Ibland känner jag att jag måste rapportera om sakernas tillstånd fastän det egentligen inte finns någon anledning – som vore bloggen min dagbok. Och jag Anaïs Nin, liksom.
Alltså: en bildsafari kommer härmed farande!
Englandsresan krockade (som vanligt) lite med några jobbuppdrag, så en morgon satt jag och analyserade politikerspråk och dito retorik i direktsändning. Dock har kusin Anns engelska hus taskig mottagning – om man inte går ut i trädgården eller sätter sig på ett visst trappsteg väldigt nära ytterväggen.
Mot slutet av vistelsen åkte vi till London, där det ju är svårt att hitta nånstans att sova om man inte har en förmögenhet och tycker att alla förnicklade heltäckningsmattor faktiskt är lite väl håriga/lusiga/kladdiga. Men eftersom jag var ute i fantastiskt god tid, lyckades jag hitta ett perfekt B&B nästan granne med Victoria Station!
Redan för två år sedan bloggade jag om hur den dåvarande Sextonåringen hade blivit så förtjust i en musikal som hette Hamilton. Som skulle sättas upp i London, men som var stört omöjlig att få biljetter till. Men i januari 2018 lyckades jag köpa två platser allra längst bak, allra längst upp.
Så skulle vi ta oss hem till Sverige. Flygresan kryddades denna gång av en stackars panikslagen fyraåring som gallskrek i 2,5 timmar. Föräldrarna svettades floder, flygpersonalen kämpade med distraktionsmoment och alla passagerare tryckte in öronpropparna så nära trumhinnan som möjligt.
När vi var 8 minuter från tågstationen i Eskilstuna skrapade det till i högtalarna i det gamla tåget.
– Ja, hallå, vi har tyvärr blivit beordrade att stanna här. En lastbil har kört in i bron framför oss och vi kan inte garantera säkerheten.
Väg- och vatteningenjörer samt byråkrater rådslog och kom fram till att tåget inte kunde stå kvar på spåret utan skulle backa tillbaka till föregående station: Strängnäs.
Konduktörombordaren gick genom tåget och undrade om vi hade några frågor.
– Ja! Finns det månne te ombord? sa jag.
– Nej, men du kan få lite vatten.
Det underliga i kråksången var här att ingen var det minsta lilla irriterad. Vi passagerar bara accepterade faktum och fnissade. Efter ett tag fick alla tålmodiga resenärer ”energy bars” med nötter i. Inte ens nötallergikerna blev besvärade; de sörplade bara lite extra intensivt på vattentetrorna.
Men hem kom vi till slut – till en kvällsmat som snällt hade stått i tre timmar och väntat på oss. (Det var pizza, som ju av nån mysko anledning är lika god kall som varm.)
Och idag åt jag surströmming i radio! (Länk till FB-film.)
Så bra att SJ nu lärt sig att ha vatten ombord om-utifall-att det skulle bli något tjall på linjen. Sådan dryck saknades tidigare i sommar då folk som blev fast på spåren fick sitta instängda i timmar utan vatten i tryckande värme.
Tänk att ett litet e kan vända upp och ner på en hel mening och få alla ord att byta ordklass och leka hela havet stormar, eller kanske fruktsallad:
”Vi passagerar bara accepterade faktum”
Ett av nyorden kanske?
Att passagera är att man går in i nån sorts ”ja ja,whatever”-stadium vid sprakande i högtalare på allmäna färdmedel.
Stickare och läsare har en naturlig förmåga att passagera.
Ja, och även lyssnare på Aretha Franklin kan nog passagera länge utan psykbryt.
R E S P E C T.
R I P.
Ett freudianskt släpp. Av bokstav dårå.
RIP kan man just i Aretha Franklins fall skriva ”RSVP”.
Oj vad autocorrecten gjorde mig obegriplig. Jag tänkte på ”TCB”!
R-E-S-P-E-C-T
Find out what it means to me
R-E-S-P-E-C-T
Take care … TCB
Ikea har kanske börjat göra trappor för den brittiska marknaden så att det snart finns en rödmattad, viträckad sak i varje hem? Lämpligt namn: Lööf (om den namnges uppåt) eller Löfvén (om den namnges neråt).
