Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Just nu i Gävle …

… ligger jag i en hotellsäng och funderar på vattenkokare. Nytt i mitt liv är nämligen att jag dagen före ankomst till hotellet skickar ett mejl som lyder ungefär så här:

Hej!

Jag anländer till [hotell] någonstans vid [klockslag] i eftermiddag (bokningsnummer xxx) och bara undrar om det finns någon möjlighet att få en vattenkokare och tepåsar på rummet eftersom jag är en tetoka.

Hotellen svarar till exempel …

Hotell Gyldenlöwe:
Vill bara meddela att vi sätter in en vattenkokare åt dig på rummetJ

(Det där versala J:et är en smiley i Outlook, men jag har ett annat mejlprogram.)

Riverton i Göteborg:
Vi har vattenkokare och te på alla våra rum på hotellet. Finns även tillgång till Tea och kaffe på rummet.

(Och whisky, skulle det visa sig.)

Statt i Hudiksvall:
Det finns alltid vattenkokare på våra First Lady rum.

(Jag har stigit i graderna.)

Scandic i Gävle
En vattenkokare kan du få låna ifrån receptionen. 

Här syns den vattenkokaren på nattduksbordet. Te och mugg får man däremot hålla sig med själv. (Jag hör i bakgrunden den samlade läsekretsen vråla DAGENS I-LANDSPROBLEM så nu lämnar jag tekokartankarna.)
Här syns den lånade vattenkokaren på nattduksbordet. Te och mugg får man däremot hålla med själv. (Jag hör i bakgrunden den samlade läsekretsen vråla DAGENS I-LANDSPROBLEM så nu lämnar jag tekokartankarna.)

Gävle har som vi har talat om tidigare en rolig staty som kallas ”Fnasket i plasket” och som traditionen numera bjuder, tog jag en bild på oss tillsammans.

Fast idag var det nattsvart.
Fast idag var det nattsvart.
Den här statyn på Stortorget i Gävles centrum kommer definitivt från ett avsnitt av Doctor Who. Den kommunicerar mystiskt med den stora reklamtavlan i bakgrunden. Whiiischwooosch.
Den här statyn på Stortorget i Gävles centrum kommer definitivt från ett avsnitt av Doctor Who. Den kommunicerar mystiskt med den stora reklamtavlan i bakgrunden. Whiiischwooosch.
Träningsakvarium.
Träningsakvarium.

En lite annorlunda företeelse i centrum är de många träningsakvarierna. Jag såg minst fyra olika, där folk sprang på löpband, for på låtsasskidor och huffade och puffade medan de kunde titta på flanörerna på stadens gator och torg – och flanörerna samtidigt kunde titta på dem och få förskräckligt dåligt samvete.

(Jag stod där en bra stund och kände sedan att jag fick ont i hälsenorna, så det kan aldrig vara bra, det där träningstittandet.)

Rödöra.
Rödöra.

Men nu till ett akut problem som har fått mig att de senaste dagarna påminna om en hund. Det kliar på örat. Inget myggbett, inget loppbett, ingen allergi och inte minsta lilla skråma syns – det bara kliar! Inte inne i örat utan på öronkanten. Titta, här har jag kliat mig alldeles röd!

Va, oj, nej, ajajaj … sorry, oj. I-landsproblem igen, säger ni? Jamen vad fint, då knyter vi ihop gävlesäcken här och nu.

 

 

Uppdatering – känsliga tittare varnas!
Efter min starka insats uppe i träningslokalen blev jag sådär snyggt svettig så att man måste duscha. Det sköt jag upp eftersom jag bestämde mig för att stryka – jag har ju sagt att man måste använda alla faciliteter, ni vet.

Jag strök och strök och tyckte att det gick långsamt, men då hade ju timern stängt av värmen.
Jag strök och strök och tyckte att det gick långsamt, men då hade ju timern stängt av värmen.

Sedan gick jag in i duschen. Men gick strax ut ur den igen för att ojojoj, vad jag behövde fotografera plötsligt!

Sherlock Holmes hade gillat det här duschhörnet.
Sherlock Holmes hade verkligen gillat det här duschhörnet.

Ni ser framför er hur förtjust jag fnittrar över detta? Och när jag kom ut ur duschen fick jag ännu mer att fnittra åt.

