Jag var på väg ner i min källare när spridda tjut plötsl … förlåt nu kom jag av mig … Vi måste sjunga lite.
Ja, så var det. Jag skulle gå ner i min källare. Dit går jag för att göra det man gör i källare, nämligen att
hänga tvätt
sortera tvätt
leta efter årstidskläder som man inte har i garderoben för att man har planerat fel
hämta barnstolen för att ett litet barn är på besök
plocka fram trollkostymen av jutesäck som är den allra bästa på alla sorters maskerader
rota fram dagboken från 1976 för att kolla hur det faktiskt var med den där långtradarkyssen
motionscykla.
Men kan man motionscykla utan underhållning?
Tankepaus.
Nej, på inga villkor. Det kan helt enkelt inte finnas någon utom kanske Bernt Johansson som står ut med det. Jag sätter vanligtvis på nåt tv-serieaktigt och så cyklar jag i en timme samtidigt som jag viftar lite planlöst med trekiloshantlar. Men nu pajade internet och världen med den.
– HALLÅÅÅ I HUSET! HAR NÅGON AV ER INTERNET?
– MAMMA! JAG HAR INTE INTERNET!
– Har du internet, Femtonåringen?
– Näe, meeeen … det är nog bra. Jag har annat som jag borde göra.
– Har du internet, Sjuttonåringen?
– Nej, jag lyssnar på en ljudbok.
– OLLE! HAR DU INTERNET?
– Nej, jag felsöker.
– Lotten, I think the Internet just died.
– You don’t say.
– Mamma, det är nåt fel med min dator.
Sedan följde ett antal ytterst underliga timmar där jag dammsög, försökte spela Wordfeud utan uppkoppling, torkade av hyllorna i kylen och hängde tvätt [OCH DÅ GICK JAG NEEEEERR I MIN KÄLLARE] samt tittade på tv. Det har jag inte gjort på flera veckor, vilket visade sig vara en stor förlust. Det fanns ju jättemånga program på alla kanaler! Zlatan gjorde precis hur många mål som helst mot Lorient och i tv 4 dansade en för mig helt okänd karl alldeles bedrövligt samtidigt som han var jätteglad. Jag borde sätta på tv:n oftare!
Så kom internet tillbaka, alla våra gängor gick i lås, handen satt i handsken och mössan käckt på svaj eller nåt. Men gick jag ner i min källare igen? Nope.
Synd bara att boken är så inihelvete trist. Richard Burtons memoarer är faktiskt … blärk. Inte ens värd ett par raljerande meningar!
Jag för ju en (enligt många fåfäng) kamp för skriv- och läskunnighet. Jag tror som sagt att det är bra att kunna sitt språk. Och dessutom behärska det väl. Andra språk också, för den delen. Ptja, det är ju bra att kunna allt möjligt, så låt oss säga att min kamp även inbegriper faktaspridning om t.ex. det foträta skomodet på 1500-talet och alla världens skotska uppfinningar.
Igår läste jag något som gav så mycket vatten på min kvarn att det liksom svämmade över sina kvarnbräddar. Länge har jag märkt att ord liksom används fel. Det är som om fonetiken och uttalet styr ordval mer än betydelsen.
Ica Hermansson skrev nämligen i sin statusuppdatering på Facebook:
På en köp-och säljsida här på fejan skrev en tjej att hon flätade in läsår på folk. Jag bad – med en smiley – att få åttan och nian inflätade. Tre personer svarar direkt att de inte fattar vad jag menar. Jag förtydligar att det står ”läsår” och inte ”löshår” i annonsen, varpå en tjej svarar:
– Vaddå. Det är ju samma sak.
Mitt i det fullständigt hysteriskt roliga i sammanhanget, sliter jag mitt hår lite grann. Jag kan inte längre skriva ”banne mig är det inte” eller ”till yttermera visso” eller för den delen ”för den delen” eftersom det är ”för svårt att förstå”.
– Nej Lotten. Ta bort. INGEN förstår vad du menar. Inte minst jag.
Stopp! Nu ska ni inte missförstå mig med flit – språket utvecklas och skall så göra. Vad jag saknar är den här reaktionen:
– Oj, vad intressant, det visst jag inte. Vad kul, nu fattar jag! Då vet jag det till nästa gång!
Samtidigt går jag ju omkring och skriker att man ska skriva så att folk förstår, vilket ju gör mig till en vandrande oxymoron i sammanhanget.
Det handlar om att fylla på verktygslådan! (Som jag har sett stavas ”verkdukslådan” i analogi med nattduksbordet.)
Enahanda och rätt klen verktygslåda.Varierad och ganska stor ”verktygslåda”.
Här har vi ett kopieringsapparatsmeddelande som på ytan skapar frustration och ilska eftersom det är svårläst och illa formulerat.
Men efter en tio–tolv genomläsningar är det ju klart som korvspad!
Så … hur går vi nu tillväga?
Lotten blir politiker och sedermera utbildningsminister.
Lotten skriver böcker om stilfigurer.
Lotten skapar en ny genre – en populärkulturell våg där vi med hjälp av landets lajvare fantiserar och pratar arkaisk svenska med varandra samtidigt som vi är steampunk-klädda bafatt vi kan vara det.
Lotten drar nåt gammalt över sig.
Eller är det helt menlöst? (Där skulle jag ha skrivit ”meningslöst” istället, men det gäller ju att anpassa sig till det nya.)
Sedan två veckor håller jag på att översätta en bok som handlar om nudging, som inte har något bra namn på svenska än. Anglofilerna som bestämde att det skulle heta nudging borde ha tänkt på oss svenskar och kallat det pointing eller pushing så att jag lätt hade kunnat övertala författarna att det borde heta ”petning” … nej, fasen, det låter som petting. Puschning … nej, det låter som en berusad pussning. Ah. De skulle ha kallat det prodding!
– Till den här kampanjen föreslår vi en stillsam pråddning.
Nåväl. Nu kommer jag att kalla det växelvis nudging, puffande och knuffande och så får ni känna efter vilket som är bäst.
