Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Jag har nu landat i Lycksele

När ni nästa gång står på en tunnelbaneperrong och bara vantrivs liiiiiite liiiiiite liiiiite … Tänk då på det här klippet så kanske ni känner er lite mer tillfreds eftersom det ju är alldeles förfärligt i norra Sverige och nästan omöjligt att bo där – preciiis som på min alldeles nyfilmade film från Umeälvens strandkant i Lycksele:

Ja. Jag raljerar. Den här hösten har varit helt fantastisk vad gäller vädret, men för mig har den varit än mer fantastisk eftersom jag å tjänstens vägnar har hamnat på ställen som ligger bortom mångas begreppsvärld.

Men vi tar det från i morse. Eftersom jag gnölar och gnäller över SJ när ingenting funkar, ska jag härmed be att få utbrista i ett tjohooo eftersom jag klev på ett tåg i Eskilstuna 06:47 och klev av samma tåg på Arlanda kl. 08:00. Swooosch! Det var precis som teleportering.

På Arlanda visade det sig att jag skulle ta mig till terminal 3 genom tunnlar och tillfälliga kulvertar, vilket påminde om Harry Potter-perrongen. Min carry on-väska visade sig inte alls vara bäraombordvänlig så den fick jag checka in.

I gate 57 satte jag mig ner och … kände mig som hemma. Resenärerna mot Lycksele/Arvidsjaur ser nämligen inte ut som folk här söderut. Eftersom jag mot min föreläsarvana inte hade på mig plommonstop och snyggkappa, smälte jag in relativt väl och kunde tjuvlyssna på de kepsklädda, jättesnusande fleecetröjorna som inte var alldeles olika de här grabbarna.

Jå.
Jå.

Dock förstod jag inte ett jota. Men det lät så här:

– Ungefär en skrfnku. Och då sa jag till han att han int kunde använda flihgfro. Om man sku göra det, skull ju viklo och prafku kunna smälla.
– He. He. De är som hjåls i somras. Eller skeltrof!
– Jå. Men int med femmillimetarn.
– Nä.
– Men nånting.

Som varande gammal lulebo vill jag bara påpeka att det inte är dialekten som vållar problem utan hörseln i kombination med ämnet. Vad detta handlade om verkade efter ytterligare fem minuters koncentrerad lyssning vara något slags nyuppfunnet fordon eller maskin med startproblem.

Jag fick relativt lång tid på mig att lyssna eftersom starten blev 20 minuter försenad på grund av en ”säkerhetskontroll”, varpå galghumorn flödade i gaten.

– Ska man vara orolig?
– Jå, det känns ju dumt att ha varit obrydd när man ligger där och dör.
– Famous last words: aj.
– Uschäkta, men jag har hittat en skruv här baki planet. Hör den till flyget eller piloten?
– Ska jag hjälpa till och veva igång han?

När vi väl fick kliva på planet, blev vi av flygvärdinnan beordrade att sätta oss långt bak trots att planet knappt var halvfullt.

– Jahaja. Det är väl för att det blir lättare att sopa upp oss senare när vi ligger samlade i en hög.
– Är du orolig?
– Nä. Jag är rolig.

Jag fick dock inte tillfälle att fråga varför man ska sitta långt bak – är det någon av er som vet?

Den här heter enligt initierad källa Saab 2000 och rymmer 50 älgjägare.
Den här kärran heter enligt initierad källa Saab 2000 och rymmer 50 älgjägare.

I Lycksele kommun bor 12 600 människor som är utspridda på en yta stor som Norrtälje – i små kluster som kallas byar. De heter bl.a. Betsele, Busjön, Gäddträsk, Lyckan, RuskseleRödingträsk och Örträsk och man kan se dem från flygplanet under inflygningen!

Själv bor jag på campingområdet som heter Ansia eftersom det ligger på ”andra sidan” [ann’sia] stan älven.

Lyckseles centrum till vänster, campingområdet till höger.
Lyckseles centrum till vänster, campingområdet till höger.

När jag skulle checka in i den flotta campingentrén, möttes jag av ingen. Datorerna med bokningssystemet stod på innanför disken, alla produkter som var till salu stod framme.

Jag ringde numret på lappen där och blev tillsagd att ta en kopp kaffe. Sagt och gjort – en upphittad kaka slank minsann också ner.
Jag ringde numret på lappen där och blev tillsagd att ta en kopp kaffe. Sagt och gjort – en upphittad kaka slank minsann också ner.

