Kategori: Bloggen

Hallå! Telefonväxel från 1897!

Publicerat av Lotten Bergman den 7 mars 2019 00:41

Jag har en lillasyster som heter Orangeluvan, och hon jobbar på Telias huvudkontor i Stockholm. Det skulle man ju kunna tro är intressant, men si det förbleknar komplett och totalt redan i entrén på hennes våningsplan.

För där står ett underverk!

Det är en telefonväxel från slutet at 1800-talet och allt på den är alldeles fantastiskt. Man kan dra i spakar och öppna små luckor och flytta på sladdar och låtsasprata i en lur.

Här är en likadan växel, fotograferad runt 1920 – när min mormor var 18 år och kanske satt exakt så här? (Telefonen i fönstret ser spännande ut. Den heter tydligen ”Taxen”.)

Där stod jag och petade och klämde och öppnade och stängde medan omvärlden pratade om tunnelbanetider, skobroddar, priset på morötter, fiskfjäll och universalmedel för ugnsrengöring. Som om det skulle vara nåt att bry sig om!

– Kolla! Vad är det här? Klick.
[Inget svar.]
– Hörni, här är en till spak som låter så coolt. Schklfff.
[Inget svar.]
– Vad kan det här vara? Lyssna! Pluck.
[Inget svar.]

Jag ville jag vore telefonist runt 1920. Krrrsch! Schklfff. Det var tydligen ett populärt yrke – särskilt för de unga kvinnor som ville flytta hemifrån men inte hade någon utbildning. (Min mormor flyttade från Haparanda och hamnade i Stockholm, där hon jobbade som telefonist tills hon träffade morfar.)

En annons i SvD 1906. (Oh, hon har små pretentioner. Så trevligt.)

Ni har säkert sett den här bilden nedan – det är Telefontornet i Stockholm en vinterdag 1890 när det var frost på alla de drygt 5 000 telefonkablarna. (En kabel per telefon.)

Telefontornet hade alltså drygt 5 000 inkopplade telefonabonnenter runt 1890.

I Stockholm bodde denna vinterdag 245 000 människor. Hm. Hur många i Sverige hade telefon ungefär 15 år senare? Måste kolla …

Vi i Norden hade en himla massa telefonapparater jämfört med andra länder. (Nordisk familjebok, just detta band trycktes 1918.)

Den sista svenska telefonisten som kopplade samtal gjorde det 1972 – sedan var allt automatiserat och ingen fick längre njuta av ljuden vid telefonväxlarna. Ack. Klick.

Tillägg! Nina i kommentatorbåset skriver:

Åhh, snörväxlar! Ringsnöre, svarssnöre, delningsomkopplare!

I Flygvapnet användes manuella växlar in på 90-talet. Det fanns stationära men också små transportabla för upp till 24 abonnenter, finfint på våra flygbaser bland annat.

För att telefonisten skulle veta att samtalet var slut måste abonnenten ge slutsignal genom att veva på veven (japp, ända in på 90-talet fanns sådana telefoner). Då föll slutsignalsklaffen och telefonisten kunde koppla ner.

Slut på tillägg!

Jag undrar hur många som idag har kvar sin ”landlina” eller pratar i en gammal dialogtelefon – jag har förvisso 15 telefoner i källaren, men prata i dem kan man inte längre. Vad händer förresten om kriget kommer; kan man då ringa till Telia och be dem knäppa på vår väggfasta telefon i köket? Och sedan söka jobb som telefonist?

Nåväl. Jag blev slutligen med våld sliten från de fina telefonväxelsmojängerna på Telias kontor eftersom tunnelbanor och dyra morötter tydligen var viktigare. Men först hann jag filma en snutt som jag verkligen hoppas att ni lyssnar på med ljudet på. Klick! Pluck! Krrrsch! Schklfff.

(Växeln som kommer i bild på slutet är dötrist och hade inte alls lika fina ljud.)

51 kommentarer

Pausmusik med semlor

Publicerat av Lotten Bergman den 5 mars 2019 16:20

Ninja-Malins semlehyllning:

Semla, semla ,semla
det är semmeldag idag!
Semla, semla, semla,
mandelmassa, grädde, ja!
Kardemumma ska det vara
uti bulldegen den rara.
Så vi säger semla, semla, semla
det är semmeldag idag.

Båsdiktaren Ninja-Malin är en semmelkonnässör av rang, och får därför en hedrande plats i bloggen denna fettisdag. Semmeldikter är det helt enkelt lite för ont om!

Mamma säger fastlagsbulle och äter den med varm mjölk, medan hennes syster alltid sa fettisdagsbulle och åt den som en dubbelmacka med grädden sprättande åt alla håll. Jag säger semla och pillar av det trista locket och sväljer det i en tugga. Sedan ansar jag grädden med tungan – nästan ekivokt – tills det är så lite kvar att mandelmassan blottas. Då inleds den stora njutningen.

År 2008 införde jag denna tradition i huset. Mums.

