Lotten – Sida 155 – den skrattande språkpolisen

Från ruskiga hemskheter 1946 till banaliteter som Wi-Fi 2012

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juli 2012 21:59

Sverige, Sverige, Sverige.

Står det överallt i Ockupationsmuseet i Riga. Och jag suckar och skakar på huvudet så att nudelsoppefrisyren stänker i ansiktet på andra museibesökare. Fy för bövelen i helskotta sickna ruttna tomater vi var, vi svenskar.

I Baltikum har man i omgångar på alla upptänkliga sätt förtryckts och tvångsförflyttats till Gulag och andra inte särskilt gästvänliga områden. Bland annat har jag idag tagit del av instruktionsböcker där det står om hur allt faktiskt går smidigare om ”familjens överhuvud så snabbt som möjligt skiljs från resten av familjen”.

Fångläger som inte stod långt efter nazisternas koncentrationsläger i överjävlighet var i full gång ända in på 60- och 70-talen, när en del fick komma ”hem” till sina hus igen – som de ju inte ägde längre utan som i de allra flesta fall hade tagit över av (tillika tvångsförflyttade) sovjeter.

Svenska tidningsurklipp på Ockupationsmuseet i Riga.

Och när Sverige efter kriget inte lät 167 (som till slut blev 146) baltiska soldater som hade stridit för axelmakterna att stanna, utan istället iscensatte det som kom att kallas Baltutlämningen, gjordes det inte ens i god tro. Det var förfärligt, och det visste nog alla. (Jag var liksom inte med, och fick en ytterst vinklad version av Baltutlämningen i skolan, så jag gissar lite nu.) Om vi hade klätt alla dessa soldater i civila kläder och ljugit lite istället för att stå till sådan vansinnig tjänst, hade alla kanske överlevt. Men i Sverige (ergo regeringen) var man nästan hur hjälpsam som helst. Ungefär så här gick det till (i en lottensk kortversion):

Sovjet kontaktade Sverige:

– Tjäna. Hörni, vi skulle vilja ha de soldater som flydde till Sverige den 8 maj 1945. Ok?

Sverige kollade luntorna och registreringarna och de noggrant förda anteckningarna och svarade:

– Jahaja, ptja, vi vet inte, det känns inte bra. Men vill ni förresten bara ha soldaterna som kom den 8 maj? Vi har ju fler som kom på andra datum. Dem kan vi också skicka. Men … det känns ändå inte riktigt bra.

V-Gurra kontaktade Stalin å soldaternas vägnar medan regeringen och UD faktiskt försökte att få Sovjet att ändra på sina krav. Men fick bara ett njet till svar. Så Sverige lydde.

Det knorras på sina håll – de där soldaterna var minsann inte var några oskyldiga små lamm och i Hitlers tjänst hade de faktiskt gjort både det ena och det andra. Jahaja, säger vi idag – och det skulle berättiga utlämnandet? Vad vet vi om vad de hade för val, på vilka grunder de fattade sina beslut? Skulle de slåss och dö för de förhatliga ryssarna eller för det galna Tyskland? Pest eller kolera?

Sju soldater begick självmord eller stympade sig för att slippa utlämnas, en av dem stack en blyertspenna hela vägen in i ögat … ja, ni kan läsa resten i Wikipedia eller i NE. Hemska bilder finns här i ett klipp på tyska:

Jag låter er forska vidare på egen hand eftersom jag är en såndärn ytlig typ som i dessa moderna tider bryr sig bra mycket mer om hur maten utomlands ser ut, huruvida avloppen och toarullehållarna fungerar samt om det finns gratis internetvågor överallt.

För det finns gratis Wi-Fi nästan överallt här i Riga! På hotellet behöver man inte be om en sladdrig lapp med XyFgc7x67yTR utan kan logga in med orden Tallink och Free. Hotspots med internetvågor värmer oss i varenda gathörn. Detta är framtiden!

Däremot var maten på båten lite … dåtida. Eller bara annorlunda?

Som de sybariter vi är, avnjöt vi delikatesserna med ett glas vatten för 20 kr. Och båtfönstret har sett bättre dagar, ja.