Det enda som inte var fritt tillgängligt i receptionen var internet, för jag kunde inte lista ut lösenordet ”ansia1”. När ägaren dök upp, anvisades jag till rum 3:

– Du går ut och så går du ba 100 meter så är ditt hus där.
– Och centrum – jag går längs älven va?
– Jå. Du ba följer älven.
– Finns det någon sevärdhet jag inte bör missa?
– Det finns en butik med konst- och turistprylar hääär och en med … andra turistsaker hääär, sa ägaren och gjorde två prickar på en karta.

Och det var tydligen inte mer än så. Djurparken är stängd just nu, Underjordskyrkan ligger drygt 10 mil norrut, och Skogsmuseet är stängt på måndagar. Men vad gör väl det? Centrum (som det tog mig 45 minuter att gå till eftersom det var så mycket att titta på) var jättetrevligt och vädret underbart och luften alldeles hög och kall och ren. Och Folkets hus …

… var bland det fulaste jag någonsin har sett. Eller … är det kanske baksidan jag ser?
… var bland det fulaste jag någonsin har sett. Eller … är det kanske baksidan jag ser?
Nej, runt hörnet var Folkets hus om möjligt ännu värre.
Nej, runt hörnet var Folkets hus om möjligt ännu värre.

Jag köpte en stenugnsbakad surdegsmacka med bacon, ruccola och älg och gick omkring och åt på den utomhus i –7 °C och bara log som ett fån. Och så tog jag naturbilder som en helt normal människa.

Istappar i Lycksele. (De ska tydligen smälta bort inatt.)
Istappar i Lycksele. (De ska tydligen smälta bort inatt.)
Nu ska jag koka tevatten i vattenkokaren på bilden …
Nu ska jag koka tevatten i vattenkokaren på bilden …
… och krypa ner här och värma mig i sängarna som står alldeles på tok för långt bort från närmaste vägguttag.
… och krypa ner här och värma mig i sängarna som står alldeles på tok för långt bort från närmaste vägguttag. (Toa finns inte på rummet, ser jag nu.)

Imorrn ska jag föreläsa kl. 09–12. Flyget hemåt går vid halv fem och jag hinner precis hem och sova före nästa resa och när dessa två dygn är till ända har jag jobbat i tre timmar och rest precis hur länge som helst. För stort är Sverige!

Share
63 kommentarer

Ljug med förnuft …

Jag hade en gång en kompis som bara ljög och ljög. Det konstiga var att hon ljög för andra så att jag hörde hur hon ljög – och hur hon inte kommenterade lögnen och … hur jag inte ifrågasatte den.
carreyEftersom vi sågs ganska mycket under ett par år, lärde jag mig att höra när det var lögn å färde. Och dessutom känna när hon ljög för mig.

– Jag blir sen! Bara en timme – mamma kom plötsligt på besök!

Sa hon plötsligt i telefon till någon annan när hon och jag hade fastnat över en fika.

– Kan inte komma till helgen, brorsan ringde och det är panik med XXX och YYY samt ZZZ.

Sa hon till någon som hon hade stämt träff med fastän jag som lyssnade ju visste att hon hade helt andra planer just den helgen och att hennes brorsa mådde finfint.

– Skulle du kunna vara jättesnäll och hjälpa mig med att skriva det här och det här och det här och dessutom fixa den där för att jag har målat in mig i ett hörn och pappa är sjuk och jag kan bara inte komma loss för då … bla bla bla.

Mejlade hon till mig. Tänk va, att ljuga för mig! Jag som ljuger så väl och anar en lögn på flera kilometers håll!

Hon var en hyvens quinna så jag ryckte på axlarna och tänkte “tsst, spela roll, jag kan väl ljuga jag också”. Men när hon ljög för andra så att jag hörde det, blev det allt svårare eftersom det faktiskt vid många tillfällen var rent förfärligt. Och obegripligt klantigt.

nixon_6

I förrgår åkte jag tåg och var för andra gången på nio år åhörare till en telefonlögnerska. Första gången var 2004 (vilket många av er redan har räknat ut) och jag tjänade 3 000 kronor på det hela eftersom jag sedermera skrev ett kåseri om händelsen.

Bredvid mig satt hela vägen Eskilstuna–Stockholm en okänd kvinna i 30-årsåldern. Vi närmade oss Flemingsberg (stationen före Centralen) i full fart och det är ungefär då man börjar känna ”nämen om man skulle ta och ta på sig skorna” eller ”jag måste vakna, jag måste vakna, jag får inte somna om igen”. Kvinnans telefon ringde och hon svarade snabbt eftersom hon satt och spelade Angry Birds på den.

– Hej, jag skulle precis ri … Nääe. Tyvärr. Vi har stått stilla i Läggesta i en trekvart. Men jag har det bra, jobbar med månads… Mhm. Jättekul hörru.

