Lotten – Sida 92 – den skrattande språkpolisen

Jag var sjukvårdsbiträde jag, trallala

Publicerat av Lotten Bergman den 8 september 2016 23:11

Under sommarlovet mellan tvåan och trean på gymnasiet jobbade jag som sjukvårdsbiträde. Jag gick en tvådagarskurs och kunde sedan utan bekymmer

dela ut medicin
byta kläder på patienterna
hjälpa patienterna på toa
sjunga 30-talsörhängen på kommando
hjälpa med all hygien som att raka, tvätta och byta blöjor
mata
gå ut och gå
sitta på sängkanten och bara prata
sätta på ismössan på cancerpatienterna.

Detta gjorde jag av och till under loven under sex år, och jag fick se både unga och gamla lida, tappa förståndet, gråta och faktiskt dö. Detta är imponerande på alla sätt och vis, men särskilt eftersom jag ju var så här gammal:

yale — Lotten, nästan inte torr bakom öronen.

Jag fick som sjukvärdsbiträde ta hand om förkrossade anhöriga och återuppliva de till synes döda. Jag har kämpat med draglakan, med stora tjockisar till mastodontpatienter och lyft små sparvar till människovrak. Jag har plockat bajs ur säkert 50 olika anus. (Förlåt, men hur skriver man det på ett mildare sätt?)

På den tiden (1980-talet) skulle ingen dö, så vi sondmatade 98-åringar som inte hade pratat på tio år och vi räknade tålmodigt deras andetag tills de var tre per minut (magisk gräns). När det sista andetaget äntligen drogs, drog vi i personalen en lättnadens suck; hellre en oerhört krävande galning till patient än ett litet skelett som inte kan kommunicera.

Jag lärde mig allt om döden, liggsår, Parkinson, reumatism och kissiga tofflor. Vissa av patienterna minns jag fortfarande glasklart, som

advokaten Linnéa
ledsna Rut utan ögonmuskler
den berömda läkaren Nanna Svartz
skådespelaren Sigge Fürst
skådespelerskan Gunn Wållgren
sportjournalisten R:et Eklöw
knasiga Klara på sängkanten
filmregissören Ragnar Frisk
Sundbybergsmannen med afasi
den berömda nyhetsuppläsarens mamma utan ben.

gunn_1984 — Gunn Wållgren i ”Fanny & Alexander” (1984).

Ibland berättar jag långa skrönor om dem trots tystnadsplikten, som jag inbillar mig har en preskriptionstid. Och så önskar jag mig verkligen ett slags lumpen, där man som ”dagens ungdom” inte blott får lära sig att hantera ett skjutvapen, lyda order och kravla i lera.

Alltså en värnplikt där man även får lyssna till en människas sista andetag och se hur anletsdragen suddas ut och smälter samman. Alla borde få chansen att jobba som sjukvårdsbiträde. Jag önskar mig lumpen, fast utan armén, liksom.

Och DÄRMED är vi framme vid dagens 80-talslåt. (Nummer fyra av sju, vilket min syster Orangeluvan har beordrat mig att fokusera på.)

19 kommentarer

Modersmålsundervisning och trallala

Publicerat av Lotten Bergman den 7 september 2016 23:59

Jag lyssnade på Språket i P1 (för si ja e så intellektäll) och fick höra en gymnasieelevs oro för att skriftspråket kanske håller på att försvinna.

– Nejnejnej, säger expertisen, det gör det inte.

Men så sa gymnasieeleven något som jag ju själv mässar, vart jag mig i världen vänder. Hon sa:

– Jag har inte lärt mig att skriva svenska i skolan. Det har jag lärt mig hemma.

Vilket stämmer med mina empiriska undersökningar och är ohyggligt orättvist.

Experten Henrik Rosenkvist sa också – som en rekommendation:

”Köp Svenska skrivregler och följ den så blir det rätt.”

Sedan hörde jag inte riktigt vad som hände i radioprogrammet eftersom jag dansade en heurekadans på köksbordet och joddlade av glädje. För detta betyder att jag ju behövs. Alla som nu undrar hur de ska få tag i en föreläsare, värdens främsta skrivregelsexpert eller den snabbaste och korrektaste korrläsare i universum, behöver ju bara vända sig till fru språkpolis. Alltså till mig.

Bara för att jag är så oerhört glad av insikten att jag är behövd, ska ni nu få se vilka ord som är de näst svåraste att stava.

