Lotten – Sida 157 – den skrattande språkpolisen

Sådant som jag kommer att sakna när jag ligger på hemmet

Publicerat av Lotten Bergman den 16 april 2012 00:02

Igår klev jag upp med vetskapen att jag skulle

vara pigg efter lång sovmorgon
titta på en basketmatch
köra några barn lite hit och dit
översätta ett uppslag i whiskyboken (Maker’s Mark)
ta emot min djefla mans skönsjungande syssling
ge denne syssling mat
skriva protokoll på en annan basketmatch
göra hemgjord pizza till ett tjog människor.

Istället vaknade jag trött som en nyförlöst mor eftersom två av barnen plötsligt vaknade klockan 01 och var på ett fantastiskt glatt humör och ville att jag skulle dela denna glädje med dem. Hela natten.

Jag tittade sedan på första basketmatchen, men höll på att få blodstörtning eftersom jag ansåg att Sjuttonåringens lag inte på några villkor kunde vinna utan mina fantastiska busvisslingar. När jag därefter skulle hem och köra några barn hit och dit, blev jag istället haffad för att skriva protokoll på en match med alldeles förtjusande rara 15–16-åriga killar på planen; sådana som jag för 30 år sedan hade varit dödsförälskad i. Hela bunten. (Jag dreglar inte över dem och klämmer dem inte på rumpan eller så – jag bara konstaterar på avstånd att de mörkögda med rufsigt hår är min typ.)

Min djefla mörkögda, rufsiga man fick då lägga ner sin arbetsdag och köra barnen hit och dit istället. Hans syssling – som jag ju skulle umgås så roligt med – fick sitta med några av våra barn i köket och äta utan oss.

Protokollskrivningsuppdraget i kvällningen slapp jag överraskande eftersom en hel drös skrivare hade dubbelbokats, varför jag fick sitta och busvissla mig till ännu en blodstörtning. Den matchen gick nämligen till förlängning och Sjuttonåringen satte treor och föll på sina av mig ärvda knän och hennes lag förlorade till slut med två ynka poäng och då hade det ju blivit alldeles för sent för att göra pizza. Så vi stannade kvar en stund och såg tillsammans på en annan match – med 18-åriga, mörkögda rufshåriga killar som stänkte svett flera meter utanför bekvämlighetszonen. Och så köpte vi inte särskilt hemgjorda pizzor på vägen hem.

Ja, detta kommer jag att sakna när det inte är på detta vis längre, när jag är fågelfri och kan satsa på egentid och golfa i Spanien. Om jag inte hellre sitter på mitt rum på hemmet och minns de mörkögda pojkarna med bängelhår, förstås.

Uppdatering
Jag försökte hitta en lämplig bild. Men. Så här såg de verkligen inte ut:

35 kommentarer

Och nu blir det poesi!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 april 2012 22:49

Jag har idag (efter en orolig natt där jag först jobbade sent och sedan drömde att jag gav bort mina värdesaker till tjuvar i N.Y.) haft påsar under ögonen som vore jag min farfar, men jag tror att det är så att knäsvullnaden har flyttat upp en meter. Knät är numera smalt och vackert och enligt doktorn får jag hoppa och skutta så mycket jag vill. Tjoh! Men då kom ett av barnen med en dikt och frågade hur den bäst ska tolkas.

Swoooooooosch är jag arg ung dam i skolan igen. För hur mycket jag än tycker om poesi, så hyser jag mycket stark aversion mot lärare som prompt måste servera ett facit. Jag satt längst bak i klassrummet och surade med armarna i kors och trotsade facit genom att tolka tokfel. Jag har även hört detta i den nutida skolan – ungefär så här (läraren i festil):

– Har ni läst färdigt nu? Vad tror ni?
– Tomten, tomten, det är bara han som är vaken.
– Jag tror att tomten symboliserar alla nattarbetare!
– Ja! Eller gruvarbetarna!
– Nej. Fel. Naturromantiken i Sveri…

Men det är inte Rydberg som ska analyseras nu. Nu ska ni få tolka åt mig – det finns inte något facit och alla tolkningar är tillåtna. Ni som är ovana poesiläsare kan skumma och bara känna efter lite. Om ni hakar upp er på två ord så har ni förmodligen hakat upp er på samma ord som jag.

