På min tid hade vi minsann inte vita klänningar! (Tibbleskolan 1984.)
Jag tänkte att jag skulle hjälpa alla rektorer och liknande inför skolavslutningen med några hålla-tal-tips. Vi börjar konkret med ett tal som jag skrev nyss, på sju minuter – bara för att jag satte en deadline till mig själv på just sju minuter eftersom jag har märkt att jag gillar att skriva under tidspress. (Det är naturligtvis mycket bättre att lägga ner mer tid än så, men det begriper ni alla.)
Rektorns sommarlovstal skulle kunna se ut så här:
——————————–
Hej allihop!
Tyvärr måste jag meddela att ingen av er – utan undantag – kommer att få gå i skolan under de närmaste tio veckorna. [paus]
Däremot kan jag glädja er med att ni kommer att få en läxa tills ni börjar igen i höst. [paus]
Läxan är fem saker som ni ska göra. Det är fem olika saker, bara fem. Titta på er ena hand nu och försök komma ihåg vad jag säger, ok? Följ med nu, vi börjar med tummen!
Tumme – titta på stjärnorna och försök nå dem. Antingen genom att sträva uppåt eller bara genom att lära er en stjärnbild.
Pekfinger – prova på något som är lite läskigt. Prata med någon ni inte känner, provsmaka mat som verkar mysko eller plita ner ett kärleksbrev.
Långfinger – laga något som är trasigt. Allt går sönder hela tiden och antingen får det vara trasigt eller så slänger vi det. Men prova att laga istället!
Ringfinger – rusa omkring som en galning en gång per dag. Kanske rusar du bara runt ett hus, runt en bil eller fram till en lyktstolpe. Rusa!
Lillfinger – läs en liten, liten bok. Eller en lång bok. Eller en lustig bok. Läs!
Jag upprepar nu och ni försöker hänga med:
Ttttttitta på stjärnorna!
Pppppprova nåt läskigt!
Llllllaga något!
Rrrrrrusa omkring!
Llllllläs en liten bok.
Hejdå! Vi ses i höst!
——————————————————
Grundreglerna när det gäller rektorstal eller andra tal där många människor inte är på plats för att de facto lyssna på ett tal utan mer för att de är beordrade fastän de hellre vill åka hem och dricka te och mysa i en fåtölj, är enligt Lottens Lathund:
Håll det kort! Två till tre minuter är lagom, fem funkar om det är ett bra tal. Skriv ett långt tal och stryk om du har gott om tid, eller skriv bara kort från början om du är så där stressad som alla säger att alla är.
Se till att du hörs! Acceptera inte glapp i micken!
Var originell! Dra inte till med floskler, självklarheter och slitna fraser som ”vad trevligt att ni är så många” eller ”tänk att inte fler kunde komma” samt ”oj vad det regnar”.
Försök att få åtminstone ett skratt. Fler skratt är bättre, men ett skratt är faktiskt jättebra. Kom ihåg: de flesta vill skratta och skrattar av ganska lite.
Läs citatsamlingar … om du behöver inspiration. Ibland kan ett enda citat lösa upp talknuten så att allt löser sig på en gång. Som någon sa: ”Det finns mycket ont här i livet, men det värsta av allt är rektorns tal.”
Såja! Skyll nu inte på mig om ni somnar på skolavslutningen! Bidra gärna med fler tips eller skolavslutningsminnen. Och alla som eventuellt hade nytta av detta: berätta gärna för mig eftersom jag är en sucker for success and praise.
Nejdå, det är inget konstigt som har hänt – jag har inte hittat alla stulna cyklar eller börjat prata franska i sömnen. Jag är bara lite filosofisk denna lördag.
För visst är det konstigt att man kunde åka till månen redan 1969?
Jodå, det är också konstigt att flygplan kan flyga och Ingemar Stenmark kan gå på lina, men … att åka till månen när telefonerna såg ut så här och hade livstidsgaranti är verkligen konstigt.
Dialogtelefonen från 1966.
Just 1969 fanns förresten en speciell köksdator som skulle kosta 100 000 kr att installera.
Det tycker jag däremot inte är ett dugg konstigt, för tokiga idéer har alltid funnits. Datorinnehavarinnans klädsel är däremot jättekonstig.