Det allra, allra svåraste ordet är nämligen dubblett.

Och hur knyter man nu ihop denna säck? Jo, med den tredje av sju planerade 80-talslåtar – en som ju handlar om

ord
skolan.

Supertramp: The Logical Song

(Om man ska vara alldeles korrekt kom den ut sent på hösten 1979, men jag avrundar lite uppåt.)

44 kommentarer

Lund Comedy Festival: det ljusnar!

Publicerat av Lotten Bergman den 3 september 2016 22:56

Nu skulle jag kunna stånka och stöna över folk som är trista, men som tror att de är roliga och därför kliver upp på världens alla scener för att roa. Men, serni, det gör jag inte emedan jag har varit på en humoranalyserande tillställning som

var teoretisk
gav pedagogiska exempel
fick mig att skratta.

Föreläsaren hette Anders Lenhoff och tack vare honom förstår jag att de som tror att de är roliga de facto är det. Fast inte i just mina öron. (Ger jag honom härmed cred för något som jag naturligtvis har förstått själv för länge sedan? Javisst! Jag har spenderbyxorna på!)

hahahaha — Att de här människorna skrattar hysteriskt just nu, fastän den där uppe på scenen är jättetråkig med sina banaliteter och plattityder, beror på att de saknar mitt humorfilter som är kopplat till stigbygeln och hammaren.

Igår var jag på en (i mina öron) ganska trist tillställning i en för stor lokal med för många ensamma ståuppare. Inte nog med att jag var sur och kritisk – jag fick höra samma skämt som drogs under ”Comedy in the Dark” i torsdags. En av dem på scenen drog alltså exakt samma repliker med exakt samma ord och pauser ett dygn senare. Det blev inte roligare när ljuset var på.

Men sedan dök det upp fribiljetter (tack, oh du okände Jacob) till ”Det är väl bara att skärpa sig lite”, och då blev det stenkul.

När jag skulle krångla mig fram till skärp-estradörerna för att ge beröm, tacklades jag omkull av i runda slängar 37 mammor, pappor, släktingar och vänner som slog mig med rosor och tulpaner. (Jag lyckades faktiskt inte ta mig fram i gratulationskön utan vände mig om, välte fyra vinglas med ryggsäcken och tog mig ut i den ljumma natten istället.)

Jag har även sett bla bla bla med klagomål på publiken och annorlunda humdidum samt jättebra tiddelipom och tagit noggranna anteckningar och fotograferat massa underliga poser men … det tror jag att ni struntar blankt i.

Felicity_Johan — Fast kom ihåg namnet Felicity Ward, för hon var fantastisk. (Här försöker hon sparka Johan Wester av scenen.)

Däremot är det väl ohyggligt intressant att jag hipp som happ satte mig på tåget till Köpenhamn för att …

italienarna — … ta en öl med tre skrattande italienare?

cykeltrill — För att sedan sparka omkull 27 danska cyklar.*

bortforsling_noooot — Liten jämförelse: så här funkar det med cyklarna i Lund. (Granska bilden.)

När det började ösregna på Strøget, tog jag skydd inne i Guinness World Records Museum och fick stå bredvid världens längsta man, lyssna på tjejen med störst afrohår och lära mig namnet på den man som kan knäppa upp flest bh:ar under en minut.

amenassavafan — Hej på dej Dennis Storm, värst vad du var fingerfärdig.

Men framför allt fick jag se Mike Powell som 1991 hoppade 8,95 i längd och därmed slog Bob Beamons omöjliga rekord på 8,90.

mysko896 — Eller? Kan man avrunda uppåt lite om den gamla skylten på 8,90 är enklare att göra om till 8,96 istället för 8,95?

Ser ni de bleka benen i bildens överkant? De symboliserar Mike Powells ben. Som ju, som ni alla vet såg ut så här när han tog i rejält eftersom Carl Lewis flåsade honom i nacken: Fast på Guinness-museet i Köpenhamn ser han förstås ut så här:

Och nu till dagens avslutande bildgåta.

avrinning — Vad i hela friden har de placerat för metallpryl i trottoarerna i Lund?

*) Neeej. Jag sparkade inte omkull cyklarna i Köpenhamn. De hade lagt sig ner att vila helt frivilligt.