Hamburgare med tofs och tveeggad tunga. — Hamburgare med bolltofs och tveeggad tunga.

12 kommentarer

På väg mot Riga funderar jag på sädesslag och okunskap

Publicerat av Lotten Bergman den 23 juli 2012 14:35

Häromdagen lyckades jag äntligen ha fyra rätt av fyra när det gäller våra fyra vanligaste sädesslag. För precis som att min pappa inte kan skilja på dill och persilja samt kjol och klänning, har jag länge dragit med skammen att sädesslagen liksom flyter ihop i ett suddigt blurr som får mig att börja flacka med blicken eller i ren panik kasta mig ner i sädesfältet framför mig och kravla omkring där för att omgivningen ska skratta åt mina krumbukter istället för åt min okunskap.

För om man promenerar i blott 25 minuter i omgivningarna runt vårt hus (som alls inte ligger på landet) hittar man dem alla.

Vete – tjock, utan smala borst som distraherar.
Havre – fladdriga, stökiga och väldigt olik de andra eftersom de små vipporna faktiskt är blommor.
Korn – jättelånga borst (som syns dåligt på bilden). Kornfälten ser lite ut som en ryamatta på håll.
Råg – borst, men inte jättelånga.

Uppdat.: Örjan rättade mig – jag hade skrivit ”strån” istället för ”borst”, men strået är själva skaftet medan det där spretiga är borst. Slut på uppdat.

Korn är ett lääängre ord än råg, alltså har det lääängre strån. Havre är ett stökigt ord och vete(bröd) har inga distraherande fibrer. Och detta kunde ni redan? Jahaja. Då ställer jag mig i skamvrån här borta på Centralens lounge, där jag sitter just nu. (Under sommaren kan man åka första klass billigare än andra klass och när man väl har en förstaklassbiljett, så släpps man in i loungen där man kan hinka te och äta digestive tills man spricker. Rap.)

Men nu till något lika hemskt: jag kan inte hålla ordning på de baltiska ländernas huvudstäder! Jag ska till Riga, men var ligger det? “Estland. Lettland och Litauen” säger man ju alltid, och det är från norr till söder. Lätt. Men var finns då mönstret i Tallinn, Riga och Vilnius?

Tallinn påminner om en tall som har barren högst upp i norr, alltså i Estland.
Riga är Lettast att stava.
Vilnius låter som en pizza och dem kan man Lita på.

Ack, det där var svårt. Men nu mot båten som ska ta mig och Artonåringen till Riga. Hon har klätt sig i kortkort, kängor och plommonstop, vilket ju gjorde att jag raskt blev tvungen att byta från min kortkorta, mina kängor och mitt plommonstop för att vi inte skulle se ut som ~~systrar~~ ett resande teatersällskap. (Jag har nu rutig skjorta, shorts och foträta sandaler och ska slå mig i slang med alla andra på båten som går klädda i exakt denna uniform.)

Uppdatering på grund av cool länk från LupusLupus99: kolla här!

Det hade varit himla lätt att vara terrorist eller James Bond. Pang, bara, titta på kartan var Silja Festival glider fram och sikta lite. (Men jag har ju foträta skor, och hjältinnor i foträta skor klarar sig alltid.)

Min båt är mitt i bilden och ska strax väja för Värmdö. Tänk att ingen någonsin har propagerat för att spränga en båtfåra (kanal kanske vi kan kalla en sådan) rakt igenom.

33 kommentarer

Här är det rätt dött

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juli 2012 15:24

Egentligen skulle jag kunna blogga så här, bara:

Välkomna! Vad har ni gjort idag? Jag har kört traktor.

Och så skulle alla kommentatorer rusa in i kommentatorsbåset och så skulle vi liksom sutte vi runt en lägereld bara ha jämfört de senaste rapporterna om våra kära fiskgjusar, som gör att denna vädermässigt bedrövliga sommar faktiskt är uthärdlig. (Har ni sett att de putsar fjädrarna och biter sig själva i nackskinnet hela tiden, de tre små?)