Den nuvarande Nittonåringen gillade inte semlor när hon som femåring fick en att äta upp alldeles på egen hand.

– Jag vill inte äta smällan för den ser ut som en hamburgare.
– Men du kan ju äta upp locket på semlan? sa jag och pillade loss den lilla trekanten med florsocker.
– Ja, så kan du äta lådan.

Om ni nu undrade vad semlans underdel skulle kunna heta.

14 kommentarer

De två galna italienarna med sin torped 1918

Publicerat av Lotten Bergman den 2 mars 2019 00:07

När man har en sån där besvärlig dag när tröjärmen fastnar i dörrvredet och man sedan tappar tandborsten och strax därefter slår huvudet i handfatet … då kan man tänka på nån annans, lite större problem. Den som har skoskav under ett millopp eller den som kommer för sent till bion och då missar reklamen kanske?

Eller på de italienska läkarna Raffaele Rossetti och Raffaele Paolucci, som under första världskriget skvalpade omkring i Adriatiska havet i flera timmar för att de skulle spränga ett österrikisk-ungerskt fartyg, som visade sig vara jugoslaviskt.*

Raffaele Rossetti. (Några källor påstår att detta är den andra Raffaele, men så är det inte alls.)

Särskilt Rossetti var helt inställd på att bygga om en torped så att han som en Münchhausen skulle kunna rida på den i vattnet. Inte alls galet, tänkte han och började simträna. När han presenterade idén för sina överordnade, sa inte heller de att det här var en galen idé – utan uppmuntrade honom och gav honom en budget.

När Rossetti under sommaren 1918 plötsligt på en strand hittade en övergiven, tysk torped, byggde han snabbt om den till en undervattensfarkost med plats för två personer.

Farkosten kallades Mignatta, och hade med hjälp av tryckluft den fenomenala toppfarten på drygt 3 km/h, var drygt 6 m lång och vägde 1,5 ton. I nosen fanns två vattentäta behållare som rymde sammanlagt 400 kilo sprängmedel. Ungefär så här såg den ut:

När Raffaele Paolucci drogs in i projektet, pushade de två läkarna varandra till toppfysik och övade på att simma, hålla andan, arbeta i kyla både med och utan gummidräkter samt att släpa vansinnigt tunga saker genom djupt vatten.

Varför var det just dessa två män som skulle göra’t? Varför var det inte två atletiska sjömän eller två listiga ingenjörer? Ingen vet – kanske ingen med sans och vett ansåg att det lät sig göras?

Strax före midnatt den 30 oktober 1918 – alltså väldigt nära inpå krigsslutet den 11 november – släpptes Raffaeleorna ner i vattnet från ett italiensk fartyg utanför hamnen och örlogsbasen i Pula. Planen var att de på ett par timmar skulle ta sig och torpeden samt allt sprängmedel in till hamnen och där spränga Viribus Unitis i luften med manskap och allt.

Viribus Unitis 1911 – som tre år senare skulle vara den farkost som förde det mördade ärkehertigparet Franz Ferdinand och hans hustru från Sarajevo hem till Trieste.

Och som de båda två läkarna fick kämpa med sin sjöhäst. I motvind, mot snö, regn och hagel samt plötsligt uppdykande hinder som t.ex. spända, grova kättingar och kraftiga stockar– örlogsbasfolket hade ju sett till att det skulle vara precis så svårt att ta sig fram som det ju var. Ibland svepte en ljuskägla över vattnet från stora fartyg i hamnbassängen, och då fick de två se till att befinna sig under vattenytan.

Detta tog väldigt mycket längre tid än planerat, och när de äntligen kom fram till Viribus Unitis, var klockan nästan 05 på morgonen. Så snabbt som det någonsin var möjligt, apterades den ena sprängladdningen av stela fingrar och timern sattes på 06:30. Den andra sprängladdningen gled dem ur händerna och åkte ner på havsbotten.

Rossetti och Paolucci en lättnadens suck, äntrade sin torped för att åka ut ur hamnen igen, och skulle precis ta en klunk ur en medhavd plunta, när de hörde skrik och tjoanden från däck. Snabbt gled de av torpeden, som for iväg under vattenytan och försvann. Italienarna togs ombord och började förhöras av kaptenen och talade efter en liten stund om att fartyget skulle sprängas ”om tre minuter”, alltså klockan 06:30.

– Evakuera! beordrade kapten Janko Vuković-Podkapelski.

Tre minuter gick … och inget hände. Snabbt beslutade den jugoslaviska besättningen att kliva ombord igen – och ta med sig de underliga läkarna som tydligen ville spränga ett jugoslaviskt fartyg trots att Jugoslavien var en av Italiens allierade. Synd var väl det, eftersom fartyget sprängdes klockan 06:44.