Högt uppe på väggen fanns ännu fler spår av förra gästen. Har det gått vilt till här eller var det en 2,20 lång basketspelare här nyss?
Högt uppe på väggen fanns ännu fler spår av förra gästen. Har det gått vilt till eller var det en 2,20 lång basketspelare här nyss?
Share
62 kommentarer

Den allra äldsta köttsoppan

Jag har i min hand ett exemplar av tidskriften ”Skärgård” (som ges ut av Skärgårdsinstitutet vid Åbo akademi), där en pensionerad konservator, numera hedersprofessor, själv berättar om hur det gick till när han på sin 40-årsdag 1984 serverades 36 000 år gammalt kött.

r-ROTTEN-JOE-BUGLEWICZ

En annan har alls inga problem med att äta så kallad gammal mat. ”Lax härsknar efter tre månader i frysen” sa en gäst vid mitt köksbord – just då tuggande på en två år gammal, fullständigt delikat lax. ”Sill håller på inga villkor i det stora sillglappet mellan midsommar och jul”, hörde jag mig själv säga medan jag tog fram och öppnade påsksillen på juldagen. Mögligt bröd och rutten mjölk är förstås annorlunda och åker i binnen snabbare än någon hinner säga urk.

Men tillbaka till ”Skärgård” och konservatorn nu. Alla som drömmer om att klona en av alla frysta mammutar och istidsbisonoxar som med ojämna mellanrum hittas i Alaska och Sibirien, drömmer förmodligen även om att få äta upp dem, för så tror jag att mammutvetenskapsmän tänker.

Den mammut bison som tillagades, hittades i permafrost 1979 av två guldgrävare (finns sådana nuförtiden?) som hette Walter och Ruth Roman. De larmade en professor Guthrie, som sa ssssscchhhhhhh! och kom till dem på två röda sekunder. I största hemlighet frilade de hela djuret under en helg genom att helt sonika spruta vatten över det, varefter de forslade hela alltet till Alaskauniversitetet där de lade det i en behändig frys som ju råkade finnas där. (Att de höll det hela hemligt berodde på att staten äger dylika fynd och att byråkratin skulle ha sinkat och sabbat projektet.)

Mammuten hade av allt att döma attackerats av ett lejon och dött på fläcken – och rasat ihop på mage.
Mammuten Istidsbisonen hade av allt att döma attackerats av ett lejon och dött på fläcken – och rasat ihop på mage så här.

Något år senare kom konservatorn Eirik Granqvist (som alltså skrev artikeln i ”Skärgård”) in i  bilden när han fick uppdraget att konservera mammuten bisonoxen – precis som den såg ut där i frysen, liggande på mage. (Tydligen hade intresset från myndigheterna svalnat och man vågade prata om den igen.) Den kallades allmänt ”Baby Blue” eftersom den var blåfärgad av järnfosfat som hade bildats under de 36 000 åren – och som en liten blinkning till Paul Bunyan and Babe the Blue Ox.

Granqvist jobbade på med konserveringen och konstaterade då att lite av muskelmassan vid djurets nacke varken var missfärgat eller ruttet och att … ptja … det vore ju ett förfärligt slöseri att inte … hrrrm … ta vara på detta. Nu när han nu skulle till att fylla 40 år och sådär liksom. Så han skar loss köttet och bad professor Guthries matintresserade fru Mary-Lee att koka en födelsedagssoppa på det med lite grönsaker som t.ex. potatis och morötter.

Och hon skred till verket. Köttbiten uppförde sig väl, sög åt sig buljong och blev efter ett par timmar riktigt mört.

Allt har beskrivits noggrant i ”Äventyret människan” av Eirik Granqvist – men denna lilla bild är allt jag har hittat på nätet.
Allt har beskrivits noggrant i ”Äventyret människan” av Eirik Granqvist – men denna lilla bild är allt jag har hittat på nätet.

– Ska jag vara helt ärlig, så fanns det nog mycket smak i köttet, men inte riktigt någon köttsmak, berättar Eirik Granqvist. Det var mera som en blandning av arom från fähus och gyttja. Men alla de inbjudna gästerna mådde bra och överlevde köttsoppan – trots att köttet nog innehöll en hel del arsenik.

Fähus och gyttja alltså. Men dåså, då var det ju värt besväret.

(Mer info här. Och ännu mer här.)

Share
59 kommentarer

På finhotell i Göteborg!

Jag flackar runt hela Sverige på min roliga språkpolisturné, men jag reser inte för mycket. Fortfarande tycker jag att det är fantastiskt spännande att komma till nya hotell – till och med om jag har bott där förut. Jag har dock blivit lite fin i kanten och tycker inte alls att det är kul att bo på sterila vandrarhem utan baconfrukost.

(Det är alltså uppdragsgivarna som beställer och betalar mina övernattningar, så jag kan faktiskt inte komma med surmagade krav – och i ärlighetens namn spelar det ju faktiskt ingen roll. Jag ska ju bara sova i ett par timmar. Och koka te. Och surfa upp allt internet. Och leta fram reservkudden eftersom en kudde inte räcker när man som jag måste palla upp det trasigaste knät som vore jag uppåt 100 bast.)