43 kommentarer

Lund Comedy Festival: mörker

Publicerat av Lotten Bergman den 1 september 2016 23:17

År 2010 var jag på Lunds Humorfestival första gången. Jag bloggade vitt och brett och for omkring som en galning på lånad cykel för att hinna se så mycket som möjligt. Det blev en farlig massa blogginlägg och jag skrattade mig halvt fördärvad.

År 2013 såg jag bl.a. på Bill Bailey och 2014 drack jag till och med öl med alla brittiska humorkändisar och tappade bort min telefon och kunde inte sluta skriva om mina skrattattacker.

Och nu står jag i Lund och slår ut med armarna och säger … Va? Jag hittar inget som lockar mig och det som jag hade tänkt se är antingen utsålt (eller SLUT SÅLD som festivalarrangörerna kallar det) eller på tok för dyrt för min humorbudget på 1 000 kr – Jonas Gardell kostar 525 kr.

Men ta mig nu i kragen och sluta ynka! Action, por favor, höger vänster om marsch, gör nåt!

– Vad vill jag se? sa jag till mig själv.
– Du borde gå på nåt som du inte vill se för att vidga dina vyer, sa mitt underjag.
– Tsssst, ta såna hemska risker, det vill du inte, sa mitt överjag.
– En biljett till ”Comedy in the Dark”, sa någon som måste ha varit jag, där jag stod i entrén till Stadshallen.
– Det blir 195 kr, oj, där rev jag visst sönder kvittot, sa en biljettsäljare.
– Men då kan jag tejpa som Marjasin! sa jag.
– Va? sa biljettsäljaren.

Knappt en mörk timme senare vacklade jag ut i den lika mörka lundanatten efter en pinsam historia med … nej. Jag väljer nog att inte tala om vad som sades på scenen. ”Comedy in the dark presenteras i samarbete med Leicester Comedy Festival” står det i programmet. Stackars, stackars Leicester Comedy Festival.

En av de fyra ståupparna klev plötsligt ner på scenen och in på rad två, där jag satt. Och kom fram till mig. Jag sjönk ner i mörkret. Vill inte!

– Hej, vad heter du? sa ståupparen och körde fram micken till min mun.
– Lotten, sa jag efter att i en hel sekund ha övervägt att ljuga och säga ”Anders”.
– Hej Lotten. Du heter Lotten.

Sedan följde en lång tystnad. Ståupparen mumlade lite ”ja” och ”jaha” samt ”eeeh”. De ungefär 400 i publiken satt förmodligen och grävde med naglarna i armstöden. Så kom en ny fråga.

– Så Lotten. Vad gör du här?
– Jag väntar.
– Jaha, Lotten du väntar. På att jag ska gå upp på scenen?
– Ja.

Ack. Hittills är mitt bidrag till Lund Comedy Festival 2016 alltså att vara en bortskämd publiksuris som kräver att få skratta. Och som dessutom skriver om det! Gå och ställ sig i skamvrån, Lotten!

darket — Men det var roligt innan mörkerkomedin inleddes, för komedipersonalen hade tillverkat små svarta lådor som de bänglade med och som skulle täcka för alla lysande nödutgångsskyltar för att kompakt mörker skulle uppnås.

Lundinthedark — Och Lund är en vacker stad även i mörker.

34 kommentarer

Stenkastning i glashus via en postorderkatalog från 1984

Publicerat av Lotten Bergman den 30 augusti 2016 20:31

Våren 1984 gick jag sista månaderna i gymnasiet och på tusen och en studentfester, spelade basket och funderade inte nämnvärt på lifvet och dess eventuella sköte.

Jag hade på mig stora jeans och stora tröjor, stora gympadojor samt stora örhängen och så var det inte mer med det. Håret var stort och såg ut som nu, och pfffh… öh … såg håret verkligen ut som nu? Hjälp! I så fall är jag ju ”stuck i a time warp”, som Oprah Winfrey brukade säga.

Och detta – att man inte hänger med – är tydligen ett öde värre än döden. För såsom modet är just nuuuu, oavsett när ”just nuuuu” äger rum, är den enda vettiga tiden med det enda vettiga modet. När just nuuuuuu ägde rum våren 1984, såg man enligt den gamla H&M-katalogen som jag har framför mig ut så här:

hmkata 3 — Men vänta …Det här är ju jättesnyggt. Och bekvämt. HJÄLP! I’m really stuck in a time warp!

