Söstra mi – aka Orangeluvan – satte släkten till att skriva upp hur de hänger upp tiden sedan de föddes. Årtalen alltså. Eller konkret:
– Vad har hänt per år sedan du föddes? Tänker du på det? sa hon
– Vet inte, sa nån.
– Nej, sa flera.
– Årtal är trista, sa en person.
– Inte 1066, det är ett bra årtal. Och 1912! För att inte taaala om 1956! sa jag ivrigt.
Själv kan jag inte låta bli att säga ”då dog Churchill” när någon säger 1965. Oerhört störande. Eller ”då åt jag mitt livs första pizza med ansjovis på” när månlandningen nämns. Och så måste jag tjoa ”1973!” när modet med snickarbyxor omtalas.
– Förlåt, det kanske jag har berättat förut? brukar jag sedan säga för säkerhets skull eftersom jag med stor sannorlikhet har det.
(Men just när det gäller snickarbyxor är det lite komplicerat. Redan på våren 1972 var de som hetast, men jag fick dem inte förrän de var snudd på töntiga 1973. Fast då flyttade vi ju från Lund till Luleå i samma veva, där modet led av lite eftersläpning. I andra modesvängen med snickarbyxor var jag 1978 nästan först med det senaste.)
Så … när jag skulle skriva upp min tidslinje som på bilden ovan, gick det helt åt tjottahejti. Redan när jag kom till Lasse Berghagens mellovinst 1975 var papperet fullt. Så jag hämtade datorn.
Här får ni se knappt hälften – inte alldeles korrläst vad gäller versaler och gemener – fyllt med OS, barnflickor och mellovinnare:
– Jävlar jävlar jävlar. Jävlar jäävlar!
När det gäller årtalen före min födelse funkar det likadant, varför jag är konfunderad över det där med att ”årtal är trista”. Okej, 412 f.Kr. är kanske lite trist – men tänk er då hur Aristofanes just då slet sitt hår över ”Lysistrate” som färdigställdes 411 f.Kr., och är hur rolig som helst.
Med tanke på denna min fascinerande och lite barnsliga glädje inför årtalsfakta är det faktiskt helt obegripligt att jag är så dålig på kungalängderna. (Förutom då Karl XII, som var 172 cm.)
En väldigt rolig fråga tycker jag, som gjorde just en sådan personlig resa genom alla mina år när jag fyllde 50 för några år sedan. Jag gjorde helt enkelt (fast vissa år var svåra, vad skulle jag skriva om 1970?) ett Facebookinlägg per dag, år för år. Jag började i juni med att berätta om året jag föddes, 1967, och finalen var min 50-årsdag 1 augusti. Det blev en resa genom stort och smått i livet, väldigt roligt att göra och det ena minnet ledde till det andra även om det först kunde kännas som ”men det här året hände ju ingenting”. Jag valde att bildsätta mina årsbetraktelser, det var ytterligare en utmaning!
Konsten att läsa: ”Jag började i juni med att berätta om året jag föddes, 1967, och finalen var min 50-årsdag 1 augusti.” Denna mening fick mej att falla i penséer: Hon föddes i juni och fyllde 50 i augusti …? Lite för tidigt på dan för mej, vad det verkar.
ACR är väl ny? Örjan, Örjan!
Och gäller det tid så vet jag bara att allt var mycket längre sen än jag tror.
Hmmm… ÖR, förstår din tanke att det var en snabbspolad uppväxt. Min huvudräkningsgissning blir dock att ACR-projektet började den 9 juni.
