Jag har idag (efter en orolig natt där jag först jobbade sent och sedan drömde att jag gav bort mina värdesaker till tjuvar i N.Y.) haft påsar under ögonen som vore jag min farfar, men jag tror att det är så att knäsvullnaden har flyttat upp en meter. Knät är numera smalt och vackert och enligt doktorn får jag hoppa och skutta så mycket jag vill. Tjoh! Men då kom ett av barnen med en dikt och frågade hur den bäst ska tolkas.
Swoooooooosch är jag arg ung dam i skolan igen. För hur mycket jag än tycker om poesi, så hyser jag mycket stark aversion mot lärare som prompt måste servera ett facit. Jag satt längst bak i klassrummet och surade med armarna i kors och trotsade facit genom att tolka tokfel. Jag har även hört detta i den nutida skolan – ungefär så här (läraren i festil):
– Har ni läst färdigt nu? Vad tror ni?
– Tomten, tomten, det är bara han som är vaken.
– Jag tror att tomten symboliserar alla nattarbetare!
– Ja! Eller gruvarbetarna!
– Nej. Fel. Naturromantiken i Sveri…
Men det är inte Rydberg som ska analyseras nu. Nu ska ni få tolka åt mig – det finns inte något facit och alla tolkningar är tillåtna. Ni som är ovana poesiläsare kan skumma och bara känna efter lite. Om ni hakar upp er på två ord så har ni förmodligen hakat upp er på samma ord som jag.
Nå. Vad handlar ”Morgonkaffe” här nedan om? (Under dikten står författarnamnet och årtalet – inte här uppe eftersom jag vill att ni ska vara som små oskrivna blad och inte påverkas av t.ex. tidsanda.)
Morgonkaffe
De sa att hon var borta, barnsligt sagt
hon drack ju sitt morgonkaffe hos oss
doppade bulle som hon tyckte om
plirade ut mot solen och var nöjd
att regntunnan fyllts under natten
det var tid
för tvätten i bastun
hon fäste sitt vita hår
med gula små nålar och såg sig nyfiket om:
var något förändrat? var hade vi ställt
allt som hon lämnat efter sig? jo där
stod symaskinen, kom den väl till pass?
och hade vi hittat korgen på vår vind
med dunet som hon tänkt till nya kuddar?
Ännu stod blommor i vaserna. Hon satt
i gungstoln med en packe färska brev:
så många som mindes!
Hennes söndagsblus
bar nystruken krage, väskan låg i knät
med pillerdosan för hjärtat, rummet stod
städat och stilla som till sommarhelg
bortom låg havet märkligt klart och tyst
med bara en simmande prackhona.
Nej, sa hon,
nu måste jag gå. Sköt om er:
Och hon gick
förbi en bild som ställts på hyllan nyss
stannade, lite förlägen, stod och såg:
ett gammalt och silvrigt ansikte, en mun
som skimrade liksom ögonen av vad?
Hon glömde att tala
Bara bilden och hon
frågte varandra. När hon gick
såg hon sig om mot oss med bildens ögon.
_______________________________
– Av finlandssvenskan Solveig von Schoultz (1907–96), 1975
Barnet som frågade vad dikten handlade om hade nämligen fått höra i skolan att den i mina öron utmärkta tolkningen var fel. Och vill ni inte tolka poesi som normalt folk, så kan ni få tolka denna bild istället:
Uppdatering!
Kommentatösen Agneta sitter inne med något fantastiskt: självaste boken som dikten är tagen ur. Och tagen ur sitt sammanhang! Den är nämligen kapad och jag är så arg å Solveigs vägnar. Så får man ju bara inte göra. Här kommer slutet:
________________
Nu har sorgen inmutat också den här udden
nu kan jag aldrig mer gå hit och andas
nu säger den bortvänt vaggande vassen
nu säger den smygande blå vickern
nu säger den ensamma spirean
den tåliga sedumtuvans
små gula stjärnor:
Här steg hon.
