Det absolut jobbigaste jag har gjort var att springa ett millopp i bedrövliga skor. Vilket kan jämföras med att föda barn, men då slapp jag i alla fall skavsår.
Lite jobbigt var det när vi hade så ont om pengar att de fem barnen fick nässelsoppa från trädgården och stulna rabarber från grannarna. (Det finns dock ett och annat att säga om det minnet. Vårnässlor skördas sällan samtidigt som rabarber, och varför skulle jag palla rabarber när jag har egenodlad? Well.)
Men nu blir det jobbigare än jobbigt. Idag klockan halv tre tog nämligen regeringen sig samman och ställde sig med kollektivt rynkade pannor och sa att vi skulle sluta gå på biblioteket.
De föreslagna restriktionerna var förstås fler än så, och beror på att corona galopperar värre än nånsin genom befolkningen. Framför allt bör vi inte samlas fler än åtta personer i ”allmänna sammankomster”. Detta är bara förslag från regeringen (men som förmodligen kommer att klubbas igenom på torsdag).
Men … bibliotek? Jag kliar mig på hakan, tänker på biblo och funderar på hur farlig den miljön egentligen är när det gäller virusspridning. Jag går in, letar upp min bok, lånar den i automaten och går ut. Men okej. Jag ska göra mitt bästa.
Så. Vilka får problem nu?
Ajajaj, alldeles för många.Helt och komplett olämpligt.En ska bort.
Restaurangnäringen lider och vill att restriktionerna ska vara slappare. Skolungdomar vill ha mycket hårdare restriktioner. Några vill ha tydligare anvisningar och striktare krav på att reglerna följs medan åter andra tycker att laissez-faire-mentalitet är rätta vägen att gå.
Ingen är helt enkelt överens. Jag är fullständigt oöverens med mig själv eftersom jag
väl borde få träna basket i jättestora hallar där vi kan hålla tio meter mellan spelarna
aldrig i livet skulle gå fest eller ens glöggvisit
är komplett obekymrad när jag handlar mat med folk som inte vet vad avstånd är
inte åker bil med folk utanför familjen
gång på gång biter i handskarna när jag ska ta av dem
hellre går i en timme än sätter mig i en buss full med skolbarn.
Men okej.
Basketträningen får vänta.
Nu stundar nya tider. Om vi blir coronasjuka ska vi med gott samvete kunna säga ”jag gjorde ändå mitt bästa”. Som i våras:
Så här firade vi påsk med söstra mi (Orangeluvan) i april 2020.
Julklappsutdelning ute på en av stans alla konstgräsplaner kanske hade varit nåt?
Uppdatering!Emanuel Karlsten har översatt den här fimsnutten som den tyska regeringen har gjort. Den visar på allvaret vad gäller smittspridningen – och gör det mycket väl.
– Hur gör man med musiknoter och text när man skriver på arabiska?
Ska man läsa
noterna på västerländskt vis från vänster till höger
texten på arabiska från höger till vänster
rubbet från höger till vänster och vänster till höger samtidigt?
Ben Turpin försökte, och då blev det så här.
Eller är det så få som sjunger och spelar samtidigt att det inte är något problem egentligen? Vår obildning visste inga gränser! Och i Wikipedias huvudartikel stod inget!
Efterforskningar i ämnet visade att det är vanligt att man som hebreisk och arabisk musiker får lära sig ”vårt” sätt att läsa musik och bita i det sura äpplet när de vänder bakåfram och uppåner på sitt inlärda läsesätt. Men … lo and behold!
Det finns höger–vänster-noter även för araber!
Musiker från Asien måste även de bli flerspråkiga framför notstället, för de använder olika sorters notskrift där man läser uppifrån och ner.
Den här kallas Guqin, och just detta blad är från 1400-talet – men det används fortfarande.
Eftersom jag spelade piano för olika elaka pianofröknar i hela grundskolan, kan jag läsa noter. Men inte spela piano, om jag ska vara helt ärlig. Det sägs förresten att dessa tio grabbar inte kunde läsa noter:
hela Beatles
Clapton
Elvis
Eddie van Halen
Robert Johnson
Michael Jackson
Jimi Hendrix.
