Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Sommarresa igen

Varje år tar min djefla man några barn och åker tåg raka spåret till Skåne. Under tiden stoppar jag in några andra barn i bilen och kör vilse söderut.

Precis som alltid, uppsöker vi sevärdheter som är stängda, låsta, bakom skynken och under ombyggnad:

– Där är Brahehus. Ja. Precis som på Louvren.
– Där är Brahehus. Ja. Precis som på Louvren.

Fast det gör inget – för det är det som är poängen. Utan mål eller mening sätter vi oss i bilen och spanar efter bruna skyltar som signalerar intressanta ting.

Så här körde vi först.
Så här körde vi först.

Det där garnnystanet inbegrep GPS utan täckning, en kartbok från 1979 och tre personer komplett utan lokalsinne. Samt diverse hinder …

– Mamma … är vi behöriga?
– Mamma … är vi behöriga?
– Nämen vaff… ska vi chansa?
– Nämen vaff… ska vi chansa?

När vi letade efter Tomelilla, körde vi på grusvägar som anlades på 1600-talet, eftersom GPS-novisen i baksätet hade råkat sikta in sig på fastigheten Tomelilla och inte staden. Vi hittade istället för en stad 700 kor, 14 hästar, 90 får och ett vilset lamm som verkade ha hamnat i fel hage på andra sidan om stängslet. Eller så var stackarn bara det svarta fåret.

Men väl framme i Tomelilla uppsökte vi världens minsta filmmuseum som ett led i min kamp för  barnens allmänbildning.

Billetten!
Billetten!

Så nu vet de till och med vem Spuling var och att både Monica Zetterlind Zetterlund och Per Oscarsson brann upp.

Spuling.
Spuling.

Men det hittills allra konstigaste på resan är väl ändå att jag har träffat en hund som jag inte är allergisk mot. Den har ”hår” och inte ”päls”, vilket gör den till en … kentaur, liksom?

Hårhunden och jag ute på en åker.
Hårhunden och jag ute på en åker.
Share
73 kommentarer

Att idka skörlevnad som skörlevnad bör idkas

Jag är i August Strindbergs rum i ett hus på Runmarö i Stockholms skärgård. Där jag sitter satt han på 1890-talet. Han var i min ålder, berömd och ruskigt arg på allt och alla. På samma plats som han skrev novellen ”Silverträsket” skriver jag detta:

– IGÅR DRACK JAG ABSINT! –

Först såg jag ut så här, alldeles normal med min kompis Hasse i hans båt.
Först såg jag ut så här, alldeles normal med min kompis Hasse i hans båt.
Sedan fann vi absinten, som såg ut så här.
Sedan fann vi absinten, som såg ut så här.
Därefter installerade vi oss i vår knarkarkvart, förlåt Strindbergs knarkarkvart och eldade sockerbitar som vore det crack.
Därefter installerade vi oss i vår knarkarkvart, förlåt Strindbergs knarkarkvart och eldade sockerbitar som vore det crack.

Effekten blev att vi alla blev simmiga i blicken, log ett konstigt leende med 127 tänder och införskaffade varsin fyrkantig, väldigt obekväm monokel:

Naturligtvis är vi nu förtappade, nere i träsket, fast i rusdryckernas helvetiska fälla och lever ett sådant här liv:

Min förtjusning över absinten beror naturligtvis på att jag ju är en sådan skötsam person att jag, när jag stöter på något som är det minsta lilla syndigt eller olämpligt, kastar mig över just detta. Så länge det inte är lite farligt, förstås …

Först läser man ju på – och konstaterar att det i Ugglan (Nordisk Familjeboks andra upplaga) från förra sekelskiftet står:

Absint (grek. absinthion), en med malört (Artemisia
absinthium
) tillredd likör. Dess arom härleder
sig af en flyktig olja och dess bittra smak af
ett i malört förekommande kristalliserande ämne,
absintin (C16 H22 O5). Enligt senare tiders erfarenhet
i Frankrike verkar absint mera skadligt än de flesta
andra sprithaltiga drycker.