Österrike-Ungern hade alltså upplösts och Viribus Unitis gick under kroatisk flagg (det skänktes den 31 oktober till Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike [Jugoslavien]). Runt 400 män inklusive kapten Vuković-Podkapelski dog – men de två italienska läkarna Rossetti och Paolucci överlevde konstigt nog och kunde därför berätta denna sanslösa historia. Sprängladdningen som inte apterades på fartyget, sprängdes senare såpass effektivt att ett annat fartyg (”Wien”) sjönk till botten.

För att kunna berätta det här för er, har jag läst en farlig massa olika källor på olika språk, och det här är den vanligaste varianten. Men uppgifterna, klockslagen och vittnesmålen varierar – och jag undrar såååå hur man evakuerar ett fartyg på tre minuter och sedan på bara en kvart hinner föra 400 män tillbaka ombord …

*) Jugoslavien, som ännu hette ännu inte Jugoslavien utan ”Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike”, bildades så sent som den 29 oktober 1918 …

Del av Rossettis egen berättelse, publicerad i SvD i maj 1944.

En förtjusande bild med skeppskatt och mustascher och allt: Viribus Unitis besättning.

Liten uppdatering!

Jag har nämligen hittat en bok som (äntligen!) antyder att klockslagen i historien inte stämmer. Här står det att den försenade sprängningen dröjde en hel timme, och då kan man ju visst ha hunnit föra besättningen, inklusive katter och mustascher ombord igen:

31 kommentarer

BORTA! (Den eviga säljkampen: ännu ett misslyckande)

Publicerat av Lotten Bergman den 26 februari 2019 18:08

När jag var en liten palt på åtta år sålde jag majblommor för att samla pengar till scouterna. Det hela skedde i stor förtvivlan eftersom jag redan som barn var en bedrövlig försäljare.

– Snälla köp en av dom största för den kostar mycket mer än dom små! sa jag.
– Men lilla vän, jag vill ha sju stycken av de små med nål, sa tant Bärbel i grannhuset.
– Snälla köp sju av dom stora istället för dom kostar mycket mer och då får jag mer pengar fortare, sa jag och sög på ena flätan, för det hade jag sett på tv att man kunde göra.

När det var dags att redovisa, gick mina föräldrar med på att köpa tre stora majblommor som de satte fast på vår blåa folkabubbla som under några veckor skapade stor munterhet bland husen i det inte alls hippiemässiga villaområdet på Norra Fäladen i Lund.

Sedan sålde jag kokosbollar, DHR-rosor, kokosbollar, hemsydda tehuvor, kokosbollar, jultidningar, kokosbollar och ännu fler kokosbollar. Och alltid med samma skrala resultat. Ibland fick mina föräldrar köpa fem paket kokosbollar, ibland grät jag floder (drunknande i kokosbollar) utan att de hjälpte till det minsta lilla. En gång försvann hela kassan på ungefär 35 kronor helt oförklarligt, och då fick jag betala av skulden till mina föräldrar i säkert ett halvår.

Och vad lärde jag mig av detta debacle? Inte ett jota, uppenbarligen.

För två veckor sedan fick jag för mitt basketlag ta hand om 22 rabatthäften och appkoder som vi skulle sälja till förmån för klubben för 260 kr styck.

Jag hann dela ut fyra–fem stycken innan hela jädra högen någon dag senare bara försvann hux flux. Vi har vänt uppåner på hela huset, kollat i mystiska pappershögar och hittat både försvunna mössor och saknade företagskvitton samt en ännu icke framkallad filmrulle som nog är 20 år gammal.

Eftersom den senaste minnesbilden av den förnicklade högen (värd nästan 5 000 kr) är att den hänger i en påse på en krok i hallen, har vi letat extra noga där.

”Lägg alla jackor på golvet!” löd ordern till Sextonåringen.

I ett av de mer desperata eftersökningsförsöken, tömde vi även allt som låg i utomhussoptunnan dagen före tömning.

”Häll ut allt på verandan!” löd ordern till Sextonåringen.

Och vad vill jag säga med detta? Äsch, ingenting. Jag försöker nog mest tala till högre makter och hoppas att jag får en klar flashback när jag i text beskriver problemet.

Råd som jag har fått:

Leta inte.
Det är inte saken som är väck, det är du.
Prylen är där den ska vara. På ett bra ställe.
Saker får ju fötter hemma.
Den ligger nånstans, du ser den bara inte.
Den är bara kamouflerad.
När såg du den senast? Tänk!
Leta inte på samma ställe flera gånger.
Det var nog inte du som lade den på fel ställe.
Du kommer att hitta den en vacker dag.
Chilla. Nånstans är den.

Nu lämnar jag en fin plats öppen här för ett lyckligt slut där jag får berätta att högen är funnen på ett så himla tokigt ställe.