Nu ska jag verkligen jätteintensivt försöka hitta skillnader mellan nu och då och bevis på att åren har gått samt att modet 1984 är fult och framför allt omodernt. Och att tiderna har förändrats.

hmkata — Näe … det här ser fortfarande snyggt ut i mina ögon. Men vänta, ojojoj vad de äter sensuellt! Och glupskt! Äter man så här förföriskt i H&M-katalogen från 2016?

Vi tar ett hopp in i nutiden och konstaterar lugnt att sensuellt ätande inte är grejen 2016.

Men tillbaka till 1984. För bilderna ser inte alls ut som dagens.

hmkata 2 — Iklädd en ”hällös” nylonstrumpbyxa solar man sällan numera, det får man ju hålla med om.

hantlarman — Hantelhanteringen var annorlunda 1984. Intressant.

hantlarman2 — Fast poserna är likadana som nu: man tittar gärna på sina muskler. Måste vara en rysligt tung hantel det där.

brillman — Ooooh, var är de kisande männen med solblänkande glasögon (?) i pannan när man behöver dem? Hoho?

repblickarman — För att inte tala om de randiga männen iklädda lite för små brallor samt rep och pinnar (?) i händerna?

hmkata 1 — Och så är det ju, att har man inte rep eller pinnar i sina händer, bör man ha ett eller två kvinnoben att hålla i när åskan går.

stenmannen — Men framför allt, hörni, ska man ha pannband. Om pannbandet är svårt att applicera kan man ha det runt handleden och hålla det mot pannan som vore det samma sak. Och så håller man i en sten: det kanske dyker upp nåt som man måste kasta något på?

Nej, tiderna har inte förändrats ett enda dugg. Nu ska jag leta upp en sten.

59 kommentarer

Bordssamtal

Publicerat av Lotten Bergman den 27 augusti 2016 23:08

Vid köksbordet infann sig en härligt förvirrad metadiskussion där ingen egentligen visste vad den andre pratade om eftersom någon sa ”Döden i Åmål” och nån annan trodde att det handlade om ”Fucking Venedig” medan en tredje ville berätta om hur den vackraste pojken i världen 1971 hette Björn Andrésen och såg ut så här …

… medan exakt samme Björn Andrésen under inspelningen av den utmärkta ”Springfloden” 2015 såg ut så här:

Och mitt i all förvirring försökte jag berätta att Björn Andrésen kom in på Scenskolan precis när jag försökte komma in, men inte gjorde det (1984). Då skrek någon ”vilken egenskap från djur- eller växtriket skulle ni vilja ha?” och all filmförvirring avstannade tvärt.

– Jag vill ha ett öga på fingret!
– Vilket djur har det?
– Eh. Okej, jag vill kamouflera mig som en ödla!
– Jag anser att djurens kamouflage kan jämföras med människors förmåga att härma dialekter.

Vilt tjatter utbröt där skåningar härmade göteborgare, norrbottningar sluddrade på pitmål och alla runt bordet blandade amerikanska med australiensiska och barnen försökte låta som fransmän genom att säga meningar som Je m’apelle baguette medan den äldre generationen skojade till det alldeles fantastiskt lustifikt genom att lura de yngre att säga Äta gelé med träsked i vedboa. Men då kom Sextonåringen på vilken egenskap hon skulle vilja ha, så hon sa:

– Tänk om vi kunde bli mätta via fotosyntesen.

Först satt vi tysta av pur beundran. Sedan kom protesterna:

– Men då måste du väl vara helt grön?
– Nej, jag väljer att ha klorofyllet i håret.
– Men funkar törst och hunger likadant?
– Japp.
– Fast … chips som är så gott.
– Ja, det förstås.

Så. Nu vet ni. Bara som ett tips om ni har svårt att hitta samtalsämnen.

56 kommentarer

Vem är den riktige Jakob Stenson?

Publicerat av Lotten Bergman den 25 augusti 2016 08:39

May I have your attention please?
Will the real Jakob Stenson please stand up?

Vem är den där Jakob Stenson? Jo, serni, det är min och Orangeluvans bror. Och honom brukar vi kalla Broder Jakob, för det låter ju kul.

fia_jakob_lotten_72 — Så här såg vi ut 1972.

I Sverige finns bara en enda person som heter just Jakob Stenson, så våra föräldrar lyckades verkligen när de döpte honom. Han är en osedvanligt lugn och timid människa som jobbar som vinexpert, bor i en etta på Söder och sköter sig själv och betalar alla räkningar som han ska.

jakob_stenson_the_one_and_only — Så här ser han ut när han äter spagetti.