Men jag känner att en liten bildsafari från se senaste dagarna kanske kan vara på sin plats. Om inte annat så för att jag i november ska kunna säga ”nä, det regnade faktiskt inte non stop”.

Vi slog ihjäl en rutten trädgårdsstol och eldade upp några marsmallows.

Vi hittade en nydöd snok som var varmare än vi trodde att ormar kunde vara.

Vi mötte en dam som bad om ursäkt för att hennes hund hade bajsat mitt på vägen. Vi förlät henne och såg till att bevismaterialet hamnade i diket. — Vi mötte en dam som bad om ursäkt för att hennes hund hade bajsat mitt på vägen. Vi letade efter logiken, men förlät henne och såg till att bevismaterialet hamnade i diket.

Någon slängde en filt ifrån sig på ett sådant sätt att den skapade ett konstverk så fort den hade försetts med förklarande etikett.

Jag hamnade i en skoaffär där denna skylt fick mig att helt glömma bort skoprojektet. Känner ni hur texten flyger på poesins vingar? Man vill nästan skriva en fortsättning … — Jag hamnade i en skoaffär där denna skylt fick mig att helt glömma bort det akuta skoprojektet. Känner ni hur texten flyger på poesins vingar?

59 kommentarer

Arrrrrrrg!

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juli 2012 15:26

Mina gummistövlar är borta!
Dammsugarhandtaget gick tvärt av!
Det växer mossa på gammelbilen!
Det regnar såpass att snart växer det mossa på mig också!
MIN WEST WING-BOX ÄR FÖRVUNNEN!

En sådan dag är det. När jag går förbi dörrhandtag, sträcker de på sig och nästlar sig in i min tröjärm så att jag ritsch-ratsch fastnar och tappar allt som jag har i händerna. När jag böjer mig ner för att plocka upp det tappade, slår jag huvudet i illvilligt utstickande handfat, klädkrokar och skohyllor. (Skohyllor som är till för t.ex. gummistövlarna – som ju är borta.) Men det värsta är att jag inte kan lägga mig ner och sura med armarna i kors och titta på West Wing som alltid gör mig på så bra humör.

FÖR NÅGON HAR STULIT HELA LÅDAN!

Grrrr.

Kommen så här långt sökte jag alltså upp datorn – den kunde jag ju hitta – för att blogga om min misär. Jag har vänt uppåner på huset och frågat alla 93 närvarande barn var mina West Wing är, ätit en rostad macka med jordnötssmör (när de gör det i filmer, mår alla bättre) och funderat på varför livet egentligen är värt att leva. Sekruttvädret är orsaken till allt. Om det bara hade varit lite somrigt hade jag inte saknat West Wing och inte haft på mig långärmade tröjor som fastnar överallt och inte behövt leta efter de fina gummistövlarna … fast förmodligen hade cyklopet och bikinin varit borta istället. Och förmodligen hade jag fastn…

– Mamma! Kolla, den här kan du ju titta på istället för West Wing! Den heter Vita huset och ser likadan ut. Jag hittade den under dina gummistövlar i hallen.

Aaaaaah. Såja. Nu känns allt bättre. Men vaff… Vad är det där som spricker fram mellan molnen? Schaaas!

61 kommentarer

Hohoooo, alla fiskgjusespecialister!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juli 2012 12:53

Vi har här på bloggen sedan den 6 juni följt ett fiskgjusepar som förmodligen bor i Lettland, men som ligger på en estnisk server. (Eller nej, de ligger ju i sitt bo.) HÄR är de. Ungarna kläcktes den 14, 17 och 19 juni och ska tydligen kasta sig huvudstupa ut ur boet i slutet av juli.

Susanne i kommentatorsbåset tipsade om ett annat bo i Skottland, som hon har besökt på riktigt och det visade sig snabbt att det finns kameraövervakade storkar och örnar och jag vet inte allt i hela världen – och huuuuur ska man [jag] hinna försörja familjen om det ska vara så är spännande med fåglar?

