Jag är ett vant intervjuoffer – jag säger ja till alla och har hur kul som helst! Om jag inte tycker om frågorna så skriver jag bara nya. Dessutom sker ju allt per mejl numera, så att inte ens korrfel smyger sig in. Den senaste publiceras idag i Nöjesmix i Gävle med omnejd, och ser ut så här:
Om man till äventyrs vill läsa schwamlet, kan man klicka på bilden.
Men det var inte på grund av intervjun som jag lade ut hela klabbet här (inget nytt under solen – ni vet allt som står redan), utan för att jag i den fantiserar om att få spela in en film med Helena Bonham Carter och Johnny Depp. Bafatt vi tre har ju aldrig jobbat ihop. (De har jobbat med varandra, men utan mig. Pottsorkar.)
En annan trio är ju Johnny Depp, Brad Pitt och SimonPegg, som verkligen hade varit sanslöst bra ihop.
Depp, Pitt, Pegg. Sällan har jag sett så mycket skägg på en gång.
Min djefla man skulle vilja se Jack Black, Jennifer Lawrence och Bruce Willis i en förväxlingskomedi. Och så vill jag förstås tussa ihop Cary Grant med Emma Thompson. Ju mer anakronistiska konstellationer, desto bättre! En mördarhistoria med Hugh Grant, Arnold Schwarzenegger och Birgitta Andersson! En kärleksfilm med Sophia Loren och Fred Astaire! En dansfilm med Gene Kelly och Hugh Jackson!
Tågen mot Stockholm går ju ibland. Men oftast inte, känns det som. Igår morse brann det i en av Trafikverkets sladdar på Stockholm Södra, så när jag skulle ta tåget strax efter lunch, gick det inte alls bra. Men det visste inte jag – för detta var allt som stod att läsa på sj.se:
Mitt tåg är liksom inte med på listan. Trafikverket klargjorde samtidigt att allt var ok …
Moment 22, ja. För hur kontaktar man ett trafikföretag? Ens om man står på stationen?
Som vanligt var alla i SJ:s biljettkassa rödflammiga och korthuggna, sammanbitna och irriterade.
– ’Schäkta, får jag bara fråga om …
– Ta en kölapp.
– Jag vet att jag ska ta en kölapp med jag har bråttom med att fatta beslut och det är 127 personer före mig.
– Ta en kölapp.
– Jag bara u…
– Kan du säga till henne att ta en kölapp? (Biljettdamen vände sig till kollegan bredvid och pekade på mig med ett magert pekfinger.)
Jag tog en kölapp: 52. Pliong, nummer 37:s tur.
– Hej, den här förseningen, vad beror den på och kan man lita på avgångstiden 12:26?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.
Pliong, nummer 38:s tur.
– Du, den här förseningen, vad beror den på och kan man lita på avgångstiden 12:29?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.
Pliong, nummer 39:s tur.
– Jag bara undrar, den här förseningen, vad beror den på och kan man lita på avgångstiden 12:32?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.
Pliong, nummer 40:s tur.
– Vad beror förseningen på och kan man lita på avgångstiden 12:36?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.
Jag försökte igen. (Tyst, min mun, du ska vara tyst. Skäms, Lotten. Du ska inte störa personalen. Du ska stå med din kölapp i handen och vänta på din tur.)
– Hej, jag har en kölapp men det är inte min tur, fast jag måste bara få fråga hur tåget kan inkomma 12:42 när det ska avgå 12:39? Enligt tavlan alltså. Tavl…
– Du får vänta på din tur.
Jag väntade inte alls, utan ringde föreläsarföretaget och fick klartecken till taxi om jag kunde taxipruta lite, vilket jag underligt nog kunde:
– Hej, vad kostar det till Stockholm? sa jag till de två taxichaufförerna som stod och pratade som etta och tvåa i kön.
– Öh, 1 800 trooor jag, sa den som såg ut som en ung Brad Pitt.
– Ja jag veeet vad jag tar för pris, jag, sa den andre, som såg ut som jultomten. Vad säger du om 1 700?
– Din tur! sa jag till Brad Pitt.
– Sexton!
– Femton, kontrade jultomten
– Trettonhundrafemtio!
Taxichaufförerna i Eskilstuna.