Nå. Vad handlar ”Morgonkaffe” här nedan om? (Under dikten står författarnamnet och årtalet – inte här uppe eftersom jag vill att ni ska vara som små oskrivna blad och inte påverkas av t.ex. tidsanda.)

Morgonkaffe

De sa att hon var borta, barnsligt sagt
hon drack ju sitt morgonkaffe hos oss
doppade bulle som hon tyckte om
plirade ut mot solen och var nöjd
att regntunnan fyllts under natten

det var tid

för tvätten i bastun

hon fäste sitt vita hår

med gula små nålar och såg sig nyfiket om:
var något förändrat? var hade vi ställt
allt som hon lämnat efter sig? jo där
stod symaskinen, kom den väl till pass?
och hade vi hittat korgen på vår vind
med dunet som hon tänkt till nya kuddar?
Ännu stod blommor i vaserna. Hon satt
i gungstoln med en packe färska brev:
så många som mindes!

Hennes söndagsblus

bar nystruken krage, väskan låg i knät
med pillerdosan för hjärtat, rummet stod
städat och stilla som till sommarhelg
bortom låg havet märkligt klart och tyst
med bara en simmande prackhona.

Nej, sa hon,

nu måste jag gå. Sköt om er:

Och hon gick

förbi en bild som ställts på hyllan nyss
stannade, lite förlägen, stod och såg:
ett gammalt och silvrigt ansikte, en mun
som skimrade liksom ögonen av vad?
Hon glömde att tala

Bara bilden och hon

frågte varandra. När hon gick
såg hon sig om mot oss med bildens ögon.

_______________________________
– Av finlandssvenskan Solveig von Schoultz (1907–96), 1975

Barnet som frågade vad dikten handlade om hade nämligen fått höra i skolan att den i mina öron utmärkta tolkningen var fel. Och vill ni inte tolka poesi som normalt folk, så kan ni få tolka denna bild istället:

Uppdatering!
Kommentatösen Agneta sitter inne med något fantastiskt: självaste boken som dikten är tagen ur. Och tagen ur sitt sammanhang! Den är nämligen kapad och jag är så arg å Solveigs vägnar. Så får man ju bara inte göra. Här kommer slutet:

________________

Nu har sorgen inmutat också den här udden
nu kan jag aldrig mer gå hit och andas
nu säger den bortvänt vaggande vassen
nu säger den smygande blå vickern
nu säger den ensamma spirean
den tåliga sedumtuvans
små gula stjärnor:
Här steg hon.
Här sa hon.

________________

Såja, nu roterar inte Solveig i sin grav längre.

67 kommentarer

Det ultimata cykelstöldsskyddet och en ny biograf

Publicerat av Lotten Bergman den 8 april 2012 10:00

Jag och Sjuttonåringen tog oss till den ack så långfredagshelgande staden Västerås för att titta på dels Jack Dawson, dels Kate Winslets klänningar.

Titanic har alltså i dagarna nypremiär 14 år efter premiären för att fira att det är 100 år sedan Titanic sjönk. Eller om det kanske har nåt med att fira att filmen förmodligen kommer att dra in ännu mer pengar än den redan har. Sjuttonåringen är vanvettigt förtjust i Leonardo DiCaprio i rollen som Jack Dawson, medan jag är vanvettigt förtjust i 1912 års mode, om än i filmversion.