Igår tog jag in på Riverton i Göteborg. Det tog bara 16 minuter att gå till hotellet från stationen trots att jag i beckmörker klättrade över ruinhögar, ombyggnationer, stängsel och höll på att falla nerför en överraskande trappa.

”Jag sätter på Runkeeper så om jag går vilde eller trillar och slår ihjäl mig så kan brottsutredarna se vad jag höll på med.”
”Jag sätter på Runkeeper så om jag går vilde vilse eller trillar och slår ihjäl mig så kan brottsutredarna se vad jag höll på med.”
Jag tog massa bilder, men de ser ut så här allihop.
Jag tog massa bilder, men de såg ut så här allihop.
I hotellentrén hängde en fantastisk äggstol, så jag blev redan där fylld av förväntan.
I hotellentrén hängde en fantastisk äggstol, så jag blev redan där fylld av förväntan.
Rummet var stort, ombonat, mysig och på alla sätt och vis sådär perfekt att jag stannade till och pratade högt med mig själv. ”Bravo, hurra, åhå, nämen grattis Lotten!"
Rummet var stort, ombonat, mysig och på alla sätt och vis sådär perfekt att jag stannade till och pratade högt med mig själv. ”Bravo, hurra, åhå, nämen grattis Lotten!”
Garderoben hade glasdörrar, strykjärn, strykbräda, fläkt, tekokare och kassaskåp samt en till synes halvarmad sjöjungfru.
Garderoben hade glasdörrar, strykjärn, strykbräda, fläkt, tekokare och kassaskåp samt en till synes halvarmad sjöjungfru. 
Tv:n var minst tusen tum stor och minsann stod det inte en liten flaska onthehouse-sprit där och väntade på mig!
Tv:n var minst tusen tum stor och minsann stod det inte en liten flaska onthehouse-sprit där och väntade på mig!
Badrummet var kliniskt rent. Och se där -- finhotell bjuder på både schampo och balsam. (Den där dusch-schampo-tvålen som brukar sitta i storpack på väggen förvandlar mitt hår till något som liknar blött sämskskinn.)
Badrummet var kliniskt rent. Och se där — finhotell bjuder på både schampo och balsam. (Den där dusch-schampo-tvålen som brukar sitta i storpack på väggen förvandlar mitt hår till något som liknar blött sämskskinn.)

Naturligtvis måste man duscha om man har ett fint hotellrum: Av samma anledning som man måste koka te, dricka spriten, stryka en strumpa och titta på tv fastän det inte är något att se.

Men duschen krävde mer list än jag anade. Där till höger är ju helt klart varmt och kallt. Men var sätter man på själva vattensprutet?
Men duschen krävde mer list än jag anade. Där till höger är ju helt klart varmt och kallt. Men var sätter man på själva vattensprutet?
Aha: man vinklar temperaturmojen.
Aha: man vinklar temperaturmojen.
Se så vackert -- de har till och med ett litet klistermärke på toapappersvikningen!
Se så vackert — de har till och med ett litet klistermärke på toapappersvikningen!

Men … vad är nu detta? VAD SKÅDAR MITT NORRA ÖGA? Vad är det som anas där på golvet, i kakelfogen?

Aha!
Aha!

Vad trevligt — det var länge sedan jag hittade lite hotellmossa! Ingen skugga ska dock falla över Riverton eftersom jag är vansinnigt imponerad av allt annat. Eller vänta … vänta nu …

Så här med onödiga versaler tycker inte jag att man ska skriva i dessa moderna tider. Nope, gillar’t inte – det känns inte trevligt och respektfullt utan bara avståndstagande.
Så här med onödiga versaler tycker inte jag att man ska skriva i dessa moderna tider. Nope, gillar’t inte – det känns inte trevligt och respektfullt utan bara avståndstagande.

Nu springer jag ner till frukosten! Baconrapport kommer – om jag inte fastnar i croissant-avdelningen!

Bejkånrapport

Jomenvisst. Riverton hade suverän frukost med allt som tänkas kan. Både kaffet (jag drack kaffe!) och baconet samt äggröran var lite för kallt, men jag kan ju ha haft otur bara. (Finkameran har tyvärr trillat i golvet och tappat plastbitar som tydligen behövs, så nu blir det till att hitta fokus med mobilen enbart.)

Fast avklippta bacon har jag inte stött på förut.
Fast avklippta bacon har jag inte stött på förut.
Förvånansvärt många hotellgäster karvade på detta köttstycke, som låg alldeles bredvid …
Förvånansvärt många hotellgäster karvade på detta köttstycke, som låg alldeles bredvid …
… croissantavdelningen, som hade förgyllts av en krans med mormors hosta.
… croissantavdelningen, som hade förgyllts av en suddig krans med mormors hosta.