Att jag är väldigt exakt i replikerna nu, beror på att jag satt med papper och penna och kunde anteckna allt omedelbart. Till skillnad från vissa andra (och stundom mig själv) har jag varken lagt till eller tagit bort något av vad hon sa.

– Ja. Ja. Näe. Men jag kan ta en tax… Okej. Bra. Rödbetor kanske? Mmm. Okej, hejrå.

Hon lade på och började spela de arga fåglarna igen. Tåget stannade i Flemingsberg och alla började skruva på sig inför det som ju väntar väl framme på Centralen: ombyggnationer, köer, människor och åter människor samt en relativt otrevlig promenad mot tunnelbanan. Vi satte av mot huvudstaden och då ringde kvinnans telefon igen och hon svarade prompt.

– Heeej igen. Nä, fortfarande i Läggesta. Näe. I nedersta lådan till vänster bredvid diskmaski…

Och innan hon hann avsluta den meningen, sa den opersonliga, inspelade rösten i högtalarna på synnerligen hög volym:

– VI ANLÄNDER STRAX TILL STOCKHOLMS CENTRAL, VILKET ÄR TÅGETS SLUTSTATION.

Kvinnan tog omedelbart telefonen från örat, tryckte snabbt bort den som hon pratade med och satte sig att stirra med tom blick bortåt Stadshuset.

Tyvärr har jag sedan ingen aning om orsak, följder eller ens vem hon pratade med eftersom jag helt förträngde att jag kunde ha

  • frågat henne
  • följt efter henne
  • stulit hennes telefon och kollat.

Och nu får vi aldrig veta.

pinocchio

Share
52 kommentarer

Karlakarlar

När min farfar var i 25-årsåldern fick han ett hemligt uppdrag som innebar att han med en farlig massa pengar i innerfickan skulle skida genom halva Norrbotten för att köpa kaffe. Någonstans på vägen råkade han på en ung kvinna som stod som biträde i en butik. Tycke uppstod, men farfar skulle ju som en 007 ta sig till kaffedepån.

Och då drabbades han av spanska sjukan. Mellan 50 och 100 miljoner människor dog – de flesta var precis som farfar unga och friska, om än inte med massa pengar och kaffe i sikte. Sjuk och febrig, halvdöd och ynklig lade han sig och yrade i en tom stuga i den oländig terrängen på gränsen mot Norge. Ingen visste var han var, ingen tog hand om honom – han skulle nog dö, tänkte han.

(Att vi vet vad han tänkte och det faktum att jag kallar honom “farfar” är förstås en tydligt vink om att det hela gick väl.)

Under över alla under! Farfar överlevde! Han kom tillbaka till verkligheten, spände på sig skidorna, hämtade kaffet, sökte upp det vackra butiksbiträdet och uppvaktade henne så bra att de gifte sig ett par år senare.

Hälften av alla människorna på bilden är min farmors syskon.
Hälften av alla människorna på bilden är min farmors syskon.

Så långt farfar. Denna karlakarl till man fick sedan tre barn, varav ett är min pappa.

Som i sin ungdom såg ut så här.
Som i sin ungdom såg ut så här.

Min pappa fick i sin tur tre barn, varav ett är jag … som till make och husbonde valde ut …

… en som såg ut så här.
… en som såg ut så här.

Nä. Nu ska jag iväg och föreläsa för en pensionärsförening släktforskarförening om dessa karlakarlar och deras äventyr! (Det blir stort fokus på farfar, kan jag säga.)

Share
53 kommentarer

Fopoll igen: Sverige–Tyskland i en helt oviktig match (gäsp)

Snacka om fis i rymden.

  1. För det första bryr jag mig (tyvärr) om idrott. Vilket inte sägs vara särskilt viktigt om man ser till livet, miljön, kärleken och kulturen.
  2. För det andra bryr jag mig om fotbollslandskamper även när de inte ”betyder” något.
  3. För det tredje är jag överförtjust i Busterhistorier som handlar om okändisar som kommer från ingenstans och gör succé eller om the underdog som förvånar och slår Tyskland med häpnad. (Men kanske bara spelar oavgjort som i 4–4-matchen för prick ett år sedan.)
  4. För det fjärde är vår förstamålvakt Isaksson (110 landskamper) som nu är skadad lika gammal som vår andremålvakt Wiland (som inte har spelat fler än åtta [8] landskamper).

När det gäller plötsligt uppdykande, framtida kanskestjärnor, så är två av dem Anders Svensson och Fredrik Ljungberg. De kom, de sprang, de gjorde mål de tjoade och gjorde målgester och de bara fortsatte att vara bra år efter år. (Till skillnad från t.ex. Janne Eriksson som bara gjorde succé under sverige-EM 1992.) Nu har Ljungberg lagt av, medan Svensson intervjuas med titeln ”åldermannen”.