[PLATS FÖR UPPDATERING I FRAMTIDEN]

Fantasi:
Kan ni tänka er, hela högen låg i … … … och jag … … … men där hade vi inte letat för att … … … och det kan ju ingen människa tänka sig att … … …

51 kommentarer

Poliovaccinets hjälte: Jonas Salk

Publicerat av Lotten Bergman den 21 februari 2019 20:20

Jag fick av Ninja-Malin tips om att titta på en dokumentär om poliovaccinets tillblivelse, och tänkte stilla ”skareva nåt, det”. Men så var det ju svartvita bilder på barn med skenor och stora maskiner (järnlungor) som på de svartvita bilderna påminde om nutida monster till gasolgrillar.

I mitt husorgan som heter SvD:s arkiv, hittade jag de första notiserna om ”barnförlamning” runt 1905, även om världen hörde talas om sjukdomen i slutet av 1800-talet. Det var så mystiskt och skrämmande och läkare åkte till olika avkrokar i Sverige där epidemier härjade. Små barn blev sjuka, men tillfrisknade. Tonåringar blev sjuka och förlamades för alltid – eller dog. Vuxna klarade sig nästan alltid utan att påverkas. Ibland dog de unga inom 24 timmar efter de första symptomen. Huga.

I all historik anges 1905 som ett kritiskt år, när …

”Swedish physician Ivar Wickman suggests that polio is a contagious disease that can spread from person to person, and also recognizes that polio could be present in people who show no symptoms.”

Det smittade som attan – och särskilt när det var varmt ute. ”Föräldrar ser inte längre fram emot sommaren” läste jag, och tänkte att det var då som tusan – att det fanns en ”poliosäsong” hade jag ingen aning om. Och klickade igång dokumentären.

För er nu som inte har tid att titta – en sammanfattning:

En av världens alla polioforskare – Jonas Salk –bestämde sig (av ekonomiska skäl säger dokumentären, men pffft) för att satsa helhjärtat på att hitta ett poliovaccin. Tricket var att vaccinet skulle

funka på alla de tre olika varianterna av polio
kunna tillverkas av ”dött virus”
vara hållbart
vara lätt att tillverka
i största allmänhet funka.

Forskarvärlden hade redan på 1930-talet skapat ett vaccin som de gladeligen sprutade i massa barn – som direkt drabbades av polio. Forskarna bad om ursäkt och fortsatte att forska med pannan i djupa veck.

Inte en pannrynka här. (Det är Jonas Salk.)

År 1952 insjuknade 60 000 i USA, varav 3 000 dog. Nu är det ju ingenting om man jämför med hur många som sköts ihjäl i samma land 2017 (40 000), men det är ju en helt annan historia.

När barnen poserade på järnlungebilderna, blev de tillsagda att se ut som om de trivdes. Fast lite kul kanske det var att ligga i en höghuslunga?

Järnlungorna forcerade alltså lungorna att ta andetag – det var helt enkelt en tidig respirator som hjälpte de förlamade att få luft.

Jonas Salk var forskaren som till slut lyckades vara tillräckligt envis och uthållig – men han hade stor hjälp av USA:s befolkning, som bidrog till forskningen genom att samla in pengar på ett snillrikt sätt: med småpengar. Slantar i stora kuvert! March of dimes!

Om han drevs av pengar, den gode Salk? Nja, i så fall hade han nog patenterat sitt vaccin.

När Salk till slut var nöjd med sammansättningen av vaccinet, satte han en spruta i sin egen arm för att kolla vad som skulle hända. Och så gav han sina barn en spruta var. Och hustrun. Och så grannarna och kollegerna. Det gick bra, men var kanske inte jättevetenskapligt.

Samtidigt fanns det massa, massa forskare överallt i världen som höll på precis på samma sätt som Salk – även i Sverige. Folk följde med spänning utvecklingen och om forskarna sa att de hade fixat ett fungerande vaccin som nog funkade, rusade alla till och ställde upp som försökspersoner. I USA drabbades Salk av stora darren när hans vaccin tillsattes ett konserveringsmedel och sedan utsattes för ett megastort test med en kontrollgrupp som bara fick placebo. Salk vred händer i förtvivlan; placebobarnen kunde ju när som helst insjukna!

Till slut godkändes Salks vaccin, varpå han kunde andas ut och njuta av livet. När han dog i 80-årsåldern jobbade han fortfarande – men med att ta fram ett aids-vaccin.

Idag finns polio som epidemisk sjuka blott i Afghanistan, Pakistan och Nigeria. Ibland dyker det upp enstaka fall i familjer där man vägrar vaccin, men den moderna läkarvetenskapen är på god väg att utrota denna bedrövliga sjukdom.

Förutom FDR på bilden ovan, är några andra nu levande, välkända personer drabbade av polio: Mia Farrow, Neil Young, Itzhak Perlman och Joni Mitchell.

Nu borde vi alla springa till den fortfarande levande lite äldre generationen och fråga om de minns något av polio i Sverige på, säg, 30–40-talen. Off you go!

54 kommentarer

Bättre begagnad, för bövelen

Publicerat av Lotten Bergman den 18 februari 2019 00:02

Jag är så frustrerad att jag har nackspärr och tandgnisselhuvudvärk på en gång. Och allt bara för att jag inte kan finna vettig info om uttrycket ”bättre begagnad”.