Men … vem är då det här?

falskjakobstenson — Någon påstår att han är Jakob Stenson. Med ett s i mitten. (Bilden till höger är med för att man ska se att det är ett sånt där Shutterstock-foto som man kan köpa om man vill ha en bild på en skäggig, skallig man som ler i sin gula tröja.)

Men nu tar jag det från början.

Häromdagen fick nämligen Orangeluvan (som också heter Stenson) ett mysko mejl från vår bror. Som ju heter Jakob Stenson. Jag kan inte nog betona att han är den ende i Sverige som heter just Jakob Stenson. Så här såg mejlet ut:

(Brevet utlovar snabb lycka och stora pengar till folk utan erfarenheter eller färdigheter och dealen sägs vara ”grymt bra”.)

Eftersom Broder Jakob vanligtvis inte uttrycker sig så här och fortfarande har en rejäl kalufs på skulten, mejlade Orangeluvan snabbt och förnumstigt till honom som vore hon jag (ergo en storasyster):

”Det ser ut som om det kommer från ditt förnamn och efternamn, men bakom döljer sig en obekant mejladress. Var du uppkopplad hemifrån kl 13:21 idag? Då kan detta ha skickats ut från din dator om den är infekterad. Har du koll på ditt antivirus?”

Innan Jakob hann svara, tog Orangeluvan på sig Sherlockhatten och började nysta – och fann en skurkaktig bedragare. Som kallar sig Jakob Stenson istället för t.ex. Amadeus Andersson, Nisse Svartenbrandt eller Clark Persson!

Och så fann hon en sajt som berättar om bedragaren. Det här handlar alltså om ”bedrägerier med sajter för automatisk handel som lovar höga utbetalningar på minimal tid”. Jag citerar:

Mannen på fotot är inte den verkliga grundare utan en fotomodell vars bild kan köpas online.
Det finns inga bevis för att det finns någon som heter Jakob Stenson i detta företag.
Det finns många liknande bluffar online (Aussie Method, Den Danska Metod) och alla har olika skapare.

Hu! Pottsorkar och banditer! Förnicklade bonntjyvar! Avskummande badskum! Och sickna klantar som inte rensar bort de 235 som heter ”Stenson” när de skickar ut sina tramsigheter!

flashback_jakob — Redan 2013 skrev man om denne mystiske Jakob Stenson på Flashback.

Även utomlands har man blivit irriterad på den där boven som inte alls heter som Broder Jakob:

”The sites are complete fraud, as is their non-existent CEO Jakob Stenson. Jakob Stenson is just a fabricated name.”

Det ska nämnas att Orangeluvan i sin Sherlockmundering i jakten på sanningen har hittat en annan person som nästan heter Jakob Stenson, nämligen ungefär Sickan Jakob Stenson Jönsson, där Jakob och Stenson är mellannamn och tilltalsnamnet är Sickan och Jönsson (fast alltså något annat namn).

trevligabovar — Jag föredrar sådana här bovar.

Men vad gör man nu? Jakob borde på något sätt kunna rentvå sitt namn, som (har jag nämnt det?) han ju är ensam om i Sverige. Utifrån kommentatorsbåsets samlade kunskaper om hajar, mätstickor, bloggtofsar, Dr Who kanske det även finns hittills okända specialistkunskaper inom urkundsförfalskning, ärekränkning och personuppgiftslagen samt brevhuvudens tolkning? Har ett fel blivit begånget och ska det polisanmälas?

– Jakob! Hallååå! Ska du polisanmäla?
– Jag vet inte vad jag ska göra, det är flera som har ringt och ställt frågor …
– Klart ska du polisanmäla! skriker systrarna sisters och hötter med nävar och pekar finger och domderar och står i.

Men Broder Jakob, han vill ju bara sitta med sin vinkork och lukta på druvorna.

Uppdatering 11 dec 2017

Här finns mer information om detta lureri.

82 kommentarer

Ännu en spanjor i huset!

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2016 22:22

Vi har ju sedan flera år en spanjor i familjen. Tjugotvååringen friade redan hösten 2013, så att de inte är gifta nuförtiden är ju mot alla regler och förordningar. Om jag hade fått bestämma hade de haft en tre–fyra barn redan, men de yrar om utbildning och ”se tiden an” och jag vet inte allt. Dagens ungdom, alltså.