Jahaja. Nu ska vi se. Matchen har egentligen ingen betydelse — även om båda lagen ju vill vinna för att båda de ju är fulla av vinnarskallar som har ett eller annat att bevisa. Antingen gäspar de eller så är de som tigrar, säger de på tv. Men jag tror att det förlorande laget kommer att säga “vi satsade inte allt” och det vinnande laget kommer att säga ”tyskarna gav allt, men vi var väl förberedda”.

Oj, nu är det nationalsång.

bild

Uppdatering efter 3 minuter
Jo, det är ju såhär att vi sedan förra matchen har Zlatan avstängd eftersom han smart nog fick råkade få en varning i sista minuten. Då får man sitta i täckjacka på läktarn och mysa:

bild

Då måste coach Hamrén bygga om hela laget och sätta gulle-Hysén (som jag ju gillar) längst fram på topp. Eskilstunasonen Sebastian Larsson tar över jobbet som lagkapten, vilket innebär intervjuer, pepping och jättejobbig slantsingling:

bild

Uppdatering efter 6 minuter:
HYSÉN GÖR 1–0!!!

bild

Uppdatering efter 25 minuter:

Svenskarna springer omkring som små yra kaniner medan tyskarna agerar som Robocop och verkar veta precis vad de gör i varenda moment.

– Ach jawohl, ein hörna.
– Aber natürlich, ein frispark für mich.
– Gutentag. I nehme den Ball. Danke.

Svenskarna ba:

– Iiiih, en passning!
– AKTA BOLLEN!
– Spring förihelvete!

Uppdatering efter 25 minuter:
Sverige är som jag skrev ovan fullt av nya spelare som vill visa framfötterna. Då spelar man med fjärilar i magen, kramp i magen och hjärnspöken om man är som jag. Mången basketmatch har gått helt åt pepparn bara för att jag ville visa att jag var något. Men de här svenskarna sköter sig alla med den äran och verkar inte alls vara på min banala nivå. Jag hade ju till exempel inte snott bollen av Özil, som vi nyss gjorde.

Uppdatering efter 30 minuter:
Nämen peppar, peppar. Vår Wiland sköter sig med den äran och tar boll efter boll.

Oj! I detta nu stod Källström som en sprattelgubbe i straffområdet, varpå Schürrle föll som en fura.

– NEJ! STRAFF! skrek de svenska kommentatorerna i falsett.

Medan domaren skakar på huvudet och ger tysken en varning och alls inte en straff. (Tack.)

Uppdatering efter 30 minuter:
Vi leder mig veterligen fortfarande med 1–0 och ändå pratar kommentatorerna om hur prekärt läget blir om vi (när vi) förlorar. För då blir playoffen svårare även om vi har Zlatan och Lasse Lagerbäcks Island blir motståndare.

Uppdatering efter 42 minuter:
Men nu gör vi mål igen!!! 2–0!

Alexander Kačaniklić gör mål! Vi leder med 2–0!
Alexander Kačaniklić gör mål! Vi leder med 2–0!

Och nu kommer kommentatorerna snart att säga att vi säkert kommer att leda med 4–0, varefter Tyskland efter 64 minuter gör fyra raka mål! Bafatt!

Mesut_Özil,Uppdatering efter 44 minuter:
Özil, Özil, den gullige tyske, ödleliknande Özil med glosögonen gör 2–1. Wiland slängde sig visserligen åt rätt håll men var lite för kort i rocken och nådde inte riktigt fram.

Uppdatering när andra halvleken börjar:
Tyskland gör ett byte som jag inte begriper ett dugg av: det verkar som om de byter ut en alldeles utmärkt spelare mot en annan alldeles utmärkt spelare. Jaja, det är väl bara att ignorera.

Uppdatering efter 53 minuter:
Götze gör mål för Tyskland och helt programenligt står det nu 2–2. Mitt tips är att hårdmarkera alla tyskar med ö i namnet.

Uppdatering efter 57 minuter:
Ajajajajaj, Pelle Nilsson – som är en av de nya – tappade markeringen och släppte igenom Schürrle (han som fick varningen i första halvleken), som lätt som en plätt gjorde mål. Gah: 2–3.

Uppdatering efter 60 minuter:
Nu förstår jag, där jag sitter och analyserar.

Pelle Nilsson hade nog sitt gitarrspel i bakhuvudet och kunde inte riktigt fokusera på fotbollen.
Pelle Nilsson hade nog sitt gitarrspel i bakhuvudet och kunde inte riktigt fokusera på fotbollen.

(Det är ju så fascinerande när man är multibegåvad: matematiker som kan spela hockey och svetsare som kan prata 47 språk.)