Vidare finner man att Strindberg satt där jag sitter nu och drack sin absint. Om man sedan sträcker ut handen och tar en av husets tusen böcker om Strindberg, så kan man läsa att karln råkade ut för både det ena och det andra på sina skrivarresor ut till Stockholms skärgård. Under absintens skadliga inflytande förstås. Och att han och Carl Larsson brevledes grälade om vem som hade gjort Erikssons Hilma med barn. Samt att detta även drabbade Ernest Hemingway, Charles Baudelaire, Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, Henri de Toulouse-Lautrec, Amedeo Modigliani, Vincent van Gogh och Oscar Wilde. Men att absinten trots illasinnade rykten och faktiska förbud bara var lika onyttig som all annan sprit.

Silverträsk eller absintträsk – sak samma. Är skörlevnaden inte värre än så här, så kan jag helt klart leva med den. Kom, inspiration och fräls mig från … Ah. Oj. Det är grilltajm. Jag får helt enkelt försöka synda lite en annan gång. Normallivet väntar.

Share
64 kommentarer

Idag kollar vi på fopoll: Heja Lustig!

Hurra! Alla i publiken kommer från Sverige!

Utom de som kommer från Ukraina dårå.

Lika som … äpplen?
Lika som … lakan?
I 51:a minuten var jag jätteglad.
I 51:a minuten var jag jätteglad.

Sverige ledde med ett mål i flera minuter. Sedan gjorde Ukraina två snabba mål som gjorde att vi hemma framför tv:n kände oss så här under resten av matchen:

Ukraina leder med 2-1.
Ukraina leder här med 2-1.

Jag sparkade i kakelugnen och jag höll tummarna och gjorde armhävningar (oklart varför), men inget hjälpte. Vi (okej, spelarna i Sverige alltså) var klädda som drottningen på Nobelfesten, vilket var rätt snajdigt, men förfärligt otursbringande. (För vi förlorade förstås på grund av otur. Och mittfältet kom i kläm medan andra inte sprang tillräckligt snabbt i djupled och alla hade minsann känningar i ljumskarna. Förresten var domarn dum också.)

Drottning Silvia och Johan Elmander – lika som snedstreck.
Drottning Silvia och Johan Elmander – lika som snedstreck?

Jag känner egentligen bara till ett faktum som tröstar lite just nu:

Vi var i alla fall snyggare.
Vi var i alla fall snyggare. (Mellberg, Svensson, Larsson.)

 

Uppdatering dagen efter
Vi sörjer förstås fortfarande. Och skyller mest på de inte särskilt gula kläderna.

Och så vet man att man har fel fokus när man ser rubriken i N.Y Times här ovan och omedelbart tänker ”men vaddå, de spelade ju i söndags och det blev ju 1–1, hur kan det vara en lättnad för Spanien?”.

Uppdatering igen
(Stackars) Mikael Lustig får ta en stor del av den massmediala smällen för förlusten för att han vid hörnan som Ukraina stänkte in, inte stod där han skulle: vid ena målvaktsstolpen. Detta kallas att ”hålla stolpen”, och nu har en intensiv rörelse igångsatts häääär. (Det är bilder på ilskna fotbollssvenskar som visar att de minsann klarar av att hålla stolpen. Bra förklaring finns på Ajour.)

Här skulle han ha hållit stolpen.
Här skulle han ha hållit stolpen.

Uppdatering ännu en gång
I kommentatorsbåset har jag fått förklarat för mig att nu har denna hållastolpenkampanj mot Mikael Lustig gått för långt. Oavsett om han själv säger att det är okej för att han faktiskt missade sitt uppdrag, så ska han verkligen inte hållas till svars för förlusten och verkligen inte behöva stå ut med elakheter. Svenskarna är så svältfödda på fotbollsframgång att besvikelse gång på gång vänds till hat. Så ska vi ju inte ha det.