Dessutom funkade logistiken perfekt — inga långa köer och de som ville ha fil slapp att stå och vänta på fruktfrossarna. Bravo, Riverton!

Nu mot föreläsningen!

Share
66 kommentarer

Den hemlige pastakonstnären

Jag hörde talas om en italiensk pastakock som i sin helt vanliga lägenhet här i Eskilstuna hade inrett ett rum till pastalaboratorium. Sådana tokerier måste ju undersökas – studiebesök here I come! Tänk om jag kunde inreda ett av barnrummen till basketsanatorium! Eller tänk om jag blir galen och bygger om vardagsrummet till ett hajakvarium!

Såja. Nu tar vi saker och ting i rätt ordning.

Pastaplattningsmaskinen och kocken i lägenheten.
Pastaplattningsmaskinen och kocken i lägenheten.

Marco Moretti kom till Sverige för två år sedan och har sedan ett år förberett pastarevolutionen i stan. Lägenheten är verkligen en helt normal lägenhet – men med en nästan alltid stängd dörr. Bakom dörren finns pastalaboratoriet, dit man inte får gå utan skyddskläder. Marco var hur prydlig som helst i typiska kock-kläder och foppatofflor …

… medan jag packades in i en inte alls figurnära plastrock och en hårmössa.
… medan jag packades in i en inte alls figurnära plastrock och en hårmössa.

Pastarummet var sterilt, rent, prydligt och ganska kallt. Jag häpnade.

– Wow. Verkligen. Wow. Oj. Men. Vad säger Hälsovårdsnämnden om det här?
– Miljökontoret var här i våras och godkände allt. Och som du ser har jag inga andra maskiner än assistenten som rymmer fem liter och pastadegstillplattaren här samt kylskåpet som är exakt +3 °C. Och så den här apparaten som är lite hemlig för att den använd när degen behöver eh … vila. Men jag tillagar ingenting, så jag behöver inte spis eller fläkt.

Jag stod där i min plastrock och lyssnade medan Marco på engelska med svenska inslag berättade om din stora pastapassion och hur fantastiskt fina råvaror han har hittat här. När han hade bestämt sig för att satsa på pastan åkte han runt i närområdet på motorcykel och letade fram särskilt miljövänliga mjöl- och äggleverantörer … som också är hemliga. Nu i höstas deltog han i en speciell pastautbildning i Italien hos en superkock som är pastanestor och vars namn … också är lite hemligt eftersom det är han som har kommit på det där jättehemliga som man använder sig av när degen vilar.

Fast det här är inte ett dugg hemligt: blåbärsravioli, fylld med rökt vildsvin, gärna serverat med en kantarellsås.
Fast det här är inte ett dugg hemligt: blåbärsravioli, fylld med rökt vildsvin, gärna serverad med kantarellsås. (De undre, normalfärgade, är nog vanliga ravioli med kanske … skinka?)

Marco åkte sedan hem till Sverige och laborerade fram det ultimata pastareceptet där proportionerna mellan mjöl och ägg är på procenthundradelen exakt. Om äggen råkar väga bara liiiiite för mycket, blir det ju fel, så då måste man väl korrigera mängden ägg …?

– Men … tar du bort lite ägg då? Hur tar man bort lite ägg? De är ju så sle…
– Nej, tvärtom Lotten. Jag behöver inte korrigera eftersom jag väger äggen och då vet exakt hur många gram vetemjöl som ska i.
– Aha. Tänkte inte på det. Men vänta, vetemjöl?
– Ja!
– Ska man inte ha vehettere … durum?
– Nej, det har man till torr pasta. Det här är färsk pasta. Och vetemjöl funkar alldeles utmärkt och är ju det mjöl som ni använder här i Sverige!

Marco gör här ostravioli. När han skär dem, får de bara en taggig sida så att han vet att det är ostravioli. Om de har två taggiga sidor är det kanske lax i, om det är tre taggiga sidor är det något annat i dem. Coolt.

Efter att ha oooo:at och ahaaaaa:at i en timme, tackade jag för besöket och gick med haltande hoppsasteg ut för att leta reda på nya äventyr, när jag hörde någon ropa mitt namn.

– LOTTEN! VÄNTA! Jag glömde!

Så kom Marco springande med en tårtkartong med alla raviolisarna som han nyss hade kreerat. Vi kokade dem till kvällsmat och åt med en puttanescainspirerad sås – och de var alldeles underbart delikata.

Bakelser! (Nästan.)
Bakelser! (Nästan.)