Nej, Monty Pythons är helt fel sorts nudging.
Olika sorters puffar som vi stöter på i olika valsituationer kan vara
miljömärkning på äggkartong
informativ skylt om tandborstningens fördelar
i förväg ikryssat valalternativ på en sajt
målade fotsteg på marken – som leder dig till en papperskorg
mindre tallrikar på frukostbuffé.
Det hela går alltså ut på att lura oss människor (att puffa oss i ”rätt” riktning) och få oss att göra ett val som vi kanske inte hade tänkt göra alldeles nyss – men utan att för den skull tvinga oss. Bara puffa lite. Vi kan fortfarande välja att
köpa ägg som fjäderlösa burhöns har klämt ut på löpande band
inte tro på tandtroll och skratta åt tandtrådens påstått magiska kraft
totalvägra alla i förhand gjorda val och konsekvent välja nåt annat – om inte på grund av övertygelse så i protest
ignorera fotstegen och ta med ciggen till soptunnan hemma
be om en pizzatallrik eller hämta påfyllning av bacon 317 gånger.
Fel sorts puffar.
Teorin lyder ungefär ”eftersom det bor en snål latmask i nästan alla och vi gör det som är billigast och enklast för oss, behöver vi hjälp på traven, så lyssna nu på oss”. Om man ska få familjen Bergman att köpa 13 liter ekologisk mjölk i veckan istället för den sort som just nu är billigast, måste vi knuffas till ekologiska hyllan på något sätt.
Nej, den här informationen knuffar mig ingenvart. Utom till affären med tidsmaskiner, kanske.
Nudgarna är alltså beskrivande – inte befallande. Förbud sägs göra oss alla till obstinata treåringar som vill göra tvärtom, medan information får oss att tänka efter och fatta ”rätt” beslut.
Förhoppningsvis.
Godisförbud eller frukt som tydligen är godis?
Men funkar det och är detta det nya svarta inom övertalningsbranschen? Nej, säger jättemånga negativa forskare (som dock är bra mycket färre än alla som har forskat fram ett helt annat och mer positivt resultat) och en av dem heter Robert Sugden. Han kritiserar nudge-branschen för att man hela tiden antar att de som designar valalternativen och informationen vill allas väl och att de är allvetande och osjälviska varelser som bara tänker på välbefinnandet hos dem de puffar. Jo tjenare.
Samtidigt så är hans namn Sugden. Som är ett anagram av nudges.
Helt fel knuff, den där Fia med.
Jag vet i alla fall vad som funkar. HUMOR! Kolla här två informativa skyltar som faktiskt förbjuder stöld och djurmatning. (Forskarna kan kanske kalla den här sortens roliga puffknuffnudgar för fungies?)
Nej, den funkar inte att översätta.Funkar! Anamma! Ta idén!
Det var en gång en irländare som hamnade i New York. Han hette Mike Malloy och jobbade när han inte var redlöst berusad som brandman och mekaniker. Tyvärr var han så svår på spriten att han aldrig fick behålla sina jobb utan helt enkelt fick hanka sig fram så gott han kunde på ströjobb som att sopa gator och putsa likkistor. Han hade inte någon familj och – vad det verkar som – inte några verkliga vänner.
Detta hände när arbetslösheten i USA låg på runt 50 % och lönnkrogarna och hembränning och andra förfärligheter definierade den stora depressionen, som sägs ha nått sin absoluta botten precis när Mike Malloy hade som svårast att dö: under det första kvartalet 1933.
Det här var Mike Malloys favoritlönnkrog.
Denne Mike Malloy var 50–60 år och mycket sliten. Han hade ett grått, fårat ansikte, små, rödsprängda ögon, illasittande och smutsiga kläder – men var en glad gamäng när han väl fick ett par supar i sig. När han en gång satt på krogen (eller en s.k. speakeasy som var en illegal krog som från gatan bara såg ut som en stängd affärslokal) och sånär trillade ner på golvet eftersom någon hade spritförbarmat sig över honom, kom fyra andra dryckesbröder på en lysande idé.
De fyra – som hette Marino (ägaren till krogen), Pasqua, Kreisberg och Murphy – skulle köpa tre olika livförsäkringar på Mike Malloy och snabbt se till att han söp ihjäl sig så att de kunde utkvittera pengarna från försäkringsbolaget. Hälsoundersökningen gjordes på en frisk stand-in, eftersom Malloy ju oftast inte kunde stå på egna ben och inget försäkringsbolag hade velat försäkra honom i egen hög person.
Det här är Anthony Marino, men i väldigt många källor står det att det är Mike Malloy himself. Det kan det inte vara (som ni strax ska förstå) eftersom bilden togs den 12 maj 1933.
När de fyra männen hade fått Malloy att skriva under försäkringspappren (precis som de gör i filmer genom att först dricka massa dålig sprit och sedan hålla för texten och påstå att det han skriver under är något helt annat än det är), satte de igång att ta livet av honom.
Men det var inte så lätt.
Efter en månads supande, kände de fyra att det kostade lite väl mycket att hålla Mike Malloys takt. Dels mådde de inte bra av det, dels var det dyrt – hur kass spriten än var. Mike Malloy mådde däremot som en prins; han hade fått rosor på kinderna och solsken i blick och eftersom han hade fått tillgång till en madrass i ett hörn inne på krogen, sov han bättre än på flera år.
De blivande försäkringsbedragarna beslutade sig för att skynda på processen och började ge Mike Malloy mat, som t.ex.
dåliga ostron som restauranger hade ratat
ruttna sardinmackor
smörgåsar med järnfilspån i
matportioner med glasbitar i.
(Eftersom jag har en kompis som är rättsmedicinare, vet jag att berätta att de ju skulle ha spetsat Mike Malloys mat med hårstrån i små, små bitar. De perforerar snabbt tarmarna så att man dör av inre blödningar.)