Uppdatering efter 66 minuter:
Schürrle gör 2–4.
Svenskarna är jähättetrötta och orkar inte springa tillbaka i försvar. Elm har bytts ut och släppt in Anders Svensson, som ser lika trött ut som alla de andra på planen. Mitt tips är numera att hårdmarkera alla tyskar med prickar i namnet.

Uppdatering efter 69 minuter:
Hysén gör mål igen: 3–4! 
Jag vet verkligen vilka jag gillar. Hysén, Allbäck och Henke Larsson är mina favoriter – tittut säger de bara och så kommer det mål på löpande band.

Skärmavbild 2013-10-15 kl. 22.15.13

Uppdatering efter 76 minuter:
Schürrle gör sitt tredje mål bakom den svenska målvakten Wiland, som står blickstilla och bara stirrar: 3–5. Sedan lyfter han armarna i hopplöshetens förtvivlan. Jag hittar å andra sidan i min frustration Wilands ohyggligt ointressanta statistik på Svenska fotboll[s]förbundets sajt:

Skärmavbild 2013-10-15 kl. 20.16.43

Uppdatering efter 84 minuter:
Hysén gör ett mål som tyvärr underkänns av domaren eftersom han faktiskt stod offside. (Att “stå” offside är inte riktigt okej eftersom det signalerar tröttma.)

Uppdatering efter 88 minuter:
Jag har glömt att tala om att stridsvagnen Wernbloom har kommit in på planen – ni vet han som kan gå genom motspelare utan att blinka. Men han ser också trött ut.

Uppdatering efter 95 minuter:
Jaha, så var det roliga slut: det blev 3–5. Sverige spelade helt okej, men Nilsson och Antonsson (”de nya”) i backlinjen får nog sägas vara skyldiga till två av Tysklands mål … fast det är ju just därför de är här och lirar. Liksom Wiland, den gamle andremålvakten som inte kommer att få chansen igen förrän det kommer en ung, fräsch stormålvakt om (och nu känner jag efter) … tre år. Äsch, nu grämer vi oss inte utan längtar till nästa match!

Share
31 kommentarer

När jag försökte bli antagen till Scenskolan

Tydligen har jag i runda slängar 326 gånger nämnt att jag hade tänkt bli världsberömd skådespelerska, men att världsordningen och otur gjorde att jag råkade bli språkpolis istället. Men än har jag inte berättat precis hur det gick till.

Det var på våren i trean i gymnasiet som jag försökte  komma in på Scenskolan, som egentligen hette Teaterhögskolan i Stockholm och som numera heter så här:

sthlm-dram-hgsk

Jag hade haft mina skådespelardrömmar sedan sjuårsåldern och gått på teaterkurser och dramagrupper under alla åren som vi bodde i Luleå. När familjen Stenson 1982 flyttade till Täby och jag plötsligt kunde välja DRAMA som ett av ämnena i gymnasiet, föll alla bitar på plats. Jag slapp spela Shakespeares ”Så tuktas en argbigga” med politisk vinkling (rädda jobben i Norrbotten) och jag slapp alla uppvärmningsövningar där vi i timmar skulle sitta och hålla varandra i hand, mumla indiska ord och sedan stå upp och falla i varandras armar. Plötsligt fick jag spela teater! På en stor scen! Få beröm! Applåder! Busvisslingar! Blommor!

Hybris.

Det första inträdesprovet väljer man själv; de andra bestämmer Scenskolan åt alla som vill prova in. Jag litade fullt och fast på att min dramatiklärare skulle välja en bra scen åt mig och att hon skulle coacha mig genom alla repetitioner. Men så dog hennes man … och jag hade den goda smaken att inte prioritera scenskoleprovet framför hennes sorg. (Jag hade planer på att gå fram och tillbaka utanför hennes hus och då ”råka” stöta på henne och berätta om dilemmat … men förmodligen kom en basketmatch eller sunt förnuft i vägen.)

Jag valde då den enkla vägen och tog en scen ur en Dario Fo-pjäs som vi nyligen hade satt upp. Jag kunde ju replikerna, jag hade ju blivit regisserad – och begåvad var jag ju. Scenskolan var liksom bara ett litet hinder på vägen för strax skulle Hollywood ringa.

Dagen för provet kom. Vi ungdomar med tiljedrömmar satt i ett väntrum och hackade tänder. Några gjorde röstövningar, några satt i yogaställning, de flesta rabblade repliker. Jag satt lugnt och inväntade min stund och njöt. Åh, vad juryn skulle nockas av mig.