I Västerås öppnade i fredags ett sprillans nytt Filmstaden och, vips, hörde jag mig själv gnälla över både det ena och det andra eftersom biografen (som var proppfull) bara hade två toaletter. Och ska man se en drygt tre timmar lång film, gäller det att tömma blåsan. Under hela filmen gick små lämmeltåg med kissnödigt folk ut ur salongen – och när de inte gick på toa satt de och och kommenterade högt (”men kan nån skjuta henne!” om den elaka mamman), snöt sig som vore ute och körde femmilen i OS, gjorde pruttljud med händerna och dansade jenka med fötterna mot stolen framför. (Förmodligen av kissnödighet, sa vi.)

I själva salongen hade någon pyntat med något fullständigt obegripligt. (Bilden är tagen med mobilen under eftertexterna.)

Planka, vatten och hajar, jahaja. Men varför?

Ni kommer nu att få höra mig sura ännu lite mer. Till höger på bilden ovan ses hur någon har råkat spilla ut sin hundralitersbunke med popcorn. Ålrajt, spiller gör vi alla (vissa av oss lite mer än andra). Men varför tar man inte upp det? Tänk på alla popcornen som ligger där och känner sig ensamma och övergivna. Bildbevis av dålig kvalitet efter föreställningens slut:

"Nån annan tar säkert hand om skiten" kallar jag detta mitt konstverk. — ”Nån annan tar säkert hand om skiten” kallar jag detta mitt konstverk.

Men nu till positivare tongångar – det absolut bästa cykelstöldsskyddet!

Eftersom vi i familjen har blivit av med alla våra cyklar (och försmäktar på grund av detta), spanar vi hela tiden efter övergivna cyklar som vi kan lämna till polisen, extra fiffiga låsanordningar och cyklar som tydligen inte är stöldbegärliga. Och se!

Just den här stod alltså på ett fågelfritt ställe (vilket man ser på cykeln bredvid) och var inte bortglömd och punkterad utan i allra högsta grad en välfungerande cykel … som väl ingen stjäl?

Alltså måste jag köpa mig ett duvslag.

54 kommentarer

Olle (DDM) ber om det historiska ordet

Publicerat av olle den 7 april 2012 21:24

Kära vänner! Den Djefla Mannen bloggrejpar härmed lotten.se för ett viktigt meddelande som inte kommer FRÅN våra sponsorer utan snarare är riktat TILL våra sponsorer. ”It’s naooow oooor neeevääääär!” sjöng en gång The King. I just det här fallet handlar det dock inte om reproduktionsträngda individer av Homo sapiens, utan om BILDNING och LÄRDOM.

Så här ligger det till: tillsammans med min skrivarkollega Karin Westin Tikkanen jobbar jag flitigt med bokserien Historiska ord. Jag har två titlar ute – Krigiska ord respektive Kulinariska ord – och lämnar strax in manus på den tredje som heter Bibliska ord. Karins bok heter Latinska ord och är den som hittills har fått mest uppmärksamhet.

Mer om titlarna.

Det halvår som ligger framför oss är avgörande för bokseriens framtid. Om försäljningen får upp farten och börjar rulla på av sig själv kan vi hamna i det välsignade tillstånd där den ena boktiteln försörjer en medan man jobbar på nästa. Därför tänkte jag be om er hjälp med tre saker:

1. Kom och besök oss på historiskaord.se. Ställ frågor, skriv kommentarer och var med i de tävlingar som kommer att dyka upp framöver!

2. Gilla oss på Facebook så att det blir lite volym på gruppen.

3. Sprid följande specialerbjudande från AdLibris som gäller fram till den 19 april 2012.

/Olle Bergman, aka DDM

4 kommentarer

Det här med ”sociala medier”

Publicerat av Lotten Bergman den 5 april 2012 14:50

Jomenvisst, ni tittar in i ett sådant just nu. Jag föredrar att kalla dem annat, som ”olika kommunikationsverktyg” (för långt, ju) eller precis vad man gör (blogga, twittra, fejsboka). Jag håller småföreläsningar i ämnet som ligger på sandlådenivå inför människor som bara behöver förstå vad det handlar om. Själv sällantwittrar jag, facebookar med vänsterhanden och bloggar … ja, det vet ni ju.