Alla borde egentligen ha tillgång till ett passionsrum där man kan skapa pasta eller något annat. Fast det kanske räcker med en passionsgarderob? Nä, nu ska jag inreda gästrummet till jeansmuseum. Eller …

Share
102 kommentarer

Vem var Mona-Lisa Englund?

Jag är förbryllad. I en Se-tidning från april 1950 står det om en 17-åring som heter Mona-Lisa Englund (1933–99). Hon var ett fullständigt unikum vad gäller idrott – och jag har mig veterligen aldrig hört talas om henne.

”Häck ser ut att bli hennes bästa gren- Blir hon bara snabbare mellan hindren blir tiden 12,5 sekunder på 80 meter reducerad.”
”Häck ser ut att bli hennes bästa gren. Blir hon bara snabbare mellan hindren blir tiden 12,5 sekunder på 80 meter reducerad.”
Bilderna är verkligen läckra, skrev eller inte skrev. Det är fullt fokus på idrottsprestationen och kompetensen och inget annat.
Bilderna är verkligen läckra, skrev eller inte skrev. Det är fullt fokus på idrottsprestationen och kompetensen och inget annat.

Det här med att visa upp idrottare med full insyn i skrevet är inget nytt. Vad jag kan se efter en snabb men naturligtvis helt vetenskaplig undersökning visades männens och kvinnornas skrev upp på exakt lika villkor och med samma frekvens åren 1943–59.

Mona-Lisa vann SM i häck, höjd, trekamp och femkamp, badminton, konståkning och handboll åren runt 1950 och jag kan inte ens föreställa mig hur detta hanns med samtidigt som hon gick i skolan och tog realexamen.

Helt sanslöst. ”Det räcker med att träna tre minuter i veckan för att hålla formen” skrev man i våras, va? Det kanske var hennes hemlighet?

”Om Göteborg hade en konstisbana finge nog Barbara Ann Scott se upp! Götalandsmästarinna – trots liten träning.”
”Om Göteborg hade en konstisbana finge nog Barbara Ann Scott se upp! Götalandsmästarinna – trots liten träning.”
”Badminton är hårdast och slitsammast av alla idrotter.”
”Med fjäderboll. Badminton är hårdast och slitsammast av alla idrotter. Detta var SM-träning – i DM vann hon.”
”I handboll har Mona-Lisa gått längst, hon ståtar bl.a. med ett nordiskt mästerskap. Tre gånger i landslaget. Alla målvakters skräck!”
”Kanonskytten. I handboll har Mona-Lisa gått längst, hon ståtar bl.a. med ett nordiskt mästerskap. Tre gånger i landslaget. Alla målvakters skräck!”
”Slottsskogens mjuka tuvor skänker rekordspänst. Vårsolen gör det lätt att sträcka ut över äng och backar.”
”Joggning. Slottsskogens mjuka tuvor skänker rekordspänst. Vårsolen gör det lätt att sträcka ut över äng och backar.”
"Prick i kassen. Att vara lång och ståtlig är nyttigt i korgboll – det här blir säkert mål! Tre skol-DM är skörden i grenen.”
“Prick i kassen. Att vara lång och ståtlig är nyttigt i korgboll – det här blir säkert mål! Tre skol-DM är skörden i grenen.”

Men vänta nu. Kasse? Mål? Och vad ÄR det för basketboll hon har? Jaja, tyst min mun.

Mona-Lisa Englund gifte sig med herr Crispin och fick en dotter  (f. 1960) och en son (1962–97) och skrev en bok om konståkning 1977, men mer än så har jag inte lyckats rota fram om henne. Kanske är hon världsberömd i hela Sverige — men för mig är hon en helt ny, fascinerande bekantskap. Jag är fortfarande förbryllad, but on a higher level.

Share
89 kommentarer

Bzzzzzzz, sa telefonen

Jag står upp och arbetar (det är ju så nyttigt att stå upp, hörni) i röran som är mitt arbetsrum. Deadlinen närmar sig med stormst… Pah. Den ”smyger sig framåt med myrsteg” är nog en mer med sanningen överensstämmande beskrivning.

Någon granne arbetar med motorsåg och det låter som om det är små spag(h)ettiträd som sågas upp i makaronibitar. Det får grannen gärna göra hur mycket grannen vill – det är varken för tidigt på morgonen eller olämpligt att få ordning i sin egen trädgård.

Men. Vid varje surr rycker jag på ett pavlovskt sätt till och trevar efter telefonen som en behaviorist ju plägar göra.

Det fanns en tid när jag ryckte till på samma sätt av en skramlande nyckelknippa (”ringde det?”). För att inte tala om den ljuva tiden när ett avlägset moppeputtrande fick mig att lystra, glittra med ögonen och rusa ut på gatan utifallatt det var han som var i krokarna.

Bzzzz. Bzzz. Bzzzz.

