Ett sånt förtjusande ord! Kopfkino! Lycka! Filmerna som plötsligt och med oerhörd skärpa spelas upp i huvudet!
Man kan förstås även kalla detta
- dagdrömmar
- svårighet att fokusera
- domedagstänkande
- förmåga att hitta på trams.
Men ”trams” är det sannerligen inte.
Ibland hittar jag på kilometerlånga dialogprator där jag slår världen med häpnad med min fantastiska förmåga att uttrycka mig. I fantasin bubblar orden ur mig utan att jag ens behöver tänka efter, och eftersom jag styr lyssnarnas reaktioner med min fantasi, är alla oerhört fascinerade av mig. Jag är oftast på en scen i N.Y. när detta händer.
Ibland när jag i verkligheten blir jättearg på vuxna människor som beter sig som barnrumpor eller basketcoacher som agerar som Ebenezer Scrooge, far jag helt iväg i fantasin. Jag skäller och gormar i min Kopfkino så välartikulerat att alla lyssnar förundrat och applåder utbryter och idioterna blir som omvända och ber om ursäkt.
– LOTTEN! HALLÅ! Du ser jättekonstig ut!
Japp, för jag sitter ju liksom inte och ler lyckligt när jag skäller inne i huvudet.
Ibland när jag sitter på hopplösa föreläsningar, trista möten eller läser bedrövliga texter, kommer fantasierna trippande så att jag ska stå ut. När en föreläsare inleder med att i 30 minuter vältra sig i egenberöm, tar jag av hänsyn fram papper och penna och tittar ner i blocket och VIPS! står jag och tar emot Nobelpriset. Klänningen är vacker, men skaver litegrann på ena axeln och VIPS! är jag inne i klänningen ungefär som Askungens möss på julafton och så hittar jag den skavande sömmen och VIPS! är jag inne i min farmors sylåda för att leta efter en sprättkniv och VIPS! …
– Då tar vi och diskuterar detta i smågrupper allihop!
Säger föreläsaren och där sitter jag i föreläsningssalen och håller hårt i en penna som inte alls liknar en sprättkniv.
Häromdagen stod jag på T-baneperrongen vid Globen. Snön yrde och det var lite vackert trots allt – men mitt på perrongen stod en ensam femåring. Han var ordentligt klädd i overall och med ryggsäck, och jag placerade honom omedelbart i en Kopfkino. Han bodde i ett plåtskjul i Högdalen och hade virat in fötterna i toapapper i brist på strumpor innan han stoppade ner fötterna i sina … Hm. Näe. Polarn & Pyret-stövlar kan han ju inte ha.
Jag skakade på huvudet och började om.
Femåringen hade rymt hemifrån. Hans farmor var en elak kärring med vårtor på näsan och häxstrut på huvudet. Hans tårar rann nedför ki… Och DUNS, landade jag i verkligheten:
– Nu kommer tåget! Nu kommer tåget! ropade en kvinnoröst: femåringens förmodade mamma.
– Jag vill inte åka tåg. Jag vill ha pannkakor, sa femåringen.
– Kom nu, vi får säkert pannkakor hos Elsa.
– Jag tycker inte om Elsa.
Nähe. Han var inte alls ensam. Och inte var han särskilt trevlig heller; inne i t-banetåget boxade han sin lillasyster i magen när mamman vände bort blicken.
Ordet och företeelsen är alltså (jag upprepar) Kopfkino, och nu förstår ni alla vad som händer när jag ser lite konstig ut. Jag kanske hänger på kanten av en vulkan eller har fastnat med klacken i ett brunnslock på Strandvägen eller kliver på en raket som ska ta mig till månen fastän ingen har kollat min legitimation.
Uppdatering!
En mig närstående dotter, som vi kan kalla Ida the Tjugofyraåring, berättar här om sin Kopfkino.
Morgonbussen på väg till jobbet kan inte ta sig ut ur rondellen på grund av bilkön som sträcker sig från rödljuset till rondellen vid tågstationen. Det är mörkt, och det finns säkert någon som vill gå över övergångsstället, men busschauffören är så fokuserad på bilkön att han inte ser den i huva klädda, reflexlösa mannen som är på väg över gatan vid övergångsstället. När kön börjar röra sig, kör bussen på huv-mannen. Chauffören blir mycket chockad och vi passagerare måste ta hand om honom. Den överkörda personen ligger utspridd på den zebra-randiga gatan; det finns inget kvar. Polisen kommer. Det finns ingen hjälte. Alla i Eskilstuna blir sena till jobbet eftersom alla som jobbar i Eskilstuna måste ta sig förbi både tågrondellen och rödljusen vid Trafikverket och där står ju en buss i vägen som just mosat en reflexlös man som var på väg till yogastudion och inte hade bytt till rena strumpor.
Rödljuset slår om till grönt, och bussen kör inte över någon.