Å ni ba:

– Jamen det vet väl varje människa vad det betyder.
– Ja. Liksom bra, fast begagnad.
– NEJ! Jättebegagnad! Nåt som är i bedrövligt skick, men som ändå är okej!
– Men … nåt som är i bedrövligt skick kan väl inte vara okej?
– Johodå!

Å nu, ni ba grälar resten av kvällen.

Jag har gjort den minst vetenskapligt korrekta enkäten i världshistorien. I sms, mejl och telefonsamtal har jag frågat hur folk tolkar ”bättre begagnat” och fått så spretiga svar att ett trasigt paraply hade sett ut som en välkammad lugg i jämförelse.

Massa 70–80-åringar var överens om att ”bättre begagnad” betyder:
– Det är nåt som är använt, men helt okej, inte särskilt slitet.
– I hyfsat skick.
– Inte så dåligt.

Kanske så här? En 70-talsbil säljes i detta nu för 29 000 kr.

Massa i min ålder (55-ish) var helt överens om att ”bättre begagnad” betyder:

– Jättejättesliten.
– Alldeles … bedagad.
– Mycket negativt. Den där bilen köper jag inte.

En Mustang, va? Förtjusande, men ack i så dåligt skick.

Massa spridda människor av olika åldrar, kön, bakgrund och landsändar var helt och totalt samt komplett inte överens om ett enda dugg och tyckte att ”bättre begagnad” kunde betyda vad tusan som helst.

– Jättedålig när man säljer.
– Men helt okej skick när man köper.
– Fast tvärtom. När man säljer nåt som är bättre begagnat VET man att grejen är skit.
– Eller jättebra, fast gammal.

Den där piprensarn, hörni, den skulle man ju vilja se. (SvD 1951.)

Oh, Volvo leker med uttrycket! (SvD 1961.)

Jag googlade mig blå under hela dagen och fann ingenting. En likasinnad skrev i ett forum:

”Jag har alltid garvat åt skyltar hos bilhandlare där det står Bättre Begagnade Bilar och tänkt att det är tur att folk inte längre känner till hur uttrycket ska användas, eftersom de då knappast köpt bil av en sådan handlare.”

Här har vi min tolkning av ”bättre begagnad”:

Jag älskar den här pälsen, men fan vad den ser ut – köp den please, snälla rara, så slipper jag att ha den hemma. (SvD 1929.)

Kasta er nu in i kommentatorsbåset med era yviga gester och bestämda ord och berätta hur ni tolkar ”bättre begagnad” så att jag får vatten på min kvarn! (Kvarnen och vattnet säger att man inte längre kan använda uttrycket eftersom det inte går att tolka på ett vettigt sätt.)

Bättre, begagnad? Bättre begagnad? Jättebra, men begagnad? (CC BY-SA 2.0)

Bättre begagnad, säljes för en spottstyver? (CC BY-SA 2.0)

55 kommentarer

Att träna små barn i basket

Publicerat av Lotten Bergman den 14 februari 2019 00:27

Första gången jag coachade ett lag var jag blott 14 år och kunde faktiskt ingenting. Grabbarna som jag coachade var 10 år och hur nöjda som helst fastän jag inte visste vad jag gjorde.

Sedan dess har jag coachat en miljard ungar. Eller coachat och coachat – jag har varit deras tränare. När det kommer till matchsituationer är jag helt bedrövlig; jag vill att alla ska vinna och kan inte förmå mig att få barnen att ta kampen på allvar.

– Braaaa! Ta returen!
– Men Lotten, nu hejar du på fel lag.
– Ja, fast det var ju bra att … han tog … returen … liksom.

Under hela förra hösten tränade jag i ett specialprojekt femteklassare på en skola här i stan. Det var i anslutning till skoldagen, så barnen var redan på plats. Mycket praktiskt. Ännu bättre var att de hade idrott alldeles före basketen, så de var i hallen redan när jag kom. Men …

Huuuuuu så svårt det var!

Hallen
Första gången kom ingen på skolan hade talat om för barnen att det var basketträning. Bollarna var inte pumpade och korgnäten i småbitar. Det var oerhört skitigt i hallen – när vi andra gången satt ner och dribblade blev vi alldeles dammiga. (Man står upp och dribblar bollen och sedan – förhoppningsvis utan att tappa kontrollen över bollen – sätter man sig ner.)

Närvaron
Barnen kom och gick som de ville – ibland kom några efter 20 minuter, ibland försvann några när det var 20 minuter kvar. Ibland blev ett barn hämtat av en förälder mitt i träningen, ibland var det en klasskamrat som kom och bestämde att polarna inte alls skulle spela basket, utan pingis. Till en början försökte jag hålla en hård linje och förklara att det inte var så här det skulle vara, sedan lät jag hallen läcka som ett såll.