Det sägs att om man har en sådan simultanförmåga att man kan tugga tuggummi samtidigt som man hackar stark lök, så tåras inte ögonen. Men det stämmer inte, så det konstiga i sammanhanget är egentligen bara att vi glatt stoppar i oss sådant som får oss att gråta.
Det finns de som tycker att det är konstigt att det är på detta vis:
Men det är ju matematik, och matematik funkar ju på det där sättet så det är minsann inte ett dugg konstigt.
Lite konstig är förstås den här bilden:
Steve Jobs och Bill Gates 1991.
Inte särskilt konstig men en bra pendang till den här ovan är denna, där man under Solvay-konferensen 1927 samlade en grupp på 29, där 17 var eller skulle bli Nobelpristagare:
Igår deltog jag i en paneldebatt som försiggick i fåtöljer som vore det ”Här är ditt liv”. Jag hade tyvärr på mig en såpass kort kjol att en lätt bakåtlutad stil påtvangs mig för att insynen skulle bli så liten som möjligt.
Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan. Paraplyerna var vår betalning.
Debatten handlade om att stadens sporthall (byggd 1956) och badhus (byggt 1933) äntligen ska ersättas med moderna alternativ. Sporthallen hålls ihop endast av mögelsporer och handbollsklister och badhuset är närapå byggnadsminnesmärkt och hade inte farit väl av vettiga moderniseringar. Det finns allehanda problem på vägen, alltså.
Jag deltog i egenskap av basketspelare. De andra i panelen var två politiker, en kommuntjänsteman, en simmare samt en handbollare.
Alla simmare på korsan och tvärsan, dykare, undervattensrugbyspelare, simhoppare och vattenpolospelare var hur nöjda som helst och pratade lyriskt om dykdjupet 4,5 meter och ett framtida hopptorn på 10 meter och läktare för 1 000 personer … medan vi bollidrottare var sura som gammal rabarber.
– Den nya arenan är för liten för oss! sa handbollaren.
– Den nya arenan är på tok för stor för oss! sa jag.
Jag retade upp tjänstemannen på kommunen såpass att han sa:
– Det spelar ingen roll vad du säger, jag struntar i det!
(Han bad om ursäkt sedan.)
Eskilstuna är en stad med tusen gamla fabrikslokaler som en efter en byggs om till bostäder, museer eller idrottsanläggningar på ett synnerligen effektivt och snyggt vis. Munktells Mekaniska Verkstad runt 1930:
Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.
Här byggdes ”Förstlingen” – det första ånglok som byggdes och användes i Sverige och numera landets i särklass steampunkigaste objekt:
En kopia av Förstlingen, ”Förstlingen II”.
Och så här ser det ut i fabriken idag:
Oj, vad många pelare de har tagit bort.
Nu har jag lösningen på alla problem. Kära Eskilstunabor! Låtom oss inte göra staden till
Årets cykelstad (för oj vad det saknas cykelbanor)
Årets musikstad (Kentgrabbarna flyttade faktiskt härifrån för 20 år sedan)
Årets idrottsstad (Guif är ju det enda laget i högsta serien)
Årets kulturstad (vi har blott Yvonne Ryding … och eh … ?).
Retrofuturism! (Eftersom det av naturliga skäl är svårt att sia, och då särskilt om framtiden, tänker man ju bakåt i framtiden – fast nu.)
Det är alltså ånga, kugghjul, fabriksdunk, muttrar, sot och brutalcoolt!
Steampunkmobil.Steampunkdator.Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson)
Nu blev ni väl avundsjuka, alla ni som inte bor i Eskilstuna? Tim Burton kommer säkert att hålla invigningstal när vi slår på stora trumman oljefat– och då tar han ju med sig de här två:
Jag funderar lite på det här med pengar eftersom jag igår var på Bukowskis utställning av Strindbergs målerier. I recensionerna och blogginläggen om det djefla målandet ingår det alltid en sur vinkling om att ”tavlorna inte är värda sitt pris” och att han faktiskt inte alls var en fin bildkonstnär även om han skrev som vore han en nationalskald. Dessutom var han dum mot sina fruar. (Jodå, det är nästan alltid med.)
”Den ensamma giftsvampen.” Där står han igen. Ensam.