Eftersom jag och alla ni är snällast på nätet, ska vi från och med nu peppa Lustig och alla som i framtiden bara råkar stå fel, springa vilse i straffområdet eller filma sig till en stra… nä förresten. Där går gränsen.

Heja Mikael Lustig! Det var verkligen inte ditt fel att vi förlorade och vi ser fram emot kommande matcher med dig!

Share
46 kommentarer

Tutiluren! Hesa Fredrik! Larmkontroll! Krisinformation!

Viktigt meddelande!

(Liten rekapitulering först … i januari skrev jag om vårt tokiga, gamla hus och kommentatören LL99 lade då märke till att vi har en larmtuta som kallas tyfon på taket – och då kom jag på att jag när vi precis hade flyttat in skrev ett kåseri för Sydsvenskan om detta.)

Typisk tut-tyfon.
Typisk tut-tyfon.

Förr testades tyfonerna och Hesa Fredrik-tutorna i Sverige kl. 15 första helgfria måndagen i månaden. (Att tutandet kallas Hesa Fredrik sägs förresten bero på att krönikören Fredrik Rydqvist när larmet testades för första gången 1931 var lika hes som larmet. Att han just vid detta tillfälle var hesare än till exempel hesa Hildur, hesa Tord eller hesa Dagmar – eller alla andra hesa i Sverige – kan vi förstås ifrågasätta. Förmodligen skrev Fredrik en krönika om tillfälligheten.) Numera sker kontrollen bara en gång i kvartalet och igår var det minsann dags igen.

Det skulle alltså tutas i hela Sverige klockan 15:00. På Facebook ber Krisinformation.se alla att rapportera om de hör tutet, som under minst 2 minuter består av en 7-sekunderssignal som återkommer mellan perioder av 14 sekunders tystnad. När faran är över, långtutar det i 30-40 sekunder. Jag hade skrivit in det i almanackan och satt på alla möjliga olika larm för att inte glömma bort det hela och hade tänkt sätta mig på vakt uppe på taket och dessutom filma spektaklet.

Men. Ack. Klockan 13:15 uppsökte jag en läkare som tittade på mina sargade knän, skakade på huvudet, ropade på en sjuksköterska och satte igång att tömma ena knät på inflammerad vätska för att istället fylla det med kortison.

[Saknad bild på äckligt knä.]

Och när man har fått kortison i knät säger doktorn att man på inga villkor ska upp och klättra på tak. Så man beordrar förstås upp sin djefla man istället.

Han som tycker att det är bättre att filma på högkant, ja. Vårt område heter Mesta [meeeesta], det är det han nämner strax innan han blir filosofisk och börjar tala om fred i vår tid. När det inte började tuta klockan 15, skickade jag ut Sjuttonåringen på gatan för att fotografera det som inte hände.

1. Vår jätteek som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen.
1. Vår jätte-ek, som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen.

Jahaja. Nähe. Inget tyfontut. Sicket antiklimax. Och här sitter jag med silikon kortison i knät och kan inte … fast … jo. Jag kan väl hasa mig ner i källaren och titta till apparaturen? Vi kanske har belamrat den så att den har kvävts? Den kanske har dammat ihop!

Säg inget till min läkare, men jag gav mig stelbent ner i husets hjärta.

Det är den gula ni ska fokusera på.
Det är den gula ni ska fokusera på.

Där är den. Ja. Precis som på Louvren. Den ser ju inte ens smutsig ut, trots allt. Men vad står det på väggen där bakom?

"Alarmeringsanläggning för civilförsvaret." Coolt. Och den "får ej obehörligen sättas ur funktion". Nähe.
”Alarmeringsanläggning för civilförsvaret.” Coolt. Och den ”får ej obehörligen sättas ur funktion”. Nähe.

Men vänta nu, vad ser jag till höger? Säkerhetsbrytare! Vad kul, den kan man ju … vaff… Oj. Hoppsan. Här har det visst hänt något.