Igår var det braskande rubriker i tidningarna om att man inte kunde betala med sitt Visa-kort på Coop. Jag såg framför mig hur ilskna påskshoppare rusade ut med obetalda varor och hur personalen slet sitt hår.

Bidrag till er som inte står ut med att att läsa sådana här rubriker: att.

Eftersom jag idag skulle handla i just denna affär och dessutom har svårt att bära med mig stora sedelbuntar, kollade jag runt lite för att ta reda på om det var någon idé att åka iväg, eftersom det ju skulle bli ”tråkigt” för mig som kund:

Lovely, de "sätter in alla resurser". Nu ska här fås besked! — Lovely, de ”sätter in alla resurser”. Nu ska här fås besked!

Coops sajt:

Nähe, inga besked där. Bara tårta. Och recept. Men lite längre ner finns en herrans massa vägar till information!

Bloggen är en renodlad receptblogg, så den struntade jag i. Twitter har inte använts sedan 26 januari:

Facebooks Coopkonto är en ren receptbank:

Men man kan ju mejla via webbformulär från sajten! Då gjorde jag det, för de skulle svara så snart de kan:

Tyvärr var jag lite kort i tonen när jag mejlade, men jag var irriterad.

Klockan 10:06 fick jag svar:

”Hej och tack för ditt brev.
Vi kommer att ta hand om ditt ärende så snart vi kan.”

Inget mer.

Nu ordnade det sig – jag fick handla för över 2 000 kronor och kan frossa i ägg i dagarna fyra. Men frågan kvarstår: varför använder sig inte Coop (och många andra) av de kanaler som de faktiskt har? Alla måste förvisso inte twittra och alla måste inte fejsbooka på samma sätt som att alla faktiskt inte måste prata i telefon eller titta på tv – men vissa borde faktiskt försöka. Kundkontakt, Coop, is a good thing.

Ooooooooooh, nu ser jag att DN har besked:

Jamen det visste jag ju redan.

___________

Uppdatering 13/4
Nu fick jag svar på mitt mejl – men det tog alltså åtta dagar. Den som skrev hette JADCON med versaler, och det var ju lite kul. Coop kommer att ta till sig mina ”synpunkter och kommer att se över hur vi på bästa sätt kommunicerar för att nå så många som möjligt, så snabbt som möjligt”. Dessutom beklagar de det skedda med:

”Vi är hemskt ledsna för att onsdagens tekniska problem orsakade dig onödigt krångel. Våra tekniker arbetade så snabbt som möjligt för att lösa problemet, och tekniken var igång igen dagen därpå.”

Fast jag kan inte påstå att jag har fått onödigt krångel. Jag har faktiskt inte klagat på onödigt krångel utan på att de inte använder sig av sina kanaler, bara.

Ah well.

31 kommentarer

En missad chans till skratt?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 april 2012 12:49

I morse skulle jag till radion och prata om etymologier och andra språkkonfunderingar. Eftersom det spökande knät skulle vara i stillhet i 24 timmar och det bara hade gått 22,5, skickade Sveriges Radio på licensbetalarnas bekostnad en taxi. Det kom en gigantisk monstertaxi med plats för ett helt basketlag, vilket kändes lite som att ensam bo i en hotellsvit eller gå omkring i för stora pumps. Jag klättrade upp i baksätet, satte mig tillrätta och njöt av färden.

Det är inte en lång resa – på sin höjd 13 minuter. Jag satt och lyssnade på tystnaden, lade MENOPAUS i Wordfeud och fick en miljard poäng, tänkte på vad jag skulle säga i radio och kisade mot solen. Aaaaaaah. Ta vara på de underbara ögonblicken i livet, tänkte jag och njöt lite mer av tystnaden och så blundade jag och tänkte att nu tror väl taxichauffören att jag har somnat.