Här sa hon.
________________
Såja, nu roterar inte Solveig i sin grav längre.
Döden, liksom. Skulle jag säga.
Men en prackhona vet jag inte riktigt vad det är.
Men så underligt. Jag lade inte ens märke till prackhonan!
rer sig me blommer
bara käringa e dö
fatalist-haiku
Poesi, det är inte min melodi.
Meeen, jag kommer efter ett snabbt skummande till samma slutsats som Christer. Döden; när det ofattbara har hänt – hon var ju här nyss!
Nu ska jag gå och kisa på en annan text för att sedan blunda till imorgon.
Nu ska ni få höra något episkt, storslaget. Kärvt och nästanpå tragiskt:
Lotten har ju med liv och lust skildrat Sekrutthuset. Och nu har jag slutligen formulerat Mitt Liv:
”Hankar mig fram med röta och rost och drivs av skam och skuld”
Om det inte vore så nära sanningen så skulle det vara riktigt vackert.
Men Dieva då! Jaha … var det så det stod.
Jag röstar också på döden men är i stort sett helt opoetisk trots min diktande syssling.
Är det sant att ni fick analysera dikter i skolan, Lotten? Det har jag inget minne av. Och inte ens på littvet blev man knäppt på näsan.
Dikten ovan handlar väl om… livet?
Jag håller med att den handlar om döden och tiden innan bortgången har sjunkit in.
Rent allmänt å är det väl omöjligt att tolka poesi fel! Själva grejen är väl med poesi att den är vad den är för just dig?
Märklig lärare.
Måste hon dö för att hon ger sig av. Hon kanske bara tänkte ”Att va fan” som Tage Danielssons Busschaufför och gav sig av.
Jag är nog mer inne på Ullahs linje att dikten handlar om livet.
Fick liksom nog av Finska Pinnens väg.
Nog handlar den om livet, alltid.
Prackhona är för övrigt en småskrakshona
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sm%C3%A5skrake#Namn
Nä jag röstar också på en dikt om en tant som är död, fast det hus där den utspelas är så mycket hon att den som skrivit dikten upplever att hon är där, ändå, trots att de säger att hon är död.
Dessutom är det en omtyckt tant som även tyckte om och brydde sig om.
Jag drömde nog om pappa i natt förresten. Det var trevligt att ses. (Han dog 2001.)
Jag tycker mig se henne: hon ser ut precis som gamla Rose i Titanic. Och hon är döööööd.
Och ja just det: poängen är ju precis den att man inte kan tolka fel. Basta.
Den handlar om minnet av tant. Levande minnen!
Analys i gymnasiet var ett elände för jag hade ständigt fel. Litteraturanalys på engelska A på Uppsala universitet var mycket roligare, de accepterade det mesta bara man kunde argumentera för det. Till och med på tenta.
Självfallet kommer Titanic upp just nu ;)! Om man tänker på filmen så var den det mest poänglösa film jag någonsin har sett. 45 minuter in i alltihop så var jag sådär att vad tusan, sjunk nu då så får vi gå hem!!
Med kaffet? Vara så drastisk som att kasta det (KALLT kaffe självfallet) i ansikten på lärare som hävdade feltolkning?
”Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.”
Ja just så, Per — Setterlind fick förra året illustrera en av mina dödsbilder.
Det där med att kasta kaffe i ansiktet på folk har jag inte hunnit göra (än), Jessica. Jag har däremot hällt en liter mjölk över min djefla man (1988) och sett en redaktör på NE kasta ett glas rött vin i ansiktet på en annan redaktör på NE.
@PGW: Hade du Glover och Shrigley? Ett par av de bästa lärare jag någonsin haft, alla kategorier!
Hade DDM gjort något speciellt?
Jag har något emot dumma lärare som liksom bara inte försvinner.
Och tack för förklaringen, Gambleputti! Jag fattade att det var en fågel, men inte vilken. Pracknisse var ju ännu häftigare namn.