Kläder och skor

Barnen var inte ombytta och hade inte gympaskor. Jag tog under de sista träningarna med mig skor hemifrån för att de skulle känna vilken skillnad det var att springa med fäste.

Konditionen

Barnen orkade inte springa. Alls. En rusch på helplan, och de föll ihop i en flämtande hög. Jag kunde köra övningar med bollbehandling, pass, layups och hoppteknik, men inte något mer ansträngande.

Koncentrationen

Barnen kunde inte hålla fokus. Alls. Alla ville ha koll på sina telefoner, och många gånger var det föräldrar som ringde och ville prata mitt i träningen.

Träningsplanering

Det var komplett hopplöst att försöka följa träningsplaneringen eftersom barnen inte kunde ha tråkigt mer än i 30 sekunder. Repetitiva övningar var omöjliga – jag fick satsa på små tävlingar och sådant som fick dem att antingen tänka till eller fnittra.

– Dribbla bollen, blunda och säg en äcklig maträtt!
– Snurra bollen runt huvudet och rabbla tvåans multiplikationstabell!

Och ändå … var det alldeles ljuvligt. De som är intresserade kommer med glittrande ögon och berättar att de har

hoppat ända upp till taket hemma
gjort tåhävningar för att hoppa högre
övat på att snurra bollen på pekfingret – med en tallrik
kommit på hur man kan ta tre steg fastän man bara får ta två
letat efter mig på Youtube eftersom min basketkarriär ju måste ha lagts ut där.

Men konditionen, hörni – vad ska vi göra åt barnens flås? Kan vi komma på en snilleblixt och bli som Lubbe Nordström, fast med kondition i fokus istället för renhållning? HJÄLP!

19 kommentarer

Hejdå HEJ!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2019 19:19

Nu vet många av er vad som timat haver. För ni har läst rubriken.

Andra (som också har läst rubriken) undrar om jag månne har glömt ett skiljetecken och av misstag tryckt ner caps lock. Men här har ni HEJ:

En HEJbilsbild. (Den där var på fallrepet redan i höstas.)

I torsdags skulle jag hämta Sextonåringen på stationen och iltransportera honom till en pingisträning. Ibland är det bråttom, ibland inte. Barnen ska klara sig själva, men är man förälder så är man. (Bla bla bla. De måste för jösse namn röra på sina datoriserade kroppar, barnen.)

Kuriosa:
Mina föräldrar körde mig till i genomsnitt 0,00001 träningar per år. Andra decimaler gäller för mig – men mina föräldrar hade ju också en ganska dålig bil.

Favorit i repris: mina föräldrars bil ”Kexet” en sommarmorgon 1977.

Men tillbaka till nutiden.

– Heeeej, sa jag när Sextonåringen med en tung tonårssuck klev in i bilen med en lika tung skolryggsäck och träningsbag.
– Hhhhhhhhh, sa Sextonåringen.
– Hur var sko… sa jag på mammors vis, men avbröt mig eftersom bilen, när jag startade den, lät som en raggarbil på Kungsgatan i Luleå 1977.

Nyss lät den bara som en 20 år gammal Volvo. Nu lät den som ett monster i en dinosauriefilm. Men tiden var knapp, iltransporter är iltransporter – och därför körde jag genom stan trots mullret. Mången eskilstunabo ryckte till och tittade lite imponerat på den där kärringen i sekruttvolvon och tänkte kanske:

– Åh, hål i avgasröret.
– Nämen, hon har kapat kolven och filat kuggarna.
– Den där ljuddämparn är paj.

När jag hade lämnat av Sextonåringen, kröp jag in under bilen och lade mig då i en decimeterdjup snöslaskpöl. Något såg lite trasigt ut. Som en tutande elefant.

– TUUUT! (Foto: Muhammad Mahdi Karim, CC)

På fyrans växel körde jag sedan i 35 km/h mot första bästa bilmek. Domen var hård, men rättvis:

– Ah, du har kört på tvättbrädevägarna och skakat sönder avgasröret! Minst 4 000 kr, men som mest 6 000 kr, häpp!

Nu är ju HEJ-bilen tyvärr – trots sin förtjusande registreringsskylt – inte värd mer än kanske på sin höjd 7 000 kr, så … hm. Eh. Gah. Näe.

– Sextuse… Okej, tack, men vi måste nog … eh … jag … åh …
– Är det du som pratar i radion om språk?
– Ja! Lyssnar du?
– Ja! Jättekul! Vi lyssnar hela tiden!
– Tack, vad roligt! Men … sextusen som max alltså?
– Japp.

På måndag nästa vecka ska jag föreläsa för en församling i Vrena, dit det tar 56 minuter att köra bil.

Med buss och tåg tar det drygt tre timmar, vilket innebär att det är sex timmars sammanlagd resa, 45 minuters föreläsning och 2 000 kronor i ersättning. Denna ekvation går icke ihop.