Eftersom jag körde mitt en-om-dagen-akvarell-projekt i hundra dagar faller sig den sortens tideräkning naturlig för mig. Men jag räknade ju alldeles bortitok när jag trodde att corona-eländet skulle vara över (gott och väl!) efter de hundra dagarna. Jag utgick från Decamerones tiodagarisolering från pesten och tiodubblade …
12 juni faktiskt, då stämde tideräkningen. 12 juni behandlade 1967, 13 juni behandlade 1968 och så vidare ända fram till den dag då jag fyllde 50 år (1 augusti 2017). Ber om ursäkt om jag orsakade matematisk huvudbry, jag ville mest dela förtjusningen i att minnas händelser eller omständigheter från olika år under mitt liv. Jag har för övrigt med både adventskalendrar och OS i mina nedslag också. Och Beatles!
Välkommen hit, Anne Christine Roslund – ACR! (Kommentatören Örjan kommer snart och välkomnar dig också, för det är hans jobb!)
Jag har aldrig någon aning om vilket år något hände. Jag vet vilket år jag föddes och vilket år jag tog studenten, och med någon möda kan jag minnas vilket år groomen och jag flyttade ihop. Några andra födelseår kan jag också, och några historiska årtal, 1066 och 1632 och 1989 och ett par till, men för att säga vilket år vi gifte oss måste jag ta av ringen och se efter, och vilket år jag startade företaget är lika svårt att svara på som min månadsinkomst (eller hushållets, ännu värre).
Kan man liksom sträcka ut det där uttrycket ’jag vaknade i morse och så var den dan förstörd’ till att gälla ens liv liksom?
Jag föddes 1960 och sen var det kört?
Jo visst läste jag för fort och tänkte för långsamt … Suck.
Min tideräkning är förstås (fortfarande) indelning i hösttermin och vårtermin.
Vid matbordet hade vi, när barnen bodde hemma, en bok som hette ’När hände det?’ eller nåt sånt. Man kunde slå upp ett visst årtal och se vad som då skedde. Mest slog vi upp årtal när vi satt vid middagsbordet och då gick vi efter klockan; kvart i sju slog vi upp 1845, ja ni förstår. Men eftersom vi åt middag vid praktiskt taget samma tid varje dag blev det ett väldigt läsande på årtal som började med 18. Säj 1815 så skriker vi allihop i kör:’Wienkongressen’.
Sen middag häromdagen, då gäller det att sia om framtiden 2115!
Det är något som går i familjen. Karin är dysdirektiker. Själv är jag dyschroniker (kan man väl kalla det)? Senaste bravaden i den vägen var när jag stövlade in på en krog i Uppsala. I god tid för ett möte som skulle starta klockan 13.00.
Mycket god tid kan man säga att det var. Mötet var visserligen det datumet, men först nästa månad. Nästan samma sak i Trollhättan. Då var det rätt veckodag, men fel veckonummer.
Som absolut största bravad i den vägen (jag har några andra vägar att gå vilse på också) var när jag tämligen orutinerad – hade bara gjort det en gång tidigare – fick en annons under ”Födda” publicerad i Sörmlands Nyheter. Rätt kön lyckades jag med. Men datumet blev fel.
Kungalängder? Där är jag lika kass. Och ändå har jag umgåtts personligen med Eriks den fjortonde kvarlevor. Men tänkte aldrig på att mäta honom.
Men du hälsade väl?
Underdånigst.
Jamen, det var ju skönt att höra. vi vill inte hga majestästsbrott i båset.
Fassan gjorde en sån där dyskronikergrej, när han trodde han å Mossan hade silverbröllopsdag.
Mossan fattade inte varför han hade hissat flaggan och gick runt som en äggsjuk höna. Han var ute en månad för tidigt. Men hon gillade diamantringen för det.
Apropå ingenting – eller rättare sagt … apropå Churchill. Kolla hans min mot kameran i översta bilden. Vad tror ni han precis sa?
– Mitt namn är Don. Don Juan. Grrrr.
En gång skulle jag flyga till Paris. I taxin ut till Arlanda bläddrade jag lite i resepapiren och upptäckte att datum på biljetten var en månad senare! Panik! Chauffören hade musik på och just som jag skulle falla ihop sjöng Frank Sinatra ’Come fly with me’. Så det gjorde jag. Det fixade sej!!