Nu ska jag ge telefonen till den ytterst pålitlige Sextonåringen. Han får helt enkelt vara min sekreterare under arbetsdagen.

Endast besked om miljonvinster släpps igenom.
Endast besked om miljonvinster släpps igenom.
Share
76 kommentarer

Halloween är ju svårt att stava

Men om ni tänker ”All hallows’ even” och sedan associerar till ‘alla helgons afton’ så kanske det sitter där? Och så rusar ni alla ut till kyrkogårdarna med ljus som kostar 39 kronor styck och så tänder ni ett ljus och tänker på de hädangångna och så går ni hem och på vägen köper ni jättemycket godis för att ha att ge bort till alla barn som vågar ringa på och säger “trick or treat” fastän de inte har planerat något treat trick eftersom de är synnerligen väluppfostrade?

Japp.

Eller så kör ni barnen till basketläger och redigerar försäkringstexter hela dagen, korrläser en och annan bensinmacks årsredovisning och planerar nästa veckas föreläsningar medan barnen far vind för våg, kollapsar av tröttma och vätskebrist och ni sedan inser paniken och måste åka runt hela stan och leta efter pumpor.

För alla pumpor är ju slut i alla upptänkliga mataffärer. Gurkor, apelsiner och kronärtskockor samt alla möjliga olika sellerier finns förstås – men ingen pumpa.

Pumpan år 2012.
Pumpan år 2012.

Då sätter ni er förstås ner på golvet inne på Coop för att ringa till stans alla affärer som har slut på pumpor.

– Nej, de tog slut förra helgen.
– Nej, de sista försvann igår.
– Pumpa? NU? Det var väl förra helgen?
– Javisst, de sista sju satte vi ut nyss! Vill du ha en stor eller en li… Oj. De är visst slut. Hihi.

Till slut fick jag napp och bokade ”den största” bara för att jag ville säga ”den största” som om det handlade om att beställa en yacht. I affären (som man åker motorväg till medan man diskuterar uttrycket ”curla sina barn”) fanns inga ute i butiken, men åtta stycken bokade ute i kulisserna.

– Här. Din bokade pumpa.
– Men det står ju ”torsdag”och “Annalisa” på den.
– Well. Spela roll. Jag bara flyttar lappen.
– Fast jag bad om ”den största”. Och den här ser liksom ut som ”den minsta”.
– Gah. Vänta.

Efter 2012 års fullständigt mind blowing och totala jätteöverraskande pumpa som den dåvarande Tolvåringen skapade (se ovan), hade jag ingen aning om vad som väntade.

– Vad ska jag  göööra? sa Trettonåringen.
– En likadan?
– Fast då vill jag ha en datorkanon, den där Deppsiga var så svår.
– Sorry, kanonen är trasig. Lampan pajade i april.
– Okej. Ska jag göra en annan Jack då?
– Gör vad du vill!
– Men vaaad?
– Alltså … en basketboll kanske?

Sa jag och redigerade en jättetrist artikel om mjölk medan barnen hängde i mina kjolar som heter jeans. Jag redigerade, korrläste, svarade på mejl om prepositioner, smileysar, basketbollstorlekar, platådojjor och skorrande R samt hattmodet 1942.

Ett par timmar senare hittade jag detta inne på toaletten. Och häpnade. Va? Vad i hela friden gör männschan?

Toan är ju det enda rummet som inte har fönster.
Toan är ju det enda rummet som inte har fönster.
Einstein. Som pumpa.
Einstein. Som pumpa.

Som varande purfärsk curlingmorsa gav jag ju även Elvaåringen en pumpa att karva i. Han utgick från mina förebilder och skapade något som mer liknade de traditionella varianterna – och nu står de båda ute vid grinden och lyser upp tillvaron för alla hundvandrare.

Einstein i gott sällskap.
Einstein i gott sällskap.

Klädde hon då ut sig som förra året, Trettonåringen? Jahapp – med skämtet “fot-o-elektriska” effekten.

Gummistövlar & mustasch = inte elektricitet på på fötterna = Einstein.
Gummistövlar & mustasch = inte elektricitet på på fötterna = Einstein.
Share
63 kommentarer

Brev … brev … brev … och minnen

Jag sliter mitt hår, fnittrar, nyser, torkar ögonen, rodnar och pratar enstavigt.

– Va?
– VEM?
– Nej.
– Nej.
– Varf…
– Skit.

Jag har hittat en hel flyttkartong som är full av mina brev från ungefär 1978–84. Det är både brev till mig och karbonkopior eller avskrifter av mina egna, skickade brev.

Ohemult stora mängder brev.
Ohemult stora mängder brev.

