Jag har en lillasyster som heter Orangeluvan, och hon jobbar på Telias huvudkontor i Stockholm. Det skulle man ju kunna tro är intressant, men si det förbleknar komplett och totalt redan i entrén på hennes våningsplan.
För där står ett underverk!
Det är en telefonväxel från slutet at 1800-talet och allt på den är alldeles fantastiskt. Man kan dra i spakar och öppna små luckor och flytta på sladdar och låtsasprata i en lur.
Där stod jag och petade och klämde och öppnade och stängde medan omvärlden pratade om tunnelbanetider, skobroddar, priset på morötter, fiskfjäll och universalmedel för ugnsrengöring. Som om det skulle vara nåt att bry sig om!
– Kolla! Vad är det här? Klick.
[Inget svar.]
– Hörni, här är en till spak som låter så coolt. Schklfff.
[Inget svar.]
– Vad kan det här vara? Lyssna! Pluck.
[Inget svar.]
Jag ville jag vore telefonist runt 1920. Krrrsch! Schklfff. Det var tydligen ett populärt yrke – särskilt för de unga kvinnor som ville flytta hemifrån men inte hade någon utbildning. (Min mormor flyttade från Haparanda och hamnade i Stockholm, där hon jobbade som telefonist tills hon träffade morfar.)
Ni har säkert sett den här bilden nedan – det är Telefontornet i Stockholm en vinterdag 1890 när det var frost på alla de drygt 5 000 telefonkablarna. (En kabel per telefon.)
I Stockholm bodde denna vinterdag 245 000 människor. Hm. Hur många i Sverige hade telefon ungefär 15 år senare? Måste kolla …
Den sista svenska telefonisten som kopplade samtal gjorde det 1972 – sedan var allt automatiserat och ingen fick längre njuta av ljuden vid telefonväxlarna. Ack. Klick.
Tillägg! Nina i kommentatorbåset skriver:
Åhh, snörväxlar! Ringsnöre, svarssnöre, delningsomkopplare!
I Flygvapnet användes manuella växlar in på 90-talet. Det fanns stationära men också små transportabla för upp till 24 abonnenter, finfint på våra flygbaser bland annat.
För att telefonisten skulle veta att samtalet var slut måste abonnenten ge slutsignal genom att veva på veven (japp, ända in på 90-talet fanns sådana telefoner). Då föll slutsignalsklaffen och telefonisten kunde koppla ner.
Slut på tillägg!
Jag undrar hur många som idag har kvar sin ”landlina” eller pratar i en gammal dialogtelefon – jag har förvisso 15 telefoner i källaren, men prata i dem kan man inte längre. Vad händer förresten om kriget kommer; kan man då ringa till Telia och be dem knäppa på vår väggfasta telefon i köket? Och sedan söka jobb som telefonist?
Nåväl. Jag blev slutligen med våld sliten från de fina telefonväxelsmojängerna på Telias kontor eftersom tunnelbanor och dyra morötter tydligen var viktigare. Men först hann jag filma en snutt som jag verkligen hoppas att ni lyssnar på med ljudet på. Klick! Pluck! Krrrsch! Schklfff.
(Växeln som kommer i bild på slutet är dötrist och hade inte alls lika fina ljud.)
Jag råkade spruta lite kladd i ett döende bås.
Ja, men det döende båsets kladd kan uppmärksammas även här, Nikladd!
Jag har egna minnen av telefonstationen i farfars hus i Tumleberg. Tanter i långa bruna kjolar böjde sig ner mot mig och kanske försökte säga något. Säkert var det släkttanter. Jag var mycket liten. Sent 40-tal.
Om de fasades ut 1972 så stämmer det ganska bra med den framväxande rockbranschen. L M Ericsson var helt enkelt tvungna att automatisera eftersom alla kabelkopplare tog plats bakom mixerborden och drog några kilometer sladdar mellan instrument, mickar, pedaler och högtalare.
Där har du din tokroliga roman om pensionärer: den 65-åriga växeltelefonisten som tog sladdarna med sig och kröp ut genom fönstret, in i en turnébuss.
Nämen, min lilla mormor var också växeltelefonist. Det var ett yrke som sågs som lite modernt och chic. Jag har väl berättat den romantiska storyn om när min blivande morfar spanade in lilla mormor där i växeln?
Åhh, snörväxlar! Ringsnöre, svarssnöre, delningsomkopplare!
I Flygvapnet användes manuella växlar in på 90-talet. Det fanns stationära men också små transportabla för upp till 24 abonnenter, finfint på våra flygbaser bland annat.