Det som hände då, var att Mike Malloy gick upp i vikt. Han älskade maten och sina nya vänner och bad bara om påfyllning och rekommenderade dem till och med att öppna restaurang och där servera dessa delikatesser. Efter ytterligare några veckor försökte de fyra allt mer frustrerade männen ta livet av Mike Malloy genom att supa honom full, placera honom naken utomhus en fryskall natt, hälla fem liter vatten över honom, täcka honom med snö och lämna honom där för att dö. Mike Malloy vaknade i gryningen, ruskade av sig istäcket och snön och begav sig till krogen.
– Ni anar inte vad som hände inatt! Jag vet inte hur det gick till, men jag blev av med alla mina kläder! En whisky, tack!
Han blev inte ens förkyld. Däremot fick han tydligen en gammal kostym av en dam som inte tyckte att det var lämpligt att han vandrade omkring alldeles naken mitt i vintern.
Då tog de frustrerade männen till drastiska metoder och införskaffade kylarvätska, som de kallade ”en ny sorts drink”. Malloy svepte glaset, föll ihop medvetslös, men vaknade en timme senare och bad om mer. Det fick han. Under de följande dagarna fick han så mycket kylarvätska han ville – och dessutom terpentin och hästliniment kryddat med råttgift.
En annan listig plan var att låta en taxichaufför köra över Mike. Det funkade bra … efter ett par försök där Malloy lyckades hoppa undan. Han föll slutligen i gatan, backades för säkerhets skull över av taxichauffören, fick hjärnskakning och bröt ett nyckelben och hittades strax därpå av en polis som körde honom till sjukhuset, där han plåstrades om så att han ett par veckor senare kunde gå hem till krogen igen.
Så äntligen – två månader efter att mordförsöket hade inletts – lyckades Marino, Pasqua, Kreisberg och Murphy; de hällde Mike Malloy full med träsprit och när han var medvetslös släpade de in honom i ett rum (som de hade hyrt just för detta ändamål) där de gasade ihjäl honom med en gummislang från ett gasrör i väggen.
”Gasljusröret” är markerat med en pil. Och ja, det här är verkligen en bild på rummet där Mike Malloy till slut dog.
Efter att ha fixat så att en läkare skrev ”alkoholförgiftning” på dödsattesten, såg Marino till att Malloy snabbt begravdes. Försäkringsbolagen misstänkte inget utan betalade ut pengarna, men började fatta misstankar när de med ljus och lykta fick leta efter de fyra männen när en extrautbetalning skulle göras och det visade sig att två av fyra satt i fängelse för ett annat (misslyckat) försäkringsbedrägeri.
Dessutom var ju den här historien om den oövervinnlige Mike Malloy så bra att rykten om honom och de fyra började gå. Polisen blev intresserad, liket grävdes upp och undersöktes och fanns vara i fantastiskt gott skick trots att flera veckor hade gått sedan begravningen. (Koloxiden fungerade tydligen lite konserverande.) Och den här otroliga historien fick ett (för amerikaner i alla fall) logiskt slut.
Trots att de fyra mördarna både skyllde på varandra och andra och inte riktigt mindes hur det hela hade gått till, befanns de skyldiga till mordet på ”Mike the Durable”och dömdes till döden. [feel free to insert ett antal olika olämpliga skämt om hur detta trots allt lyckades på första försöket och så vidare]
Spritförbudet illustrerat av ett helt fantastiskt foto.
Här är historien, lite komprimerad och berättad av Stephen Fry i QI 2011:
Man skulle kunna tro att en rapport om 14 kilometers skidåkning ser ut så här:
Tog på mig skidorna.
Började åka.
Kom i mål.
But nooooooo.
Förberedelser igår: blogg, Sveriges Radio-mössa, extrabatteri, karta över Mora, smärtplåster.Skidåkningens baksida: bängel, material, lastning, krångel och urlastning samt klistervalla i hela bilen.Fotboja: kardborrband med elektroniskt chip som gjorde att alla visste vad jag gjorde ute i spåret. Eller nej, alla såg bara hur fo… långsamt jag åkte.Här värmer jag i gryningen (eller om fotografen/kulturchefen kanske la på ett filter?) utanför tävlingsspåren medan vallar-Sven inspekterar i bakgrunden. Men … vad har jag på mig?Det är en självklarhet att man har basketmatchställ när man åker skidor.Slägg-Cilla Nilsson växlar lyckligt till skid-Inge Blomberg i finkläder.
I fyra timmar stod jag och tre av mina andra lagkamrater samt vallaren Sven i Evertsberg och irriterade oss på att klockan gick så infernaliskt långsamt. Svens dotter Cilla var ute och saxade i backarna strax efter start och växlade sedan till coachen Inge som flög fram som Sixten Jernberg innan det skulle bli min tur.
Väntan påminde mycket om min friidrottskarriär i Dallas (kort och intensiv men inte särskilt framgångsrik), där man står eller ligger på innerplan och ser cool ut medan man väntar på sin tur och alla runtomkring befinner sig i sin egen lilla bubbla med nervositet, prestationsångest och förväntan. (Jag sprang sträckan ”2 miles” och kom tvåa i skolmästerskapen, men led alla helvetes kval och saknade bollar precis hela tiden.)
I Evertsberg hade de ett snillrikt system med bildskärmar som förvarnar när ens lag är 700 meter från växlingen.
Problemet var bara att det var stört omöjligt att 1) tränga sig fram till dem 2) se nåt.
Därför skickade vi fram radio-Jonas, som inte drar sig för att med pondus tränga sig fram som ett mediedrev. Han fick order att ringa till mig när det var dags, varför jag ställde mig att prata med folk, peta näsan och fråga ut Cilla, som var så nöjd med att redan ha åkt sin sträcka. Inte hörde jag att Jonas ringde då, inte!
Dessutom var jag faktiskt upptagen med att posera för idolfoton.
Den fjärde uppringen hörde jag, men då fastnade vantarna i blixtlåset så jag hann inte svara den gången heller. I detta läge kunde jag ha tänkt:
– Skit, Jonas har ringt fyra gånger, det är dags! Jag måste rusa till min växlingsplats!
Istället tänkte jag:
– Hoppsan, fyra samtal från Jonas. Bäst att jag ringer upp honom och frågar vad han vill.