Så blev det min tur. En av de sju domarna var tyvärr Tomas Pontén, som samtidigt spelade i Kung Lear på Dramaten – som jag såg åtta gånger våren 1984. Jag beundrade alla Dramatenaktörer gränslöst. Jag darrade till, tappade hakan, snubblade upp på ett litet podium, svarade på komplett ointressanta frågor och hörde Tomas säga ”ja, du kan börja nu”.

Kung Lear-repetitioner 1983. Från vänster Per Mattsson, Margaretha Byström, för mig okänd man, Ingmar Bergman, Per Myrberg och så Tomas Pontén.
Kung Lear-repetitioner 1983. Från vänster Per Mattsson, Margaretha Byström, för mig okänd man, Ingmar Bergman, Per Myrberg och så Tomas Pontén.

Jag stirrade på honom. Men var var min motspelare då? Jag hade ju noggrant valt en passionerad grälscen med örfilar och fall till golv samt skrikande av obsceniteter – och sånt kan man ju inte sköta själv! Jag blundade, svalde, tittade upp och sa:

– Min motspelare?
– Hon sitter där, sa någon i juryn och pekade mot ett mörklagt hörn i rummet.
– En hon? Ska hon sitta där?
– Ja. Du kan börja nu.

Om jag då hade vetat att nästa provtagare var Helena Bergström (som antogs), hade jag kanske gett upp. Om jag hade vetat att man inte kan komma lite halvförberedd och att det drällde av andra blondiner med nästan samma utseende som jag (till exempel Katarina Ewerlöf kom också in), hade jag kanske varit mån om att verka lite smartare än jag nu gjorde.

Jag, våren 1984.
Jag, våren 1984.

Men jag spelade snällt upp min scen. Repliker som ”slyna!” och ”du är min fru” peps fram ur det mörka hörnet – och när örfilarna delades ut, agerade jag som i en pantomim så gott jag kunde.

– Tack, tack. Det är bra. Du kan gå nu.
– Eeeeh. Tack. Jag tänkte bara fråga … manuset till andra provet – var hämtar man det?
– Det ska ha skickats hem till dig för två månader sedan.
– Ja, jag vet, men jag har inte hunnit … och jag vet inte … riktigt var de är … eh.

Men inte ens där insåg jag vilket katastrofalt dåligt prov jag hade gjort. Senare på dagen kom Björn Andresen (världens vackraste pojke i Döden i Venedig) och Benny Haag (Xerxes) och gjorde sina prov – och kom in. Själv åkte jag hem, ringde numret som man skulle ringa för att höra en inspelad röst tala om vilka som hade gått vidare … och drabbades av en chock när mitt namn inte var med.

Jag intalade mig att det var deras förlust och att jag nog skulle bli upptäckt på egen hand och att det där med teaterskola bara stöper alla skådespelare i samma trista form. Pffffffft, liksom.

Helena Bergström, Katarina Ewerlöf, Gabriella Boris, Benny Haag, Niklas Hald, Anders Byström, Per Sandberg, Anders Hambraeus, Bia Franzen, Petter Heldt, Anette Kischinowsky, Eva Claar. (Fast inte i den ordningen på bilden.)
Helena Bergström, Katarina Ewerlöf, Gabriella Boris, Benny Haag, Niklas Hald, Anders Byström, Per Sandberg, Anders Hambraeus, Bia Franzen, Petter Heldt, Anette Kischinowsky, Eva Claar. (Fast inte i den ordningen på bilden.)

De som kom in tog examen 1988 – samtidigt som jag började jobba på Nationalencyklopedin och då hade hand om bland annat ämnet ”drama”.

Oh, the irony.

Share
58 kommentarer

Fotboll, skrivregler och faktakontroll

Det här är bara förspelet till kvällens fotbollsmatch: Sverige–Österrike. Jag har sedan i morse på mig landslagströja och laddar som attan genom att läsa på och har nu förstått att Österrike spelar som Tyskland, fast lite sämre. (Vilket vi tackar för.) Jag surfade runt på SVT:s sajt och hickade till.

dubbel supinumOavsett vad Nannskog anser om laguppställningen och hur han säger det, måste rubrikskaparen väl veta att det där  ”hade velat sett” är dubbel supinum och att det inte är så man skriver korrekt svenska? Eller vänta nu, det kanske inte är så viktigt?

Vi fortsätter på svt.se:

Skärmavbild 2013-10-11 kl. 13.27.36

Fotbolls-VM gick otroligt nog i Sverige 1958, och inte i Tyskland som det står i bildtexten. Här har SVT:s nätredaktion – som tydligen inte har tittat på programmet som texten handlar om – inte brytt sig om att lyssna på vad som sägs i programmet och inte heller faktakontrollerat. Eller vänta nu, det kanske inte är så viktigt?  (Tipstack: David Hall.) Uppdatering: Åhå! Det är rättat nu!