För att telefonisten skulle veta att samtalet var slut måste abonnenten ge slutsignal genom att veva på veven (japp, ända in på 90-talet fanns sådana telefoner). Då föll slutsignalsklaffen och telefonisten kunde koppla ner.
Oj, telefonväxel-ASMR! Och man blir sugen på att köpa en synth.
Gamla telefonväxlar fick mig att tänka på Stindbergs novell ”Ett halvt ark papper”. från början av 1900-talet.
https://www.oppetarkiv.se/video/1748859/svenska-noveller
När mamma i början av 80-talet jobbade på dåvarande Alfa hotell i Årsta, hade de fortfarande sladdväxel. Var jättekul att se men faktiskt inte så lätt att lära sig. (Eller också så var jag bara ”för tonårig” för att fatta.)
När jag som femtonåring förtjänte mina egna fickpengar genom att städa på Hotell Stockholm vid Norrmalmstorg, blev jag en gång tillfrågad om jag kunde sitta i växeln en helgdagsafton. Det kunde jag och det var prexist så där med schklff och djång och lyfta luren och koppla inkommande samtal till rummen och utgående samtal ut på linjen.
’Då var det klart till Hamburg’.
Sketakul att ha gjort.
Där jag började jobba i mitten av 70-talet var det en växel med snören och proppar, som manövrerades av en chic och glad tjej med full kontroll. Hon fick en modernare växel efter några år, som såg ut mer åt mixerbordshållet. Den var fantastisk och måste ha varit en arbetsmiljöförbättring som hette duga, med en knapp för varje anknytning som lös om den var upptagen.
(Jag VILL skriva ”lös”.)
Skriv ”lös”!
Nu när jag sitter med begravningssamtal och så får jag ofta höra om byns telefonväxel.
På pappas jobb fanns en sån där sladdväxel. Jag tror den var manuell nästan in på 80-talet. Då kunde man ringa honom direkt. Jag minns fortfarande hans anknytningsnummer.
Nina! Vad intressant! Jag lyfter upp din kommentar och lägger den i inlägget!
Hejsan!
Åh vad kul att du var på besök hos oss, och visst är det spännande med den gamla telefonväxeln? 🙂 Hoppas du hade en härlig dag!
Med vänlig hälsning,
Elsa Lundgren
Kommunikatör för Sociala medier
Jag har för mig att den höggradigt originella konstnären Elsa Danson Wåghals, som mina morföräldrar kände väl, och hennes båda systrar alla var telefonister.
(…)
Kollade i Wikipedia för att se om stavningen finns där, vilket den gör. Där står telegrafist, vilket inte riktigt är samma sak. Men i varje fall bland de första yrken som stod öppna för kvinnor som inte ville gifta sig eller bli lärarinnor eller sjuksköterskor.
Hej Telia!
(Huuuuuuuuur kan Telia hitta en obskyr blogg bara sådär?)
Elsa: Välkommen att hänga kvar här i kommentatorsbåset! Men kan du kolla om jag kan koppla på landlinan igen och koppla in Dialog-telefonerna om ryssen kommer?
Du ingår väl i totalförsvaret med alla dina dialogtelefoner?
Om ryssen kommer är det ju de som ska ringa så fort ryssen sätter foten på Sverige, och när han svarar är det en röst som på ryska säger;
-Det är mamma, kom hem!
Man har välan hört Lindemann.
Åh, Ninja! Jag är hela Sveriges mamma! (Som fucking är utanför all action eftersom jag inte hör hesa Fredrik. Ever.)
Jag har varit i ett sådant automatiserat telefonskåp. Studiebesök i lågstadiet (sent 70-tal) Alla fick med sig färgglada sladdbitar hem, med koppartrådar i mitten. Televerket stod det på skåpet.
Ökenråttan – nej, berätta!
Ja, Ökenråttan! Berätta!
Jo, lilla mormor satt där så söt och modern i sin växel. Lille morfar var yngste man på firman och skickades till telegrafen för att sända telegram och där drunknade han i lilla mormors bruna ögon. Så fort det sedan skulle skickas telegram från firman sa morfar ”Jag kan gå”, bara för att få drunkna igen, då. Mormor blev lika till sej hon och dom ville förlova sej, 17 och 18 år gamla. Familjerna rös; bara barn, inte går det för sej. Då köpte morfar en liten guldberlock, en ring med en pärla i och med en lång kedja så mormor kunde bära ’ringen’ osynlig under kläderna. Romantiskt. Sen gifte dom sej. Jag fick ärva guldberlocken, enligt lilla mormors uttryckliga föreskrift när hon skulle dö, bara 51 år gammal.