Där ligger även almanackor som jag förde parallellt med mina utförliga dagböcker med lås och dessutom tidningar som handlar om milstolpar som mördade presidenters begravningar (någon annan än jag måste ha sparat dem), Björn Borgs pensionering och tennislandslagets framgångar.

Almanackor, elevkalendrar och anteckningsböcker.
Almanackor, elevkalendrar och anteckningsböcker.

 

Vecka 19 1983 var det tydligen bråk om ost och tidning. Jag skulle kolla något med Larry Robinson och träna P72-laget kl 18. Vidare var det repetitioner på någon pjäs och jobb på Danderyd (sjukvårdsbiträde).
Vecka 19 år 1983 var det tydligen bråk om ost och tidning. Jag skulle kolla något med Larry Robinson och träna P72-laget kl 18. Vidare var det repetitioner på någon pjäs och jobb på Danderyd (sjukvårdsbiträde).

Har vi någon arkivarie i kommentatorsbåset? Vaaad ska jag göra med allt detta? Ska man spara på ohyggligt utförligt antecknade diskussioner med två klasskamrater om en resa till London som kanske skulle bli av men inte blir av om inte pengar flyter in och huruvida någon känner sig illa till mods och egentligen inte vill åka bla bla bla blaaaa? Ska jag skanna in små lappar som vi kastade till varandra i gymnasiet (Tibbleskolan) och fyllde med så liten text att jag idag måste plocka fram förstoringsglas för att kunna se?

lillalappen

För övrigt måste jag säga att stilen på de små lapparna påminner farligt mycket om Facebookinlägg med ”finaste” och “love you” och ”bästaste vännerna” och annat ungdomligt. Det står till exempel:

– Du är underbar, jävla lappjävel!
– Snygg tröja, stickat den själv?
– Matten är tristast.
– HATAR SKOLAN!
– Måste prata med dig om en grej på rasten.
– Majjens öron lyser när han står framför lampan.
– Kan du inte komma och sätta dig bredvid mig?

Lapparna kommer bara från Simpan, Maite, Ru, Lisa, Erik I, Erik II och Perre och inga andra – och jag undrar om jag över huvud taget umgicks med resten av klassen. Trivdes gjorde jag i alla fall, även om det ibland ser ut så här:

På västfronten intet nytt i samma andetag som löntagarfonder.
På västfronten intet nytt i samma andetag som löntagarfonder.

Mitt i allt gymnasialt hittade jag plötsligt en lapp från 1977. Jag och fyra andra tjejer planerade att campa i Byske, men efter månader av planering backade plötsligt mina föräldrar och påtalade det olämpliga i att låta 13-åriga tjejer sköta sig själva i flera dagar. Då gjorde de fyra andra en liten namninsamling och gav till mina föräldrar med det mest lysande, retoriska argumentet världen hittills hade skådat.

Och kan man tänka sig: jag fick åka!
Och kan man tänka sig: jag fick åka!
Share
84 kommentarer

Rubriker från förr – t.ex. om Berlinblockaden

Nämen det är inte så svårt. Faktiskt. Man tar en viktig händelse från förr som vi vet var viktig eftersom vi ju känner till den fortfarande. (Jag är smart.)

Sedan gör man om den enligt nutidens mått. Man kan göra till exempel så här som xqcd:

headlines

Kan ni identifiera allt?

Det här är allmänbildningshumor när den är som bäst. Min favorit just här ovan är 1948 – ”fem vansinniga planer för hur man ska få in mat i Berlin”.

– STÄNG DÖRREN!
– Såja. Välkomna ska ni vara alla till detta akutmöte i juni, detta nådens år 1948.
– Tack. *mummel mummel mummel*
– Jag förstår att ni här på kanten hellre hade velat vara på puben och ni där borta hellre hade stannat i trädgården med barbequegänget. Men nu måste vi planera. Sovjet har alltså stängt av alla landsvägar och järnvägar och sett till att vi inte kan komma in till vår del av Berlin längre. Det handlar om 2,5 miljoner invånare som varken har mat eller kol.
– Merde! Salop!
– Nämen ojdå, är du här? Då har du gått fel, ni har möte längre ner i korridoren.
– Ça pue.
– Så. Kom igen nu. Vi har räknat ut att det behövs flygplan. Stora flygplan. Hur många tror ni?
– Hrrrm. Jag har räknat på det här och kommit fram till att om vi gör 500–600 landningar per dag och utgår från diverse tyska städer med flygplats och dessutom sjöflygplan från Elbe som kan landa i Tegel… nej Havelsjön tar vi istället … Ja, då bör det bli bra.
– Ska vi åka med tomma plan tillbaka?
– Nej, det verkar ju dumt.
– Jag vet! Vi tar med oss sjuka barn! Ja!
– Utmärkt.
– Jag beställer genast en miljard jutesäckar som vi kan packa i.
– Ja, för de är ju så praktiska också.
– Hur mycket mat behövs?
– Ursäkta, det har jag räknat på. Om alla personer i Berlin får i genomsnitt ungefär 1 700 kalorier per dag, kommer vi att klara av det här i ungefär tio månader. Om Sovjets satans idiotblockad fortsätter längre, får vi nog komma på något annat än att flyga in allt.
– Har dom kossor i Berlin?
– Bara ett fåtal.
– Okej, jag beställer två miljarder extra glasflaskor till att börja med.

