När man har en sån där besvärlig dag när tröjärmen fastnar i dörrvredet och man sedan tappar tandborsten och strax därefter slår huvudet i handfatet … då kan man tänka på nån annans, lite större problem. Den som har skoskav under ett millopp eller den som kommer för sent till bion och då missar reklamen kanske?
Eller på de italienska läkarna Raffaele Rossetti och Raffaele Paolucci, som under första världskriget skvalpade omkring i Adriatiska havet i flera timmar för att de skulle spränga ett österrikisk-ungerskt fartyg, som visade sig vara jugoslaviskt.*
Särskilt
Rossetti var helt inställd på att bygga om en torped så att han som en Münchhausen skulle kunna rida på den i vattnet. Inte alls galet, tänkte han och började simträna. När han presenterade idén för sina överordnade, sa inte heller de att det här var en galen idé – utan uppmuntrade honom och gav honom en budget.
När Rossetti under sommaren 1918 plötsligt på en strand hittade en övergiven, tysk torped, byggde han snabbt om den till en undervattensfarkost med plats för två personer.
Farkosten kallades Mignatta, och hade med hjälp av tryckluft den fenomenala toppfarten på drygt 3 km/h, var drygt 6 m lång och vägde 1,5 ton. I nosen fanns två vattentäta behållare som rymde sammanlagt 400 kilo sprängmedel. Ungefär så här såg den ut:
När Raffaele Paolucci drogs in i projektet, pushade de två läkarna varandra till toppfysik och övade på att simma, hålla andan, arbeta i kyla både med och utan gummidräkter samt att släpa vansinnigt tunga saker genom djupt vatten.
Varför var det just dessa två män som skulle göra’t? Varför var det inte två atletiska sjömän eller två listiga ingenjörer? Ingen vet – kanske ingen med sans och vett ansåg att det lät sig göras?
Strax före midnatt den 30 oktober 1918 – alltså väldigt nära inpå krigsslutet den 11 november – släpptes Raffaeleorna ner i vattnet från ett italiensk fartyg utanför hamnen och örlogsbasen i Pula. Planen var att de på ett par timmar skulle ta sig och torpeden samt allt sprängmedel in till hamnen och där spränga Viribus Unitis i luften med manskap och allt.
Och som de båda två läkarna fick kämpa med sin sjöhäst. I motvind, mot snö, regn och hagel samt plötsligt uppdykande hinder som t.ex. spända, grova kättingar och kraftiga stockar– örlogsbasfolket hade ju sett till att det skulle vara precis så svårt att ta sig fram som det ju var. Ibland svepte en ljuskägla över vattnet från stora fartyg i hamnbassängen, och då fick de två se till att befinna sig under vattenytan.
Detta tog väldigt mycket längre tid än planerat, och när de äntligen kom fram till Viribus Unitis, var klockan nästan 05 på morgonen. Så snabbt som det någonsin var möjligt, apterades den ena sprängladdningen av stela fingrar och timern sattes på 06:30. Den andra sprängladdningen gled dem ur händerna och åkte ner på havsbotten.
Rossetti och Paolucci en lättnadens suck, äntrade sin torped för att åka ut ur hamnen igen, och skulle precis ta en klunk ur en medhavd plunta, när de hörde skrik och tjoanden från däck. Snabbt gled de av torpeden, som for iväg under vattenytan och försvann. Italienarna togs ombord och började förhöras av kaptenen och talade efter en liten stund om att fartyget skulle sprängas ”om tre minuter”, alltså klockan 06:30.
– Evakuera! beordrade kapten Janko Vuković-Podkapelski.
Tre minuter gick … och inget hände. Snabbt beslutade den jugoslaviska besättningen att kliva ombord igen – och ta med sig de underliga läkarna som tydligen ville spränga ett jugoslaviskt fartyg trots att Jugoslavien var en av Italiens allierade. Synd var väl det, eftersom fartyget sprängdes klockan 06:44. 
Österrike-Ungern hade alltså upplösts och Viribus Unitis gick under kroatisk flagg (det skänktes den 31 oktober till Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike [Jugoslavien]). Runt 400 män inklusive kapten Vuković-Podkapelski dog – men de två italienska läkarna Rossetti och Paolucci överlevde konstigt nog och kunde därför berätta denna sanslösa historia. Sprängladdningen som inte apterades på fartyget, sprängdes senare såpass effektivt att ett annat fartyg (”Wien”) sjönk till botten.
För att kunna berätta det här för er, har jag läst en farlig massa olika källor på olika språk, och det här är den vanligaste varianten. Men uppgifterna, klockslagen och vittnesmålen varierar – och jag undrar såååå hur man evakuerar ett fartyg på tre minuter och sedan på bara en kvart hinner föra 400 män tillbaka ombord …
*) Jugoslavien, som ännu hette ännu inte Jugoslavien utan ”Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike”, bildades så sent som den 29 oktober 1918 …
Liten uppdatering!
Jag har nämligen hittat en bok som (äntligen!) antyder att klockslagen i historien inte stämmer. Här står det att den försenade sprängningen dröjde en hel timme, och då kan man ju visst ha hunnit föra besättningen, inklusive katter och mustascher ombord igen:
Uppfriskande skildring av verkligheten för ett sånt där projekt att spränga fi:s fartyg i luften. Dom här killarna fick verkligen streta och och kämpa och klanta sej. För James Bond går en sån där expedition som schottis och han arbetar dessutom iförd smoking, knappast det optimala jobbarplagget.