I våras kom spanjorens bror till oss på besök under en vecka. Vi kan kalla honom Pablo, för det heter han. Han är blott ett år yngre än sin bror, pluggar historia och spelar gitarr och basket samt coachar. När han kom hit i april, slängdes han direkt in i hetluften – på två dagar hann han coacha fyra lag, spela gitarr med en italiensk forskare och fotografera en svensk insjö.

Den djefla mannen delar med andra ord två stora intressen med Pablo: gitarrer och historia. Se här hur hela hans inre är i uppror när han måste gå in i köket och be Pablo sluta spela eftersom han ju måste göra en telefonintervju.

Förnuftet:
– Jag måste be honom vara tyst om jag ska kunna jobba.
Känslorna:
– JAG VILL OCKSÅ SPELA! NU! HÄR! HÖJ VOLYMEN!

Nu bor Pablo här igen medan vi letar efter en lägenhet nära baskethallen, för där kommer han ju att vara nästan hela tiden. Han ska vara i Eskilstuna i ett år och spela och träna och coacha och man funderar ju på vad hans stackars föräldrar i Spanien känner när vi nu har snott båda deras barn …

julian-ida_pablo — Spanjor nr 1, Tjugotvååringen och spanjor nr 2 visar upp sina sanna personligheter på en loppis.

Förra veckan dök ett gäng glada tyskar upp i huset. De är basketvolontärer och uppåt två meter långa, så de passade som hand i handske i vårt hem. När de skulle åka vidare till Stockholm, prioriterade de gästboken framför att hinna köpa tågbiljetter. (Fullkomligt korrekt, ansåg jag förstås.)

zwei_deutch — Här ses två av tyskarna – en som skriver i gästboken så att pennan glöder, en annan som föreslår saker att skriva. Samtidigt som vi hör hur tåget rullar in på perrongen …

I somras skulle huset vara sovplats åt fyra polacker som bara var på genomresa; de skulle vidare och vandra och tälta i norra Sverige. Men så blev de påkörda bakifrån i en bilkö söder om Jönköping såpass brutalt att den polska bilen blev till en liten sekrutthög. Polackerna själva klarade sig oskadda, men blev alldeles bedrövade och försäkringsärendet visade sig vara ytterst komplicerat.

– Polacker i skrotbil påkörda av en svensk dunderbil?
– Mhm. Var är kung Sigismund när man behöver honom?

Så polackerna bodde hos oss för att ha nånstans att ta vägen. Vi gjorde vårt bästa för att de skulle bli lite uppiggade av lite svensk natur och visade dem bl.a. bävrarna som bor på gångavstånd. Polackerna var dock fortfarande bedrövade – och så fick en av dem dessutom besked om att han hade fått sparken från sitt jobb i Polen. Eländes elände!

Saker och ting löste sig så sakteliga. De fick till slut hyrbil av försäkringsbolaget och vände kosan hem till Polen igen. Men glada var de inte.

En spanjor på vift, glada tyskar och ledsna polacker – det är ju precis som i den otroligt fantastiska polsk-tysk-spanska personalunionen under
Felipe Casimir Otto XVXI (den enträget påstridige)!

36 kommentarer

Tre gamla kär(r)ingar

Publicerat av Lotten Bergman den 13 augusti 2016 16:39

Med tanke på att håkäringar nu tydligen kan bli nästan hur gamla som helst, måste vi ju kolla hur man blir en gammal kärring.

Det finns en person som är född på 1800-talet och fortfarande lever – italienskan Emma Morano som föddes i november 1899. Hon säger själv att hemligheten till långt liv handlar om att äta råa ägg och vara singel. (Nåja. Hon var faktiskt gift en gång i tiden och har bara varit singel i 78 år.)

emmamorani — – Jag är nästan alltid glad! säger Emma Morani här.

Själv äter jag inte råa ägg och har inte varit singel sedan jag var 20 år, så jag balanserar modigt men stillsamt på ättestupans rand. Fast … har Emma några andra tips?

– Si, si! Den absolut enda drog jag har nyttjat är lite hemgjord grappa; jag har inte ens tagit mediciner. Tre råa ägg per dag äter jag och ibland lyxar jag till det med en liten bit choklad. Dessutom ska kött bara tillagas så att det bara är lite halvljummet, jätteblodigt. Smaskens.