Döden, som Cecilia N beskriver det.
Men nu är jag nyfiken på 1) hur barnet tolkade dikten, 2) hur läraren menade att den skulle tolkas och 3) vilka ord som förbryllade Lotten. Jag såg bara prackhonan, och hon gick ju att slå upp.
Barnet tolkade dikten precis som de flesta av er — döden, döden. (Ska se om jag kan få en noggrannare beskrivning av tolkningen.) Och fick veta att det var fel.
Hur läraren tolkade har jag inte fått veta (än).
När jag läste, visste jag precis som ni inget om ursprunget och blev därför förbryllad av stavningarna ”gungstoln” och ”frågte”. När jag såg att den skrevs så sent som 1975 blev jag ännu mer konfunderad eftersom jag hade tänkt mig något mycket äldre. Men så klarnade det när jag förstod att Solveig var finlandssvenska.
Ny fråga: Vem är det som har berättarperspektivet i dikten? Visst är det väl den gamla (döda) damen?
Det där tycker jag är intressant — i dåliga filmer ligger berättarperspektivet hos (t.ex.) den listige deckaren. Allt som sker och händer ser vi genom honom, där han går på kramsande grus eller springer i skitiga storstadstrappor. Och så PANG, plötsligt, får vi se det som boven gör, hur han smider sina planer och knivar. Berättarperspektivet hamnar då hos … Gud?
”De sa att hon var borta” + ”Ännu stod blommor i vaserna” = Döden. Förslagsvis.
Jag råkade ut för någon variant av ”nya kritik”-svängen i min ungdom, den som menade att texten är text. Om man råkade snappa upp något om ursprunget, vilket århundrade författaren levde eller verkets syfte och innebörd blev det missbelåtna miner och i värsta fall sänkt betyg. Tanken att en tolkning skulle vara ”fel” fanns inte. Det enda som betraktades som helt uppåt väggarna var om någon kom dragande med författarens intentioner. ”Ha, författaren! Vad vet författaren om sin text?!”
”Head hopping.” Dåliga filmer och deckare har ofta svårt att hålla reda på berättarperspektivet och det beror inte på att deras skapare intagit den allvetande berättarens roll, utan helt enkelt på att de inte förmår bättre.
Författarinnan ovan har mycken sorg i sitt diktande men följande avviker en del:
Återseende
Tammefan, glädje, du har hållits gömd
som man förr gömde dårar i bastun
man höll dej på svältkost
faktiskt glömde man bort dej
där du ugglade i mörkret
– nå nu, dörren slogs upp
vit är du som vintergrodden
men du står på tröskeln!
En av vår dotters kompisar förundrade sig över sin mors beteende:
”Jag tror morsan har fått fnatt, det verkar som om hon håller på att döstäda. Jag kom dit och såg hur hon bar ut den ena fulla sopsäcken efter den andra och slängde. Vad gör du, morsan, du är ju bara 70 år, sade jag, inte ska du väl lägga av nu? Jo, jag ska städa så ni slipper all bråte jag samlat på mig. Bäst att göra det nu medan jag orkar.”
Nu har jag inte läst de övriga kommentarerna. Men nog handlar dikten om döden, vacker är den som bara den. Fantastiska konkreta och helt vardagliga bilder som blir helt gyllene.
Vad menade läraren att den handlade om?
Oj nu kom det tillbaka. Alltid gjorde jag fel. Tolkade fel. Räknade fel även om svaret blev rätt. Stickade fel trots att det blir som det ska. Höll pennan fel. Gjorde mitt julpynt av flirtkulor för fort men fint och rätt. Det blev för dyrt för skolan. Men jag klarar mig bättre än många andra . Kanske tack vare det.
Författarperspektivet? Det är den kvarlevande.
Men jag undrar jag om läraren har läst samma dikt, är det olika sidnumrering i de olika antologierna?
Eller är det ett hårklyveri av ord? Döden säger vi, men hen kanske säger minnet eller sommarhus. För att hen tycker att döden är svart och tom och skrämmande och så är det ju inte i den här dikten.