Jultomten slog ut med armarna och erkände sig besegrad. Brad Pitt, som visade sig vara från Grekland, gav mig beröm:
– Man kan alltid förhandla om priset. Man ska alltid förhandla om priset. Ni måste lära er att pruta.
Jag behöver inte lära mig. En annan är helt klart drottning över prutkonsten.
Men hörni, vad skaaaaa vi göra med SJ och Trafikverket? Tänk om alla uppfinnare och alla erkänt duktiga företagsledare samt allmänt påhittiga fixare skulle samlas under en helg och bara spåna.
Ska vi lägga tågräls på en av motorvägsfilerna?
Ska vi tillåta cyklar på tågen?
Ska turtätheten ökas?
Ska vi rusta upp gamla tåg som de facto funkade bättre?
Ska vi införa tredjeklasskupéer utan toa?
(Min tanke är alltså att allt pajar hela tiden för att underhållet inte sköts och att det beror på att pengar saknas och att om vi åker mer kanske pengarna till förbättringar ramlar in?)
Här försöker vi prata med dem å det våldsammaste när vi i några dagar hoppades på att ödet skulle gå vår väg. Och så lyssnar de inte!
Kanske ska jag förklara först.
Vi är en inte särskilt troende familj. Jag är ju uppfostrad av hippier med kasus och genitiv som närmaste gudar och konfirmerade mig endast för att det någonstans i fjärran påstods att jag skulle gå plus – det skulle ju slängas presenter över alla som konfirmerades. Det enda som hände var att min palestinasjal stals i kyrkan och att jag sörplade under nattvarden samt att jag gratulerades blott av en barndomskompis föräldrar. Det hela finns inspelat på film; mina föräldrar var bevisligen inte ens närvarande i kyrkan. Nu låter jag måhända bitter, men så är inte fallet: jag brydde mig inte – och de brydde sig inte.
Sedan gifte jag mig i kyyyrkan med min djefla man, som ju ville gifta sig i kyyyrkan. Jamen så trevligt – då får man ju ha på sig en vacker klänning … som man visserligen syr upp helt på egen hand.
Barnen i huset har underligt nog uttryckt önskan om att konfirmeras, och har så gjort – vi är inne på tredje konfirmationsläsningen nu. Nioåringen upplever samtidigt en dinosaurieliknande passion vad gäller grekisk mytologi. Det han inte vet om Zeus, Medusa, Athena och Herakles (inte Herkules!) är inte värt att veta.
Och nu behövde vi ju gudarnas välvilja denna vecka. Det hela kändes lite fånigt, ungefär som att läsa gudsomhaverbarnenkär när man vill spela bra i nästa basketmatch. Eller lovar att inte ljuga på en vecka för att … ja, något annat banalt. (Ni förstår nivån nu?) Så jag och barnen läste på, och fann att vi behövde offra en höna. Blot. Men vi hade ju ingen höna. Så vi inventerade och fann i kylen ett paket bacon och i frysen några förskrämda köttbullar. En gris och en ko fick ersätta hönan. (Allt detta sker alltså under stort fnitter.)
Därför sågs häromdagen valda delar ur den underliga familjen Bergman vandra ut i skogen för att göra detta offer:
Världens lägsta fallos.
Men. Lyckan (=gudarna?) stod oss inte bi. Alla är vi nu ateister blivna. Ska man få sin vilja igenom får man faan ta saken i egna händer.
”Kräk jag minns” tänkte jag kalla detta inlägg och så skulle jag rabbla upp dem alla. Och börja med den där läbbige mannen som försökte kyssa mig i en hiss en gång när jag sommarjobbade på bageri. Ett typiskt kräk. Men så visade det sig att jag redan har skrivit ett inlägg med den rubriken – för så sent som ett år sedan.
Klockan är 03:35 natten mot lördag och jag är vaken för att det har varit lite stökigt här. Nioåringen kom och sa att han hade ont i magen och lade sig att sova bredvid mig och min fina muskelbristning i vaden. (Den djefla mannen och hans fina ryggskott sover i en rygg- och skrikvänlig säng i en annan del av huset.)
Och så kräktes Nioåringen.
Splatt, huärk och klatjofs på mig, i hela den 2,40 meter breda sängen, på golvet (som har så breda springor) och på högen med rena kläder.