mjölk2

Titta gärna på den här tio minuter långa filmen så får ni veta vad flygplanen vägde och hur mycket de kunde lastas med samt se hur man bäst lastar in en Volkswagen-bubbla i ett flygplan:

Läs mer här.

Share
165 kommentarer

Stavningsreformen 2015?

Vi har i Sverige haft några inofficiella stavningsreformer, men inte krånglat särskilt mycket under de senaste 100 åren. Norge har haft det kämpigare och slagits mot både danskifiering och svenskifiering och pragmatiskt löst allt genom att ha två norskor: bokmål (riksmål) parallellt med nynorsk (landsmål). Och någonstans i röran fick de fram den vettiga stavningen sykkel.

Britterna har ingen instans som pekar med hela handen och bestämmer som mitt älskade Språkråd (som dock själva säger att de bara ”ger råd”), utan allt sköts lite på lösa boliner med hjälp av uppslagsverk och ordlistor. (”Lösa boliner” är min formulering som väl speglar min inställning till hur korrekt sånt här ska gå till.)

cashewnötter

Nu i kasjunötternas kölvatten lutar jag mig tungt mot det faktum att SAOL kommer i ny upplaga 2015. Champagnen ligger sedan länge på is (även om flaskan emellanåt i krissituationer används som reserv för att snabbt ersättas) och jag tuggar på nagelbanden av iver. Påmmfritt! Kårnflejks! Syckel! Schampanj för bövelen!

Allmänheten rasar:

– Men har hon förlorat förståndet?
– Ja verkligen. Upprörande!
– Man kan ju inte utge sig för att vara en stelbent get till språkpolis och samtidigt roas av moderniseringar av sedan länge etablerade stavningar!
– Usch, rofl och lol samt omg, nu är det stekta fläsket kokt.
– Heter det inte tvärtom?
– Äsch, i dessa revolutionära tider där man inte ens kan lita på språkpoliser, kan man väl säga vad som helst så länge alla fattar vad man menar?

Luuuugn. Jag tycker fortfarande att vi ska stava öppenhjärtig och omständlig som i SAOL och vill inte alls skriva ejängklien. Men det är ju så intressant att leta fram ord som är

  • lånord
  • relativt svårstavade
  • perfekta att på svenska stava på annat sätt.

Några av de stavningar som vi inte saknar i svenskan – ord som tack och lov har fått ny kostym – är ju

  • bureau
  • tape
  • lieutenant
  • hype
  • portefeuille
  • site
  • fauteuil.

SAOL har ett fantastiskt, ännu inte färdigställt, historiskt projekt här. Kolla – man kan slå upp ord och se hur stavningen av orden har förändrats. Eller inte förändrats. Det är ännu inte alldeles korrläst så på en del ställen blire fel.

Skärmavbild 2013-10-25 kl. 18.42.53

Nå. Hade det inte varit roligt med svenskare stavningar av

Tyvärr har jag nyss lärt mig att jag har gått omkring och farit med osanning. Jag trodde att vi förr skrev champignon och att champinjon var en förbättringsstavning. But no:

Skärmavbild 2013-10-25 kl. 18.39.31

Så: brejnstorma och hitta på nya roliga och finurliga nystavningar! Några som SAOL har försökt att införa men som har tagits bort eftersom de inte alls föll i god jord är

  • hutsch
  • kolje och koljé
  • jos
  • sebra.

Och betänk nu det faktum att cyklist år 1886 hette velocipedryttare.

Veuve_sjampanj

 

Uppdatering
Jag måste enligt champagnekännarna i båset uppdatera mig och sluta visa upp den här bilden ovan så fort det ska yras om campagnebubbel. Därför gick jag åstad och köpte mig den här skönheten, som levereras i ett eget bo:

Kolla, jag syns där mitt i flaskan!
Kolla, jag syns där mitt i flaskan!

Fotnot
Tssst. Inte köpte jag den där finingen heller. De drygt 800 kronorna ska jag spara till en ny sekruttbil emedan den numera 26 år gamla Volvon sjunger på sista versen.

Share
137 kommentarer