I en annan kulturyttring hade man häromdagen rea på inträdesbiljetterna eftersom publiken inte kom. Det handlar förstås om ishockey-VM där det hutlöst höga priset 1 300 kr sänktes till 400 kr, vilket fortfarande faktiskt är en rätt rejäl summa. Några av de förutseende som hade köpt de dyra biljetterna blev följaktligen kränkta och kände sig lurade och fick tillfälle att berätta om sina känslor i både tidning och tv.
Inte lika lättstötta danskar igår eftermiddag.
Från Strindberg och hockey är steget inte långt till handväskor. För himmel och pannkaka vad det köps handväskor. En del är så fula att jag hellre hade släpat på ett kors än på en sådan. Vilket lustigt nog är precis vad handväskeägarna säger om min second handryggsäck begagnade ryggsäck som är bäst i hela världen och som inte tillverkas längre men som har alla fack en ryggsäck ska ha.
Som hittat: 700 000 kr. (Ej ryggsäck.)
Alla som har råd att köpa fula tavlor, dyra hockeybiljetter och schabrak till opraktiska läppstifthållare får väl göra det. Vi kan inte ändra på det lika lite som de kan ändra på min fäblesse för gamla gympaskor och dammiga ryggsäckar.
Så hur var Strindbergsutställningen? Det var en sann happening! Först köpte alla varsin biljett på nätet, där man fick kryssa för att man förstod att man måste legitimera sig i entrén. Vi köade i god tid och fick visa upp legitimation och hade man inte leg med sig blev man avvisad med ett huvudet på sniskan medelst skak-beklagande. Väl inne i lokalen blev vi alla skannade och fick lämna ifrån oss allt av metall i små korgar medan personalen med ett fantastiskt tålamod sa:
– Lägg allt av metall i korgarna.
– Ja. Allt av metall.
– Om telefonen är av metall, ja.
– Har du nycklar i fickan? Ja, dom där, dom av metall.
Fotoförbudsskyltarna fick jag tyvärr inte ta bild på, men de såg ut såhär:
Så då gjorde jag inte det.
Tydligen ingen annan heller, för ingen såg när min telefon av misstag tog den här bilden.
En man langade upp fyra mobiler på ett fullständigt självklart sätt. En man i grön jaktväst fick lämna ifrån sig sin kniv. Tre olika damer klapprade med frenesi in bland tavlorna utan att plocka åt sig sina saker så att vakterna fick tjoa lite och kalla tillbaka dem. Vi tog oss alla åt hakan och hummade och tittade nära och tog steg tillbaka och allt var precis som på Louvren.
Slutsats:
Strindberg var en inte helt oäven målare som satt på kammarn och målade med bestick.
Säkerheten på Bukowskis är verkligen rigorös (alla som inte kunde legitimera sig blev verkligen avvisade). Till en början, i alla fall (se nedan).
Nu kommer alla tavlorna att vandra hem till de privata samlarna som äger dem och alla handväskförsedda utställningsbesökare likaså.
Faksimilen av Ockulta dagboken är helt fantastisk och alla som får en chans att bläddra i den kommer omedelbart att springa hem och börja skriva dagbok för hand. Igen.
Efter visningen puttades vi ut i trapphus och kringelikrokar … helt oövervakade! Här kunde vilka taveltjuvar som helst ha smitit in! Skandal! Ring polisen!
Bakdörren.
Nu ska jag trygga släktens monetära framtid genom att måla på mig ett litet lager som om 100 år kommer att ställas ut på Bukowskis. För att som Strindberg vara före min tid måste jag förstås måla på konstiga underlag och sedan odla krasse på alltihop för att stå ut i mängden.
Jag var på en synnerligen trevlig tillställning på Valborgsmässoafton; en sådan där allt är huller om buller och det inte är ordning på allting och alla är så glada och nöjda. Plötsligt hördes genom sorlet hur värden och min djefla man vrålade i korus:
– … SOM EN HÄSTRÖV!
Just precis en sådan.
Av alla ord som sägs sällan, måste ju häströv vara en av de mest saknade. Jag ska banne mig stoppa in häströvar i språket, lite här och där bara.
– Du dömer ju som en häströv!
– Men vad är det för häströv som har lämnat osten framme?