Katherine, Estellan (Esteban?), Estrid (Ester?) och Estelle. — Katherine, Estrid (Ester?), Estellan (Esteban?) och Estelle. (Jag är lite osäker på om vi är överens om barnens namn.)

Vi har tusen och en undringar och googlar oss blå – men skulle verkligen vilja öppna båsets kommentatorsfält för någon som har specialkunskaper. Fast jag har så konstiga frågor.

– Varför möblerar de om på ett så oplanerat sätt där största grenen släpas fram och tillbaka och sedan till ursprungsplatsen igen?

– Håller föräldrarna koll på att ungarna får så mycket mat de behöver eller kör de lite på känn?

– Kommer ungarna att ringmärkas?

– Tar mamma Katherine större ansvar för boet, möbleringen och matningen medan pappa Ernie mest är ute och jagar och sitter på puben – eller är det bara som det ser ut?

– Klättrar någon kameraman upp och torkar av bajset som ibland kommer på linsen?

– Känner ungarna att de är syskon och att de ska måna om varandra som andra syskon?

– Hur länge sover en fiskgjuse när den sover länge?

– Kommer ungarna att ha träningsvärk när de väl börjar flyga – och hur i hela friden tränar de upp sina vingmuskler där de bara sitter i boet och biter sig i armhålan?

– Om Katherine inte är ute och jagar under en hel månad eller så, växer inte hennes klor till Pelle Snusk-naglar då?

Får vi inte svar, måste vi ju åka till Lettland och undersöka saken närmare. (Skriver jag mest för att jag å tjänstens vägnar faktiskt ska till Riga om en vecka.)

57 kommentarer

Maskiner, manicker, mojänger och mackapärer

Publicerat av Lotten Bergman den 13 juli 2012 21:12

Inom mig bor en olycklig mekaniker och uppfinnare samt snickare. Jag kan inget om dessa professioner, men älskar nästan alla apparater som jag önskar att jag hade uppfunnit och snickrar dessutom hej vilt samt snett och vint. Låtom oss ta en svängom bland mina semesterbilder.

När vi var på Runmarö häromveckan, kramade jag nästan ihjäl denna bandsåg när jag inte drack absint:

Den är från 1930-talet! Och har med ohygglig möda flyttats per sekruttbåt till ön.

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

En gång till!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

Ingen ser mig. Bara en gång till!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

Aaaaah. Ljuvligt. Jag vill ha en nästan hundra år gammal bandsåg jag också.

När vi i förrgår var på Brandbilsmuseet i Gysinge (som för övrigt har en hedersmedlen som heter Brandsjö i efternamn), fick vi klättra in och ur samt ovanpå alla möjliga olika apparater och bilar, klinga i klockor och prova gasmasker samt kränga på oss pyttesmå hjälmar från början av förra seklet. (De är av läder och har krympt.)

Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år. — Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men den var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år.

Fast det som fick mig att flämta av upphetsning (jorå) var instrumentpanelerna.

Nu sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut. — Här sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut.

– Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så … gigantisk. (Från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.) — – Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så vansinnigt … gigantisk. (Den är från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.)

Detta brandbilsmuseum är alldeles fantastiskt. Den initierade guiden (som var revisor och det svarta fåret i en släkt fylld av brandmän) berättade allt om bland annat REO-Speedwagonen från 1928, ångsprutan från 1882 och de öppna brandbilarna från 1930-talet. Det finns en Chevrolet 1934, brandslangar och till och med en fungerande frivilligbrandkår som ideligen måste rycka ut eftersom Gysingetrakten är full av eldande människor. (Och mygg.) Brandvagnen från 1870-talet drogs av hästar, som när de hörde brandlarmet lämnade sina spiltor och beteshagar och galopperade till vagnarna för att spännas för.

Pumpen var ångmaskinsdriven, så eldaren hoppades alltid att branden skulle vara minst tio minuter bort – annars kom inget vatten ur slangarna.

När vi invaderade Karins hus och klämde och kände på allt från gjutjärnsspisar till elcyklar, fastnade jag för en apparat som hängde på väggen och så hade gjort i minst 35 år:

Ni ser vilken hand jag har med assistenter?