– Kan jag stanna här? Sveriges Radio?
– Eh, ja, tack.
– Du jobbar i radio?
– Nä, det kan man inte säga. Jag bara pratar lite.
– Jag var i radio i mitt hemland. Jag hade egen program i radion.
– VA? Hade du?
– Ja, jag är … jag är komiker.
– DU ÄR KOMIKER? Och här har jag suttit knäpptyst!
– Ja. Jag hade egen show varje dag. Rolig show.
– Du borde … du borde ju får prata i radio, du bo…

Vilket guldläge han har egentligen: radiopratande taxikomikern som driver med oss svenskar! Ge karln ett radiojobb!

Jag hoppade ut ur taxin och bestämde mig för att aldrig någonsin igen njuta av tystnaden utan att alltid passa på och prata med allt och alla eftersom den där tystnaden faktiskt var så himla mycket mindre värd än chansen att få klämma en irakisk (?) komiker på pulsen.

Det var svårt att illustrera detta. Tydligen finns det inte något roligt med att kombinera Irak, taxi och radio.

Så jag tar en reklamfilm för Lotto – en vinnare som fortsätter att jobba, men som kan unna sig att välja kunderna med omsorg. (Om inte annat så för att låten är så bra.)

11 kommentarer

Knät from hell

Publicerat av Lotten Bergman den 3 april 2012 01:01

"Collateral damage" tror jag att någon del heter. — ”Collateral damage” tror jag att någon del heter.

Ni vet mina knän som knastrar och där benpiporna skrapar mot varandra och knäskålen går vilse och smärtan dunkar och som jag inte kan sluta gnälla om? Och hur jag som en idiot fortsätter att träna basket trots att knäna är svullna och varma och trots att dunderkurerna med antiinflammatorisk medicin inte alls hjälper? Så här låter det på träningarna:

– Men Lotten … du haltar?
– Japp, men ni vet, spik i foten, det kunde ha varit värre.
– HAR DU EN SPIK I FOTEN?
– Nejnej, jag har bara ont i knät.
– Har hon en spik i knät?
– Har ni hört att Lotten har en spik i knät?

Lite senare ropar jag:

– Nu värmer vi upp! Alla vid mittlinjen! Jag ska bara knyta skorna, så kommer jag – börja med lay upp med reverse i hörnet och en lustiger hook rakt framifrån korgen!

I skorna stoppar jag ner ett par formgjutna sulor och två gelékuddar samt mina fötter. En knöl på strumpan rättas till genom ett kraftigt ryck som gör att strumpan (från 1981) knakar till. Och så tittar jag på mina oknutna skor. För att de ska kunna knytas måste antingen jag komma ner till skorna eller skorna komma upp till mig. Ett nästintill omöjligt projekt, faktiskt. Men med krumbukter och stön funkar det. Och så uuuuut på planen!

– Huff. Uff. Aj.
– Går det bra, Lotten?
– Japp, jag ska bara få igång cirkulationen.
– Trots spikarna i knäna. Jamen se där. Du ser redan lite smidigare ut.
– Tack. Kolla, jag kan spela försvar med djupa knäböjningar!

För ute på planen finns det en stund senare inga sorger eller bedrövelser eller knastrande knän. Jag flyger fram som en lärka och foular för allt jag är värd. (Min spelstil är brutal, hård, klumpig och inte särskilt snabb.)

Men efter träningen tittar jag på två knän som ser ut som oäten palt. Och nu har jag fått nog och en tid hos farbror doktorn imorrn och då ska jag be om en amputation. Eller kanske en kortisonspruta. Vi börjar med det sämsta knät och ser om vi därmed kan skrämma det andra till lydnad. För knäna ska veta hut!