– Ser det ut som om jag har en häströv i de här jeansen?
Orsaken till utropet? Jo, det är så här att man i diskussioner om tågens spårbredd alltid drar fram att det är ett arv från antikens Grekland, där man hade spårbanor för att forsla tunga ting. Det sägs även att pyramiderna i Egypten kunde byggas p.g.a. sådana, där man inte lade spår som idag utan högg ut spår i stenläggningen som var den tidens vägar. Samt att romarna (och andra högt stående civilisationer) lade vägar över hela Europa med konsekvent exakt samma bredd. Fast … vad var det som bestämde denna bredd? sa den ene karlen till den andre – trots att båda visste svaret.
Samma bredd mellan hjulparen som alltid.
Om man träffar en tågtok, kan man få lära sig allt om
Sveriges normalspår på 1 435 mm (inte är så viktigt i just detta sammanhang)
de gamla smalspåriga på 891 mm
de flesta gruvbanornas 900 mm
Malmbergets 914 mm.
Men allt detta är ju för svårt att hålla koll på för oss vanliga människor som måste tänka på andra viktiga ting som basketmatcher, skrivregler och hotellmögel. Det viktiga att komma ihåg i sammanhanget är att forna tiders spårbredd, som ligger till grund för den smalspåriga än idag, har måtten efter hästvagnar, som i sin tur har måtten efter en normal … HÄSTRÖV! (Eller två häströvar, förstås.)
Och har man en gång bestämt sig för en spårbredd, så fortsätter man med den för att inte vagnarna och hjulhusen och allt annat ska gå sönder.
Men nu ska ni få höra hur dessa antika häströvar har påverkat modern teknologi. När man bygger en rymdfärja måste man ha två stora eldsprutande raketer på var sida om bensintanken. Dessa raketer (SRB heter de tydligen) tillverkas i Utah, och måste forslas till rymdfärjeplejset genom en tunnel i bergen – och trots att ingenjörerna hade velat göra raketerna större och fetare gick det inte för sig. För tunneln är perfekt anpassad efter den gängse spårvidden i USA, som i sin tur ju ser ut som den gör för att romarnas häströvar var precis så breda.
Alltså bestäms designen av världens mest avancerade transportmedel utifrån bredden på en häströv.
Uppdatering! Rättning i ledet!
Det gäller att läsa på ordentligt och inte bara ta allt som ser coolt och informativt för sanning. För då kommer kommentatorsbåset och tar i med hårdhandskarna! Jag citerar LupusLupus99:
”De färjor som hjälpraketerna används till återfinns numera på museum. Discovery står numer på Smithsonians i Washington och Enterprise har flyttas till New York.”
Vill man vet mer om hur fel jag har, klickar man sig in i båset genom dörren som heter {XX kommentarer} här nedan!
Jag sitter här och översätter whiskyboken medan fåglarna sjunger i vårsolens glans. Eller … jag tror att fåglarna gör det … men tre femtonåringar med målbrottsbröl hoppar på studsmattan och övar sina parningsvrål och överröstar allt, inklusive översättarförmågan.
”The company completed the work in time to be part of the resurgent American whiskey market and at the time of writing had just started bringing its new whiskey spirit to trade shows such as the Nth Show in Las Vegas – a statement of intent from the flegling distillery, because that show is arguably the world’s most lucrative and extravagant.”
Flegling?
”Hominey and corn give the whiskey a sweet note, too.”
Hominey?
Det måste ju vara korrfel i det engelska originalet.
Kviddevitt. Tonåringarna fortsätter att testa röstgränserna så att det fladdrar i mina trumhinnor.
– KOLLA JAG KAN HOPPA AAARRRRRGHHHHH PIP TUUUUT MER ÄN AAAAAAAAKSRÖVELROSSEL AAAAAAAH!
– UIIIIIII PIP MOOORRRRR KOLLA PÅ MEEEJ! TUUTPIP!
– HUUUÄRRRR, KOLLA JAG ÄR RADIOSYYYYYYRD! UÄÄÄÄÄROSSEL PIP!
Då måste man ju gå till sina bokhyllor och titta vad som står om denna vrålperiod i livet i favoritboken som jag redan som femåring läste – Medicinsk uppslagsbok från 1932.