Du ser ut som en mumie som har trasslat av sig gasbindan och smiter från sin svarta klippgrav.
Walk like an Egyptian!
http://tinyurl.com/lhkufha
Olle, vilken bild?
Den där jag kliver av tåget, väl?
Kolla vad jag hittade!
Underbart! Men många fler bilder än 20+.
Många fler än 100, men vilka fantastiska bilder.
Träskor, träskor, träskor, polyester på jobbet, utsvängda denimbrallor från Domus och lågt i tak i alla butiker.
Sist jag såg en SJ-vattentetra så var dom blåa. Har aldrig sett en grön
PK, det är mellanvatten
Jag menar, vem vill dricka lättvatten?
Bevare oss för det tunga vattnet. Av det får man väl deutelirium!
Lottens bås är bäst och roligast och har lika knasig ordvrängarhumor som jag. Älskar era inlägg.
Nu är vi i Stockholm och ska försöka vara kulturella. Spelmansstämma i Kungsan imorgon, bokbord på söndag. Någon mer?
Nej, ska fika och sticka med en kompis på UH i Övik imorgon.
Nyfiken. Får vi blåbärsrelaterat blogginlägg imorgon?
(Har förmedllat/levererat 10 L, sörmlandsplockade bär till henne idag)
Nej inte jag som plockat. God vän gift med thailändska, och hennes släktingar kommit hit för att plocka (sedan 5+ år tillbaka)
Låter smaskens värre, Örjan.
Alla blåbären är infrysta eftersom vi under helgen ska ha 17 fysikerungdomar på besök (galna Artonåringen bjöd in dem) och de ska sova över, så vi måste hålla oss undan lite och har inte tid med blåbärsätning.
Kommentar till Christers underbara länk med en miljard bilder från 1974/75 (tror jag):
https://www.youtube.com/watch?v=mXSpzWIZ4hk
Den hade jag inte sett!!
Men vi som var tonåringar på 70-talet klassade inte det där som jeans.
De kallades Domusbrallor, och var gjorda i nån sorts denimliknande material med lätt sammetskänsla.
Riktiga jeans hade fickor på utsidan, inte passpoalfickor.
Man blev inte mobbad eller så, det var bara inte jeans.
Autokorrigeringen igen. Yngste sonen fick ett sms: ”Är morsan till salu?” ”Vad svarade du?”, undrade jag ängsligt. Och naturligtvis svarade han: ”Till rätt pris är allt till salu”. Höh. Men bättre än om han skrivit: ”Nej, henne får man nog inte mycket för”, tyckte jag ändå när jag tänkt på saken. (Och förfrågan gällde hans Porsche …)
På ungefär samma fråga svarade Starke Mannen;
-Tyvärr har både ångervecka och returrätt gått ut.
Pärlemor tyckte det var hejdlöst roligt.
Nu har jag kollat lite extra på Aretha Franklin. Och fick faktiskt lite svårt att sluta klicka på nästa, nästa, nästa och nästa klipp. Vilken pondus!
Hon sjöng inte om hon inte först fick gaget i kontanter. Hade arrangören inte pengar, satte hon sig ner och väntade. Inte surt, inte med armarna i kors, utan bara väldigt bestämt.
Fast det här med fiskgjusarna – jag kollade nyss i boet, alla tre satt där, men XJ – som åt energiskt – hade fått ner den blå XJ-ringen runt tårna. Kan det vara nyttigt eller rentav skadligt?
Och i mitt bo är det fullproppat. Artonåringen har bjudit hit alla som hon har träffat på matte och/eller fysiktävlingar. Vi har 17 sovande gäster!
Asså, dom sover ju inte nuuuuu. Men på nätterna.
Märkliga sjuttonåringar. Sover om nätterna!
Artonåringar. Sjutton var visst antalet.
Det blir kanske inte så tomt i huset after all! *Majlis*
Exakt! (Just nu vaknade jag av lite trevligt pianoklink från köket.)
Hos gjusarna nu: två sitter där. XJ äter ootrooligt energiskt. En förälder damp just ner med en ny gräshög och och stack igen.
Den blå ringen runt tårna, ja. Ser inte bra ut.