Äsch. Fokus på matchen nu. Heja Sverige!

Share
23 kommentarer

Nobelpriset i litteratur år 2013 …

Allt om Nobelpriset i litteratur är redan skrivet.

Just nu (kl. 12:22) har inte 2013 års vinnare inte tillkännagetts än, så jag tänkte att jag skulle fördriva tiden genom att berätta om just detta pris. I dessa banor gick mina planerande tankar:

  1. ”Nobelpriset for Dummies” kan jag (inte särskilt fyndigt) kalla inlägget – men fan, den beskrivningen är ju redan publicerad på SVT:s sajt.
  2. Nåmen … jag kan dela med mig av lite roliga tips om hur man bär sig åt för att över huvud taget vara i närheten av att gissa rätt … nähe, för sånt finns redan i Sydsvenskan.
  3. Att modeblogga om Peter Englunds brungrå kostym med beige skjorta, mörkblå slips med ränder samt bruna skor är ju inte alldeles upphetsande.
  4. Om Haruki Murakami får priset kan jag skriva jätteolämpligt och förvirrande om hans namn och Harry Martinsons dödorsak.
  5. Men hjääälp. Jag hade egentligen inget att säga 20052006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011 eller 2012 heller.
  6. Mmmmm. En kanelbulle. Gott.

Tänk om ingen brydde sig om Nobelpriset. Tänk om Vetenskapskademiernas  och Svenska Akademiens ledamöter beordrades ut på stan med banderoller och flygblad samt megafoner.

svaka_band

– Glöm inte bort Nobelpriset!
– Nobelpristagare är också människor!
– Nu får det vara slut på smusslet – synliggör Nobelpristagarna!

Och tänk om Börssalen kl 13:01 var helt tom på folk.

Vid just detta tillfälle var det bara jag och Lennart Hellsing som var där.
Vid just detta tillfälle var det bara jag och Lennart Hellsing som var där.

Och tänk om den ständige sekreteraren då kom ut ur dörren, lite fnittrande och ganska oförberedd.

I brist på Peter får vi ta Sture.
I brist på Peter får vi ta Sture.

Och tänk om han då försiktigt sa:

– Hallå …? Är det någon här! Tjuhundratrettons pris går till … äh va fan.

Och tänk om han då gick in till de andra ledamöterna (oklart hur många) och bara sa:

– Skit samma, kom nu går vi ner på Den Gyldene Freden och tar en pilsner. Horace betalar!

Ja, tänk om.

Uppdatering kl. 13:02

Det blev Alice Munro:

Hoppsan, jag råkade visst hinna ta en skärmdump innan redaktörerna på NE han klicka på publish. Eller hinna och hinna … jag kanske faktiskt satsade som en hundrameterslöpare på denna bedrift.
Hoppsan, jag råkade visst hinna ta en skärmdump innan redaktörerna på NE han klicka på publish. Eller hinna och hinna … jag kanske faktiskt satsade som en hundrameterslöpare på denna bedrift.

Peter Englund sa först ”det blir en kvinna”, sedan när folk började tjoa eftersom könet för dem var väldigt viktigt, sa han ”lugn, lugn” och sedan – kanske eftersom Munro är specialist på att skriva korta berättelser – läste han den väldigt korta motiveringen:

”Den samtida novellkonstens mästare”

Uppdatering kl. 13:22

Hon debuterade när hon var 37 och har redan (som 82-åring) deklarerat att hon är färdig med skrivandet. Hm, det verkar vara en trend; förut fick man Nobelpriset och pallade sedan inte skriva en bokstav till pga. pressen och ångesten. Numera får man Nobelpriset när man har lagt av, så att det inte gör så stor skada. Det är som idrottspriset ”Stor grabb”, som man får efter lång och trogen tjänst när man inte darrar på fotleden av prestationskollaps.

I Svenska Akademiens pressrelease står att hon har en klar stil som känneteckas av en psykologisk realism samt att vissa ser henne som en kanadensisk Tjechov. Som jag inte alls tycker har en klar stil. Nu är det dags att välja in mig – jag vill vara med och skriva pressreleaserna!

Men va? Munro ser ju ut som Monroe!
Men va? Munro ser ju ut som Monroe!

Uppdatering kl. 13:50
Roligast idag! (Innan ni läser, ska ni vet att Tomas Brolin [när han nyss hade brutit foten den där hemska dagen på Råsunda 1994] när han fick frågan vad han nu skulle göra under rehabiliteringen, kanske läsa böcker, svarade: ”Nä, haha, sjuk blir jag aldrig!”)