– Fast man ska vara glad så länge kroppsvätskorna inte hamnar på trösklarna, sa jag högt. För de är ju så himla pilliga att rengöra.
Lite jobbigt. Men vad tusan, detta har jag ju varit med om några gånger tidigare. Ritsch, ratsch fillibombombom så hälldes det mesta klegget i toan. Ungen stoppades i badkaret och lakanen i tvättmaskinen. Bäddmadrassen hängdes utomhus och en annan plockades upp ur källaren.
Men vänta nu, varför beskriver jag detta i passivum som om det bara skedde? Vaddå hälldes, stoppades, hängdes, plockades? Här sliter man ut sig och har inte vett att ge sig själv cred för det? Nä, nu ska här delas ut ett pris!
Kräkpokalen här ovan skulle på engelska kunna heta puke goblet. (Etymologiskt bevandrade kan säkert härleda ”puke” till ”pokal” och tvärt om.) SAOB leder oss till svenskt 1800-tal, när man ständigt behövde kräkmedel:
”kräkpokal, antimonbägare, som gav emetisk värkan åt vin som någon tid stått däri.”
När vi ändå är inne på ämnet, ska ni få lära er varför man kräks när man är åksjuk. Hjärnan blir förvirrad när det som ögonen registrerar inte stämmer överens med de rörelser som kroppen känner av; testa att åka vinglande tåg i mörker eller bil på vindlande vägar med blicken i en bok. Av dessa motstridiga signaler drar hjärnan slutsatsen att man är förgiftad – som befunne man sig i Jag, Claudius, där Livia pytsade ut gift till allt som gick på två ben. Hjärnan agerar då snabbt och framkallar kräkning för att giftet ska ur kroppen. Så himla smart!
Runt 1973 uppfann min pappa faktiskt en antiåksjukekeps med skygglappar som provades ut på oss barn. Nej, den kom aldrig så långt som till PRV. Och ska man nu uppfinna något, så skulle jag vilja ha
kräkdammsugare
kräkeliminator
kräkmagnet.
För nu är jag trött på att peta med topz i de förnicklade golvspringorna.
Jag äger en rasande intressant bok som heter ”Stockholms parkering” (2007). Någon måste ha badat med den någon gång, för den har blivit alldeles bucklig och konstig, men visst ska det väl synas att böcker har lästs? När man spiller i t.ex. kokböcker ska man bara tänka ”yes, där satt den!” och när man dödar feta flugor i ett nyss uppslaget uppslagsverk, passar man förstås på att göra en anteckning i marginalen bredvid smällfläcken:
fluga, d. 2009, Brachycera, surrandet gjorde mig vansinnig.
Den buckliga parkeringsplatsboken tar konsekvent (och helt riktigt) lapplisornas parti och påpekar bland annat att det är bra när man på en och samma plats har ”flera olika parkeringsrestriktioner, för då blir parkeringsvakternas arbete mer varierat”. Huruvida de hade gillat denna variation, vet jag dock inte:
Televerkets personalparkering vid Brunkebergstorg i Stockholm (1956).
Den roligaste bilden är ändå den med två förorättade parkeringsvakter som inte alls uppskattade Magnus Ugglas tilltag i låten ”P-F” från 1989. Låten är inget storverk, om jag får säga så:
Min dröm förgör. Dom får en vanlig, fredlig, snäll bilist tänka som en terrorist.
Men visst kan man väl skratta lite och rycka på axlarna och gå vidare i livet – kanske till och med ge tillbaka med samma medicin? Nej, vänta! Vi är kränkta! Vi tar i med hårdhandskarna! Vi river sönder ett foto!
Att jag tycker att fotot är så roligt beror på den inte särskilt upprörda mannen till vänster: han har ju jättekul!
Jag har inga som helst problem med parkeringsvakter. De gånger som jag har fått böter har jag definitivt varit skyldig till mitt brott, hur irriterande påföljderna än har varit. Men Uggla, han var förbannad:
Hon blir mosad mot min högerskärm När jag söker köra över hennes bötespärm. Min dröm förgör. Varenda gång jag får en p-kupong sjunger jag min sång.