– Inge väntar på dig i växlingsfållan!!! skrek Jonas i mitt öra när jag väl fick kontakt.
Så då reagerade jag som en blixt och snubblade in i fel fålla två gånger innan jag fick på mig skidorna och på strakben kunde glida fram till den frustrerade Inge som för att snabba på processen klappade till mig med sin stav i min rygg, medan jag gled iväg och febrilt försökte få på mig mina stavar.
– Nejnejnej, stopp, det duger inte! INTE MED STAVEN! skrek en funktionär.
Jag stannade pronto, Inge slog till mig på (rätt) axel, and off I went. (Om ni nu tror att jag överdriver situationen, så finns filmbevis hääär.)
Efter en liten, liten stund for jag så snabbt nerför att jag av pur skräck lade mig i skogen bredvid spåren.
Efter 1 km föll jag precis nedanför en brant backe och alldeles före en brant uppförsbacke. Väldigt illa planerat.
Efter 3 km föll en liten, liten japanska (flagga på mössan) framför mig i en nedförsbacke. Jag hade hört talas om skidåkare som när detta händer helt enkelt bara hoppar över hindret, så jag tänkte att jag skulle göra det. Att tänka är stort, att agera rätt är större – så jag tvärbromsade medelst plogning och körde rakt in i japanskan och spetsade henne lite på skidorna. Fnittrande och med snoret rinnande hjälpte vi varandra upp och saxade uppför nästa backe.
Efter 3,5 km föll jag på platt mark när jag stod helt stilla och försökte ta fram telefonen och ta en bild, men fastnade i blixtlåset med vantarna igen.
Efter 4 km föll jag min vana trogen i en uppförsbacke. När den lilla japanskan då saxade förbi mig, ropade hon med svag röst:
– Do you want me to stop and help?
– NO! Go-go-go! ropade jag och tänkte att det var då själva fan att det är förbjudet att ta av sig skidorna och gå upp.
Efter 6 km stannade jag och ringde till Jonas.
– VAD ÄÄÄÄR DET? ropade han eftersom han och radio-Jenny trodde att jag hade trillat och brutit benet.
– Hej! Kan ni säga till Sven att han kollar Dawods vallning? Jag har inget som helst fäste, och det är jättesvårt att göra något annat än att staka. Men glidet är underbart!
– Men går det bra?
– Javisst! Men kolla nu med Sven om Dawods vallning fortfarande är okej!
– Va? Jajajajaaaa, Sven, skidor, Dawod, valla, fäste.
Efter 7 km gled nr 418 förbi mig – sjungande.
– Trallalaaaa, tralla, traraaaajdiraaaaaa. Lalalaaaaa.
– Så trevligt du sjunger för mig! skrek jag.
– Hellre än bra, trallalallaaaaaa! trallade nr 418 och gled ifrån mig.
Efter 8 km och väldigt mycket uppför, stod lokalbefolkningen plötsligt och hejade på oss. Jag stannade och tackade dem och frågade om de stod där hela dagen. De tyckte inte att jag skulle konversera utan faktiskt åka vidare.
Mannen med saltgurka och sportdryck!
Efter 9 km dök en vätskestation med varm sportdryck upp som en skänk från ovan. Jag var visserligen varken trött eller törstig, men stannade för att berömma initiativet. Då fick jag saltgurka som belöning!
Efter 10 km var det ismos uppför och i alla svängar och stenhård rodelbana nedför. Då filmade jag en saxning uppför – kameran sitter fast i en ställning på magen. (Ber om ursäkt för att det inte alls syns att det är uppför.)
Efter 13,9 km stannade jag och satte på kameran och filmade de sista 100 meterna med nedförsbacke, sväng och uppför till växlingen – men nummerlappen trillade ner så hela filmen visar bara nummerlappens baksida. När det var 500 meter kvar, sattes dessutom ett tjoande flyglarm igång i telefonen som betyder ”påminn Tolvåringen om gitarrlektion!”.
– Dawod! (dingdingtjuuuuut under nummerlappen) Var är du? (dingdingtjuuuuut under nummerlappen) DAWOD!
Efter att ha växlat till Dawod kom coach Inge och sa att jag hade åkt så otroligt snabbt och att alla var alldeles chockade och att de inte hade varit beredda utan stått i kaffekö när förvarningen kom samt att det ju var alldeles fantastiskt alltihop. Jag trodde inte mina öron.
– Va fan säger du? SNABBT? Du skojar! Jag är inte snabb! Quatsch!
Intervjun som gjordes i radion strax efter målgång kan man fortfarande lyssna på – jag låter som en glad, berusad talk show-gäst som inte har några som helst hämningar eller formuleringsförmåga. (Den finns långt ner på den här sidan och heter ”Jag måste ha genat nånstans”.)
Växlingsstudie: Dawod ligger före Christer …
En liten stund senare växlade Dawod till Christer medan vi andra satt i bilkö och mitt ombyte låg i fel bil så att jag till mångas förundran och glädje huttrande och stapplande fick irra omkring i Mora iklädd skid- & basketställ i en timme. När ombytet väl anlände, var det som att krypa ner i en uppvärmd säng.
Skidsko och blöt socka byts mot gåsko och torr socka. Bättre än all blåbärssoppa i världen.När vi väntade på vår femteman, kulturtjifen Christer, blev vi plötsligt filmade så att vi hamnade på storbildsskärmen. Mogna Lotten tar då bild på situationen och mogne Inge sätter kaninöron bakom mitt huvud.Och så kom kulturtjifen på upploppet! Vår tid blev 8 timmar och 44 sekunder – och man får definitivt skylla på mig för att vi inte klarade åttatimmarsgränsen.Pfffffft. Det här var väl ingenting.
Idag klev jag med svårigheter på bussen med två par skidor, tillhörande stavar, pjäxor och en basketväska med sånt som man har när man åker iväg på tävling. Men inte alls basketskor, shorts, linne, bomullsstrumpor och pannband.