– Bilderna på alla prickiga sjukdomar är så hääärliga! sa jag, varpå mina föräldrar drog slutsatsen att de hade satt en läkare till världen.
Om ”pubertet” står det så fint i boken:
”I samband med dessa kroppsliga förändringar inträda också förändringar i psyket. Delvis betingas väl detta av den intellektuella utvecklingen, som medför att livet ej längre är blott lek. [—] Föräldrar ha ofta svårt att vänja sig vid, att barn bli fullvuxna och ha egen vilja, egna önskningar och egna åsikter. [—] Den schism, som så ofta skiljer föräldrar och barn, grundlägges säkerligen i många fall just under pubertetsperioden, och att den grundlägges, är inte alltid barnens fel.”
(Okej. Ni som struntar i puberteten kan fokusera på kommateringen.)
Men hur kloka de än var i sina råd till vilsna föräldrar 1932, så är beskrivningen av hur man klämmer finnar ännu bättre:
Finnmanual.
Visst vill ni se lite prickar nu när vi är inne på ämnet?
Jag har gått i sju olika klasser i tre olika städer om man inte räknar med året i USA. Med andra ord har jag en farlig massa gamla klasskompisar över hela Sverige. Dock har vi ingen kontakt och jag har ingen aning om vad de håller på med – vad jag kan se har de inte blivit företagsledare, författare, artister eller idrottsstjärnor. Ingen gör väsen av sig på något sätt. Detta sagt för att mina föräldrar under hela min uppväxt ideligen pekade på tv:n och tjoade:
– Vi bodde grannar med dem på Jerum!
– Hon gick i min klass!
– Honom umgicks vi med hela tiden!
– Han var brorsans bästa kompis!
– Åh! Min gamla lärare!
– Pah. Honom slog jag en gång med 21–7 i skiljeset.
Mina egna tjoanden och pekanden på tv låter mer så här:
– Skogaholms! Där har jag sommarjobbat och blivit kysst i hissen!
– Kolla nu noggrant under signaturmelodin, se på de guldfärgade husen – de ligger i centrala Dallas och där nere på gatan gick jag en gång.
– Slalom heter det där. Det har jag åkt.
– Olof Palme är det där, och jag hade en klasskompis vars hund började yla när Olof Palme pratade i tv.
På språkresan till Eastbourne 1979 träffade jag två killar från Larsberg på Lidingö. De hette Wesso och Tompa och var precis hur balla som helst med skolkhistorier, bergsprängare och cigaretter. Men vi blev trots min helyllestil kompisar. (Tompas tvillingbror dödades senare i något som kallades ”Punkmordet”. Staffan Hildebrand gjorde raskt en dokumentär om det hela: ”Veckan då Roger dödades”.)
Under påsklovet i nian 1980 dök Wesso plötsligt upp med en kompis hemma hos mig.
Att ”dyka upp” på det där sättet var inte alldeles lätt eftersom jag då bodde i Luleå, drygt 100 mil från Lidingö. De fick bo hemma hos mig och en klasskompis spökades ut till en vilt skrikande same för att skrämma dem. (Grabbarna, som levde ett hårt liv i Stockholm, skrämdes förstås inte det minsta av en 16-årig tjej i blå-röd-gula kläder.)
Nå. Wessos kompis som dök upp i Luleå hette Oscar Freyre och han är numera konstnär. Idag ska jag gå på hans vernissage på Hornsgatspuckeln. När han blir världsberömd ska jag äntligen få peka på tv:n och tjoa:
Jag har aldrig mått särskilt dåligt. När andra i tonåren var bekymrade över allt från olycklig kärlek, kroppsliga utsöndringar och finnar till betyg, läxor och framtid, var jag bara ganska glatt obesvarat kär, full med Clearasils täckstift samt nöjd med betygen – och eftersom jag skulle bli världsberömd skådespelerska var framtiden ju tryggad.
Men så läste jag Eels sångare Mark Everetts brev till sig själv som 16-åring och tänkte att det var så rörande. Och plötsligt slog det mig att det fanns en period när jag faktiskt var bedrövad och hade behövt lite tröst. Det här hade jag behövt läsa då:
Favoritbild i repris: 4b i Bergviksskolan, Luleå, våren 1975.