Må så vara, men de lider nog inte av det idag. (Okej, bara tre av dem lever, men hos dem kan man i alla fall inte ana så stort notokunskapslidande.)
Vad skönt att vi fick detta utrett! Nu ska vi bara se till att skapa ett coronavaccin och få till världsfred.
Fredsmärket här ovan skapades av en Gerald Holtom den 21 februari 1958 strax före en demonstration mot kärnvapen. Han förklarade senare:
”Jag var djupt förtvivlad. Jag ritade bara en bild av mig själv, som en representant för all världens förtvivlade människor – händerna utsträckta på samma sätt som Goyas bonde.”
Hur mår ni för övrigt? Vi får inte spela basket inomhus även om vi håller avstånd och bara är fyra i hallen, grannarna ligger sjuka i covid-19, julen verkar brinna inne och knäna knastrar. Men annars är det bra!
Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. I ena sekunden är det jätteskönt att hålla möten online, i nästa sekund vill jag bli ståuppkomiker i N.Y. och få 300 fulla kroggäster att skratta. En sen kväll handlar jag i en komplett folktom mataffär och njuter av stillheten. Sedan åker jag till jobbet på nybyggda MDH där vi på campus är ungefär 15 lärare och 20 studenter som delar på 20 000 m² golvyta … och känner mig lite ensam. Och så går jag in på apoteket där det råder hostkalas och rödnästa sjuklingar står (på lämpligt avstånd) i kö i 45 minuter.
Så då fokuserar jag naturligtvis på hur män och kvinnor har olika skjortknäppning. Vi vet inte hur vi vill ha det där heller, men av tradition knäpper männen ”åt höger” och kvinnorna ”åt vänster”. (Vän av ordning tycker att det är ett dumt uttryck. Det betyder nämligen att männens knappar sitter på höger sida om skjortöppningen.)
1. 1200-talet. 2. 1800-talets första hälft. 3. 1700–1850. 4. 1800-talets första hälft. 5. 1860–80 (stärkskjorta med hårdstärkt bröst). 6. ”Sportskjorta”, ca 1900. 7. 1930-talet, med knäppningsbar front. (Källa: ne.se. Bild: Elisabet Thelander)
En snabb koll i min egen ytterst ostrukna garderob ger vid handen att jag blott äger herrskjortor. Men de är i alla fall oerhört prydliga när kragsnibbarna inte pekar bortitok.
Det finns enligt historiska källor olika teorier om orsaken till knapparnas placering:
Kvinnoplagg knäpptes åt vänster för att det skulle vara lättare för adelns påkläderskor (som alla var högerhänta).
Männen ansågs kunna klä sig på egen hand, och de var alla förstås högerhänta.
Högerknäppning förenklade för män som snabbt behövde nå sitt vapen under rocken. (De stackars vänsterhänta soldaterna gick alltså åt snabbare eftersom de inte nådde sitt vapen lika snabbt.)
Höger anses inom den kristna läran vara finare; Jesus sitter ju på vår Faders högra sida. Vänster var mörkrets och kvinnornas sida, exempelvis i kyrkobänkarna – och där kunde de amma ifred och ”skyla sina behag från männens blickar”.
Punkt nummer 4 tror jag faktiskt inte på, så det så. (Rätta mig gärna om jag har fel.)
Mansknäppning!Kvinnoknäppning!
Och vad har jag nu för politisk höger- och vänsterallegori att ta till? Tänker jag på polariseringen i världen och det amerikanska valet? Eller motsträviga Storbritannien som har vänstertrafik? Alla stackars vänsterhäntingar som förr skulle avvänjas?
Näe. Jag har bara börjat borsta tänderna med vänster hand för att kolla om hjärnan gillar utmaningen. Men den vet inte hur den vill ha det – kanske straffas jag med hål i tänderna för att vänstran funkar lite sämre?