Uppdatering

– Du har ju underbara ligament.
– Tack.
– Fantastiska ledband.
– Tack.
– Men nu tömmer vi knät på vätska och injicerar kortison.
– PRISA GUDARNA! Pukor och trumpeter! I love you!
– Man kan göra det här på två sätt … blabla … riskerna är … blabla … en gång är ingen gång … blabla … artrosen gör att … blabla … Nu kommer det att sticka till. Jahaja, dålig viskositet. Inte grumligt. Bra, det här blir bra. Är den där steril? Då tar vi … humdidum … jamen då var det färdigt.

Jag är numera full av kortison och känner mig som ung på nytt eftersom jag är beordrad noll komma noll fysisk aktivitet och bara får ligga i sängen som änna tonåring till imorrn.

31 kommentarer

Bibliotek vi minns

Publicerat av Lotten Bergman den 29 mars 2012 08:41

I två dagar ska jag vara moderator på Bibliotekskonferensen 2012. Det innebär att jag liksom är ett klister mellan olika föreläsare och att jag i mina randiga kalasbyxor och plommonstop ska väcka eventuella sömntutor, svara på frågor om allt mellan himmel och jord samt dessutom tre gånger per dag resa mig upp och leverera tips om hur man

skriver mejl som de facto blir lästa
skriver texter som är anpassade för webben
anpassar sig till framtidens språkbruk
bäst använder retorikens grundbultar under presentationer
får tiden att räcka till.

Låt mig se nu. Tio minuter per tipspunkt har jag på mig. Men. Punkt ett tar 90 minuter, punkt två lika lång tid, punkt tre tar fem dagar eftersom man måste prata om flygande tåg och sånt så fort det handlar om framtiden och punkt fyra tar ungefär en timme. Endast punkt fem klarar jag på tio minuter, men det beror ju bara på att jag kommer att säga att folk inte ska städa så himla mycket. Tydligt är att jag dessutom har glömt en punkt … Hoppas att den handlar om basket.

Fast egentligen skulle jag vilja prata om bibliotek istället. Vi skulle kunna minnas vår barndoms biblioteksbesök, ha en omröstning om Sveriges mysigaste bibliotek, föreslå innovationer som samarbete med gym och internetcaféer och diskutera det där matsäcksförbudet som gör att mina barn inte längre kan ha biblo som mellanlandnings- och håltimmesplats. Men vänta nu! Det kan vi ju göra här i kommentatorsbåset. Förstås.

Mitt första biblioteksminne har dock inte ett dugg att göra med böcker. Jag och Broder Jakob var på Lunds Stadsbibliotek och i ett par gigantiska hörlurar som hängde från taket (tror jag) lyssnade vi på LP-skivor med Tomas Bolme som Tintin. När vi skulle gå hem såg jag att någon hade ristat in KUK på en bokhyllegavel. Jag frågade någon vad det betydde, men fick inte alls en förklaring utan en föreläsning om att man inte på några villkor får rista in ord på bokhyllor trots att bokhyllor är till för bokstäver. Synnerligen förvirrande.

Den nuvarande 20- respektive 17-åringen på biblo 1998. EN SÅN SOFFA VILL JAG KÖPA! — Den nuvarande 20- respektive 17-åringen på biblioteket i Karlskoga 1998. EN SÅN SOFFA VILL JAG KÖPA!

54 kommentarer

Kalasbyxor!

Publicerat av Lotten Bergman den 27 mars 2012 20:31

På många bilder från min barndom har jag på mig en minikjol som knappt täcker rumpan. Förvånansvärt ofta har jag kringlor i håret trots att modet sade ”långt och utsläppt”. Ibland har jag träskor – och nästan alltid har jag kalasbyxor.

Kalasbyxor?

(Nu är ni många som skakar på huvudet. Men ni förstår att jag springer mellan whiskyboksöversättningen med peat in the nose och toffee on the palate samt föreläsningar om svenska skrivregler och radioprat att jag inte hinner uppleva annat än just kalasbyxor här och nu.)

