Lotten Inlägg

Om vi nu bortser från svält, krig, dödliga sjukdomar, elaka despoter och skoskav eller dåliga knän, måste min  läsglasögonaversion vara det som är störst orsak till mina bekymmersrynkor. Jag ligger stilla på +1,5-styrkan och blir tydligen inte sämre än så, vilket jag tydligen ska vara nöjd med. Gah.

Det började för 15 år sedan när jag plötsligt inte längre kunde läsa om det var schampo eller balsam i tvillingflaskorna i duschen. Det tog mig sedan fem år att komma på att jag ju kunde köpa schampo och balsam i flaskor av olika färg och därmed vara lite rebell och inte schamponera och balsamera med samma märke.

Sedan fortsatte det med att jag inte kunde läsa på rispaketet om det var ett ris som skulle ner i kallt eller i varmt vatten. Det tog mig sedan ytterligare ett par år att inse att det ju faktiskt inte spelar så himla stor roll.

Och nu – när jag hela dagarna läser mer än någonsin på både stor och liten skärm samt på papper – far glasögonen upp och ner som en bungy-jump-hoppande guttaperka. Såpass ofta för jag brillorna från näsan till huvudet (som ett diadem) och tillbaka igen, att jag har fått förslitningsskador.

I håret.

Men det är inte bara min nudelfrisyr som lider. Hela familjen är engagerad.

– Krack!
– Mamma.
– Ja?
– Jag har satt mig på ett par glasögon igen.
– Vilken färg?
– Eh, turkosa, liksom.
– Aha, var det där dom var. Du har inte sett dom rosa som jag fick så mycket beröm för?
– Jo, det var väl dom som pappa klev på igår?
– Ah, just det.

Jag äger just nu ungefär tolv läsglasögon, men hittar blott tre. Ibland fyra. De kostar endast 10–40 kronor styck eftersom jag använder Flying Tiger och Clas Ohlson som min optiker, och inga av dem är faktiskt särskilt snygga. Utom de där rosa som jag fick så mycket beröm för.

Så, vadan denna ilska mot dessa döda ting? Kan jag inte bara förlika mig med mitt i sammanhanget lilla handikapp och go with the flow? Fnys!

• Man kan för bövelen inte ligga på sidan med ena kinden mot kudden och läsa, för då åker brillorna av samtidigt som de karvar av lite skinn på näsroten.
• Nycklar och mobilplånbok i all ära – dem klarar man sig liksom inte utan. Men de är bara två ting och kräver inte väskor eller stora fickor (som vi ju vet att damkläder inte har). De förnicklade glasögonen kräver inte bara fodral för att inte gå sönder – de tvingar mig att numera ytterst motvilligt bära något handväskeliknande.
• Läsglasögonen går ofelbart sönder i bakfickan (se ovan).
• När man har brillorna på huvudet, blir de av hårets inneboende fettkraft ohyggligt kletiga på bara några sekunder.
• Handväskan måste pga. glasögonen och håret (se ovan) fyllas på med putsdukar eftersom jeans och collegetröjor samt vaxdukar inte funkar lika bra som rengöringsmanick.

De dagar som jag trots allt glömmer brillorna hemma, blir dagar fulla av dessa åldringsrepliker:

– Ursäkta, vad står det att jag ska göra efter att jag har stoppat in kortet?

– Förlåt, det här låter kanske tokigt, men kan jag få låna dina glasögon fastän vi inte känner varandra och du kanske inte tycker om slarvpellar som jag?

– Min tur! Vem har glasögonen?

Det där sista sägs förstås runt brädspelet, när det visar sig att en av sju medelålders deltagare har kommit ihåg att ta med sig läsglasögonen.

Och så kommer vi till det här med fåfängan. Jag vill ju (om jag inte hittar såna där rosa igen) att glasögonen inte alls ska synas. Jag är inte en glasögonperson och kan inte alls se på dem som en prydnad, en accessoar [axesoar] eller en ögonmarkerare.

De osynliga har ännu ett problem: de sätter sig som en uppvridbar leksaksracerbil i håret och måste klippas loss pga. den lilla näsploppen.

Och hur kommer det sig då att jag som vill ha osynliga glasögon, ständigt går omkring i sådana här, som ideligen åker hiss mellan hår och näsa?

På Bokmässan köpte jag för några år sedan ett par dyra underverk med magnet mitt på näsan och plastbåge baktill. Försäljaren var otroligt envis och duktig och jag trodde att min framtid som läsglasögonberoende var gjord.

Magneten funkar som ett lås på en handväska, så man kan dela på brillorna och liksom klä av sig dem och hänga dem under hakan eftersom plastbågen ligger kvar i nacken. Men magneten trillade ur sitt fäste och plastbågen var i vägen under mitt pudelnudliga hårsvall, så nu samlar underverket köksdamm i en skräplåda som akut-reserv om alla de andra är borta. Suck.

Och inte vill jag vara modern heller!

Däremot är jag gärna praktisk – och alltså lite fåfäng – och kommer att från och med idag leta efter dessa revolutionerande ”sminkglasögon”!

 

Eyeliner – here I come!

40 kommentarer