Jag går på min lunchpromenad. När jag inte har bråttom, väljer jag alltid den långa vägen – den förbi och runt fältet på baksidan. Snön ligger djup; vägen vinterunderhålles ej. En modig hundägare har dock tre dagar i rad kämpat sig genom den 25 centimeter höga snösjön och skapat en liten bäck av upptrampade fotspår, ungefär som när Moses delade på havet. Det ligger en bajskorv i ett av fotspåren. Rundan jag går är just det – en runda – och man behöver aldrig backa och gå tillbaka, vilket ju innebär att man kan gå rundan från två håll. Om jag möter någon som har valt det andra hållet idag, kommer en av oss bli tvungna att lämna den trygga upptrampade stigen och dyka ner i snön, och mina kängor är inte tjugofem centimeter höga, så jag vill inte. Jag ser hur det blir en dans och en kamp med mitt möte; vem av oss ska sitta på kontoret med blöta strumpor resten av dagen? Ska jag vara ödmjuk och vänlig och ställa mig i snön och vänta, eller feministiskt stark (som hon som räknade hur många karlar hon krockade med på trottoaren för att ingen av dem väjde) och helt enkelt vägra ge upp MIN stig? JAG VAR JU HÄR FÖRST, ska jag säga, i Karl-Bertil Jonssons pappa-anda. Jag halkar förstås på bajskorven och ramlar ner i snön.
Så klart möter jag ingen, och jag halkar inte på bajset.
Jag har så ont i mina hälsenor. Den högra är värst. Den är värre än på länge och smärtan har liksom landat på högra sidan av senan, på utsidan av foten på något sätt. Ikväll är det basketträning och vi kommer säkert springa och hoppa massor. Mer än vanligt. Jag kommer att ge mig in i en returkamp i luften och på vägen ner kommer jag att dra av min hälsena. Den kommer att dras ut, töjas och gå av lika enkelt som en ostbåge från en nyöppnad påse. Jag landar på marken, jag skriker, skriker högre än jag någonsin skrikit, alla samlas runt mig och jag skriker ”den är av, den är av den är av denäravdenärav den har FUCKING gått av”. En ambulans kommer, men först kommer Julian. Han bär ut mig ur hallen, som en superhjälte som räddat någon ur ett brinnande hus, och jag gråter, gråter för att hälsenan äntligen har gått av, den där jävla hälsenan som gör mig illa varje dag och som gör att jag inte längre kan sparka av mig mina skor, utan måste knyta upp den, töja ut den och lirka ur foten ur den. I ambulansen tänker jag på Kobe Bryant och John Wall: deras hälsenor har också gått av. Betyder det att jag är Kobe Bryant?
Min hälsena är inte avsliten och den är alldeles för seg för att någonsin slitas av. Den kommer göra ont resten av livet, men den kommer inte att gå av.
Kopfkino, vilket bra ord! Min kopfkino är riktigt vivid mellan varven.
Är inte Kopfkino till sin natur ganska hemlig av sig, eller är det bara jag som har apart biografkultur?
I alla fulla fall, så skapar jag ofta de mest utsökta textila konstverk som aldrig fallerar att väcka omvärldens häpnadsfyllda beundran. Jag broderar med minimalaste stygn landskap som är underbart fantasieggande och får betraktaren att meditera hänfört.
Stickar, väver, färgar, krokar, brickväver de vackraste vardagsföremål som alla vill ha.
Själv ler jag aningens svagt, men förstår ju egentligen inte den förundran all skönhet jag producerar väcker.
Det hela är mycket eteriskt.
Eller så är jag en jävel med motorsåg och stämjärn. Allt kan jag snickra och fixa. Men här stöter jag på problem eftersom jag ju inte kan hämta något material till Kopfkino från verkligheten, jag är sorgligt ohänt.
Jaha, är det så det heter? Fast mina äventyr brukar inte så ofta utgå från verkligheten.
Nu har sfärerna fixat ihop det igen. Just denna dag har jag längtat efter en sprättkniv. Hur ofta ser man bilder på en dylik när man kastar sej ut på nätet? Och hur ofta har jag behövt en, ö h t? Aldrig, vad jag kan minnas. Och så visar Lotten en dylik JUST I DAG.
(Jag behöver en sprättkniv för att sprätta upp slimmande sömmar på en blus. Jag har blivit för tjock. Nu får jag anlita grabbarna från Syrien som sitter och syr i vårt hus. Dom jobbar för den libanesiska damen som har kemtvätten.)
Det finns folk som försörjer sig på att sälja sprättknivar till allmänheten?
Nytt ord,Nytt begreppför mig.
https://www.urbandictionary.com/define.php?term=Kopfkino
Intressant om just sprättknivar: man ska ha den röda pluppen inne i tyget (där man inte ser) och den spetsiga skärdelen ovanför!
Tur att man inte har Dickens ampra frisörska i närheten av sitt huvud. Är det hon som sköter karlstackarns skägg också?
Enligt Örjans urbana ordbok verkar kopfkinon bara visa skräckfilm. Annars utspelas även i mitt huvud ibland vältaliga uppläxningar av samma typ som Lottens argvariant. Men jag gormar inte mycket, det är mer ironiskt, vasst och träffande utan att det på något sätt går att säga att jag är oförskämd eller går över några gränser.