Hade jag varit stenålderskvinna hade jag varit fulare i håret. Jag hade dock enligt alla forskarrön ätit jättenyttigt med blott nötter, bär och kött på tallriken. (Tallrik? Oh ja, just min gren av stenåldersmänniskan hade tallrik. Och tandborste. Samt hålfotsinlägg. Vilket i förlängningen innebär att vi även hade skor. Moving on.)
Typiska stenåldersmän i full färd med att tillverka hålfotsinlägg.
Fast om jag hade varit stenåldersmänniska hade jag förstås varit död nu. Jag hade dött redan som nioåring när en sabeltandad tiger kom för nära och gav mig ett astmatiskt anfall som långsamt kvävde mig till döds. Mina barn hade varit döda också för de har haft feberkramper, brutna armar, krupp, lunginflammation och smittkoppor. Förlåt, vattkoppor. (Det är här faktakontrolleringslusten sliter och drar i mitt inre. Fanns vattkoppor på stenåldern eller är de anakronistiska faktoider de också, som allt annat som är intressant? Vilka sjukdomar kan man de facto dö av egentligen? Får jag hitta på att krupp är livsfarligt? Eller ska jag för enkelhetens skull säga att vi alla säkert hade dött av den förfärliga sjukan gröna hund? Moving on.)
Vad jag vill komma fram till är att jag är slut som fysiskt praktexemplar. Inte bara min djefla man stånkar och huffar samt puffar idag. Igår på basketträningen sa det nämligen knirk i min högra vad. Eftersom det hela tiden säger kniork, knäpp, knak, knaster, plupp och pang i andra delar av min kropp, sa jag till vaden på skarpen, lindade en munkavle runt den och lirade vidare. Fem minuter senare sa det ploff i samma vad, och så kunde jag inte springa, hoppa, rusa, förflytta mig i sidled eller ens trippa på tå mer. Jag kunde bara halta fram som en stelbent stork.
Det där är min stand in som visar exakt hur det såg ut igår. Fullsatt på träningen har vi, ja.
Muskelbristning, säger läkarvetenskapen. (Som är en sjuksköterska i laget, en tyngdlyfterska i laget och en medicinsk uppslagsbok från 1898.) Den hemliga kuren lär vara att överdosera antiinflammatoriska piller i kombination med smärtstillande tabletter. Själv tror jag med på en överdos i självömkan i kombination med ältande. Och ett och annat lustigt utrop som t.ex.:
Jodå, vi har sagt att vi ska bli 100 år båda två och att vi sedan ska hoppa ner i en vulkan tillsammans eftersom barnen då förhoppningsvis klarar sig utan oss. Frågan är bara hur i hela friden jag ska få upp karln på vulkankanten. I förmiddags hördes detta:
Nu får man faktiskt ta dylika hojtningar och rop med en nypa salt och mumla ”don’t cry wolf” (samt helt inkorrekt nynna på Peter och vargen för att jag när jag var liten blandade ihop den med Pojken och vargen) eftersom min djefla mans rop på hjälp kan bero på att han
inte kan hitta filmjölken
har fastnat med ena foten i toastolen
balanserar 72 böcker på varandra eftersom latmansbördors rekord bör slås
brinner av iver över att få visa upp sin senaste imitation av en dammsugare som har tagit sig vatten över huvudet och sugit i sig tre bomullstussar och tre gem på en gång.
Jag släntrade nerför trappan samtidigt som jag lade ÖK i Wordfeud (ka-tjing) utan att trilla eller ens darra på manschetten. Men så såg jag. Förfärligheters förfärlighet. Som en gammal vinkelhake stod han i köket och hängde över en glassburk.
Den djefla stånkande mannen och hans glass.
Han sa:
– RYGGSKOTT!
Jag kontrade snabbt med :
– NACKSKOTT!
Det är i det läget min man inte förstår mig. Medan han vill att jag ska säga stackare, nämen ojojoj, det blir nog bra ska du se samt vill du ha lite knark, står jag och förbereder mig på att få associera vidare med NÅDASKOTT, HAGELSKOTT, SKRÄMSELSKOTT, PISTOLSKOTT SLAGSKOTT … VARSKOTT! Skratt är bästa medicinen! (För nu börjar jag ju bli rätt van vid ryggskotten.) Å ja ba:
– Men du, är det inte lite sent? Det var ju i förrförra veckan som skottdage…
– Uh. Ah. Dähr. Och dääähr. Tabletterna.