Minns ni fokusork? Just nu är min fokusork på topp! Jag kan springa, jag kan stå på händer, göra stolliga grimaser och dricka kaffe samtidigt – men varför skulle jag det? Istället jobbar jag som en normal människa (adjunkt, that is) på högskolan, kollar N.Y. Times-rapporterna om Trumpen & Biden, gör stolliga grimaser och pratar ihjäl mina kolleger.
Jag är med andra ord onödigt fascinerad av presidentvalet och den amerikanska kartan, som just nu (torsdag eftermiddag) ser ut så här.Som papegojor upprepar vi – liksom alla andra – mantrat om att folk är galna, att röstningssystemet är barockt och att vädret är rätt skönt trots allt.
– Men har ni hört att 18 miljoner danska minkar ska avlivas för att de har drabbats av ett muterat coronavirus som har smittat människor?
– Mmmm.
– Galet.
– Blir många snygga pälsar av dem.
– Hade inte Plupp en mink?
– Nej, en hermelin.
– Och en lämmel.
– Båda två vareju.
– Just det.
– Vad gör man med minkar nuförtiden? Ingen vill väl ha päls?
Så går dagen. Jag hittar på texter som studenterna ska läsa och analysera samt konvertera. Jag bekantar mig med betygssystemet och alla säger vi att distansundervisningen än så länge är lätthanterlig. Så dricker vi kaffe igen. Å ja ba:
– Vet ni att kossor inte har några framtänder?
– Vasaru?
– Va sa hon?
– Vem har tappat framtäderna?
– Vet ni att kossor inte har några framtänder i överkäken? upprepar jag.
Tystnaden är brutal. Alla famlar efter sina mobiler. Någon mumlar ”idissla” för att få tag i ett säkert halmstrå. En annan försöker rabbla kons magar för att visa att kon inte är ett helt obekant djur, men ramlar raskt in på de halländska åarna.
– Vommen, bladmagen, Viskan, Ätran, Nissan och Lagan?
– Nej …
– Våmmen är lätt att komma ihåg. Sedan kan man se framför sig ett nät som är täckt av blad och på detta löptränar Leon Spinks! säger jag.
– Vad har han med kossan att göra?
– Han hade ju inte heller några framtänder i överkäken!
– Åh fan.
– Det var det konstigaste.
– Men nu tar Biden nog hem Georgia.
– Hans tänder är helt klart fejk.
– Joo.
– Men alltså det där med minkarna …
Jag ser att den amerikanska kartan inte har förändrats nämnvärt, att Trumpen tjoar och Biden muttrar och bestämmer mig för att nu ska jag lära mig att stå på händer.
För övrigt anser vi alla att den senapsgula ”Guldbron” på Slussen istället ska heta Mässingeleden.
Jag irrade runt på nätet för att hitta uppbyggliga historier, roliga kuriositeter och kärlek till månaden november. Det gick sådär. ”Yesvember” var väl det piffigaste – annars var det mest bara bedrövligheter, slaskfantasier och första frosten som dominerade. Och lite konjunktiv.
Så försjönk jag under flera minuter i Scouternas almanacka, där man kan söka på specifika årtal för att se hur november har illustrerats genom decennierna.
Men de såg inte alls ut som jag mindes dem – jag trodde att januari var längst upp till höger!
Mina irrfärder fortsatte och vips, återfann jag tidernas bästa novemberutstyrsel år 2020; ni har kanske sett sminkskyddaren från krigsåren förut?
Jag har inte exakt årtal, men av axelvadden där till höger anar jag … 1939?
Kommen så långt, förstod algoritmerna precis vad jag behövde denna den första dagen i november: konstiga bilder och underliga uppfinningar.
Flytvästar designade som falukorvar. (Men visst ser de där tillräckligt simkunniga ut – de borde väl slippa flytväst?)Sicken fiffig uppfinning: ett hål! (Näää, november är detta icke.)