Eller för att hen tänker att döden är det samma som döendet och det handlar den ju inte heller om. Det har Harriet Löwenhjelm beskrivit så bra i Håll mig.
Hen kanske tycker det handlar om efterlevande. Och det kan man väl säga att det beskriver också.
De sa att hon var borta (i huvudet) blir ju helt annorlunda. Förmodat dement dam stökar runt … då handlar det inte alls om döden.
Christer, självklart har jag haft både Glover och Shrigley som föreläsare! Shrigley kom en gång ingalopperande i en av hörsalarna på HumC (sådana där stora salar, det är effektfullt om man kutar ner för trappan i hög fart där. I synnerhet om man är en äldre gentleman samt har vackra hemstickade koftor.), en kvart för sent. Han bad väldigt mycket om ursäkt men han hade nästan lyckats övertyga hela fikarummet om att Shakespeare faktiskt var katolik. Han var mycket lycklig, det är trevligt med lärare som verkligen engagerar sig med sådan passion i sitt område. Glover gjorde detsamma, han hoppade jämfota av lycka för att Shakespeare var så bra, och efter tre veckor av hans föreläsningar på nämnde bard var vi av samma åsikt.
Jag vill också ha en Glover och en Shrigley!
För övrigt kan jag tala om att man har extremt stor användning av att veta att Shakespeare levde 1564–1616. I alla sammanhang säger någon förr eller senare ”mellan vilka år levde egentligen Shakespeare?”.
Och då kommer man till undsättning och befriar alla från okunskapens gissel.
Närvarande men frånvarande. Eller frånvarande men närvarande. En gammal människa som blivit dement. Så uppfattade jag dikten.
Har nu läst övriga kommentarer. Döden? Kanske. Demens är ju på sätt och vis mer släkt med döden än med livet. Prackhöna sa mig att det var finlandssvenskt och jag tänkte på von Schoulz. Kollar nu i en rätt tjock samling med dikter (Alla TRÄD väntar FÅGLAR, Dikter 1940–1986) av henne och där finns dikten Morgonkaffe med. Dock citerede inte Lotten (och kanske inte heller skolexemplet) hela dikten. Mellan ett par långa streck avslutas den så här:
________________
Nu har sorgen inmutat också den här udden
nu kan jag aldrig mer gå hit och andas
nu säger den bortvänt vaggande vassen
nu säger den smygande blå vickern
nu säger den ensamma spirean
den tåliga sedumtuvans
små gula stjärnor:
Här steg hon.
Här sa hon.
________________
Med andra ord: Jag tolkar det som att första delen handlar om en älskad människas demens, och den avslutande strofen ger vid handen att den dementa till slut har dött.
MEN HARREJAVLAR! Finns det mer?
Jag blir så upprörd att jag nästan vill slå någon på truten: om man ska analysera en dikt ska väl hela klabbet vara med? Jag har inte hittat dikten någonstans på nätet och har inte som Agneta tillgång till själva boken utan skrev bara av skolpapperet.
Man kan ju inte kapa en dikt bara sådär!
Agneta, nu blev det som med julklappsrim. Fullständigt obegripligt innan man öppnat paketet.
Självklart en rattmuff innan, självklart det andra när man väl öppnat.
Jag har inte någon erfarenhet av demens själv, men när du säger det så anar jag att du kan ha rätt.
JAG VILL HA EN T-SHIRT!!!
DÅ ORDNAR JAG DET! HAR DU GETT MIG STORLEK OCH ADRESS?
Alla borde ha en Shrigley och en Glover och flera andra från samma institution, det var extremt tätt med fantastiska föreläsare där.
Shakespeares levnadsår är mycket bra att veta och kan man dessutom citera en sonett (det räcker faktiskt med en halv …) så ger man ett väldigt allmänbildat intryck 🙂
PGW, det är inte så att vi har varit kursare? Om jag har räknat rätt så läste jag engelska 84-85, men jag är inte bombsäker. Det var hur som helst det året som Shrigley doktorerade på ämnet Shakespeare och alkemi, iförd kycklinggul storskjorta. En syn man aldrig glömmer!
