tillfrågade
har då rakt ingen aning
ljuger ett kraftigt nej
rabblar femton ovänner och är ändå själv den skyldige
bedyrar sin oskuld men påtalar samtidigt att den mördade var väl värd att döden dö.
(Tillägget sist i punktlistan kommer från kommentatorsbåset.)
Om jag blir mördad, kommer min djefla man att för detektiverna kunna berätta om en särskild ovän jag hade i klass sex till nio och Bästisgrannen kommer att hålla med. (Vi var verkligen ovänner hela tiden, den här klasskompisen och jag.) Detektiverna kommer att bli bekymrade och leta efter ovänner i den närmre kretsen från nutiden. Då kommer de att finna två långa män som 2004 skällde ut mig efter noter när jag hade kritiserat deras sätt att leda ett basketlag. Långa män är mystiska. Men kanske inte alltid mördare.
Det må krylla av människor som är arga på en, som tycker illa om en eller som motarbetar en, men det var länge sedan jag hade en ovän.
Som t.ex. August Strindberg och Carl Larsson.
Först kände de inte varandra, sedan var de bästisar i drygt 20 år och plötsligt skrev Strindberg elaka saker om särskilt Karin Larsson. Carl Larsson blev fly förbannad, och om jag inte är felunderrättad är de fortfarande bittra ovänner.
Så vad gör man då om man är galet arg på sin f.d. kompis? Jag lade en blodpudding i min värsta oväns brevlåda i sexan. (Ouppackad och ickekletig – jag förstår inte vad jag tänkte skulle hända. ”Ser man på, här ligger minsann en blodpudding bredvid Kuriren, jahaja, men man tackar.”) De två långa männen har jag inte hämnats på än.
Carl Larsson, han byggde en specialhylla för Strindbergs böcker. Han hade ju fått dem av August och säkerligen är de fulla med dedikationer och autografer, så att slänga eller bränna dem var förstås uteslutet.
En av Carl Larssons bokhyllor i Sundborn.
På håll ser det ut som vilken bokhylla som helst, men den översta hyllan är specialdesignad: man ser nederdelen av böckerna, men kan inteta ut dem. Endast böcker skrivna av Strindberg står där. Och där har de stått sedan ungefär 1905 1908.
Jag tycker att det var mer finess på kändisbråken förr i tiden, det tycker jag.
—— Uppdatering
Tack vare Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, har jag hittat mer information om bråket här. Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.