– Knark! Får jag ta? Vad gjorde du när det högg till?
– Bäddade. En. Uh. Aaah. Säng.
– Aha. Då förstår jag. Nya, ovana rörelser är aldrig nyttiga.
Nu ska ni inte vara oroliga – han har tagits omhand av mig och fått dunderpiller som vi smugglade hit från storstan i somras och dessutom dubbel dos muskelavslappnande tabletter. Han bedyrar att han har gjort sina muskelövningar som han ska och att orienteringsrundan på blankis i förrgår inte har med saken att göra. I detta nu ligger han och snarkar bredvid mig med en kylklamp på ryggen. Nyss mumlade han något nästan ohörbart. Transkribering:
Jag har blivit galen av ilska mot tjuvar och banditer så många gånger nu, att inte ens Kapten Haddocks svordomar räcker. Alla våra cyklar försvinner, två kameror har stulits, rånad på allt jag hade blev jag en gång – och nu sitter Nittonåringen (på väg hem från Lund för att fira 20-årsdagen) och mår illa på en buss i mörkaste Småland för att tjuvarna har vandaliserat spåren och stulit kopparn så att tågen inte kan rulla.
Katakres! Diplodocus! Band av glada borrar! Hycklare i tartarsås! Ekvilibrist! FLÖJT PÅ ER!
Den där bildtexten har jag förresten bara hittat på. Om man tar det som står i pratbubblan (som om man ska vara noggrann är mer av en pratrektangel) och översätter med hjälp av Dr Google, blir det:
Har vi några tjuvar i kommentatorsbåset? Som vill erkänna och bli förlåtna? Eller svurna lite åt? Mollusker och maneter på er!
Så, nu har jag avreagerat mig. För att slippa en naturlig övergång till nästa ämne, gör vi så här:
_*_*_*_*_*_*_*_*_*_ Reklampaus_*_*_*_*_*_*_*_*_
Köp konserverad gröt!
Alla har problem med håret! Överallt! Ta det från armhålan och sätt på huvudet!
Solnedgångar är bra för de kan illustrera allt.
_*_*_*_*_*_*_*_*_*_ Reklampausen är slut_*_*_*_*_*_*_*_*_
Men nu till gårdagens begivenhet – jag fick av Orangeluvan i julklapp en biljett till genrepet före Melodifestivalfinalen och kan meddela att Loreen vinner imorrn. Danny kommer tvåa och Lisa Miskovsky trea. (Och jag har alltid fel, ska kanske tilläggas.)
Några bilder, så att ni är beredda imorrn, kanske ni vill ha?
De tre programledarna har precis de klänningar och byxdress som mina barbiedockor hade på sig 1974.Loreens scen byggs upp på ett litet kick, lätt som en plätt inkentinken.När programledarna inte är i sändning dansar de, sjunger, skrattar med studiomännen och teknikerna och ser ut att ha så himla kul att jag var beredd att kasta mig ner och skrika JAG VILL VARA MED! TA MIG! HÄR ÄR JAG!Molly Sandéns ljus var häftigare från våra platser än i tv, för vi såg allt i profil.Slutnumret är förra årets vinnarlåt, ganska mesigt sjungen av Elena Paparizou – omgiven av urläckra dansare. Särskilt den inringade huvudbonaden som är som en fjäderfontän, ska ni kolla in.
Hett tips: mellan låt 7 och 8, eller om det var tidigare … eller senare … får ni se Sarah Dawn Finer i en inspelad sketch som är rolig. Inte lika hett tips: efter alla tio låtarna får ni se en av Helena Bergströms rollfigurer i en inte alls rolig monolog nere på scenen.
Javisstja — ni vill väl se hur jag hade klätt mig också? Tadaaaa:
Fluff, tyll, glitterprickar och på det hela taget en ganska obekväm utstyrsel.
Tydligen är alla etymologers favoritord ”brasklapp”. Och då handlar det inte om Thorsten Flincks eventuella skamgrepp, utan om sånt där från förr i tiden.
Så här vareva.
Det var en gång en biskop i Linköping. Han hette Hans Brask (1464–1538) och var en rättskaffens man. (Att just jag kommer ihåg vem han var, kan ha att göra med att jag på högstadiet hade en SO-lärare vid namn Hans Rask.) Till yttermera visso var Brask både bildad och klok, bl.a. skissade han på något som sedermera skulle komma att heta Göta Kanal. (Och då talar vi inte om filmen.)