Aha. Nope, jag lär inte bli 116 år.

Jeanne Calment är annars den person i världshistorien som dog senast i livet: som 122-åring (1875–1997). Hon var 37 år när Titanic sjönk, men levde fortfarande när filmen Titanic gick på bio. Fast det roligaste med just Jeanne Calment är ju dealen som 1965 hon gjorde med sin advokat, som var sugen på hennes fina lägenhet och som skulle få den när Jeanne dog – om han gav henne 5 000 kr i månaden medan hon levde. (Han dog, ivrigt väntande, 1996.)

– Hej Jeanne, nu är du visserligen död sedan snart 20 år, men visst har du väl några råd till oss som undrar hur du bar dig åt?
– Mais oui! Precis som Emma Morano fick jag bara ett barn. Noll eller ett är idealet, annars blir man trött och dör. Att ha lite för mycket pengar hjälper förstås, och att slippa ha tråkigt är en stor fördel. Jag kunde ju ägna mig helt åt tennis, cykling, simning, rullskridskoåkning, piano och opera och slapp både att jobba i saltgruva och ta värvning. Det bidrog säkerligen till att jag inte dog i förtid.

Nähe, jag blir tydligen inte 122 år heller. Vi återvänder till den 400 år gamla håkäringen och ser om hon har några råd.

– Blubbliblubb. Prio ett är ju att bo i svinkallt vatten och röra sig relativt långsamt samt inte vara rädd för att äta as som flyter förbi. Barn bör man inte skaffa förrän i 150-årsåldern och max tio åt gången. Undvik mjölkprodukter eftersom de gör skelettet hårt och skört – ju mer gelélikt skelett, desto bättre. Och akta dig för syre, förstås.

hakaring1 — Håkäringen (till vänster) och jag (till höger).

74 kommentarer

Småprat och nytt folk

Publicerat av Lotten Bergman den 8 augusti 2016 17:15

Nu var det säkert ett helt år sedan jag var på cocktail- eller releaseparty eller i ett sammanhang där man ska vara trevlig och intressant och inte hälla vin på de andra gästerna förrän man känner dem.

Men någon gång kommer jag väl att vara värd för t.ex. Nobelfesten eller konversera med Clint Eastwood? Alltså kan det vara nyttigt med frågor som är så intressanta att svara på att … ptja, man får en drink till eller nåt.

På Quora (rekommenderas) har en Barnard Law Collier (antropolog, journalist, författare och regissör) listat 20 frågor som sägs vara perfekta för att de är så uttömmande och djuplodande. Pffft! fnyser jag och publicerar dem här med baktanken att man skulle kunna skapa en svensk, mycket bättre lista.

Besides to your God, your family and your country and your constituents (if any), where do your loyalties lie?
In as much precise detail as you see fit, how does your mind work?
Have you ever been in love? If so, describe the experience.
If you were an animal, what animal would you be – other than human?
Define “generosity”.
What did your father fail at?
Except for ”nothing”, what or whom do you hate?
In deadly peril, name three people you want in your foxhole with you?
Have you ever dealt a death penalty? If yes,please explain.
Describe your ability to dance.
What do you think your worst enemy really thinks about you?
On a scale of 0 to 250, where would you score your intelligence?
In eight words or less, please define intelligence.
What is the greatest weakness in your character?
How do you verify the truth of what you are told?
Name and define your favorite word.
Of the following, which gives you the most pleasure: a) music b) money c) literature d) science e) spirituality f) golf g) food & wine h) films.
Briefly describe your favorite hat.
Who is the best living lawyer that you know?
If you were made to live out the rest of your days as a famous fictional or non-fictional character, who would you select?

Okej, jag gillar 7, 15, 17 och 18.

Men saknar definitivt följande personlärakännafrågor:

– Dra en av de ständigt återkommande historierna från din barndom.
– Hur sätter man bäst upp en stringhylla i en betongvägg?
– Är det viktigare att en nyhet kommer snabbt, eller att den är språkligt korrekt, fast publicerad två minuter senare?
– Är du bekymrad över något speciellt?
– Har du lust att ta en titt på mina knän?

Om det är barn som man ska lära känna, får man ställa helt andra frågor förstås:

– Vilket är det finaste svärordet?
– När trillade du allra mest?
– Kan du hjälpa mig att knyta min sko för den är så långt ner?

Eller hur?

78 kommentarer

Lotten Inlägg