Nää, så gör inte jag med sprättkniven. Men det låter ju faktiskt klokt… Man kanske får börja med den vassa spetsen och pilla upp starten? Nu måste jag provsprätta nånting!
Jaha, pluppen ska vara inåt så minskar risken att man skär i tyget, det har jag lärt mig av min mamma, så det stämmer säkert.
Men nu kommer jag ihåg! Det finns ju ingen plupp alls på den sprättkniv som min mamma hade och som jag knyckte och hade i massor med år tills Hannoia knyckte den av mej och som jag nu sedan länge betraktar som utflyttad.
Tänk att sprättknivar faktiskt är en sådan dyrgrip att man blott har en per familj!
Bio i huvet. I går var det sprättknivens dag och i dag är det vår. Hoppas killarna från Syrien har pluppen på insidan när dom sprättar i min viktiga blus.
Jag har faktiskt minst fyra sprättknivar, även om inte alla är hela. Den näst nyaste köpte jag för två veckor sedan, då jag inte hittade någon och behövde sprätta upp en söm.
Sen köpte jag en ny symaskin dagen efter och, tänka sig, sprättkniv var ett av tillbehören till den.
Sprättknivpluppen nedåt!
Vafalls?
Här lär man sig alltid nånting …
Pssst! OT!
Sextonåringen och jag är på väg till Skåne och tåget är fullt och varmt och vi måste lyssna på oerhört många ingående mobilsamtal. Rapport om dem kommer senare!
Jag har lämnat sprättkniven hemma och är på väg med tåg österut, snart på Närkeslätten. Här var det lugnt och skönt i kupén tills en dam ilsket framförde klagomål till konduktören på att det var blött i sätet.
-Det beror på att folk lägger upp rullväskor på hyllan och så droppar det från hjulen som rullat i snön på perrongen. säger konduktören.
Damen fortsätter att klaga
-Pissblött är det. säger hon. När k. säger att hon kan byta plats säger hon att hon kan sitta på en plastpåse som hon har.
Mycket väsen för ingenting.
Jamen, nu blir det väl alldeles stolligt här. Mitt fel. Så klart. Jag försöker skriva en kommentar men allt blir så mystiskt och jag tror att jag blivit helt knäpp och så märker jag att det bara är det att jag skållade höger pek- och långfinger medan jag griljerade och briljerade i köket och då blir det högertryck när jag pillar på musen för det är bara pekfingret och lillfingret som är kuranta och dom sitter till höger. På höger hand då. Jag tror att jag ligger lågt så länge. Fast jag har nervslitande nyheter att meddela, nåt som särskilt bör intressera Ninja.
Nerslitande nyheter, skållade fingrar, muspill och arga tanter samt väskor som ju SKA ligga på hyllorna annars får man skäll – så underbart spretigt det är i båset idag!
Det brukar ju finnas större bagagehylla i änden på kupén där man kan he sina blöta väskor.
Jag vill se ett foto på Ökenråttans högerhand med pekfingret till höger.
Det är klart, om man tittar från insidan.
Men då är ju inte lillfingret till höger längre.
Och de båda tillsammans? Är de mittersta inte i mitten? Lite freakshow?
Vi kanske får vänta på svaret tills alla fingrar är kuranta igen så ÖR kan pilla ordentligt.
Det är i alla fall synd om Ökenråttan, det gör ont att bränna sig.
Ringfingret, MaGGaNINI, högra ringfingret!
Nu blev det alldeles begripligt, men lite tråkigare.
Det är då fan sån tur att Skåne hyser så trevliga människor, för fy tusingen vilket skitväder! Heja alla skåningar!
(Står i spöregn, halv kuling och nattmörker i Viken utanför Helsingborg.)
Jo, då när jag hade bränt fingrarna av mej skulle jag berätta att Lille Skotte blommar! Trodde jag, ja. Han har nu blivit 80 cm hög med massor av kraftiga blad. Och så stack där fram en liten tunn kvist med tre små vita blomknoppar. Jag blev alldeles vild, Lille Maken tillkallades och jublade vederbörligt, han vet ju hur viktig Skotte är för mej. Så skulle vi titta närmre på hur den lilla blomkvisten är konstruerad. Och då – det var inte Skottes blommor. Jag har spaljerat en ampellilja i en grannkruka intill och det var en utlöpare därifrån som tittade fram mellan Skottes blad. Ska Skotte aldrig få nåra blommor kanske?
Ökenråttan: Minns du när du för första gången började prata om Skotte? Som då ännu inte hade fått ett namn? Den 2 mars 2016!
https://lotten.se/2016/03/hyperkorrektion-ar-ju-kul.html#comment-350446
Och den 4 april 2016 lades det för första gången ut en bild på underverket!
https://lotten.se/2016/04/inte-blogginlagg-bara-okenrattans-skott.html
När jag spelade tango med Anna-Lena Brundin brukade hon prata om att i Skåne på vintern måste man se till att stå mitt i kläderna. Och att skånska låter som det gör beror på att man inte kan öppna munnen så mycket när man pratar, för då kvävs man av blåsten.
Ja, hon var (är) rolig, hon. Man måste verkligen stå mitt i kläderna!