I måndags kväll fick lille Nioåringen ett större epileptiskt anfall än han har haft förut.
Vi håller på att mixtra med mediciner som vore han en försökslabbsråtta, vilket inte alls har varit lätt. I ena sekunden är han så trött att han somnar med huvudet i spaghettin, i nästa är han uppe och sjunger Linkin Park-låtar klockan 03:22 – vilket på alla sätt är både för sent och för tidigt.
Skolgången är helt saboterad: ibland får han en förfärlig migränliknande huvudvärk och ibland får han frånvaroattacker som gör att han helt glömmer bort vad han höll på med nyss.
I måndags var han ute på lekplatsen och spelade gitarr med den djefla mannen, när han plötsligt bara lade sig ner och ”försvann”, som vi säger. Det var som att hantera ett sovande barn och pågick i ungefär 15 minuter, vilket är sekundkort på en basketplan men eoner av tid när ett barn mår dåligt. Den ende på plats var den djefla mannen, som var kolugn och bara ringde sjukvårdsupplysningen. Eftersom han hamnade i telefonkö, fick han samtidigt sms:a till mig för att jag skulle få veta. Det såg ut så här – jag visar upp det för att ni ska se hur otroligt lugn han är:
Nioåringen kunde inte svara på var han var eller vem han pratade med. När vi senare i bilen frågade var han befann sig svarade han:
– I en bok.
Sedan ordnade det upp sig såpass att han till och med kunde knyta skosnörena. Men med en förfärlig, halvsidig huvudvärk. Vi hamnade förstås på akuten, där vi omedelbart slussades in i ett undersökningsrum. Jag petade i grabben en halv alvedon och så väntade vi.
Här gör det så ont, så ont och lamporna lyser så starkt, så starkt.
Efter en halvtimme sa det pliååång, så mådde han precis hur bra som helst – och efter fem timmars väntan såg det ut så här:
Pigg son, trött fader.
Nu fortsätter lifvet som vanligt, men med den lilla skillnaden att vi har bestämt oss för att en av oss föräldrar aldrig ska vara längre bort från Nioåringen än ungefär en timme. Ibland har barnen fått klara sig själva och sova ensamma i huset när vi har jobbat utomsocknes samtidigt, men nu är det slut med det. Vi fortsätter att försöka hitta rätt medicinering och håller tummarna för att epilepsin ska växa bort. Och gör den det inte, så blir det nog bra ändå.
Alla inne på Berns har tagit bild på det tomma podiet.
Jag har snikat till mig en plats på Kents presskonferens, som en f.d. radiokollega till mig är irriterad på. Andra som jag inte har varit kolleger med är inte alls lika irriterade utan ser jippot som en utveckling och ett naturligt steg in i framtiden.
(Snabb resumé för dem som inte förstår ett jota: Kent är ett band från Eskilstuna, vars sångare heter Jocke men ser ut som min Broder Jakob. De har alltid hållit sig framme när det gäller innovationer inom musikbranschen och nu har de fattat beslutet att skippa alla enskilda journalistintervjuer till förmån för en presskonferens dit nästan vem som helst fick komma, bara man sa till i förväg. Och det gjorde jag. Självklart vill journalister ha dem för sig själva och publicera sin egen version och självklart vill grabbarna i Kent inte det.)
Snikat och snikat, förresten. Jag mejlade bara. Svaret jag fick tillbaka var av typen ”jaha, men vem är du och var skriver du?”, så jag erkände med svansen mellan benen som den mes jag är att jag ju begriper att jag kanske inte ska komma eftersom jag inte har någon som helst makt och ju inte kan få folk att köpa låtarna hur initierat jag än beskriver möglet inne på Berns toaletter… och fick följande svar:
”Makt skiter vi i 😉 Vi ses den 24e.”
Toaletterna? undrar ni nu. Jamen självklart har jag en rapport:
Ingen toasits! (Alla andra var upptagna, så jag kan inte berätta om detta var en trend eller bara en tillfällighet.)
Det är imponerande genomarbetat – med skivsläppet kommer en bok, tre viner och specialdesignade basketshorts. Eller … kanske det där sista bara var i mina drömmar.
