Jag har bestämt mig för att tänka att corona-tiden kommer att pågå i ungefär fem år. Lite grann som ett världskrig liksom.
Mycket är på undantag, men det mesta fortsätter ändå att rulla på i gamla hjulspår. Barnen slutar vara barn, medan de gamla blir allt äldre. Trots allt som händer eller inte händer, skrattar man och har lite kalas då och då – fast på nya premisser, med massa handsprit, några munskydd och väldigt få fonduer.
När jag hade bestämt mig för att vi kommer att hålla på så här i fem år, kändes det riktigt, riktigt bra. Om någon kommer dragande med ett perfekt vaccin i mitten av december blir jag förstås glatt överraskad, och så är det inte mer med det!
Upplyft av denna min nya insikt – femårskriget mot corona – satte jag tänderna i denna dag: en normal tisdag. Men två snabba möten med stora instanser (det som förut hette Landsting men som numera heter Regioner) om kommande digitalföreläsningar gled iväg och tog flera timmar. Ett klick på en sajt som gjorde reklam för solceller på tak resulterade i fyra telefonsamtal från solcellsexperter som på inga villkor ville mejla offerter utan prata om taklutning, väderstreck och vår skrala ekonomi.
– Jag vill inte låta dryg, men din approach är helt fel, Lotten.
Sa en.
– Tssst, det är bara att låna på huset! ALLA lånar på huset!
Sa en annan.
Timmarna gick. En trevlig språkfråga per mejl gjorde att jag trasslade in mig i en jätteutredning som jag inte alls hade tid med (om ”skägget i brevlådan”), och så kom Artonåringen och bad om ursäkt för att hans epilepsimedicin var tvärslut och han inte skulle hinna hämta ny idag.
Och det var då min dagsplanering for helt käpprätt åt helsefyr.
Och så fortsatte det i den stilen – jag
- fastnade i bilköer
- glömde handlingslappen
- tappade bort min lilla handspritsflaska som jag är så duktig på att använda
- glömde att jag behövde köpa bröd och det var minst en kilometer från kassan till bröddisken
- åkte till biblioteket med fel böcker
- skulle prompt in i en affär som bara släpper in åtta personer åt gången.
Och vips, var ”arbetsdagen” slut. Jag ryckte på axlarna och tänkte ”äsch, jag har ju fem år på mig att hinna ifatt!”, slappnade av och gick ut på dagens basketbollpromenad i spöregn.
“Two little mice fell in a bucket of cream. The first mouse quickly gave up and drowned. The second mouse, wouldn’t quit. He struggled so hard that eventually he churned that cream into butter and crawled out.”
Sensmoral: ge inte upp. Det är bara ungefär fem år kvar!
Humor och mycket sanning i detta Lotten !
Fem år?
Det är välan bara knappa fyraåetthalvt år kvar?
Rätta mig om jag har fel.
Jag har garn så det räcker till både stickning och vävning, så jag klarar mig.
Nu blev jag ändå lite sugen på fondue. Shit vad länge sedan, min mamma brukade ordna ostfondue ett par gånger om året på 70-talet. Nostalgi!
Fem?!? Jag tänker mer två … Tycker det räcker och blir över!
Örjan, är Olle Bogren ny?
De små mössen hör väl hemma i nån sorglig (sorklig) barnbok. Jag sorterar just nu tre kartonger med mest barnböcker som Lille M. ’hittat’ i vårt källarförråd. Här har jag knogat och slitit och dragit ohälsa på mej på kuppen när jag ordnade och sorterade alla våra böcker – trodde jag. Och så finns det mer.
Vårt lilla apotek är alltid tomt. Du skulle spara tid på att ta bilen hit i stället för kön i apoteket hemmavid.
Nämen – välkommen hit, Olle Bogren!
(Som Ökenråttan nämner här ovan, har vi en Örjan som har som ansvar att hälsa alla nypåstigna välkomna. Ibland hinner vi före honom, men förr eller senare får du den officiella Örjan-hälsningen!)