Ooooooh, vi vill se berlocken, Ökenråttan! Du kan mejla en bild till mig så lägger jag ut den om du tycker att det krånglar! (Jag vill också ärva små romantiska smycken! Hallå, var är alla mina romantiska släktingar?)
Mina föräldrar, som i sommar firar guldbröllop, blev ett par redan som 15-åringar. Det första smycke min pappa gav mamma var en guldring med två röda och en vit ”sten” i (eller om det var två vita oxh en röd). Den ringen fick jag av mamma när jag konfirmerades, 1988. Drygt 5 år senare lyckades jag tappa bort den, troligen genom att glömma den på en matbricka i en servering på LTU.
Den förlusten svider än.
Berlocken har jag inkorporerat i ett halsband. Den är en liten guldoval som det hänger en liten barockpärla i. Den yttre guldovalen är min pappas förlovningsring. Snäckan har jag hittat på en strand i Tropiken. Kedjan är ersatt av fem guldstrån, två i vitt och tre i rött guld. Låset ser ni högst upp på bilden. Eller rättare sagt ’ser ni inte’. Det är ett underverk av diskretion; två hylsor som fästs ihop med bajonettfattning.
Jag gör gärna reklam för dom som gjort det här arbetet: familjen Gaudy på Strandvägen och deras medarbetare.
Ökenråttan!
Både din mormor och smycket med din design är ju alldeles, alldeles förtjusande!
Åh, då ska jag gå dit med mina och Salig Makens ringar, jag vill också ha ett fint smycke av dem.
Beundrar/fascineras av det goda valet av snäcka att fästa berlocken vid.
Tack, Örjan.
Här händer ju ingenting!
Tittar ni på teve eller nåt?
Ja, om vi gör! Vinnaren John Lundvik verkar vara spännande (men låten var sisådär).
Okej, äre fopoll eller skidor nu igen?
Eller hamboll?
Nä det va sånt därnt sjong.
Inte tittat på tevesjong utan lajvsjong på jazzåbluesklubben. Spätt på tinnitusen med Roffe Wikström. Högt och vasst. Konstaterat att alla människor omkring en är samma som förr men gråare, skrynkligare, rundare, stelare, …
Mäh, min kommentar försvann. Jag ville veta hur gamml Ökenråttan var när mormor gick bort så ung.
Jag har också smyckesbryderier. Köpte lite spännande stenar på Sri Lanka. (Efter velande och lite mejlande med båsets Niklas.)
Jag tittade på repriserat sjong, Glada
Änkan med Dorsin från Hoperan. Detvar riktigt bra, både sjong och skoj.
Den är ett kul sjong, Ninja!
Verkligt jättebra sjong.
Idag har jag lyssnat på radiogudstjänsten från Umeå kyrka som var på både svenska och sydsamiska. Där var det sjong på både samiska och svenska. Det var märkligt och väldigt vackert.
Tack för tipset!
Pysse: Jag var 10 år. – Berätta sen vad du gör med dina stenar.
Planen när vi gifte oss var att för var tipnde år som gifta skulle lägga till en liten sten i ringen. Det har vi inte gjort, så tre av stenarna är för detta. (Fast vi har bara varit gifta i 27 år.) En lite större sten, men fortfarande ganska liten) tänkte jag sätta i en ring av något slag. Kanske. Återkommer.
Pysse: Jag var 10 år. – Berätta sen vad du gör med dina stenar.
Har någon sagt välkommen till Anne Marie Tålig?
För den intresserade; Felix leder och Marcus har kört upp sig till en 13:e.
Marcus klättrar och i 11 nu.
Marcus verkar bryta och Felix har fallit till 5:e.
A-M Tålig är faktiskt en gammal bekant som har bytt namn, så vi kan önska Fru Decibel lite extra välkommen!
PK:s yrande om Felix & Marcus verkar handla om sport, så jag blir lite röd om kinderna och säger whhhaaaattt? (Och googlar.)
Aaah. Sorry, PK, I could really not care less.
Sedan Ronnie Peterson dog i september 1978 och jag målade dagbokssidorna svarta av sorg, har jag inte brytt mig om motorsport.
IndyCar-förarna Felix Rosenqvist & Marcus Ericsson säger mig ingenting, förutom att jag vet att de är förjävla bra och att Marcus har en namne (Eriksson) i svenska basketlandslaget.
Hehe, det var inte så seriöst menat Lotten.
Det var då för väl! Puh! [insert proper smiley]
Om det ändå vore sång! Nuförtin vrålar ju alla bara.