Jaha, nu får vi höra en låt och se på en vacker film som presenterar datum och platser för turnén. Och så kommer killarna in: bara en har halsduk på sig. Johan Norberg ställer första frågan:
– Vart tog syntarna vägen?
– Elektroniken finns där, men den hörs inte.
(Frågorna och svaren är bra mycket längre än så här, men jag skriver ju så långsamt. Skämtet ”den som är utan synt kastar första stenen” bränner i mig, men jag vågar inte höja rösten.)
_____
Skivdesignen går i egyptisk stil och Kent får frågan varför. De svarar något om enkel stil och snyggt, men jag irrar iväg mig och blir ofokuserad eftersom jag fastnade på pluraländelsen -r på studio. (De säger bara studios, studios, studios hela tiden. Jag vill ställa mig upp och primalskrika STUDIOR KIWIR HOBBYER JOJOR, men jag tror att det hade påverkat stämningen negativt.) Oj, de gjorde en låt som de sedan glömde bort och som inte kom med på plattan!
– När alla har sjukt tråkigt är det dags att göra en ny platta, förklarar Jocke Berg och tar udden av den mystiska skapelseprocessen.
_____
– Vi har en regel: ”no second thoughts” – vi ska lita på första versionen, inte tveka på vad vi har gjort och inte göra 40 omtagningar av en och samma låt.
– Hur har detta att bli vuxen påpekat textskapandet?
– Det är skönt att bli vuxen för då slipper man fokusera på att vara cool – längtan till att vara cool sabbade nog många goda idéer. Det är en fördel att bli äldre, man ökar sin minnesbank.
– Hur ska man då tolka 999?
– Man ska ju inte tolka låttexter – man ska inte prata om dem, att prata om dem förringar dem och … ptjaaa, det står ju där rakt upp och ner vad den handlar om.
Kent 2012. (Men så här allvarliga var de verkligen inte!)
_____
Det här är Kents första presskonferens någonsin, säger de. Sedan kommer Sami på att nej, de har ju råkat ut för tortyren en gång tidigare – de låg på hotellrummet i mysbrallor efter en konsert när någon ringde upp och frågade om de kunde komma ner en liten stund och svara på en fråga lite snabbt. Det som mötte dem när de kom ner var den församlade finska presskåren, inklusive tv. Där och då i joggingbrallor sluddrade de fram några inte alls väl valda ord, varför de inför dagens jippo tydligen var väldigt nervösa.
Apropå att finna inspiration:
– Spela inte nån jävla gammal skit, Dylan, Bowie, Springsteen – spela ny musik!
_____
– Man gör dålig musik om man bara tänker på vad andra ska tycka. Det blir bra om man gör som man själv vill.
(”Man” är förmodligen i just detta fall ”jag”.)
–––––
En dansk journalist frågar på svårförståelig engelska vad Kent har för ”relations to Denmark and the Danish people”. Det blir stor förvirring på podiet eftersom de hellre svarar på svenska och när det visar sig att dansken förstår svenska, kommer de fram att tre av plattorna är inspelade i Danmark och att de har haft en dansk producent samt att de blev engagerade i en festival som gick i konkurs.
– Varför påbörjas turnén i Danmark?
– För tänk om vi skulle tokfloppa! Det är sjukt nervöst att börja på hemmaplan med mamma och pappa i publiken.
_____
En annan Kent.
En kille från Kentforumet undrar varför låtarna har så konstiga namn som inte har något med låtarnas innehåll att göra. Alla utom Jocke Berg nickar och håller med och vill genast ha svar av poeten i gänget.
– Jamen mina texter är så konstiga … jag har ju inga bra ord i refrängen … jag kan inte göra hittiga ord … sånt som låter bra i låttiteln …
– Kanske dags att börja med det nu va? säger Sami.
Jag skrattar högt, och slår sedan handen för munnen. För ingen annan skrattar. Sami fortsätter:
– Om du var här är bra, för den vet jag vilken det är – alla dom andra, näe … ”Vilken fan jävla låt pratar du om?” säger jag hela tiden.
Jag skrattar igen. Och tystnar snabbt eftersom jag är ensam om skrattet igen. En kille frågar varför de bytte skivbolag och får frågan om han vill höra sanningen eller en tillrättalagd version och killen svarar obegripligt nog att han inte vill höra sanningen. Då får han med honunglsen röst en tillrättalagd version om konstnärlighet och förståelse och jag skrattar JÄTTEMYCKET.