Dina: Jag håller helt med om att det räcker med två. Men om jag är inställd på fem års krig, tänker jag annorlunda. Bättre. Större. Lugnare. Positivare rent av!
Bra tänkt. Det kanske hjälper? Jag nynnar annars så här års på novemberkänslan:
”Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind”
Ted Ström låt som har rader som
”En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
Flämtande ljus i Visby hamn”
Vanligtvis brukar jag kunna pigga upp mig med tanken på att kanske åka söderut när det blir som värst. Även om jag inte brukar åka någonstans är möjligheten trösterik. Nu finns inte den möjligheten. Men i november om fem år!
Jag får nog jobba på det där lite grann …
Näbbmöss är det just inga större djur som äter, eftersom de tydligen smakar förfärligt. Vanliga möss brukar försvinna fort.
Jag är urless på pandemin redan nu och vet inte om det blir bättre av din approach. Och mor och far vill ha hjälp att höststäda trädgården. Vågar vi resa?
Jag hade tre nummer framför mig när jag kom till apoteket i går, och efter tre minuter var jag framme. Konstigt.
Jag blev inte så sugen på fondue, men på att kolla över gnagarbekämpningsattiraljerna bortikring på går’n. Det är dags.
Eftersom Spanska sjukan höll på i två år så tycker jag inte att det här skall ta längre. Och de hade inte vaccin heller. Och längre än till sommaren tror jag inte att jag orkar vänta med att resa.
Ostfondue! Om man skulle göra det till helgen?
En annan blogg som jag frekventerar (VERKLIGEN frekventerar) har en devis som säger ungefär ”Håll ut, vi har klarat hälften!”. Det är ganska så tvetydigt. Varje dag som går har vi alltså klarat hälften. Och har då längre kvar innan det är över.
Den bloggen behöver verkligen lite balans (mest grabbar nu). Det enda som krävs är att man har lite maskiner i garaget eller maskinhallen, driver lantbruk eller har en sekrutttraktor som man jobbar hårt med att putsa upp. Eller har ett brinnande intresse för sådana saker. Och det vet jag att alla har!
Maskinisten.net heter plejset.
Idag var vi på utflykt per bil och tänkte ta rakaste vägen hem. Groomen tyckte sig höra något tuta, jag såg blåljusen, och sen såg vi att det inte skulle gå att komma fram. Bilen före svängde helt olagligt över mittrefugen* så då gjorde vi det också och tog en annan väg.
Två minuter senare och vi hade suttit där i bilkön. Fyra minuter senare och vi hade antagligen inte ens kommit av förra vägen. Ibland har man tur.
Och de inblandade (tre bilar enligt Upsala Nya) hade också tur – ingen till sjukhus.
*Snälla språkpolisen, vad heter det där upphöjda området mitt i lite större vägar som sträcker sig längs hela vägen?
Mittrefug.
Vänstra fug, högra fug och mittre fug. 🙂
The Fugs.
Oj jag tappade min lilla brödbit!
Lustigt, en kompis på FB skrev precis om ostfondue.
I mitt barndomshem åt vi fondue jätteofta. Liksom varannan månad! Och däremellan åt vi jordärtskockor, kronärtskockor, majskolvar, glace au four, brylépudding, ostbricka och spagetti med köttfärssås.
Undra sa flundra om något av barnen skulle gilla brylépudding.
Prova!
Dom kanske tycker om kaasplank också?
Åh, brylépudding som är så gott. Åtminstone om det är min pappas crème caramel vi pratar om. Min är inte så dum heller eftersom jag följer hans recept. Alldeles len, utan bubblor (mkt viktigt!), inte för söt och inte för fet. Mmmm. Beställer ”flan” här ibland på restaurang och tycker alltid att pappas är bättre 🙃.
Crème brûlée tycker jag däremot inte om alls…
Fugarna. Eller fugerna då. De (t)re fugerna.