Novembergooglingarna gav mig ingen ro. Inget positivt stod att finna. Alla är uppgivna och bedrövade. Alla basketmatcherna som nu skulle ha spelats är corona-uppskjutna, våra basketträningar flyter omkring i limbo där alla försöker tolka ordet ”bör” som det passar dem (”träningar bör ställas in”) och en liten, liten getaway och hotellövernattning i Stockhilm är bara att glömma nu när corona än en gång har lagt sig som ett mögligt kaffefilter över stan.
Det finns då bara en sak att göra. Palt.
Ätteläggen – aka Artonåringen – får nu som myndig sköta allt som är trist (räkningar & palt å sånt) men inte göra det som är roligt (köra bil, gå på krogen) eftersom han har epilepsi.
Så … hur kan vi fylla november med fnitter, skratt, myspys och allmän trivsel på bästa sätt? Dricka ohemula mängder vin och fylla dekolletaget med ostbågar samt steppa på biltaket? Virka en traktor och fläta ståltråd? Läsa Nordisk familjebok och klippa äppelhus i småbitar?
Själv ska jag vikariera på högskolan och hitta på digitala föreläsningar och distanstentor som gör alla studenter jätteallmänbildade.
Kommentatorerna Karin och Skogsgurra i båset är på syskonvis helt överens om att den här illustrationen av Birger Lundquist säger mycket.
Amazons ägare är rikast i världen och med sina tusen miljarders miljoner kunde han inte hyra in ens en liten, liten språkgranskare till sajten som en normalt funtad människa. Eller så tänker han att ”all publicitet är bra publicitet”.
Alla rapsfält (eng: rape) på olika tavlor sägs föreställa ”våldtäkt”, alla tuppar (eng. cocks) är naturligtvis kukar medan katterna (eng. pussy) blir fittor. Jamen på det här viset vi kanske tar udden av orden och vänjer oss så att de inte uppfattas som stötande.
(Ber om ursäkt för språket.)
Jag och många med mig har surfat runt på sajten (som jag definitivt inte tänker länka till förrän den är korrläst) och tagit bilder.
Pssst, Amazon: jag tar ett lakan i timmen om ni vill ha min proffsiga hjälp.
(Lakan = sheet.)
Uppdatering!
Bidrag från kommentatorsbåset: en på riktigt snuskig sak, som har blivit en keps!
Söstra mi – aka Orangeluvan – satte släkten till att skriva upp hur de hänger upp tiden sedan de föddes. Årtalen alltså. Eller konkret:
– Vad har hänt per år sedan du föddes? Tänker du på det? sa hon
– Vet inte, sa nån.
– Nej, sa flera.
– Årtal är trista, sa en person.
– Inte 1066, det är ett bra årtal. Och 1912! För att inte taaala om 1956! sa jag ivrigt.
Släktens magra bidrag. ”Här hände ingenting.”
Själv kan jag inte låta bli att säga ”då dog Churchill” när någon säger 1965. Oerhört störande. Eller ”då åt jag mitt livs första pizza med ansjovis på” när månlandningen nämns. Och så måste jag tjoa ”1973!” när modet med snickarbyxor omtalas.
– Förlåt, det kanske jag har berättat förut? brukar jag sedan säga för säkerhets skull eftersom jag med stor sannorlikhet har det.
(Men just när det gäller snickarbyxor är det lite komplicerat. Redan på våren 1972 var de som hetast, men jag fick dem inte förrän de var snudd på töntiga 1973. Fast då flyttade vi ju från Lund till Luleå i samma veva, där modet led av lite eftersläpning. I andra modesvängen med snickarbyxor var jag 1978 nästan först med det senaste.)
Så … när jag skulle skriva upp min tidslinje som på bilden ovan, gick det helt åt tjottahejti. Redan när jag kom till Lasse Berghagens mellovinst 1975 var papperet fullt. Så jag hämtade datorn.
Här får ni se knappt hälften – inte alldeles korrläst vad gäller versaler och gemener – fyllt med OS, barnflickor och mellovinnare:
… fast nu ringde min mamma och sa att nej, det var inte 1979 utan 1980 som vi åkte till Frankrike …
– Jävlar jävlar jävlar. Jävlar jäävlar!