Pysseliten och PK tipsade oss om underverket på Ica i ~~Alvesta~~ Avesta. Vi höll oss så länge vi kunde och åkte sedan dit och köpte ämnesrelaterade varor (melon, bubbelvatten och gurka) innan vi äntrade toalettstolen som kunde ha varit kusin till en cockpit.

Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering med efterföljande torkblås. — Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering och med avslutande torkblås. Sedan skrattar man ihjäl sig.

Efter dessa äventyr med tekniska fram- och baksteg, återvände jag till min fascination för det gamla och went back to nature eller om det var back to the past. Karlfeldtsgården i Avesta är inte ett museum, men man kan i alla fall fika och titta in i detta hans arbetsrum:

Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt här helt utan tennisarmbåge och skaldade. — Japp. Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt ju här helt utan tennisarmbåge och skaldade.

[—]
Gå, sök mig upp en flicka som sitter helt allen
i huset där på kullen under hundstjärnans sken.

Om hon lyfter sina ögon och det blänker till med fart,
så att kammaren den mörka
blir lik en pingstdagskörka,
så bländas ej, o käring, utan gör ditt är’nde klart,
och hälsa kärt från hennes vän och säg, att han mår rart.
[—]

Erik Axel Karlfeldt (1864–1931), ”Budskapet” i
diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor (1895).

39 kommentarer

Så hamnade jag i ett kök i obygden

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juli 2012 10:35

Karin är en av kommentatorsbåsets kommentanter. Hennes broder, Skogsgurra kallad, är den mest frekventa kommentatorn just nu, emedan hans intresseområden varierar så vansinnigt att han kan kommentera allt. Karin och Skogsgurra har även den egenheten att de bjuder in främmat till sina hus (de äger flera – sammanlagt säkert ett tjogtal vad det låter). Och jag är inte den som säger nej till en invit.

Därför sitter jag just nu i ett kök i ett väldigt gammalt hus i Horndal. Så gammalt är det att Nioåringen när han klev in genom dörren fick en Skansenfeeling och frågade:

– Får man sitta på stolarna?

Karin har även besök av en amerikansk kompis, som glatt berättade om hur hon anmälde sig till en skjutskola (inte riktigt rätt ord, va?) för att kunna använda sina nyvunna kunskaper för att ha ihjäl en viss person. Som dock, av oklara skäl, fortfarande lever.

Nu åker Skogsgurra ut på sjön med mina barn utan mig – eftersom jag sitter och väntar på att bli uppringd av en journalist som har antagit hantverkarnas sätt att ange tid:

– Jag ringer efter nio.

Jag ska intervjuas om fasta uttryck som förvanskas och missförstås. Här är ett exempel:

– Jag ringer efter nio.

Det skulle man ju kunna tro betyder ”femövernie” eller kanske ”tioövernie”. Men nu är klockan kvart i tio. Ring, ring, bara du slog en signal.

Uppdatering
Aha, han ringde klockan 09:57 och var djupt ångerfull och alls inte som en hantverkare; han hade försovit sig. Jag är nu vederbörligen intervjuad och kommer säkert att bl hudflängd i spalterna för att jag kallar mig språkpolis.
Slut på uppdatering

Igår var vi på Avesta Art på Verket – ett storjärnverk från anno dazumal. Man har alltså en gammal fabriksbyggnad som är ohyggligt imponerande i sig, som jag hade varit nöjd med att få gå in i som ett monument över flydda tider. Men här fanns mer.

Tolvåringen kände sig som änna Teskedsgumma.

De har stoppat in konstverk (av varierande kvalitet, ska sägas) och fyllt ytorna med allsköns ljud- och ljusexperiment som är så intressanta att barnen fick drogas och slängas över axeln för att fås ut ur byggnaden. Se vad de hittade utanför entrén:

Pssst, liten fotnot ur NE för säkerhets skull:

o`bygd subst. ~en ~er
ORDLED: o–bygd-en
• glest bebyggd och avlägsen trakt

Inte alls nedsättande, alltså.