P.S. Det var Lille M. som ordnat biljetten …
Och betr. Churchills min tycker jag att han ser ut som ’Det var jag som la häftstift på frökens stol’.
Dysdirektiker är jag också – så till den milda grad att öst ibland byter plats med norr. Men dyskroniker … nope, jag, almanackan och klockan är såta vänner.
Men nu ljuger jag igen. Jag har ju missat ett tåg Lund–Sthlm genom att se fel på klockan!
Anne Christine Roslund . Vilket trevligt långt namn!
Välkommen med första kommentaren.
Hoppas du återkommer med exempel från dinlredan nedskrivna ivshistoria.
”Snucke i höghuset”?? Har jag väl aldrig hört talas om. Sjuttitalets kalendrar gick mig förbi, under ton- och ungvuxenåren var väl intressena mestadels andra.
Jag har ungefär noll koll på mitt livs årtal. Utom 1957 föds, liksom Caroline av Monaco. Samma dag trodde jag länge men hon var visst ett par dar tidigare.
Lite koll på en del yttre händelsers årtal dock, som ibland hjälper mig med mina egna. Som att jag vet att det var 1986 vi åkte buss till S:t Anton, eftersom vi under resan ner fick höra att Palme var skjuten. (Och reseledaren som var med på bussen kommenterade inför alla inom hörhåll med ”Än finns det hopp” … )
Churchills min, den har inte att göra med den lilla lösmustaschen han har på sig då?
Hahaaaa, vad du ser Magganini!
Tyvärr är detta 1918 (”Churchill meets female workers at Georgetown’s filling works near Glasgow in October 1918”) och då hade Hitler fortfarande en ”normal” mustasch, så om han har en lösmustasch fnittrar tjejerna nog bara för att han ser så omåttligt fånig ut.
Gah.
Oj, ”Snucke i höghuset” är vad jag alltid kallar den – kalendern heter egentligen ”Barnen i höjden”. I ett höghus med 24 våningar går lille Snucke omkring och pratar med grannarna – och den 24 dec firar alla alternativ julafton högst upp.
Snucke i höghuset utmärkte sig framför allt genom att själva papperskalendern var höghuset i tre dimensioner. Gick inte att spara. Det finns annars ett antal sparade kalendrar någonstans.
Jag är född på samma dag som Colin Firth. På sjuttiotalet kallades man då för låtsastvillingar.
Av julkalendrar, som hette adventskalendrar, förr i tiden, minns jag klart spår till Tomteboda, för då skulle man för första gången klistra på olika delar på kalendern och på så sätt bygga ett lok som var färdigt till julafton. Starke Mannen lade enväldigt beslag på den sysslan, och jag var jävligt förbannad däröver.
Sen minns man förstås Teskedsgumman, i mitt fall för att jag tyckte den var så sagolikt tråkig, det fanns inget i den som jag kunde relatera till på minsta vis.
Nanna i Regnsbågslandet kommer jag ihåg för att Nanna hade en så pinsamt kort klänning, halva trosan syntes, skämmigt, skämmigt.
Bästa kalendern är fortfarande Ture Sventon. Då jobbade jag ett spass inne på garagets kontor och varje dag klockan 16 var det samling i teverummet för julkalendern. En högtidsstund.
Är jag helt ensam om att tycka om Broster Broster, julkalendern 1971? Min dotter var tre år då och hade börjat uppskatta tv-program, kalendern var nog det första hon faktiskt gillade och gärna följde varje dag. Men jag har aldrig hört någon annan uttrycka samma förtjusning över den som vi kände.
Jag kommer inte ihåg Broster, broster! Varför vet jagi nte för jag var elva då, och borde fortfarande tittat på kalendern.
Jag minns en vådlig cykelfärd med en toktrampande Carl-Gustav och en födande Claire Wikholm, men det är ungefär allt.
Men minns vi inte till mans och kvinns även en dörr i Broster, broster, som sades leda nånstans men inte gjorde det?