När det gäller årtalen före min födelse funkar det likadant, varför jag är konfunderad över det där med att ”årtal är trista”. Okej, 412 f.Kr. är kanske lite trist – men tänk er då hur Aristofanes just då slet sitt hår över ”Lysistrate” som färdigställdes 411 f.Kr., och är hur rolig som helst.
Med tanke på denna min fascinerande och lite barnsliga glädje inför årtalsfakta är det faktiskt helt obegripligt att jag är så dålig på kungalängderna. (Förutom då Karl XII, som var 172 cm.)
Jag har bestämt mig för att tänka att corona-tiden kommer att pågå i ungefär fem år. Lite grann som ett världskrig liksom.
Mycket är på undantag, men det mesta fortsätter ändå att rulla på i gamla hjulspår. Barnen slutar vara barn, medan de gamla blir allt äldre. Trots allt som händer eller inte händer, skrattar man och har lite kalas då och då – fast på nya premisser, med massa handsprit, några munskydd och väldigt få fonduer.
När jag hade bestämt mig för att vi kommer att hålla på så här i fem år, kändes det riktigt, riktigt bra. Om någon kommer dragande med ett perfekt vaccin i mitten av december blir jag förstås glatt överraskad, och så är det inte mer med det!
Upplyft av denna min nya insikt – femårskriget mot corona – satte jag tänderna i denna dag: en normal tisdag. Men två snabba möten med stora instanser (det som förut hette Landsting men som numera heter Regioner) om kommande digitalföreläsningar gled iväg och tog flera timmar. Ett klick på en sajt som gjorde reklam för solceller på tak resulterade i fyra telefonsamtal från solcellsexperter som på inga villkor ville mejla offerter utan prata om taklutning, väderstreck och vår skrala ekonomi.
– Jag vill inte låta dryg, men din approach är helt fel, Lotten.
Sa en.
– Tssst, det är bara att låna på huset! ALLA lånar på huset!
Sa en annan.
Timmarna gick. En trevlig språkfråga per mejl gjorde att jag trasslade in mig i en jätteutredning som jag inte alls hade tid med (om ”skägget i brevlådan”), och så kom Artonåringen och bad om ursäkt för att hans epilepsimedicin var tvärslut och han inte skulle hinna hämta ny idag.
Och det var då min dagsplanering for helt käpprätt åt helsefyr.
När jag kom till Apoteket, var det åtta nummer före mig. Efter 45 minuter var det fem. Bilden tog jag för att dokumentera hur synd det var om mig.
Och så fortsatte det i den stilen – jag
fastnade i bilköer
glömde handlingslappen
tappade bort min lilla handspritsflaska som jag är så duktig på att använda
glömde att jag behövde köpa bröd och det var minst en kilometer från kassan till bröddisken
åkte till biblioteket med fel böcker
skulle prompt in i en affär som bara släpper in åtta personer åt gången.
Och vips, var ”arbetsdagen” slut. Jag ryckte på axlarna och tänkte ”äsch, jag har ju fem år på mig att hinna ifatt!”, slappnade av och gick ut på dagens basketbollpromenad i spöregn.
Och hittade då något upplyftande mystiskt och väldigt annorlunda. Det är en liten näbbmus (?) och en större mus, som hade mött döden samtidigt, så här nära varandra. Vad tror ni har hänt?
“Two little mice fell in a bucket of cream. The first mouse quickly gave up and drowned. The second mouse, wouldn’t quit. He struggled so hard that eventually he churned that cream into butter and crawled out.”
Sensmoral: ge inte upp. Det är bara ungefär fem år kvar!
Nu blir ni kanske besvikna. Av rubriken att döma skulle jag nu kunna berätta om mina spexerfarenheter (observera p:et) när jag iklädd endast korsett trippade över scenen och fick applåder för ingenting. Ropen skallade …
– En gång till! En gång till! skrek lundensarna.
– OMTAG! skrek stockholmarna.