Nolla. Hörbarhet nolla?
Nolla. Hörbarhet nolla.
Share
59 kommentarer

Språkpolisen uppmanar: Lär er det fett 7kt 3vliga nyspråket för att det är ql <3

Jag använder som bekant inte smajlisar (smileysar för er som är på det viset) och chattar aldrig. Det är inte ett medvetet beslut eller en religiös övertygelse, men

  1. jag kan inte begripa när jag uttrycker mig så otydligt att en förstärkning behövs
  2. stöter aldrig på chattar och söker definitivt inte upp dem.

Men med detta inte sagt att nyspråket i skrift är olämpligt, fel eller ens svårt. Nej, det är roligt och finurligt – och om man vill, kan man ju se det som rövarspråk eller liknande. Jag tolkade t.ex. hjärtat (som ses sist i rubriken) som en omkulltrillad glasstrut tills jag blev rättad. Och på mina skrivregelskurser finns det alltid någon bland åhörarna som inte har fattat att en smajli (stavningen smiley ser faktiskt  bättre ut, va?) är ett ansikte som man ser om man lägger huvudet på vänster axel. (Hjärtat ser man däremot om man lägger huvudet på höger axel.)

Dagens uppmaning lyder alltså: lär er dessa och gör något kul av dem! Att sms:a sina tonårsbarn på detta sätt är lite som att virka en grytlapp – pillrigt och rätt kul men inte alldeles nödvändigt.

Förresten. Det anses tydligen lite töntigt och gammaldags att ha näsa i sin smiley. (Alltså bindestrecket mellan kolon och parentes.) Men jag är ju lite töntig och gammaldags. Och tycker att det var bättre förr när de inte förvandlades till gula, runda, riktiga ansikten. 🙂 <3

Share
24 kommentarer

Sovjetisk fotobok upphittad!

Som bekant lider jag av svår nostalgisjuka som inbegriper allt från ungefär 1500-talet till ungefär 1999. Pincenéer, platåskor, OS 1912, gammalstavning, nakenbilder på Ricky Bruch, utedass och uppslagsord som ”förbrytarfysionomi” får mig att lyckligt le samt förvånat förundras. Av den senare typen är den sovjetiska fotoboken som jag sitter och bläddrar i mellan allt annat som borde göras.

Titeln till trots är den tryckt 1979.
Titeln till trots är den tryckt 1979.

All text finns tacknämligt på ryska, engelska, franska och tyska. Vi får i förordet veta att ”just den sovjetiska fotokonsten ligger i framkant – liksom hela det sovjetiska samhället – och det som kännetecknar fotograferna är deras enorma experimentlusta och känsla för estetik”.

"Leningrad på hösten." (Foto: G. Safronov.)
”Leningrad på hösten.” (Foto: G. Safronov.)

Fotograferna i Sovjet söker enligt boken ”nya vägar och ställer sig inte främmande för att fotografera överraskande motiv på ett fartfyllt sätt”.

"Stilleben med bröd." (Foto: A. Starodub.)
”Stilleben med bröd.” (Foto: A. Starodub.)

Okej, stentrappor och vissnad persilja kanske inte manar till stordåd på grund av sin fartfylldhet. Men lite idrott då …?

"Kamp." (Foto: V. Tcheichvili.)
”Kamp.” (Foto: V. Tcheichvili.)

Eh.

Ok, allt som har med basket är skön konst, det vet vi ju. Men det konstfulla i denna bild är att den är svårtolkad. Båda spelarna har hoppat väldigt högt och dessutom väldigt nära korgen och eftersom den vita handen är vänd i blockeringsläge och inte returdito har den mörkare handen tydligen skjutit. Och i så fall är bollen helt åt pepparn fel.

Låtom oss säga att det är något fel på perspektivet och att plankan egentligen sitter fem meter från spelarna; då kan det funka. Men spelarna borde i så fall vara mycket större än de är på bilden. Och vad jag vet fanns det inte svarta spelare i Sovjet på den tiden. Vad säger ni?