Pssst.
Jag vill inte köpa en ny bensinbil, utan leasa en elbil. Jag tror att det är framtiden. Tiddeldoo.

Uppdatering!
Måndagen är fixad! Först erbjöd sig busschaffisen Ninja-Malin att köra mig, sedan kom familjens spanjor och erbjöd sin nya basketbollbil! Så nu ordnar det sig i det akuta läget!

33 kommentarer

Kopfkino!

Publicerat av Lotten Bergman den 7 februari 2019 14:17

Ett sånt förtjusande ord! Kopfkino! Lycka! Filmerna som plötsligt och med oerhörd skärpa spelas upp i huvudet!

Man kan förstås även kalla detta

dagdrömmar
svårighet att fokusera
domedagstänkande
förmåga att hitta på trams.

Men ”trams” är det sannerligen inte.

Jag är oerhört skicklig i försvar när jag spelar i NBA.

Ibland hittar jag på kilometerlånga dialogprator där jag slår världen med häpnad med min fantastiska förmåga att uttrycka mig. I fantasin bubblar orden ur mig utan att jag ens behöver tänka efter, och eftersom jag styr lyssnarnas reaktioner med min fantasi, är alla oerhört fascinerade av mig. Jag är oftast på en scen i N.Y. när detta händer.

Ibland när jag i verkligheten blir jättearg på vuxna människor som beter sig som barnrumpor eller basketcoacher som agerar som Ebenezer Scrooge, far jag helt iväg i fantasin. Jag skäller och gormar i min Kopfkino så välartikulerat att alla lyssnar förundrat och applåder utbryter och idioterna blir som omvända och ber om ursäkt.

– LOTTEN! HALLÅ! Du ser jättekonstig ut!

Japp, för jag sitter ju liksom inte och ler lyckligt när jag skäller inne i huvudet.

Ibland när jag sitter på hopplösa föreläsningar, trista möten eller läser bedrövliga texter, kommer fantasierna trippande så att jag ska stå ut. När en föreläsare inleder med att i 30 minuter vältra sig i egenberöm, tar jag av hänsyn fram papper och penna och tittar ner i blocket och VIPS! står jag och tar emot Nobelpriset. Klänningen är vacker, men skaver litegrann på ena axeln och VIPS! är jag inne i klänningen ungefär som Askungens möss på julafton och så hittar jag den skavande sömmen och VIPS! är jag inne i min farmors sylåda för att leta efter en sprättkniv och VIPS! …

– Då tar vi och diskuterar detta i smågrupper allihop!

Säger föreläsaren och där sitter jag i föreläsningssalen och håller hårt i en penna som inte alls liknar en sprättkniv.

Häromdagen stod jag på T-baneperrongen vid Globen. Snön yrde och det var lite vackert trots allt – men mitt på perrongen stod en ensam femåring. Han var ordentligt klädd i overall och med ryggsäck, och jag placerade honom omedelbart i en Kopfkino. Han bodde i ett plåtskjul i Högdalen och hade virat in fötterna i toapapper i brist på strumpor innan han stoppade ner fötterna i sina … Hm. Näe. Polarn & Pyret-stövlar kan han ju inte ha.

Jag skakade på huvudet och började om.

Femåringen hade rymt hemifrån. Hans farmor var en elak kärring med vårtor på näsan och häxstrut på huvudet. Hans tårar rann nedför ki… Och DUNS, landade jag i verkligheten:

– Nu kommer tåget! Nu kommer tåget! ropade en kvinnoröst: femåringens förmodade mamma.
– Jag vill inte åka tåg. Jag vill ha pannkakor, sa femåringen.
– Kom nu, vi får säkert pannkakor hos Elsa.
– Jag tycker inte om Elsa.

Nähe. Han var inte alls ensam. Och inte var han särskilt trevlig heller; inne i t-banetåget boxade han sin lillasyster i magen när mamman vände bort blicken.

Ordet och företeelsen är alltså (jag upprepar) Kopfkino, och nu förstår ni alla vad som händer när jag ser lite konstig ut. Jag kanske hänger på kanten av en vulkan eller har fastnat med klacken i ett brunnslock på Strandvägen eller kliver på en raket som ska ta mig till månen fastän ingen har kollat min legitimation.

Det här är förresten en nyfriserad Charles Dickens. Ser ni framför er hur han får hårstråna korrekt placerade av en amper dam?

Uppdatering!

En mig närstående dotter, som vi kan kalla Ida the Tjugofyraåring, berättar här om sin Kopfkino.

Morgonbussen på väg till jobbet kan inte ta sig ut ur rondellen på grund av bilkön som sträcker sig från rödljuset till rondellen vid tågstationen. Det är mörkt, och det finns säkert någon som vill gå över övergångsstället, men busschauffören är så fokuserad på bilkön att han inte ser den i huva klädda, reflexlösa mannen som är på väg över gatan vid övergångsstället. När kön börjar röra sig, kör bussen på huv-mannen. Chauffören blir mycket chockad och vi passagerare måste ta hand om honom. Den överkörda personen ligger utspridd på den zebra-randiga gatan; det finns inget kvar. Polisen kommer. Det finns ingen hjälte. Alla i Eskilstuna blir sena till jobbet eftersom alla som jobbar i Eskilstuna måste ta sig förbi både tågrondellen och rödljusen vid Trafikverket och där står ju en buss i vägen som just mosat en reflexlös man som var på väg till yogastudion och inte hade bytt till rena strumpor.