Så här såg jag ut i tvåårsåldern:

I förra veckan blev jag tvungen att läsa på om ordet kalasbyxor på grund av ett radioinslag. (En gång i veckan pratar jag i radio om ord, konstiga uttryck och dess ursprung.) Till en början var det en lika trist och tråkig läsning som de flesta etymologier plägar vara: damerna drog förr i tiden ett par tjocka, oömma, grovstickade strumpbyxor över sina sidenstrumpor med söm bakpå innan de skulle gå på kalas (emedan det alltid förr i tiden var sådant väder att både mamelucker och ribbade strumpbyxor samt pampuscher kräfvdes). När damerna sedan kom fram till festen, drog de av sig kalasbyxorna och gjorde stor entré med benen glänsande av siden.

Boring.

En annan teori är att någon läste fel på ett amerikanskt paket med panty hose.

Jag är sååå nöjd med party hose-förklaringen att jag har bestämt mig för att det är den som är rätt. Och nästan varje dag ikläder jag mig numera randiga kalasbyxor.

Ring arbetsmiljökontrollanten! (Bilden är inte arrangerad. Jag sitter precis så där exakt nu.) — Ring arbetsmiljökontrollanten! (Bilden är inte arrangerad. Jag sitter precis så där exakt nu. Röran beror inte på mig.)

64 kommentarer

När nästan allt var dåligt, trasigt eller kasst

Publicerat av Lotten Bergman den 25 mars 2012 21:48

Under den senaste veckan har tingen varit emot mig. Det var dag efter dag i moll och eländes elände – men en avslutning med knorr i dur. Vi kan ju börja med ännu ett tågtrubbel eftersom jag har hört att halva befolkningen i detta nu sitter fast på tåg i Mälardalen. SJ:s app som heter ”Min resa” verkar ha fått nog, eller så skojar den med mig eftersom detta är allt som syns:

"Pretending" var ordet. — ”Pretending” var ordet.

Och så har vi då skärbrädan, som efter blott ett halvår med lök och tomater samt en och annan ostbit gick upp i limningen:

I köket finns mer trubbel. Det är paket som inte går att öppna, filpaket som inte går att tömma och så strösselpaketet från Tosseboda:

Strösslet bor i ett paket som är knappt en centimeter tjockt, vilket gör att det står stadigt som en balettdansös på tåspetsar. Det faller ideligen och kräks ur sig strössel som sedan inte på några villkor går att peta in i paketet igen. Och som om inte detta vore nog, äger vi nu världens absolut sämsta vitlökspress, som inte kan klämma, inte kan diskas och vars hela konstruktion är som 1980-talets plastcykel: ogenomtänkt.

Käraste Wordfeud behagade också kajka ihop. Det var plötsligt som att stirra ner i ett mörkt hål.

Men så kom vändningen.

Jag klädde mig vackert och satte mig på tåget för att åka på kalas. SPRUTT sa det, så fastnade finkappans ärmslejf i min egen ryggsäck och alla knapparna for all världens väg. Smidig som en sköldpadda kröp jag omkring bland de andra resenärernas väskor och ben för att samla ihop de fem knapparna – ja, det är ju en rikt smyckad finkappa. Flärp-fladder, flärp-fladder sa slejfen där den hängde och slängde och var i vägen på ett synnerligen irriterande sätt. Vad göra, vad göra? MacGyver hade nog klistrat med tuggummi eller hittat två magneter och placerat dem på rätt ställe. Jag hittade i fickan ett stort gem, som jag med visst besvär kunde klämma fast i ärmen. Inte snyggt, men kanske lite intressant och säkerligen en bra öppningsreplik, tänkte jag:

– It’s a gem.

Sedan somnade jag. Aaaah. Zzzzzz. Snrfff. Zzzzz.

När jag en halvtimme senare vaknade och tittade ner på min slejfärm såg det ut så här:

Nerifrån och upp: gem och slejf, snyggt armband – och en säkerhetsnål!

Tack, oooh okända säkerhetsnålsvälgörare som inte väckte mig.

27 kommentarer

Lotten Inlägg