Ja, sannerligen – men var är filmskaparna när man väl behöver dem? ”Based on a true story” – fast vi måste stoppa in nåt kuttersmycke nånstans. I en flashback kanske?
OT: Härvarande gratistidning har intervjuat några ”klubbikoner” om varför Uppsalas basketlag åkte ur vaddetnuvar de åkte ur. En säger att det ”är för många korta spelare, de allra flesta under 1,95 centimeter”. Jag funderar över insekters baskettalanger och – ja.
Ett evolutionspsykologiskt mysterium hos Homo sapiens är den där totala likgiltigheten till om man klarar livhanken eller inte som ofta förekommer hos soldater i krig. Att fokuset på Uppgiften blir så starkt att det där med att överleva bara blir en faktor bland andra.
Tack för gott skratt, Brid!
(Uppsala Basket åkte ur Ligan och måste spela i näst högsta divisionen nästa år. Antingen stannar alla fina spelare kvar, och då blir det kul och idel vinster … eller så sticker alla till andra Ligalag så att Uppsala måste använda oerfarna 17–18-åringar som förlorar och därmed måste ha jättemycket uppmuntran och beröm för att vilja fortsätta. Elementärt.)
Ja, DDM, sannerligen ett mysterium. Den totala hängivenheten och offerviljan när det gäller att döda, plåga och förstöra. Och uppfinningsrikedomen.
Fast det finns en del av de där egenskaperna, och envetenhet, i andra sammanhang också. Herr M hasar just nu fram i snödrev och motvind i sitt 37:e Vasalopp. Medan jag följer framfarten på olika skärmar, utrustad med tofflor och tekopp.
Håller tummarna för tappre Herr M. Kanske kunde han vidarebefordra ett önskemål till dom som har makten över Vasaloppet? Alltså: Nu när åkarna inte längre åker klassiskt så uppstår inte det där härliga rasslet när alla ger sej iväg där i starten. Det lät som miljoner levande kräftor som kravlar omkring i en plåthink. Jag saknar det ljudet! Kan man kanske föreskriva att de första 200 metrarna ska köras i klassisk stil? Tack!
Stor plåthink. Eller kräftor från samma värld som Uppsalas bsketlag.
De åker klassiskt, men de stakar ju bara hela tiden. Rasselfrånvaron just i år är nog nysnöns fel tror jag.
Kommer ni ihåg när jag 2015 iklädd basketdräkt åkte Evertsberg–Oxberg med mina kassa knän?
Magganini: Och hur går det nu för båsets egen Vasaloppa?
Jodå, han hänger med. Han verkar åka i sällskap med nån Carl Philip, som tydligen heter H.K.H. i efternamn och saknar klubbtillhörighet. De är ännu inte i Oxberg.
Är rätt säker på att han inte hoppar, utan fortsatt hasar.
Lovely, så här nära har jag inte varit en kunglighet sedan DDM åt middag med Silvia 1988.
Ni som faktiskt bryr er om innehållet i blogginlägget: det finns en uppdatering!
(Vi andra fortsätter att fokusera på Herr M:s hasande.)
Oh, Lotten, DET var ett tungt Lassiemöte!
Men nu är visst kungligheten avhängd, ofint nog.
(Jag såg faktiskt uppdateringen också. Bara skärmhäng hela dan.)
Sorgligast av sorgligt är förstås att rassenassarna i Dalrna kapade målgången genom att hänga ut sina fula fanor precis innan äreporten. Fy skäms.
Hu, dem såg jag inte först, så jag fick ju spola tillbaka och kolla. Där var de ju, bara alldeles för tydliga. Mycket sorgligt.
Men både HM och HKH är i mål iaf. Så nu kanske man kan få nåt gjort.
Tjusigt, Herr M.!
Åh, Vasaloppsdag idag! Det har jag helt missat. Har hängt på Prado hela dan med en massa Goya och annat. Nu ska jag vila fötterna på nån trevlig tapasbar.
Tuuuut!
TUUT!
Den hörs, den hörs!!!
Så ock uti Lund, där jag även kan se den från mitt kök.
Här ocksååååuuuuuuuu!
På tal om minor och slikt så gjorde en av mina söner sin värnplikt som röjdykare. Han utbildades till att oskadliggöra främmande makters minor under vatten. Kändes lite läskigt för en moder.
Tuuut tuuut. Ni vet, såna där lådor med böcker för 20 kr som står utanför butiker som säljer gamla saker? I en sån hittade jag en flickbok, ”Pattys vidare öden” av Jean Webster. Kunde det vara författaren som skrev ”Daddy Longlegs”? Köpte och läste. Ja, det är densamma. Men Daddy L. är allt på en innan nivå. Det finns ett skäl till att Daddy har överlevt men inte Patty.
A propos läsande, så väsnades jag ju för ett tag sen om en sån urusel bok som ändå hade rekommenderats storligen. Dock hittade jag ett roligt ord i den: kerfuffle. Det uttalas ungefär k’faffö – engelsmännen! – och betyder förvirring, oordning, ståhej. Kan det vara detta skumma ord som den tosige Trump menade med sitt ”covfefe”?
Inget tuuuut!
Inget tut här heller. I Mirissa verkar dom inte bry sig om vad Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tycker och tänker.
Jag har missat ev. tut. Jag hade andra viktiga saker att hålla på med.
Men det snöar i alla fall.
Semla, semla ,semla
det är semmeldag idag!
Semla, semla, semla,
mandelmassa, grädde, ja!
Kardemumma ska det vara
uti bulldegen den rara.
Så vi säger semla, semla, semla
det är semmeldag idag.