Rödljuset slår om till grönt, och bussen kör inte över någon.

Jag går på min lunchpromenad. När jag inte har bråttom, väljer jag alltid den långa vägen – den förbi och runt fältet på baksidan. Snön ligger djup; vägen vinterunderhålles ej. En modig hundägare har dock tre dagar i rad kämpat sig genom den 25 centimeter höga snösjön och skapat en liten bäck av upptrampade fotspår, ungefär som när Moses delade på havet. Det ligger en bajskorv i ett av fotspåren. Rundan jag går är just det – en runda – och man behöver aldrig backa och gå tillbaka, vilket ju innebär att man kan gå rundan från två håll. Om jag möter någon som har valt det andra hållet idag, kommer en av oss bli tvungna att lämna den trygga upptrampade stigen och dyka ner i snön, och mina kängor är inte tjugofem centimeter höga, så jag vill inte. Jag ser hur det blir en dans och en kamp med mitt möte; vem av oss ska sitta på kontoret med blöta strumpor resten av dagen? Ska jag vara ödmjuk och vänlig och ställa mig i snön och vänta, eller feministiskt stark (som hon som räknade hur många karlar hon krockade med på trottoaren för att ingen av dem väjde) och helt enkelt vägra ge upp MIN stig? JAG VAR JU HÄR FÖRST, ska jag säga, i Karl-Bertil Jonssons pappa-anda. Jag halkar förstås på bajskorven och ramlar ner i snön.

Så klart möter jag ingen, och jag halkar inte på bajset.

Jag har så ont i mina hälsenor. Den högra är värst. Den är värre än på länge och smärtan har liksom landat på högra sidan av senan, på utsidan av foten på något sätt. Ikväll är det basketträning och vi kommer säkert springa och hoppa massor. Mer än vanligt. Jag kommer att ge mig in i en returkamp i luften och på vägen ner kommer jag att dra av min hälsena. Den kommer att dras ut, töjas och gå av lika enkelt som en ostbåge från en nyöppnad påse. Jag landar på marken, jag skriker, skriker högre än jag någonsin skrikit, alla samlas runt mig och jag skriker ”den är av, den är av den är av denäravdenärav den har FUCKING gått av”. En ambulans kommer, men först kommer Julian. Han bär ut mig ur hallen, som en superhjälte som räddat någon ur ett brinnande hus, och jag gråter, gråter för att hälsenan äntligen har gått av, den där jävla hälsenan som gör mig illa varje dag och som gör att jag inte längre kan sparka av mig mina skor, utan måste knyta upp den, töja ut den och lirka ur foten ur den. I ambulansen tänker jag på Kobe Bryant och John Wall: deras hälsenor har också gått av. Betyder det att jag är Kobe Bryant?

Min hälsena är inte avsliten och den är alldeles för seg för att någonsin slitas av. Den kommer göra ont resten av livet, men den kommer inte att gå av.

28 kommentarer

Skottarn Lotten

Publicerat av Lotten Bergman den 4 februari 2019 14:18

Jag skottar, så jag skottar.
Plogbilen plogar – oj, vad den plogar.
Snön, den bara faller.

Så då börjar vi om igen.

Kampen mellan mig och snön å ena sidan, och min lilla fjantskyffel och plogbilens jättemonster till plog å andra sidan, är hård. Jag har försökt att springa ut och skotta samtidigt som plogbilen kommer. Jag har även försökt att glatt vinka till föraren. En gång lyckades jag muta honom med en hundring! En annan gång mejades vår brevlåda ner av en oerhört gammal och ångerfull plogbilsbonde som sa att han för all framtid skulle vara snäll mot just vår bilutfart.

Men han var som sagt väldigt gammal.

Igår lade jag ut detta konstverk på Facebook för att visa hur duktiga vi hade varit.

Men det där var förstås en fis i rymden: där bortom soptunnan finns en infart för postbilen. Och 20 meter bort finns en utfart för vår bil. Och längs tomten finns 100 meter cykelväg som vi inte ansvarar för, men som anonyma brevlådelappsläggare anser att vi ska skotta. Så svetten lackade, musklerna spändes, rygg och knän samt axlar fick sig en rejäl genomkörare. Vi kände oss som kungar – tills plogbilen kom tillbaka, förstås.

På bussen i morse hörde jag två unga män samtala.

– Jag kom inte iväg till gymmet igår.
– Inte?
– Nä, bilen var helt igensnöad.
– Ah. Orka skotta.

35 kommentarer