Jag stoppade istället ner underställ, tajts, yllestrumpor, mössa, vantar och andra underligheter … (Men jag stoppade för säkerhets skull ner ett matchställ ändå.)
STOPPA PRESSARNA! DET BRINNER I MORA!
Om jag i början av februari hade känt till att det skulle börja brinna i Mora dagen före min premiär i Stafettvasan, hade jag tackat försynen. Nu känner jag bara ”jag ska åka genom eld och snö – inget kan stoppa mig”!
Radiofolket kör radiobilen. Strax är vi till Sala komna.
Uppdatering
Vad kan man tro att bilden här föreställer?
1. Filminspelning av svenskt tv-drama. 2. Kyrkkaffe. 3. Stafettvasans deltagare.
Fikarna från vänster: Cilla Nilsson (friidrottare), Cillas pappa (vallatjifen), Dawod (datortekniker och syrier som bara har bott i Sverige i ett år), Christer Hermansson (Strängnäs kulturchef), servitör iklädd medeltida kläder. Och det är alltså Cilla, Dawod, Christer och jag som är 4/5 stafettåkare.
Karl XI:s tunna som tog honom ner till gruvan i Sala. (Den som bryter lite mot reglerna är inte jag.)Nu åker vi vidare mot Borlänge, där vi ska äta pasta inför morgondagens stordåd. (Pffffft, det är bara 14 kilometer!)
Uppdatering
Nu har vi ätit lunch på Kupolen i Borlänge.
Cilla (som ät tyngdlyftare numera) och jag (som bara äter och äter) åt varsin pytt med extra ägg.
Dawod beställde pizzan ”Dalkurd” eftersom han är en kurd som befinner sig i Dalarna. När han kom till kassan, rynkade kassören pannan och ögonbrynen samt överläppen och sa:
– Arab eller kurd?
– Kurd, svarade Dawod.
– Då blir det 15 % rabatt, sa kassören medan han lyste som en sol.
En liten stund senare skulle Dawod köpa en ”ormsalva” och vi andra okunniga spekulerade i om det handlade om något som skulle skrämma bort ormar eller om han kanske var ormägare. Vi såg på avstånd hur han i kassan diskuterade valet noggrant och hur kassörskan log brett.
– Jag fick 15 % rabatt av henne också!
– Va? Var hon också kurd?
– Nej! Alla bara ger mig rabatt!
Nu passerar vi Gagnef och börjar fundera på klädseln och sminket till det där kvällsminglet som vi är bjudna på av skidåkarinstruktören Mattias Svahn (populärt namn i skidåkarkretsar, om än felstavat).
Jag har ju bara med mig skidåkarkläder och kommer att skämma ut mig totalt.
Uppdatering
Sådärja. Lite öl och vin och apelsiner samt klistervalla så sover man gott dagen före loppet!
I förra avsnittet berättade jag om flyttbilsbestyren och hur sjuka och ämliga vi var. Men det tog liksom inte slut där. En liten snutt ur dagboken [med tillskrivna kommentarer inom hakparenteser]:
Juldagen 1998 De nya ägarna av vårt gamla hus ringde och berättade att kylskåpet var trasigt och att flyttstädningen måste ha utförts av en liten älva med kanske – på sin höjd – en dammvippa i pincettgrepp. Erik [6 år] och Oskar [1 år] har fortsatt att kräkas, Ida [4 år] drabbades av feberkramp inatt och fick lindas in i kalla lakan medan jag och min halsfluss-influensa ordinerades antibiotika [av den väldigt friske djefla mannen Olles båda föräldrar, som tack och lov var aktiva läkare med gult receptblock]. Olle sätter sig imorrn [i vår dåvarande sekruttbil] och kör upp till Mälardalen, samtidigt som jag och [de tre sjuka] barnen åker tåg.
Så långt dagboken, för sedan skrev jag inte på länge.
När vi närmade oss vårt nya hus, anade vi inte att flyttfirman på något mystiskt sätt hade lyckats forsla upp hela vårt bohag. Nästan hela. Och att det som hade kommit fram, kom fram till rätt stad och rätt hus! Både det som först rymdes i den ”stora” flyttbilen och det som i två portioner hade körts till Malmö; nästan allt fanns på plats i det ytterst kalla huset – värmen var ju inte på.
Vi började började packa upp och fann bl.a. att
skivspelaren inte var sig riktigt lik eftersom den ju hade forslats nerför en trappa i Väggarp och uppför en trappa i Eskilstuna, löst skramlande inuti en köksbuffé
hantlarna hade farit runt i en flyttlåda tillsammans med Olles rakvatten och min parfym
alla fina filmplanscher nogsamt hade rullats ihop för att sedan viras runt papperskorgar som skärp runt en midja
innehållet i kylen (det som jag inte hade hunnit plocka åt mig) hade dumpats huller om buller i en låda: den råa köttsaften rann över de torra pastasnäckorna
den enda garagenyckeln till det sålda huset i Skåne låg i en strumplåda
en naken, ensam, lös marmorskiva hade packats ner ovanpå en stråhatt
en tavla låg tajt pressad ovanpå en cykelhjälm
det nya huset inte hade en enda garderob
alla lampor var på vift.
(De alldeles för små bilderna från 1999 har kompletterats med bilder från 2015.)
Vardagsrummet med blommigt plastgolv 1999. Stora middagsbjudningar för gäster i frack tänkte jag ha här.Samma vy 2015. En och annan pryl har vi fyllt på med.
Eftersom klockan närmade sig midnatt denna annandag jul, famlade vi oss alla fem fram till den stora dubbelsängen och lade oss i den med täcken och kuddar, men inga lakan eller örngott – hostande, febriga och frusna. Precis som i Frank McCourts ”Angela’s Ashes”. Nästa dag investerade vi i glödlampor (det var tider, det) samt stearinljus och började försöka inventera allt som var trasigt.