– Kläu peå daj! skrek lustigkurrarna.
Och dääär trippade jag över scenen. Igen, igen och igen.
Men nu är det så att vi har tagit klivet in i mars igen. Eller om det är april. Repris, liksom. Kanske är det rentav blott oktober? Detta har hänt idag – vilket helt klart är ett omtag:
• För blott ett par minuter sedan fick Artonåringen veta att hans gymnasieskola tvärt avbryter all undervisning på plats och från och med måndag kör med distansundervisning som i våras. Tre personer (personal & elever) har blivit smittade på kort tid, och därför tar skolan det säkra före det oräkra.
• Spanjorens basketmatch imorrn är flyttad för att ”hela Nässjö” är satt i karantän (förmodligen är det inte en riktigt korrekt formulering från Svenska Basketbollförbundet).
• Tjugosexåringens basketmatch imorrn ska spelas precis som vanligt med all möjlig kroppskontakt.
• Alla trattkantareller har dragit nåt gammalt över sig eller flyttat hemifrån.
Men se här, uppfinningarnas moder, yada yada. Basketmatcher som kan spelas, ska spelas. Med max 50 personer per hall – så med alla spelare, coacher, sekretariat och domare finns det plats för kanske en fotograf och två chaufförer. Hej vad det går, spela spela spela, ingen som helst kroppskontakt före och efter matchen och med sprit ingniden boll och handsprit som flödar över tiljorna samt mellan fingrarna – vi ska studsa boll!
Och just idag uppvisade vår spanjors broder sjukdomssymtom. Spanjoren fick tillsammans med hustrun – Tjugosexåringen – hoppa in och coacha ett gäng 13-åringar genom att
ha spanjor-brorsan sufflerande i örat
ha mig fejstajmande matchen på mobilen.
Den snörvlande och i karantän placerade coachspanjoren bor i mobilen i min hand där. Vår spanjor har honom i öronen via röda sladdar.
Vår spanjor tog sig åt öronsnäckan och tystnade, blundade och lyssnade. Och så översatte han det som nyss sades på spanska till perfekt svenska samtidigt som han censurerade svordomar och emotioner.
Pfuuuh. Matchen slutade i en hedersam förlust där grabbarna fick beröm och hurrarop – precis som det ska vara.
Sedan var det dags att ta en av 172 basketbollpromenader i skogen. En gång till! Omtag! Men inga trattiga kantareller hittade vi.
Men … excuse my manners. Hur mår ni? Är allt som förr? Vad händer?
Precis som för ett år sedan åkte vi – gymnasiekompisarna – mot Dalarna för att äta oss feta norr om Säter. Svamparna var det inte mycket bevänt med i år; på dubbelt så lång tid fick vi ihop ungefär hälften så mycket. Men då hann vi också förirra oss ut på en stor myr för att leta efter tranbär, som plötsligt blev väldigt viktiga.
– Tranbärssåsen! sa såsmakaren.
– Vilken sås? sa vi andra fyra.
– Till lammet! Samma sås som förra året! sa såsmakaren uppbragt.
– Gjorde du en sås förra året? sa de fyras förvirrade gäng.
– Minns ni inte min sås från förra året? snyftade såsmakaren.
– JO! DEN VAR JÄTTEGOD! sa fyra glömska kamrater i korus utan att minnas ett jota.
– Dom växer i långa revor så hittar ni ett, finns det säkert fler i närheten! ropade den av oss som var van vid tranbärsjakt.
Efter en lång stunds klafs och klet i vätan, kände vi oss färdigplockade. Vi samlade ihop oss för att skåda den samlade skörden.
Ett tranbär! Alla beundrade vi den lilla röda juvelen.
Och så fortsatte vi den ämrans jakten på trattisar som förklär sig till lövhögar och barksräp.
Det här lovade gott, men var tyvärr bara en enda ensam tratt-tuva.Plötsligt fick jag lite ont i hålfoten.