Ursäkta att jag stör men jag behöver hjälp. Den här reklamen har förföljt mig ett tag men jag förstår inte vad det är. Kan det allvetande båset förklara?
Har aldrig sett, Niklas! Men jag bildgooglade och fick fram att det är:
”Women Pelvic Floor Muscle Inner Thigh Exerciser Hip Trainer Butt Training Fitness Tool”
Verkar jobbigt.
Refugerna här ovan är fantastiska! Vad tror ni om kioskvältaren ”De (t)re fugerna” av Magganini Båsist?
Vid tacktalet skulle jag lyfta Hakke och Brid, utan vilka verket inte kunde ha skapats. Det tillkom under min kravlande färd upp från golvet efter skrattparoxysmfallet dit.
Beträffande träningsredskapet ovan, kan man använda en toffla tro? Så slipper man betala elva dollars.
Men Niklas, vad är det för sajter du besöker?
Facebook heter den ÖR. Lite förbryllande faktiskt. H får på samma ställe reklam för den här. Jag trodde fejan var full av algoritmer konstruerade av Moral Majority.
Jag får också en hel del förvånande mail. Från damer som jag bor så gott som granne med. Dom uttrycker sig mycket stereotypt. Dom säger sig ha sett mig på mina morgonpromenader och så länge dom säger att dom gillar det dom ser så är det OK.
Det konstiga är att de flesta bor i Ukraina och riktigt så långa morgonpromenader brukar jag inte ta.
När jag fyllde jämnt härförleden så började det drälla in annonser om rynkborttagande krämer och apparater, inkontinensskydd och villiga singlar i mitt område.
Vilket område som är mitt brukar skifta från vecka till vecka, det kan vara allt från Abbekås, till Östersund över Norrtälje. Men det spealr ju strängt taget ingen roll, bara de är villiga, brukar jag tänka.
Niklases apparat tror jag är till för att man utan ansträngning eller naturliga förutsättningar ska få det åtråvärda ’thigh gap’ som är det yttersta beviset på skönhet i dagens värld. Jag tror man ska ha det under byxorna och sen tro att ingen ser vad som döljer sig där bak.
Naturligtvis kommer båset ihåg gatunasarna som stod och sålde diverse småprylar från en bricka fram på magen. Det kunde vara disktrasor som inte lämnade ränder efter sig, eller den yppersta av nålpåträdare, skosnören som aldrig gick upp vid inopportuna tillfällen.
Hade de fortfarande nött skolädret på våra gator så hade de garanterat sålt lårhålsmanicken. Kan ni höra saluföringen?
Hear, hear, Ninja! ”Den yppersta av nålpåträdare”!
En nas lyckades en gång få mig att trängta efter spezialtrazan Z, som sög bättre än andra och (just det) inte lämnade ränder. Inte hade jag väl funderat på ränder tidigare?
Numera får jag mest reklam om foträta skor. Och synnerligen färgglada tunikor. Och eftersom jag glatt kickar på länkarna (PERFEKTA PRYLAR JU!), får jag fler annonser i samma kategori.
Imorrn bitti pratar jag i radio och svarar på lyssnarfrågor! Om ni har några, lovar jag att svara på dem ca 08:45–09:00!
(Kanske fungerande länk: https://sverigesradio.se/morgonip4sormland)
Radion betalar väl? morrar manaaaschern.
ABSOLUT! Radion är det verkligen ordning på! Dock har de inte råd med mig mer än varannan vecka …
Erkänner. Missade att välkomna Olle Bogren.
Läste (för snabbt)-”Olle Bergman”. och han vet vi ju vem det är.
Men O. Berggren, du är mer än välkommen ocd med än fler kommentarer framöver.
Hallå -lå -lå?