Fast nu vet jag vad de var bra på i Sovjetunionen! (Förutom då att spela ishockey, kasta slägga och paradera i raka led.) Brezjnev såg som 69-åring ut så här i amerikanska medier:

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: David Kennerly.)
Leonid Brezjnev 1975. (Foto: David Kennerly.)

Pompidom! Tutelitut! Retuschering!

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: W. Mussaeljan.)
Leonid Brezjnev 1977. Smooth criminal. (Foto: W. Mussaeljan.) 

Jag läser lite mer i förordet, som inte har stått sig väl – men 35 år är ju 35 år, om än i ett sprucket krus.

”Vad har den sovjetiska fotokonsten åstadkommit 1977? Först och främst strävar den efter att ge en övertygande bild av verkligheten. Många av bilderna har trots de olika stilarna en sak gemensamt: de inspirerar åskådaren till komplexa tankar om den nutida människan och världen. Fotograferna visar hur människan regerar över sin egen värld och att världen är vacker om människorna är vackra och harmoniska.”

Tror fan att man behövde retuschera.

Share
29 kommentarer

Galet i lådan med inkommande mejl

Plötsligt lyckades en massa oönskad mejl klämma sig in bland min vanliga kommunikation med intressanta språkfrågor och basketträningsinformation. Det måste ha bildats en spricka i jordskorpan mellan brevlådans inkorg och spamfiltret eftersom jag brukar vara komplett förskonad från allt sådant här.

Att Ikea mejlar mig är alls inte underligt i och för sig; jag har säkert fyllt i en lapp någonstans någon gång. Jag bjuds på förhandsvisning och allt kommer i begränsad upplaga och jag har väl förstått att det är en förhandsvisning och att det verkligen är i en begränsad upplaga? (De upprepar sig, Ikeas reklamskrivare.)

Det underliga är dock inte mejlet eller språket utan att Ikea påstår att de har kommit på att blå är en snygg färg:

”Färgen blå har vi inte sett i inredningssammanhang sedan 1980-talet. Men nu är vi sugna på blått igen och vi hoppas att du är det också.”

Nä för hemma hos oss har vi inget blått och ingen som jag känner har något blått heller, nej.

Men hörni, var ska jag ha alla mina blåa, nyköpta saker? Aha! Nästa mejl:

Perfekt! Nederländsk reklam om lägenheter i Turkiet!

”Allerhande voorzieningen waaronder een 200m² zwembad, bar, fitnessruimte, sauna. Gelegen tussen de international luchthavens van Bodrum en Izmir.”

Vidare i mejlen nu. Jag kanske även måste skaffa husdjur, för det tror den vähäldigt underliga tjänsten Stayfriends att jag vill:

Berätta för mig, ooo allvetande läsekrets: hänger ni på Stayfriends och betalar ni massa pengar för att få se det som folk skriver till er? (Om man inte betalar ser man bara det skrivna som ett sudderudd.) Och lägger ni till ett husdjur då och då?

Nu ska vi se. Jag har alltså en blå inredning i ny lägenhet i Turkiet med några tillagda husdjur – och så lite underhållning på det kanske? Ack, för här kommer mejl från någon som har dåliga rådgivare.

”Jag hade glädjen att träffa dig nyligen …” Jaså? Tack, men neeeej, Andreas. Vi har inte träffats. Det kanske var Christine Meltzer du hälsade på? Oj, vänta, det kommer mer text i mejlet:

”Andreas stora genombrott kom i ”IDOL” 2010, där han blev stor publikfavorit och briljerade med fantastiska versioner av tidlösa låtar. Hans kallades av programledare Peter Jidhe för ”Mr Entertainment” och ”min efterträdare på programledar posten!” – innan han slutade på en hedrande 5:e plats. I succéproduktionen ”Let’s dance” 2011 dansade Andreas vidare in i folkets hjärtan. I vår har ni sett Andreas i musikprogrammet ”Så ska det låta” – både som artist och som programledare för webb-TV. – SVT är modiga som tar in en skarpladdad Weise bakom kulisserna”, skrattar Andreas.”