När man går där och fnular och letar svamp, far samtalsämnena som pingisbollar i en tornado. Vi avhandlade bl.a.:
föräldrar som går vilse
föräldrar som cyklar omkull
barn som inte flyger ut
barn som skaffar barn
en herrans massa coronaerfarenheter – framför allt det faktum att det är ganska tyst om patienter som har drabbats av bestående hjärnskador pga. syrebrist.
Och så var det ju det här med storskiftet. Och Lillskiftet? Stötskiftet? Lankskiftet?
Vi kunde inte alls enas om vad skiftena hette eller när de ägde rum, och bestämde oss snabbt för att det var våra lärares fel. Men nu har jag försökt få klarhet i detta.
Storskifte – mitten av 1700-talet. Man ville minska jordsplittringen och tvingade bönderna att sätta ihop de små åkerlapparna till stora, mer lättbrukade åkrar.
Enskifte – i Skåne 1803 (andra delar av Sverige, men inte alla, från 1807). Man kan fortfarande se resultatet med ensamma gårdar som har stora åkerarealer runt sig. Detta var inte lika effektivt i övriga Sverige där jordkvaliteten kunde variera stort på ganska små områden.
Laga skifte – en sorts kompromiss från 1827, som mer byggde på frivillighet. (Som inte kunde uppbådas i Dalarna.) Åkrarna slogs ihop och husen flyttades, fast mildare än under Storskiftet.
Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen (och för all del även på 1900-talet) förändrade landsbygden: den samlade Bullerbybebyggelsen spreds ut som när man slänger ut tärningar i Yatzy och ägorna samlades i stora Monopolbrädesliknande fyrkanter runt husen. Som exempel kunde sex tättbebyggda byar förvandlas till åttio solo-gårdar med varsin stor åkermark runtenom. Gymnasiekompisen Marit konstaterade stilla:
– Skiftesreformen är nog orsaken till det svenska vemodet: vi fick ju liksom inte bo kvar i byarna med våra polare efter 1830-nånting.
I Dalarna gällde en specialare som komplicerade jordlotterna – realarv – där inte blott den äldste sonen utan alla barn vid föräldrarnas bortgång fick dela på jorden och arvet (fast sönerna brukade få dubbelt så mycket som döttrarna). Då delades marken i allt mindre bitar och alla var ganska nöjda med det. Eller som Ninja-Malin skrev i en kommentar:
”Problemet är ju att efter alla arvsskiften så finns det ägoremsor i skogarna som är ett par kilometer långa och en halvmeter breda. Väjer man för en storvuxen tall är man genast inne på nästa äga, om inte den bredvid nästa äga.”
Karin mindes i en annan kommentar:
”När syrrans make var bestämkarl i Mora hade han ärende uppåt kommunens norra trakter och knackade på hos en äldre kvinna för att diskutera någon kommunal angelägenhet. Kvinnan gläntade förskrämt på dörren och frågade om det var krig. Nej, det var det ju inte.
– Usch då, mente kvinnan, då ä dä laga skifte!”
Men nu tillbaka till nutiden och svamparna. För inte nog med att jag hade ont i hålfoten efter pinnen – när pinnen var utdragen hade jag ju ett hål där istället. Hål i hålfoten! Och strax därefter en blöt yllestrumpa. Sedan hände detta, när jag helt obekymrad gick och trallade på en svampsång:
Hela högerbenet försvann ner i underjorden!
När jag med kamraternas hjälp hade kommit upp ur den mystiska hålet, ramlade vi alla fem istället ner i en liten myr som var proppfull med … tranbär.
Nästan två liter!
Skyddsombuden i församlingen godkände inte tranbärsplockarpositionerna, så med krum rygg vacklade vi alla hemåt i kvällningen.
Men först trillade jag förstås omkull och spillde ut en hel korg med svampar.
Dagen efter – på väg söderut – stannade vi till på en stor loppis, där man på toaletten kunde njuta av denna poesi:
Heja Dalarna!
Pssst! I SVT:s Öppet arkiv finns tv-serien Macklean (1993), som handlar om skiftet och om Rutger Macklean.