Köket på ovanvåningen 1999. Oj, vad vi bar matkassar.Köket på ovanvåningen är idag ett tonårsrum med köksskåpen som bokhyllor.Kakelugnen från 1700-talet, fast 1999. Här tänkte jag mig att jag skulle röka cigarr och dricka sherry hela kvällarna.Kakelugnshörnet 2015, som inte har sett skymten av varken cigarr eller sherry. (Foten där till vänster är jättestukad.)
Jag skrev sedan en fyra sidor lång klagosång med bilder till flyttfirman, som utan att knota drog av 50 % på priset, medan vi fick priset på städningen sänkt med 60 %. Nytt kylskåp köptes till de nya ägarna och vår bankskuld blev ännu lite större eftersom det var så mycket som var fullständigt galet tokigt och ickefungerande i vårt nya, knäppa hus.
Arbetsrummet 1999. Den enorma whiteboardtavlan där fick vi liksom aldrig användning för, så den fick en snickare efter branden.Arbetsrummet förvandlades redan år 2000 till ett dubbelt så stort kök.
Och vips, gick 16 år medan två barn till föddes i familjen, vi köpte garderober och bytte sekruttbilen till en annan sekruttbil och ännu en annan – och barnen ett efter ett nu planerar att förlägga sina studieår tillLund. Knäppgökar!
Eftersom folk i vänkretsen och kommentatorsbåset är i flytt-tagen tänkte jag dela med mig av min dagbok från 1998. Bilderna är små pga. dåtidens begränsade digitalkamerafunktioner och min egen inkompetens.
Vi bodde i Väggarp, ute på en betåker mellan Lund och Eslöv och hade blott tre små barn (Erik 6, Ida 4 och Oskar 1 år). Huset vi hade köpt låg 60 mil bort i en okänd stad och min djefla man hade sagt upp sig från fast jobb på Gambro medan jag hade sagt upp mig från fast jobb på Nationalencyklopedin. Vi var totalt slut efter en jobbig höst med bland annat dumma mäklare, husförsäljning, missfall, dagissjukor, medarbetarsamtal om det olämpliga i att vara ”för hjälpsam” och konstiga grannar som ville dricka klockantrekaffe och inte heladagente.
– Galenpannor! sa alla.
– ESKILSTUNA? Fullt av ligister!
– Men tänk på barnen! Gnällbältet!
– Ni vet inte vad ni gör!
– Vansinne!
Alla var väldigt engagerade på ett inte helt positivt sätt, medan vi var hur glada som helst.
Tills flytten på riktigt satte igång …
Lördagen den 20 dec 1998
Sitter vi och knypplar? Myser framför en öppen spis? Laddar inför julen? Tittar på en trevlig film? Äter god mat? Njae …
Janne, Olle, Antti i vardagsrummet.Efter två timmar var flyttbilen halvfull.
När flyttgubbarna kom med med en förvånansvärt liten lastbil och såg vad vi hade i huset suckade den långe, som hette Antti, och sade något om att man kan ju köra i två omgångar och att det var ju bra att vi hade gjort oss av med en massa bokhyllor. Den kortare – Janne – har packat böcker i fyra timmar nu. Och de vill sova över i vår soffa. Brukar flyttgubbar sova över hos folk? Och brukar de trolla så att flyttbilar är större på in- än utsidan?
Äsch, de får ta våningssängen så får Erik och Ida sova inne hos oss.
Söndagen den 21 dec 1998 Flyttgubbarna vaknade i barnens rum, Olle och jag vaknade på en madrass på golvet, Ida och Erik i vår säng. Oskar vaknade glad som en lärka med kikhosta (eller liknande). En mycket sparsmakad frukost letades fram: fruset bröd och stenhårt, riktigt smör samt te som smakade damm. Antti och Janne packade och packade och suckade och suckade och vi insåg att detta med 50-kubikslastbil och minst sjuttio kubikmeter möbler och böcker och skor och gamla jeans och skolböcker inte skulle funka.
Den karl på flyttfirman som varit och inspekterat vårt hus hade räknat fel, sade han när vi sent omsider nådde honom. Smockan hänger i luften.
Vid halv två på söndag eftermiddag körde den extremt fullproppade flyttbilen iväg med endast delar av vårt bohag. Då fanns detta kvar i huset:
Två 120-sängar, sängkläder, planscher på väggarna, madrasser, extrakyl, extrafrys, tält, basketbollar, tvättkorgar, ren tvätt och smutsig tvätt, gardiner, bokskåp, lådor, lådor och lådor och en vagga.
Men det var inte slut där – en barnsäng, påsar med böcker, fyra bufféer, lampor, hyllor, en jordglob, LP-ölbackar, mattor, ännu fler hyllor och några gamla koffertar stod utspridda. Överallt.
Vidare fanns det här och där resväskor, strykbräda, barnstolar, barnvagnar, julprydnader, tygböjor en masse, en motionscykel, två ribbstolar, lådor, lådor och flera lådor och jättejättemånga ännu inte uppvikta kartonger.
Han som hade beräknat mängden av vårt skräp så tokigt, hade däremot lyckats med antalet kartonger. Alltid nåt!
Vi åkte i kvällningen till julkalas i hos Olles föräldrar i Viken. Eftersom flyttbilen kommer fram till Eskilstuna före oss, kommer Antti och Janne att packa ur den … men utan någon som helst inblandning av övervakande släktingar. Vi kommer att ha sängen i köket och cyklarna i biblioteket.
Måndagen den 21 dec 1998 På morgonen kom flyttbil nr 2. Denna gång en yttepyttepyttebil på endast 10 kubikmeter. En ung kille på 15 vårar och hans inte särskilt stora pappa lastade bilen full, körde till Malmö och lastade ur, körde tillbaka till Väggarp och lastade bilen full igen. Plötsligt var kylen och frysen tömda. Jag sprang efter en misstänkt låda som pappan bar på, och ser man på – där låg filmjölk, mjölk, ketchup, ärter-majs-paprika och frusen fläskfilé om vartannat.
Dessa flyttgubbar hade inga verktyg med sig, och våra åkte ju till Eskilstuna igår, så hyllor och krokar fick sitta kvar på väggarna.