Nu måste jag se till att laga läckan i mejllådan, för det här var ju väldigt frustrerande.

Share
21 kommentarer

Men asså, dagens ungdomar!

Om man googlar på hur många gånger jag har nämnt fågelskådning här i bloggen, finner man att det är några här och där genom åren.

Men det handlar aldrig om hur jag sätter kryss i fågelböcker, investerar i kikare, hurrar över en tofsvipad stugsnäppare, en kärrkrickad snäppfale, en smalnäbbad pipgjuse eller en simpel grönbena. Det handlar heller inte om bästa torrskaffningen eller gråsparvens eventuella släktskap med min favoritdinosaurie Archaeopteryx.

– Kraaa, kraaa!
– Kraaa, kraaa!

Nej, det handlar alltid om att jag av en eller annan anledning har varit tvungen att gå upp i ottan och gillat känslan av mosiga ögon i kombination med tanken ”världen har gått under, det är bara jag kvar”. Solen är på väg upp, det är rysfrys i luften och fåglarna … varken hör eller ser jag – men de finns säkert där.

I morse klev jag upp klockan 03:20 för att hjälpa fyra flickor att åka utomlands utan sina kycklingmammor. Det var förstås fågelskådning i luften och jag blev förstås tvungen att berätta om plurrade stövlar, nyvakna lärare, sönderslagna termosar och förstås … den där känslan.

Och då säger ungdomarna att de inte vet vad jag pratar om! De har aldrig varit på fågelskådning! De har på sin höjd vakat genom en hel natt för att se på film eller spela spel, men aldrig ens sett en gammaldags termos med glas som kan paja!

The world is coming to an end. Lärare åker inte längre på fågelskådning med sin klass. Äger mina barn ens stövlar? Hur låter en grönfink? Bor kungsfågeln i Sverige? Var är vår kikare? Hur lång är en stork?

Soluppgång på motorväg.
Soluppgång på motorväg.
Share
34 kommentarer

När var jag som räddast?

Böh!
Böh!

Jag ligger här mitt i natten, nylagd som en stökig frisyr och tänker att det var då själva fasiken att man ska ha både svullna och illaluktande fötter. Jo. Ont i hälsporre, basketknän, stukat lillfinger och muskelbristning i en axel har man också. Jo. Och inte har man en månadslön i plånboken eller hur det nu var man skulle ha för att ha sitt på det torra. Näe. Jämmer och elände alltså.

Men så slänger jag mig själv i väggen och tänker på hur det är att vara hungrig, blöt och kall, bli överkörd av en stridsvagn, ha loppor i kragstövlarna och känna hur kulorna viner, marken rämnar och månen trillar ner från sin tysta ban. Det hade ju varit lite värre än en hälsporre, om man säger.

För jag har precis haft en sådan till bordet — inte en hälsporre, men en man som har varit med om kulors vinande och knivars stickande samt ond, bråd död. Och så slår det mig:

– Har jag någonsin varit riktigt rädd?

Eh. Utsätts jag numera någonsin för denna känsla? Vågar jag ens utmana ödet här och nu? Vad har jag att komma med, i min lilla bubbla, inlindad i bomull som jag är? Jodå, hör här så rädd jag har varit i mitt liv:

  1. En gång öppnade en främmande tant när jag plingade på dörren till huset där min kompis Martin bodde. Så jag kissade på mig.
  2. När jag skulle vara skolans lucia glömde jag plötsligt bort hela den inlärda dikten som skulle läsas upp. Scary.
  3. Under en joggingrunda på Ormberget mötte jag en älg, som skrämde mig såpass att jag slog rekord på en mil.
  4. En väldigt tillfällig flirt i Italien tog med mig på en utflykt som slutade i motorcykelstöld, vilket ju hade varit ohyggligt läskigt om jag bara inte hade varit så kissnödig.
  5. Mitt livs första orienteringslopp inbegrep viss vilsespringning. Men det hemska var att be en främmande karl om hjälp ute i skogen.
  6. Den nuvarande Tioåringen tappades bort tre gånger som liten, vilket förstås inbegrep akut hjärtklappning och kidnappningsfantasier eftersom inget av de andra barnen varken förr eller senare har tappats bort.