Var stode vi utan den bildade Agneta? Hurra för henne!
Att ge en del av en text, poem eller annat, utan att markera att markera att något har utelämnats – dödssynd! Och att ge eleverna en fimpad dikt att analysera – hjärndöd lärare? Stackars elever.
Minnen, saknad och sorg, det är vad jag ser i texten. Någon demens har jag svårt att urskilja. Ge lite exempel!
Jag börjar ana vari skillnaden mellan tekniker/naturvetare och humanister består. Humanister kan se saker på en mängd olika sätt. Och, beroende av läggning, bli osams om vad man ser – eller bli rörande överens.
För oss tekniker är tillvaron tråkigare. Vi observerar, mäter, analyserar, mäter igen. Och plötsligt så står vi där med den enda sanningen. Inte mycket diskussion.
Det är kanske därför som vi anses lite tråkiga.
Tekniker tråkiga? Pah, bah och fnys!
Me löv tekniker.
jag har verkligen uppskattat och njutit av dikterna och dödsbilderna.
Som Du vet är jag en gårdfarihandlare med döden i kappsäcken .
Här bjuder jag på en dikt av Ronney Henningsson, som har en kulturplatta av koppar på Föreningsgatan i Helsingborg där han föddes 1936. Han gick i min klass så jag känner honom väl.
Jag vet att min död skall drabba mig
så som ett vått segel i stormen
slits loss och omsluter sin seglare
med vit och tung natt.
Och jag skall segla utan vind
och inget veta om land och grund.
Vem har sagt att jag skall minnas
seglen och färden de gav mig?
Jag vet att min död skall drabba mig
så som jag stött åran mot botten
och åran fastnar, och båten med rösterna
och skratten glider bort.
Natten faller i skikt efter skikt.
Rösterna skymmas av udde efter udde.
Vem har sagt att jag skall fråga mig
varför jag klamrade mig fast vid åran?
Jag vet att min död skall drabba mig
så som metaren efter lång tid
känner ett ryck i linan.
Jag har inte väntat, jag rör mig inte.
Men därnere är något som färdas,
något som drar in sin fångst
och plötsligt färdas jag i djupets mörker.
Vem har sagt att jag skall fråga mig
varför jag hade min lina ute?
Nej, den har inga frågor, döden.
Den är ett svar som inga frågor minns.
Och de bilder av döden jag finner,
är bilder av livet jag skapat.
Och väl vet jag att dödens enda bild
är den slutligt hoplagda bilderboken.
Jag màste vara helt poesiblind. Trodde tanten packade för att àka till àlderdomshemmet.
Gillar bättre Fröding.
Nej nej, ack du inte alls blinda Christine i Frankrike — det är ju vad DU ser. Och därför gillar vi poesi (eller hur, Skogsgurra?). För vi ser det vi ser, basta, om det så är döden, senilitet eller ålderdomshemmet.
Jag såg förresten en bok om programmering vars framsidesbild är en pastisch på din ovan givna illustration.
PGW: Lustigt, för mitt enda partytrick är att jag kan citera (hela) sonett 18 (”Shall I compare thee …”). På engelska. Tyvärr måste jag umgås i helt fel partykretsar för folk verkar uppskatta utåinvända ögonlock mer.
Shakespeare och alkemi?! Måste vara en helt underbar avhandling! Jag kom till stan först -90 så vi har gått om varandra tyvärr.
Lady-V-a-L, det är ett bra partytrick, i rätt kretsar. Vi använde den som lösenord på en arbetsplats jag befann mig på för mycket länge sedan. Emellanåt hade vi väldigt tekniskt lagda supportgurus hos oss som såg synnerligen oförstående ut när jag gav dem lösenordet och förklaringen. Ack ja. Det var väl tur att jag inte tog till mitt partytrick med ”My mistress eyes’ …” då hade det väl tiltat helt.