Tisdagen den 22 dec 1998 Jag körde från Viken med svärfars bil klockan sju på morgonen och klockan halv nio kom jag till ett tömt, smutsigt, skräpigt och kallt Väggarpshus för att släppa in flyttstädarna. Men inga städare kom. Med tanke på hur allt annat fungerat, var jag inte särskilt förvånad, utan gick omkring och klappade på alla krokar och hyllor som fortfarande satt fast i väggarna. Ungefär 45 minuter försenade kom – de svischade in, granskade snabbt röran och sade glatt:
– Det här tar hela dan!
Jag åkte till NE:s gamla kontor på Klostergatan i Lund och lastade flyttkartonger även där inför flytten till Malmö. Olle ringde från Viken och berättade att han tappat bort sina husnycklar.
Onsdagen den 23 dec 1998 Ännu en tidig morgon med bilresa från Viken. Klockan tio träffade vi de nya ägarna av vårt hus. Olle var alldeles vindögd av trötthet eftersom han hade varit uppe hela natten med en kräkande Erik. Trots att nyckelknippan med den enda garagedörrsnyckeln var borta, ville de nya ägarna ändå köpa vårt hus, vilket vi är tacksamma för. När vi senare talade med dem och fick veta att städbolaget inte gjort sitt jobb utan lämnat kvar en massa smuts, blev vi inte det minsta förvånade utan började istället genast spekulera i vad som mer kunde bli fel. Vi anade inte vad det var som verkligen gick fel.
På väg från Lund till Viken där julafton ju ska firas, somnade jag bakom ratten och vaknade till på väg mot en stolpe i en mittrefug på en 70-väg. Jag styrde mot höger och stolpen skalade med ett skapell-liknande snitt av vänster backspegel. Mitt omdöme sade mig att jag var trött, men inte så trött att jag inte skulle kunna klara av att köra. Mitt omdöme var helt åt pepparn.
Julafton 1998 Jag har halsfluss och influensa, Erik och Oskar kräks som fontäner medan Ida har hög feber och min dyre make sitter bara och stirrar framför sig.
Men jag har hittat hans dörrnycklar! Köparna hurrar!
Den tidigast födda person som haft personnummer är Johanna Charlotta Johansson f. Lundkvist, som föddes 6 maj 1840 och dog 2 november 1947. När hela svenska befolkningen tilldelades personnummer 1 november 1946, inför införandet 1 januari 1947, fick hon personnumret 400506+140. Plustecknet visar att hon passerat 100 års ålder och att de två första siffrorna därmed avsåg 1840 och inte 1940.
Nu när spanjoren i huset har fått personnummer, finns det så mycket att roa sig med. Man kan
kontakta sjukvården angående sin skrällhosta
fixa internetbank
skaffa legitimation
glädjas åt att SJ plötsligt skickar ett prio-kort
utnyttja det faktum att man har gratis tandvård tills man fyller 21
påbörja sina körlektioner för att kunna låna Bergmans bil istället för tt bli körd överallt.
Men … det är inte alldeles lätt. Allt måste nämligen ske enligt ett schema som balanserar farligt nära moment 22-fällan – och Skatteverket och den lokala banken är inte riktigt samspelta. Detta har vi idag roat oss med!
Jag ringde till banken för att säkerställa att man inte måste boka tid för detta mickelmackel med internetbanksansökan. Nej, var svaret. Och man måste bara ha med sig ”giltig legitimation” (ergo pass och spanskt leg eftersom man inte kan få svenskt leg förrän man har personnummer).
– Det är bara att komma in till kontoret så hjälper vi er!
Vi åkte till banken.
– Hej! Ungdomsbankkortet ska bytas ut mot ett Master Card och internetbank ska ansökas om.
– Då måste han visa upp ett personbevis.
– Oh damn.
– Ja.
– Men Skatteverket ligger ju bara 100 meter härifrån. Vi går dit och fixar ett!
– Ja! sa spanjoren.
– Det är bara att komma tillbaka hit så hjälper vi er! sa banktjänstemannen.
Vi gick till Skatteverket.
– Hej! Vi vill ha ett personbevis för att kunna fixa internetbank nu när den här unge mannen har fått ett svenskt personnummer.
– Det går så bra så. Swiiiiisch, varsågod!
Vi gick tillbaka till banken. Väntetiden var ”bara” en halvtimme och när det var vår tur, skakade tjänstemannen på huvudet.
– Nej, vi behöver ett bevis på att spanjoren har bytt från samordningsnummer till personnummer.
– Men hon där borta sa att det var ett personbevis vi skulle fixa.
– Ja, fast utan ett bevis på att han har bytt från sitt samordningsnummer som kontot är registrerat på, kan vi inte göra något.
– Men kan man få det hos Skatteverket?
– Javisst! Ta mitt kort här och så ringer ni direkt till mig när ni kommer tillbaka så hjälper jag er! sa banktjänstemannen.
Vi gick då tillbaka till Skatteverket. Kön ringlade sig lång och personalen sprang omkring och ropade kösiffror och delade ut kölappar under stor förvirring. Vi fick 84.
– Åttitvå! Åttitvå?
– Åttitre! Åttitre! Åttitre! ÅTTITRE!
– Jag har åttio.
– Har du åttio? Du kan inte ha åttio. Jo det har du. Men varfö… okej, följ med här.
– Åttitre! Åttitre!
– JAG HAR ÅTTIFEM!
– Jahaja, kom med här.
– Hrrrm, harrrkel, vi har åttifyra … sa jag.
– Va? Jamen … åh. Ja, kom med här. Nej, åttifem får vänta kvar.
Så fick vi ett bevis med stämpel och allt: nu hade spanjoren svart på vitt att han hade bytt från det ena numret till det andra. Nu var det ont om tid eftersom vi skulle till optikern för att göra ett syntest inför körkortstillståndsförfarandet. Spanjoren fick snabbt syn-MVG (inga problem, 20/20 eller vad det heter).
