Det ska fan ha mig som gäst i huset. Särskilt i hus som detta i Sundborn. Väggarna viskar saker till mig, men jag förstår inte. Allt är ömhet, allt är smekt av hantverkarhänder. Inget är mitt, och allt kommer att tas från mig – när vi åker hemåt igen kommer allting att tas från mig. Allt är målat med ljuvlig linoljefärg, allt är underbart och vackert och jag jagar information som en fyraåring.
– Vad är det här?
– Kan jag gå in här?
– Varför står den här?
– Kan jag kolla bakom den där?
– Får jag bläddra i dom där?
– När var hur varför och varför inte samt hurdå?
Carl och Karin Larssons kök runt sekelskiftet 1900.
Den djefla mannen diskar år 2008 i samma kök. Diskbänken är förstås i knähöjd eftersom diskpersonalen var pygméer.
I matsalen satt jag idag i flera timmar utan kontakt med internet. Jag höll nästan på att börja umgås med folket runtomkring mig i ren frustration.
Detta är Carl Larssons säng, kallad ”kungasängen”. Hade jag haft mina nya stöfvlar hade jag ställt dem just så.
Helt tokig vinkel, men här sitter jag i detta nu.
I ett fotoalbum i en hörnhylla hittade jag detta foto från 1905. Det är Albert Engström, Carl och Karin Larsson samt 45-årsfirande Anders Zorn. Om Carl och August Strindberg inte detta år blivit bittra ovänner, kanske även Strindberg hade varit med på bilden?