Uppdatering
Niklas tipsar: man måste läsa ”Svenskt hålindex”. Faktiskt.

62 kommentarer

Den allra tjockaste boken

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2012 18:41

Ok, kanske inte den allra tjockaste i hela världen. Men vi börjar i liten skala – den allra tjockaste boken på Stadsbiblioteket i Eskilstuna, kanske kan imponera lite?

I förra inlägget råkade jag nämna att några vilsna barn ville se husets tjockaste bok. Jag visade upp en (fel, den var inte alls tjockast) och fick sedan bannor i båset för att jag inte noggrant redogjorde alla mått, titlar och innehåll samt översättare. Sedan visade det sig att halva kommentatorsbåset sprang omkring och mätte böcker mitt i natten och uppsökte föräldrahem i jakt på tjockböcker medan alla gamla jurister suckade att de ju fortfarande ägde lagboken. Slutligen fick jag skarp order att undersöka bibblans tjockaste bok.

Jag skickade redan igår ett meddelande till Stadsbiblioteket med frågan om den tjockaste boken. Sedan kom jag på att jag noooog visste att Yvoeri jobbade där, så jag kontaktade henne via Twitter. Idag fick jag mejl, telefonsamtal, intalade meddelanden på mobilen och svar på Twitter av tre olika biblioteksanställda, som alla var hur engagerade som helst!

Jag, Nioåringen och Tolvåringen utrustade oss sålunda med tre fungerande cyklar och detta kit:

Vissa fotointresserade karlslokar kommer att ifrågasätta kameravalet. Men den stora, fina gick ju sönder förra sommaren. Och den nya, fina – som jag inte är kompis med – tappade sin batteriladdare på resan till Estland med min djefla man.

Här är den!

Det är Yvoeri som är inringad i bakgrunden. Lika stor som Solstickan, ja.

Cumulative Book Index 1949–1950 är en lista med engelska boktitlar – två års bokutgivning, alltså. Så himla underligt.

Jag letade förtvivlat efter användbarheten på sidorna.

Åren 1982–1999 finns hääär. Läs nu på ordentligt, alla, så att ni har koll på utgivningen.

Kommentatorsbåset vet att tala om att världens tjockaste svenska bok finns på Riksarkivet: Östergötlands mantalslängd från 1813, som tillkom när bokbindarna plötsligt skulle få betalt per beställning och inte per band.

Hämnden blev ett band som är 1,13 meter tjockt – och som inte går att bläddra i.

(Jag hittade bilden här.)

Men om man inte är svensk, tror man att världens tjockaste bok är så här fjuttig: 32,2 cm.

Det är Miss Marples äventyr samlade i en volym – som naturligtvis hanteras med vita bomullshandskar och skyddshatt samt pärlhalsband.

Vem ringer Guinness World Records?

57 kommentarer

Bula, moppe, tekanna och andra ting

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2012 01:27

Jag skulle bara fixa lite. Ordna lite bokhyllor, sätta upp en nedfallen gardinstång (dumt uppsatt utan gipsankare), möblera om bland leksakerna och få bort ett tiotal möbler som liksom hade ynglat av sig. Men tingen var emot mig, allt föll omkull och en hammare som ville hämnas för 30 års misshandel var boven i sammanhanget.

Hammaren som inte har kommit i närheten av skyddsglasögon.

Det som skulle spikas, var plötsligt borta och hammarens slag tog i luften. Jag och allt som jag stod på tappade balansen. Det var då jag tog emot en bokhylla med pannbenet. Hammaren landade på min numera läkta – förr brutna – tå. Ett hyllplan föll som en giljotin mot höger handled och någonstans i nacken sa det krack.

Jag reste mig upp, gick ner till köket och hämtade is och placerade lite här och där på min bleka kropp. Min djefla man kom in i köket, tittade bortåt fjärran, mumlade på en ännu ofärdig formulering, hällde upp ett glas läsk till sig och gick igen. Tre barn i åldrarna 6, 8 och 9 kom in i köket och bad att få se den tjockaste boken huset hade att erbjuda och såg inte ens åt min bula, som ju är den största bulan huset har att erbjuda emedan den ser ut så här:

Mer än så var det inte. Men om jag vinkar, ställer mig på tå eller headbangar, gör det ont både här och där.