*googlar frenetiskt*
Inte för att jag tänkte på det då men var det inte lite tråkigt för Birgitta Andersson att bli lämnad för Claire Wikholm?
Åh! Sicken spaning Niklas kommer med! Har jag aldrig tänkt på!
• Carl-Gustaf Lindstedt och Teskedsgumman Birgitta Andersson 1967 (och 1973).
• Carl-Gustaf Lindstedt och den barnafödande Claire Wikholm 1971.
Bonusnostalgi: https://www.oppetarkiv.se/video/1645768/gumman-som-blev-liten-som-en-tesked-sasong-1-avsnitt-1-av-12
Det var väl mer sprutt i Broster, Broster än i Teskedsgummans träbok till karl?
Jösses, hörni. Nu är vi gamla. Jag har fastnat och kan inte slita mig …
Herkules Jonsson (1969):
https://www.oppetarkiv.se/video/2448721/herkules-jonssons-storverk-avsnitt-1-av-25
Det synnerligen magiska sker för första gången efter drygt fem minuter in i programmet.
Bubbla förknasare!!!!
Aha! Det är därifrån jag kommer ihåg Nanna. Kommer ihåg att jag tyckte hennes hår var så fint. Annars kommer jag bara ihåg att hon gick in i ett träd.
Höghuset, Trolltider (fast jag redan var något lite äldre), Fem myror, Teskedsgumman, Herkules, mm kommer jag ihåg men inte Broster. Undrar varför?
Churchil mustach? Trodde det var nässkugga. Så damerna har också mustach? Kanske därför alla verkar så muntra?
Var det inte den där kalendern där dom skrek rätt så mycket?
Herr Kules tyckte jag om. Fastän jag inte hörde till målgruppen.
Nu har vi sett två avsnitt av teveprogram om Trumps fyra år. Värre än den värsta skräckfilm! Helt ofattbart, vad som plötsligt går för sej. Ja, God save Amerika, verkar synnerligen befogat.
Är det den på SVTplay, Ökenråttan?
https://www.svtplay.se/trump-fyra-ar-fran-insidan
Ska man … vågar man … bör man … se?
Jag ska inte se den, jag orkar inte med Trump, han måste röstas bort nästa vecka, nåt annat är inte tänkbart.
Förra gången det var presidentval i Amerikat så drabbades jag av en ännu värre katastrof än Trump, nu vill jag inte bli påmind längre.
Ja, det är på SVTPlay. Deprimerande att se; karln är ju totalt skamlös och väjer inte för det allra lägsta. Häver ur sej vilka oförskämdheter och lögner som helst mot vem som helst. Ofattbart lågt. Hur har han kunnat hamna i Vita Huset?
Lite roligt ur DN i dag. Det undras om språkpoliserna är organiserade i bokstavsrättsföreningar. (Tror ni att jag fick skriva det där som JAG ville?)
-> ÖR:
”Med käckhet kan man komma långt, med fräckhet kan man komma längre men med TÄCKHET och vackra ögon därtill så kommer man så långt man vill.”
Tror det var Karin Juel som sjöng så på den tiden det gick an att sjunga så.
Eftersom Humpty Trumpty inte är påfallande täck, snarast otäck, så återstår fräckhet. Hoppas bara att han inte kommer så långt han vill.
Vil låterigen välkomna Skogsgurra (och förhoppning även snart även Hyttis till båset).
Gamla bekanta som vait borta alltför länge.
Tack Örjan, jag ska tala allvar med henne. Kanske blir ett kombinationsnick:
Skogsborna? Eller nåt sånt. Eller så får det bli vid det gamla.
Inte så att vi känner oss som gamla hundar, kanske mer som gamla läglar.
Men mest som utgången och ommärkt köttfärs med nytt bäst-föredatum.
Haha, vilken bra liknelse – att känna sig som ”utgången och ommärkt köttfärs”!