Så då gick vi tillbaka till banken. Jag ringde till banktjänstemannen som avtalat, men hon var på lunch så jag talade in ett meddelande om att vi var tillbaka med spanjoren och väl inne på bankkontoret fick vi av personalen kaffe och en storbilds-tv för att kunna titta på skidstafetten. Och så fick vi förstås väääääänta. Även banktjänstemän måste få lunch, gubevars.
– Välkomna, kom så sätter vi oss här. Nu ska vi se. För att du ska få ett Master Card måste jag klippa ditt gamla ungdomskort. Vill du ha hjälp med att ta ut kontanter så att du överlever helgen?
– Nej, det går bra, jag ska inte köpa något, sa spanjoren utan att ana hur fel han hade.
– Bra. Klippetiklipp. Såja. Och du har svensk legitimation?
– Neeeej, jag har en spansk. Och ett pass.
– Jahaja. Då kan jag inte göra mer nu. Internetbank får du inte förrän du har svensk legitimation.
– Hur får jag det?
– Du ansöker hos Skatteverket. Foto ingår.
– Jaha. Då går vi dit igen?
– Ja just det. När du har fått legitimationen kommer du bara hit igen så hjälper vi dig!
Så då gick vi tillbaka till Skatteverket.
– Hej. Jag ska ansöka om svensk legitimation.
– Jahaja. Och du har betalt?
– Va?
– Du måste först betala in 400 kronor.
– Men banken har nyss klippt mitt kort för att jag ska få nytt …
– Ja, men då kan du betala via internetbanken.
– Men jag kan inte få internetbank förrän jag har svensk legitimation …?
– Ja just det. Här får du ett inbetalningskort som du kan använda på banken. När du har betalat det kommer du hit igen.
– Jag ska gå till banken igen?
– Ja.
Men vi gick inte till banken en gång till eftersom vissa av oss behövde äta mat och jobba, precis som vilken banktjänsteman som helst. Ungefär 35 minuter senare ringde banktjänstemannen.
– Hej. Du har ringt min telefonsvarare?
– Ja, men det var innan – när vi väntade på att du hade lunch. Nu har Skatteverket sagt att vi måste vi betala 400 kr till dig innan vi kan ansöka om svenskt id-kort …
– Ja just det. Det är bara att komma in till kontoret så hjälper vi er!
Alla som hade tränat basket samlade sig vid kvällsmaten denna måndag vid den spanska mat-timmen runt halv tio. Mat slafsades, tallrikar tjongade, besticken skramlade och hela tiden tänkte jag att någon nog var lite dålig i magen. Det luktade liksom mer prutt än lasagne.
När alla försvann upp till tandborstning och sovning, gick jag ner till källaren för att hänga mina rentvättade skidkläder. Men plötsligt kändes varken skidåkning eller hängning som något som borde prioriteras eftersom tvättmaskinen stod som i vattenbrynet och njöt av sjöns vågor.
Najs, brunt vatten vet man ju är en delikat anrättning.Tänk ändå, att jag prioriterade tvättmaskinens väl och ve framför att ta en bild på den ursprungliga förödelsen!
Om man spolar i toan, kommer mer klegg upp ur golvbrunnen, så det gör vi inte fler gånger. I ett annat källarrum stod några möbler illa till och en matta var mättad. Allt har vi pallat upp på små väggpanelbitar som jag inte riktigt begriper varför vi har redo.
Jag har för andra gången i mitt liv googlat vattenskada (första gången var i internets barndom när min djefla man hade bytt ett rör nånstans, men det har han inte fått göra fler gånger) och jag har anmält det skedda både till försäkringsbolaget och EEM, som sköter sånt här med energi och miljö hos oss. If meddelar:
”En villaförsäkring ersätter skador för översvämning i källare och garage om vattnet tränger in genom dörrar, fönster, ventiler och liknande.”
Och hur har ni det?
Uppdatering tisdag eftermiddag
Se så fint vattnet har runnit bort.
”Die dame mit der Schlange” kallar vi vår räddande slang-ängel som kom med en kubikmeter vatten som trycktes genom vårt rörsystem – som är av orange plast och inte alls antik porslin eller gammal keramik! Yes!
Genom denna slang – från rörmokarbilen – kom vattnet sprutande rakt ner i våra igengeggade rör.
Den stora boven i sammanhanget var det som vi kallar ”kalla lappar” – sådana där fuktiga servetter som man har till barnrumpor och som storskitarna i familjen njuter av. De får inte slängas i toan, men har förstås slängts i toan.
Här ligger några uppfiskade lappar i en plastpåse. Och, ser man på, ett batteri.Slangängeln sprutade vatten och styrde trycket med den här apparaturen som hängde i ett hölster på höften.
Samtidigt som avloppet rensades delade rörisen med sig av sina mest minnesvärda kloakhistorier medan jag och den djefla mannen gapade av förundran eftersom vi kunde se husets blodomlopp på en liten skärm.
”Det är svart och kladdigt för att vattnet har stått stilla här under en längre tid. Här ser man att plaströret tar slut och blir av annan typ … med sprickor. Låt oss hoppas att det här inte är på er tomt utan på kommunens mark. Hm. Nej, det här ser illa ut. Jag får spola lite mer.”
Vår hjälpande hjälte försvann till slut med sina slangar och tydliga instruktioner och vi var båda två lite förälskade i henne. Nu har alla i familjen fått hot om vite om en enda våtservett spolas ut. De där buskarna som hotar rören måste förstås bort (vilket vi konstaterade redan för många år sedan). Nu ska vi bara genomföra’t också.
Sedan följde ett antal ytterst underliga timmar där jag dammsög, försökte spela Wordfeud utan uppkoppling, torkade av hyllorna i kylen och hängde tvätt [OCH DÅ GICK JAG NEEEEERR I MIN KÄLLARE] samt tittade på tv. Det har jag inte gjort på flera veckor, vilket visade sig vara en stor förlust. Det fanns ju jättemånga program på alla kanaler! Zlatan gjorde precis hur många mål som helst mot Lorient och i tv 4 dansade en för mig helt okänd karl alldeles bedrövligt samtidigt som han var jätteglad. Jag borde sätta på tv:n oftare!