Men nu till något helt annat – en rekommendation från resan som vi företog oss häromdagen: Hjorteds mopedmuseum!

Hjorteds beredskapsambulans från andra världskriget!

"Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel. — ”Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel.

Det är ett proppfullt, kliniskt rent och estetiskt tilltalande museum med moppeskönheter som man inte kan se sig mätt på. (Dock ingen Puch Dakota -75, som är den enda moppe som jag har suttit på i farten.)

Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). ”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.” — Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). *”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.”*

Förresten. Nu kom jag på att jag måste nämna Påskallaviks Gästgifveri igen, där vi ju sov häromnatten. För alla måste ni få se på The Tekanna of all Tekannors:

Vernons Tea Maker – denna fantastiska manick! Jag är så impad!

Oj, jag glömde ju en sak. På mopedmuseet finns inte bara moppar, tandemcyklar, the one and only plastcykel och gamla picknickkorgar från 1950-talet. Nej, även sådant här kan man få frossa i:

En liten ask med pulver mot engelska sjukan. Fosfatpulver. För det uppväxande släktet, ja.

”Quadruppel – något fantastiskt gånger fyra. Rambler, Sport, Mobylette och Bambino. En unik kombination i oändlig skönhet.”

Och så får vi ju inte glömma bort att kontrollera fiskgjusarna då och då, ok?

Uppdatering
PGW påtalar i kommentatorsbåset att man ju inte kan utelämna viktiga fakta på det här viset. Vilken är den tjockaste boken i huset?

Ack. Den som ligger överst och som jag visade upp för barnen var alls inte tjockast. Raskt hittade jag nu två som slog den, om inte med hästlängder så i alla fall två centimeter.

Men hur ofta får man chans att visa upp en gammal pigroman för små moderna barn?

112 kommentarer

Och nu … resan uppåt?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juli 2012 00:41

Efter fullständigt hysteriska dagar med lägenhetsflytt, släktkalas med trasig diskmaskin, gardenparty, vilsekörningar, finklänningar, havsbad, hatt-nattpromenader, nattsömn i genomgångsrum, vilsekörningar, middagsslummer under köksbord, vilsekörningar, glömda luncher och allsköns annat, åkte vi tillbaka till Olseröd.

Ungefär så här gick resan de senaste dagarna.

I kommentatorsbåset ekar det nästan tomt; endast tomten är vaken och råttorna dansar på bordet medan katten letar efter husrum och internetvågor samt nattvila.

Jag – som har tre månaders basketförbud – provade att springa 300 meter i vattenbrynet och blev så här lycklig när det funkade:

Vi hjälpte Tjugoåringen att flytta in i en lägenhet på Kämnärsvägen i Lund och invigde med att spika fast gardintyg direkt i fönsterkarmen och – förstås – äta den traditionsenliga pizzan på golvet:

Tolvåringen pussade en padda. (Dock utan resultat.)

Nioåringen fick en stöt av ett elstängsel och undersökte därefter …

Hemma hos Ami och Pontus (som för övrigt inte är släkt med Niklas) finns ingen vattenkokare, ingen tekanna och ingen tehuva.

Men de har naturligtvis både en punschkanna och en kanonkula.

Vi har haft femkamp med hinderbana, ståpåettbenjättelänge, reaktionshastighetsmätning och högsta vedstapling – där det visade sig att man vinner på att stapla ett ostadigt torn med fyra klabbar som jag, och inte alls på att göra en stadig konstruktion som till exempel Nioåringen.

Nioåringens till vänster, min till höger.

Den femte grenen var diskuskast med antik diskus, som var alldeles ljuvlig i sin skönhet.

Men idag – onsdag – bär det uppåt igen.

Vi skulle kunna åka så här på sex timmar.

Men istället vill vi köra vilse och sova på vandrarhem och inte komma hem förrän på torsdag kväll. Några tips?

39 kommentarer

Lotten Inlägg