Rapport från Råttboets kök. Lille M. skulle göra sin berömda portvinssås att ätas till en potät och lite kött. Han drog sej tillbaka till köket. Själv satt jag i lugn och ro med Sara Danii sista (ja, verkligen) och en aperitif. Då står plötsligt Lille M. på tröskeln. ”Jag hällde bort såsen.” ”???” ”Jag måste ha tänkt på nåt annat [Jo det vill jag lova!] och så hällde jag bort den.” ”Men … Hällde du genom en sil?” ”Ja, fast jag hade inget under.” Jag föll i våldsamt skratt. ”Tur att du har börjat i tid”, lyckades jag frusta fram. Vi har resurser till en ny sås. Jag ska sen steka köttet, få se hur det går …
Han är inte ensam!
Jag tillbringade flera dagar med att koka lammbuljong på styckningsresterna. Hela syltgrytan full. Silade noggrant bort buljongen från de sönderkokta grönsakerna och benen, rätt ner i slasken. Typ 8-10 liter buljong. Inte glad.
Sånt händer. Då får man (som Strindberg lite tveksamt avhandlar i en blå bok) äta soppköttet.
Man får det. Man får peta bort rotsaksmoset och sen kan man sörpla i sig det lilla ätbara köttet. När man kokar buljong i Klockrike tager man allt som inte blir stekar, grytbitar eller färs och lägger i grytan, fett, senor, hinnor och viktigast av allt, de med hammaren sönderslagna benen. Rotsaker av valfria sorter, lagerblad kanske och hela svartpepparkorn.
Sen vatten upp till kokmån och så på på spisen.
Sen får det stå där och småsjuda ett par dagar. Nätterna får grytan tillbringa på altanen med sten på locket. Tung sten.
Man vet att buljongen är klar när grannarna som går förbi utanför sniffar njutningsfyllt.
Då får buljongen svalna utomhus, fettkakan lyfts loss, buljongen värms till flytande skick och allt silar ifrån. Helst ner i en annan gryta. Slasken är jättedum att använda.
Sen häller man upp buljongen i långpannor och ugnsformar och när den stelnat skär man den i bitar och styckfryser bitarna.
Mums!
På den tiden barnen var små och vi åt mycket lammkött köpte jag fem-sex lamm åt gången, så det var av nöden att använda en femtonliters syltgryta. Men gott var det.
Hej alla, sorry och förlåt att ni måste hänga här i gamla bås som det börjar mögla i snart! Jag hinner inte ens idag med en extratimme allt som ska göras. Nyss spillde jag en liter lingon på köksgolvet, vilket nästan kändes som att sila bort buljong.
Förlåt, men menar du att vi som hänger här är mögelangripna?
Ur det grågröna luddet hojtar en annan, uppslukad av sin nyvunna kärlek. Jag , och hon, pendlar glatt mellan mitt tussilagohem och Uddevalla, där hon bor. Som tur är har vi hittills inte möts på vägen och på så sätt missat att träffas hemma hos varandra – eller hur jag ska beskriva det.
Tiden har inte riktigt räckt till för båshäng.
Det är fantastiskt vad kärlek kan göra för tillfrisknandet efter en sjukdom, och vad roligt det är att laga mat till fler än en! Vi har ätit kronärtskockor och rostat kastanjer, och jag är lovad fondue. Kanske man skulle ge sig på att koka buljong … Dunderglöggen står i alla fall och jäser i tvättstugan och man märker knappt att regnet spöar ner där utanför
Härligt Kråkan! Grattis till alltihop! Klokt att inte försöka ses halvvägs, det brukar gå käpprätt åt pipsvängen, hälsar en lika erfaren som vittbefaren dysdirektiker.
Grattis Kråkan och Kråkamaja!
Det låter alldeles förfärligt härligt underbart!!
Okej, Kråkan: en utmaning! Välkomna Kråkamaja in till kommentators båset när tiden är mogen!
(Jag fladdrar som en vilsen fjäril mellan olika konstiga uppdrag. Om jag skriver en bok om hösten 2020 kommer den att heta ”Krackelering” eller kanske ”Var är jag?” för att inte tala om ”Varför är det så ont om tid!”.)
Heja Kråkan och hans darling! Så uppiggande att läsa om lite amour.