Och slår handen för munnen. Då viskar Sami att det nya skivbolaget gav dem mycket, mycket mer pengar.
Kent d.ä.
_____
– Hur skulle ni beskriva skivan? säger någon.
– Det är klart att den borde geniförklaras, men vi är ju Kent, så de flesta kommer att säga att plattan är okej, inte mer. Men den är grymt bra! Inget hipster-skit!
Frågorna om texttolkning återkommer och Jocke ser besvärad ut. Han vill verkligen inte analysera eller komma med lösningar eller avslöja om Eskilstuna på något sätt finns med på senaste plattan. Moderatorn Ulrika Eriksson (som har jobbat för MTV och som programledare i Silikon) gör något i mina öron konstruktivt när hon säger att vi kanske ska fokusera på andra frågor än dem om texter eftersom Jocke faktiskt inte har några svar. (För hur intressant är det att se Jocke Berg rycka på axlarna?) Detta beskrivs så här i en tweet:
Ehum. Det var varken Kent eller Jocke, det var Ulrika Eriksson, och ”betacka” sig var det faktiskt ingen som gjorde.
_____
– Du Jocke, du hänger ju mycket på Kentforumet där du får en himla massa skit, hur känns det?
– Nämen jamen det är bra kommunikation, det är bra att svara på kritik direkt, dom som har något att fråga behöver liksom inte komma med ett guldbrev med bard ridande på en kalv för att få kontakt.
Jag bara gapar. Finns det alltså ett Kenthatarforum där man hänger? Eller är det Kentdyrkare som vill avreagera sig på … livet? Och som tar ut det på Jocke Berg? Förklara för mig, någon!
– Tjänar ni pengar på vinerna och vilket är bäst – vinet eller plattan?
– Nej, inga pengar, vinet är bara för att det är kul och för att vi fick frågan om vi ville göra’t. Ju mer vin man dricker, desto bättre blir skivan förstås.
Sedan får killarna frågor om framtiden, om de ska lägga av (”ja”) och de ska vara med i Melodifestivalen (”javisst, som ett sista magplask va?”) och vad de tycker om att Eskilstuna vill öppna ett Kentmuseum (”ok, men vad fan ska de ha i det, nä man måste nog ha fler presskonferenser innan man får ett museum”).
Tips till Eskilstuna kommun: namnge en gata eller en rondell (vi har många rondeller) efter Kent, för när man väl har haft en riktig presskonferens är det faktiskt dags att få en geografisk plats. Själv vill jag gärna ha något som heter Bergmans Bollhus – måste bara komma på en orsak att hålla presskonferens först.
Så här glada var Kentgrabbarna nästan hela tiden.
____
En journalist från Metro tog upp frågan om det som jag nämnde i inledningen, men Kent hanterade det bra genom att bara säga ”ja, vi är Sveriges mest mediefientliga band”.
_____
Detta är bilden som ni kommer att få se i alla tidningar och andra forum i morgon:
Fast från andra hållet dårå.
Nu är det slut, och som en relativt ovan presskonferensdeltagare måste jag säga att det hela var väldigt trevligt, välreggiserat, vänligt och glatt. Om alla bara hade släppt lös lite och faktiskt skrattat åt det som sades – som faktiskt var roligt – så hade även ”publiken” fått högt betyg. Nästa gång ska jag ställa frågor också.
Oj, alla rusar mot scenen trots att den är tom! Vad händer? Hallå, får jag vara med?
Aha! De tar foton på klottret som de fyra kreerade under sessionen. Tänk om de har skrivit nåt snuskigt och ritat en snopp. (Gör inte alla det?)
Nu blir jag utkörd från Berns – om jag inte hjälper personalen att städa, säger de.
__________
Man fick en liten tygpåse på vägen ut. Lite reklamfoldrar och trista papper, tänkte jag, och kollade inte förrän nu på vägen hem. Men se på tusan: en EP! (Och en cd, visserligen, men … en EP!)
Så … vad ska jag nu göra av min fina EP? Grytunderlägg? Hatt? Lampskärm?