Det är inte det att jag går omkring och vill vara rädd … men hade det kanske inte varit lite bra för mig nu när jag bara kan fokusera på en massa fånig smärta? Är det inte det ena, så är det det andra, liksom.

Att möta en tiger, gå vilse i en labyrint eller trilla ner i en brunn vid ett ödehus hade jag kanske behövt? Fast i brist på skrämmande situationer kan man förstås bara titta på Christopher Walken:

Böh.
Böh.
Share
32 kommentarer

Innovativa innovatörer

Den mest förtjusande av alla uppfinnare håller på att få upprättelse även hos ickenördar: österrikisk-ungersk-serb-amerikanen Nikola Tesla (1856–1943).

"Se ut som om du tänker, men titta hit!" (Nikola Tesla 1896.)
”Se ut som om du tänker med tummen under hakan, men titta hit samtidigt!” (Nikola Tesla 1896.)

Om han bara inte hade varit så knepig, underlig, tokig och allmänt frispråkig samt styrd av tvångstankar hade Tesla kanske inte blivit så utfryst och illa omtyckt som han blev av många. Kanske hade han då för alla varit lika känd som Edison – om nu kändisskap är det som vi alla eftersträvar.

Okej, Tesla

  • finns på sedlar och mynt
  • har en egen enhet
  • har gett namn åt företag
  • har ett museum i huset där han bodde
  • har fått mången staty rest över sig
  • har egna låtar
  • har namngivit minst ett hårdrocksband
  • har namngivit en flygplats
  • spelades av David Bowie i The Prestige.

 

Men Edison är trots allt mer känd. Kanske inte för er, my fellow nerds, men för de flesta.

"Sätt dig framför den där högfrekv… öh, spiralmojängen och håll i en tjock bok och se ut som om du tänker!". (Den tjocka boken heter "Theoria Philosophiae Naturalis".)
”Sätt dig framför den där högfrekv… öh, spiralmojängen och håll i en tjock bok och se ut som om du tänker!”. (Den tjocka boken heter ”Theoria Philosophiae Naturalis”.)

Tesla uppfann och uppfann och efter kom Edison och sopade upp idéerna och gjorde till sina egna. (Jag generaliserar lite nu.) Detta förklarades av Thomas Alva på detta sätt:

– Everyone steals in commerce and industry. I’ve stolen a lot, myself. But I know how to steal! They don’t know how to steal!

Tesla sa om den nydöde Edison 1931:

– If Edison had a needle to find in a haystack, he would proceed at once with the diligence of the bee to examine straw after straw until he found the object of his search. I was a sorry witness of such doings, knowing that a little theory and calculation would have saved him ninety percent of his labor.

"Håll upp glödlampan, titta hit och lägg handen på kinden så att det ser ut som om du tänker!"
”Håll upp glödlampan, titta hit och lägg handen på kinden så att det ser ut som om du tänker! Nej, det ser inte ut som ett, nej förlåt, en pingisracket, håll stilla nu!”

Visa av denna skada – att inte ta hand om genier som man bör – har vi inte blivit. Janne Boklöv flög genom luften med skidorna som ett V och kallades galen, Ricky Bruch var … eh, Ricky Bruchig och fick skäll … och … ja, ni fattar. Vi måste ta hand om tokarna och uppmuntra dem till konstruktiva tokerier.

Share
25 kommentarer