Share
91 kommentarer

”Prostar och järnvägsmän skapade denna kvinna”

Jag ska om två veckor hålla en entimmesföreläsning för en PRO-förening i ämnet Proster ”Prostar  och järnvägsmän skapade denna kvinna”.

Lattjo! (Detta projekt ingår i min plan att före år 2020 gå i konkurs pga. illa betalda jobb.)

Då ska jag tala om

  • veterinären som inte dog för att han blev biten av en ko utan pga. något annat
  • farfar som for omkring på skidor med 10 000 kr i innerfickan och snuva som visade sig vara Spanska sjukan
  • prosterna och långsinthet
  • faster Ullas långa ben
  • mina roliga kusiner.

Sedan ska jag nog skriva en släktkrönika och inte alls gå i konkurs utan slå världen med häpnad och välta världens alla kiosker och rätt som det är, går mina barnbarns barnbarn i mina skor och berättar om sin släkt.

”En gammal faster till min farfarsfar hette Lotten och hon hade minst 13 barn och bodde i ett slott med randiga trappor och det enda hon gjorde hela dagarna var att åka från hotell till hotell och skriva elakheter om bacon, mögel och fula hissar.”

Helt korrekt. Jag ska strax föreläsa på ett hotell i Värtahamnen. I foajén spelas sedan en timme en och samma låt med Tracy Chapman om och om igen – ”If Not Now” – och allt känns väldigt omysigt. Men hotellet ska nog inte ha skulden för den här hiskligt, erbarmligt och bedrövligt fula hissen som pryder entrén.

– Jamen har ni sett nåt fulare?
– Jamen har ni sett nåt fulare?

Så. Nu är det er tur: hur kommer det att låta när era barnbarns barnbarn berättar om sina gamla och jättedöa släktingar?

Share
78 kommentarer

En kväll som alla andra

Vi åt grillat kött (GORILLAZ funkar även om det är höst) till kvällsmat med jättekonstig pasta (tjock, ohanterlig bucatini), béarnaisesås och fantastisk sallad med massa kasjunötter och fetaost. Min djefla man tog pastan och sög upp läsken som vore pastan sugrör.

Funkar finfint.
Funkar finfint.

På en mobil spelade vi upp “Lady Antionette” med Hadar från Melodifestivalen 1975 (samma år som Michelangelo), när fel låt vann  – allt eftersom DDM kom in på Marie Antoinette och vi alla är fulla av associationer.

Då sa Trettonåringen:

– Idag läste jag en bön i kyrkan.

Till saken hör att när vi andra kom upp till frukost i morse, var hon borta. Puts väck. På köksbordet låg en lapp som det stod sex enkla ord på:

JAG ÄR I KLOSTERS KYRKA
/TRETTONÅRINGEN

Hon hade gått upp i ottan, tagit Sextonåringens cykel, hjälm och allt trafikvett som jag kräver av henne och cyklat iväg för att “jobba” i kyrkan. Vilket någon hade bett henne göra igår eftermiddag när hon spelade basketmatch i Flen. Väl i kyrkan i morse, hade hon vispat grädde, lagt densamma på rulltårtor och läst en bön under gudstjänsten. För det hade någon sagt att hon skulle göra.

– Var det många i kyrkan?
– Japp.
– Tror du på Gud?
– Nej, jag tänker på Gud som en låtsaskompis. Som Mållgan.

Och sedan undrar folk hur man “orkar” att ha fem barn.

Share
38 kommentarer

Härmed meddelas

Jag stod i vardagsrummet och tittade lite slött på en bunt med böcker som skulle flyttas från golvet till hyllan med de allra vackraste böckerna (röda och guldiga). På ovanvåningen. Gah.

Jag tittade på böckerna och tänkte “nämen de här har ju legat här i en halv evighet, det är väl jättedumt”. Och inget grovsoprum har vi.

Jag tog sedan ett bestämt steg framåt och den stora bunten i famnen och så sprang jag på relativt lätta ben uppför den mångfärgade trappan och satte in de vackra böckerna i rätt bokhylla.

Sedan stannade jag till. Tittade på böckerna och tänkte ”jaha”. Tittade på mina egna fötter och tänkte ”jaha?”. Lyfte blicken och såg det halvmålade taket och sa högt:

– VA?

För halvsprinten uppför trappan hade jag ju genomfört utan större problem. Knävlarna som har hindrat mig sedan i april 2012 och som fick mig att storgråta så sent som för en dryg vecka sedan … gjorde inte jätteont.

Så. Nu ber jag er alla att säga peppar peppar och knacka er själva i huvudet eller annan lämplig träyta. Det här med knäna kanske kommer att ordna sig trots allt.

artroslotten

Share
56 kommentarer