Om man råkar kunna hela visan om Lorelei och dessutom sjunga den, i vilket sammanhang skulle man kunna impa med den? ”Ich weiss nicht was soll es bedeuten…” Nåt förslag?
Jag blev intresserad av Ronney Henningsson och fann det här
Märkligt nog är både symaskin och udde med i båda dikterna!(?)
Men söte lille SkogsG: Inte blir vi väl osams bara för att vi har olika uppfattningar?
Dötrist vore det väl om alla tyckte och tänkte likadant! Bland de mest stimulerande diskussionsaftnar vi minns, Ökenräven och jag, är de när vi umgicks ett helt gäng i ungdomens vår, alla pluggade nåt. Vi var medicinare, tekniker, hårfrisörskeelever, pedagoger, ekonomer, jurister och humanister. (Vi träffades hos den ende av oss som hade en egen, någorlunda stor bostad – och TV. Och i det huset bor nu vår äldste son!!)
Har vi blivit osams? Var och när hände det? Jag känner mig alldeles fridfull.
Via den blygas länk upptäckte jag till min förfäran att det är lakritsens dag idag. Och jag som inte haft någon aning och inte kunnat fira!
Kl. 9.41 tyckte jag mej skymta en antydan om att olika åsikter = missämja. Glad om det inte är så!!
Nejnej, ni är inte osams, ni är inte osams, ni är inte osams. Ökenråttan menade inte att ni var osams, även om det lät som om ni var osams. Hon menade just det; ni är inte osams.
(Jag är länken mellan er, som en översättningsmaskin liksom.)
Va!? Mitt inlägg hade ingen som helst bäring på dina inlägg.
Jag skrev att det är skillnad mellan hur humanister kan se olika tolkningar av en och samma text och att det ganska ofta leder till långa och ibland givande samtal. Och ibland långa och mindre givande samtal.
Därefter beskrev jag hur tekniker i allmänhet inte har den läggningen utan genom observationer och analys kommer fram till en slutsats där det inte finns så mycket att diskutera.
Nu måste jag för en gångs skull göra ett inlägg sent omsider när alla andra sprungit iväg till nästa tråd. Detta påminner mig om en lektion i svenska på gymnasiet. Vi hade läst en roman och skulle diskutera innehållet. Det hela slutade med att jag gick fram till svarta tavlan (detta var alltså länge sedan) och ritade ett diagram över bokens innehåll. ”Detta kan bara hända i en naturvetarklass” var lärarens lakoniska kommentar. Han hette förresten Bengt Åkerberg och var helt underbar. Han var född i Sverige men bröt ändå på svenska, eftersom hans modersmål var älvdalsmål. ”Jak trår Bärtil har huvet underr arrmen” är ett klassiskt citat från honom när Bertil hade missuppfattat vilken höbåt Olle stod på i känd dikt av Bellman.
Ja. Precis så menade jag.
Hans i Lund — fast alla har inte sprungit iväg, här kan det hända saker ända borti höst om det vill sig väl!
Underbara minnen av någon älskad som gått bort …
Av diktolkning i gymnasiet har jag detta bittra minne: på någon lektion skulle vi tolka en dikt (kommer självklart efter så många år inte ihåg vilken) och jag var den enda i klassen som lyckades se att det handlade om ett kärlekspars möte. Någon (enstaka!) månad senare, på en av skolan anordnad studentmiddag, skulle samma svenskalärare säga några rader om var och en av eleverna. När hon kom till mig, påstod hon att jag hade tolkat dikten som en älg som kom brakande genom skogen. Va!?!?!?! (Är fortfarande lite indignerad på skoj …)
[…] hear. Det har vi ju kommit på här också: diktanalys på kommando med facit bakom hörnet är av […]
dikter ska man inte tolka: det är tvärtom
Just så, embryo, just så.