Den här kartan sägs Brask ha ritat runt år 1500.
Men han var inte riktigt politiskt korrekt. Han tyckte saker som de andra grabbarna i sandlådan inte tyckte. Lite feg var han dessutom, för han dängde inte näven i bordet, satte ner foten och protesterade utan … gjorde det i smyg. Han reserverade sig i hemlighet så att ingen såg det, liksom.
För när han – och de andra i bestämmandeställning – bestämde att ärkebiskopen Gustav Trolle 1517 skulle avsättas, skrevs beslutet i ett protokoll som förseglades och sigillades av alla i tur och ordning. Man trycker ju sitt sigill i en klump av vax, lera eller lack – och i den lilla klumpen smugglade Hans Brask in en liten lapp, på vilken det stod: ”Till denna besegling är jag nödd och tvungen.” Jag tänker mig att det såg ut så här (rätta gärna min fornsvenska):
En brasklapp, alltså. (Numera säger vi ju ”Härtill är jag nödd och tvungen” istället, eftersom vi inte längre beseglar saker till vardags.) När ungefär 82 personer avrättades under Stockholms blodbad 1520, var Hans Brask inte en av dem eftersom han pillade fram sin lilla lapp från sigillet för att bevisa att han inte hade velat avsätta Trolle egentligen och därmed även att han var en … fegis?
Och när känner man sig föranledd att lämna brasklappar idag?
– Nä, vi har ju haft halva laget magsjukt, så det blir en tuff match.
– Med tanke på den sena timmen har jag säkert inte stavat alla ord rätt.
– Jag är ingen talare, men …
– Eftersom barnen inte tycker om stark mat, har jag inte kryddat så mycket.
– Vischerligen har ja druwkit fem öl, men jag vet faan vad jag schäjer. *hick*
– Idag bloggar jag på en höft om sådant som alla säkert redan kan, men jag är ju så upptagen med allt annat och måste dessutom hålla mig vaken trots att jag inte har sovit mer än fyra timmar inatt, och inte ser jag vad jag skriver heller för solen lyser rakt på skärmen och förresten har jag ont i höger tumme och … och … och …
Tyvärr för Trollhättan, hann jag inte se mer än insidan av en taxi och sjukhuset, där dagens föreläsning ägde rum. De 120 åhörarna i Lokalen Utan Ventilation bjöds på språkpolisiära ingripanden och ruskigt slöseri vad gäller blädderblockspapper. Om det finns några auditorie-arkitekter out there, så har jag en kort lista på önskemål:
Föreläsare vill oftast kunna skriva på en gigantisk tavla samtidigt som kanonen visar en bild.
Pennorna bör funka.
Strålkastarna bör numera inte vara riktade mot föreläsaren.
Åhörarna vill ha tillgång till syre.
Men nu är jag framme i Uddevalla, där jag fick tipset att besöka museet och vandra på strandpromenaden ut till havet samt äta dääär, däääär och dääär, men absolut inte där och inte där. (Snabbt förträngde jag alla råd, insåg att jag här har letat efter mat minst en gång tidigare – och tog en macka på café.)
Uddevallarapport
1. Museibesök … inställt: det stänger kl 16:00.
Entrén är gömd bakom tegelklumparna, som ju har fått en intressant placering.
2. Konstverk som imponerade.
Tjocka glasskivor av olika storlek placerade på varandra, bara. Ingen skylt med information. (Att jag kapade bilden på bredden berodde på att jag i detta läge hackade tänder och inte kunde fokusera.)
3. Flytetyg som gjorde mig konfunderad.
Blå plåtbåt längs strandpromenaden.
4. Strandpromenad som tog slut.
Skylten talar om att det är stopp. Pilarna pekar på havet, som ligger där i fjärran. Oåtkomligt, precis som på Louvren.
5. Arkitektur som förvånade.
Längs gågatan i Uddevallas centrum finns som i alla städer affärer och restauranger. Och detta underliga hus. Men … vad står det där på mitten?
6. Graffitin som jag vill visa hela världen. Kan det vara en matbloggare som har varit i farten?
