Hoppa till innehåll

Etikett: trött

Efter en kort natt

– Plingplioooong!!! ringde det på dörren.

Jag vred mig mödosamt (revbenet ställer till det) mot klockan och såg till min stora irritation att den var 05.05, och att jag faktiskt måste ha drömt att det ringde på dörren. Eftersom jag var helt ensam i huset, hade jag inte heller någon att rådfråga. Jag bestämde mig för att somna om. Men så började jag fundera.

– Tänk om det är Bruce Willis som har sprungit från mördarna och ligger och blöder utanför dörren!

Släpp in mig!

– Tänk om det är en gammal vilsen dam som inte kan hitta hem, och som behöver min hjälp!

Hjälp, var är jag?

– Eller … tänk om det är en helt vanlig bov med en pickadoll!

Pang.

Som ni förstår, tog jag mig själv i kragen och stånkade mig upp ur sängen och gick ner till ytterdörren; hade det varit en dålig film hade jag väl blivit omkullputtad av ett spöke där och då. Men nej. Ingen Bruce Willis, ingen gammal dam och ingen bov.

– Gå och lägg dig igen, dummer, sa jag till mig själv; jag bara behöver vara ensam hemma i fem minuter innan jag börjar prata med mig själv.

Eftersom jag inte somnade om och dessutom hade varit uppe och tittat på den utmärkta The Banshees of Inisherin till långt efter midnatt, blev det en tung dag vad gäller koncentration. Mycket stort fokus låg på att inte gäspa rakt i ansiktet på mina medmänniskor. Revbenet hjälpte mig vänligt genom att då och då göra ont så att jag skärpte sinnena.

Men mitt i en privatlektion med en elev som har svårt med ordföljd, konsonantljud och uttal av vokaler, ringde sotarn.

– Hej! Jag står här och ringer på dörren!
– Nej! Jag är ju inte hemma!
– Ja, och vi har ju sagt att jag skulle komma idag.
– Förlååååt, jag har brutit ett revben och inte sovit.

Någon timme senare stod jag inne på posten och försökte förgäves att utan leg hämta paket.

– Jag har brutit ett revben och inte sovit, så jag glömde min legimitation hemma.
– Legitimation, rättade personalen mig.
– Ja.
– Men har du laddat ner appen så kan du hämta ut via Bank-id och en QR-kod?
– Ja, men mobilens minne är fullt så jag fick radera och nu kan jag inte ladda ner appar.
– Höhö, både du och din mobil har inget minne.
– Varken … eller, rättade jag.

Sedan spillde jag en påse frysta blåbär över hela köksgolvet, öppnade ett brev som jag själv hade skrivit och som skulle postas, slog pannan i toasitsen och glömde helt bort vad buktalare heter på engelska. Nu närmar sig klockan midnatt. Jag har förvisso brutit ett revben och inte sovit, men är pigg som en guttaperka! I normala fall hade jag ju börjat tapetsera, sy gardiner, satt en deg och gjort armhävningar. Men nu?

Äsch, jag får nöja mig med att göra lite hjärngymnastik och vifta på tårna.

(I kommentatorsbåset finns lite hjärngymnastik: ett matteproblem som man kan lösa utan att vara bra på matte.)

Share
45 kommentarer

Är ni trötta?

Jag är så trött!

Är det månne coronatröttma? Eller har jag helt enkelt bara vant av mig vad gäller normalt leverne att det blir för mycket med jobb, samvaro, kalas, småresor, basketträningar, artikelredigeringar, undervisning, promenader och matlagning?

Hur mår ni? Vill ni också dra nåt gammalt över er och bara stirra in i ett akvarium? Eller vill ni fara som en tätting mellan punkterna ovan?

Fast jag är i alla fall propert klädd när jag gör allt huller om buller och åker till adjunktjobbet och har mig: kolla på finbrallorna som har blommor på högerbenet!

I all välmening och med ett leende sa min norrbottniska farmor när folk berättade om spik i foten, yxa i vaden och flimmer i hjärttrakten:

– Men känn’ int’ efter.

Så nu går jag på den linjen, och vet därför att berätta att GÄÄÄÄÄÄÄÄSP jag har lyckats plocka en delikatess i skogen vår. Den (inte skogen) heter svart GÄÄÄÄÄÄÄÄSP trumpetnånting och ZZZZZZ.

Härmed meddelas: vi litar på svampexpertisen och kommer att (gulp) äta dessa.

Men nu blev jag plötsligt lite pigg igen! Kolla vad jag fick se in action när mitt passerkort inte funkade och passerkortspersonalen på passerkortsavdelningen inte kunde lösa problemet utan blev tvungna att skriva ut ett nytt passerkort!

En passerkortsprinter! Man bara klickar ”print” på datorn bredvid mitt namn, så tuggar maskinen fram ett kort!

När kortet var färdigt, upptäckte vi att det gamla kortet funkade om en viss ruta i datorn klickades i, så där gick (tydligen) 110 kr till spillo.

– Kostar det 110 kr att skriva ut ETT kort?
– Yup. Så. Nu funkar ditt gamla, så vi klipper ditt nya.
– Vad var det som var fel?
– Du hade fått fel kod iklickad: ditt kort var ett larmkort som bara viktiga personer har.
– Åh … tack …? Vem …?
– Om bovar kommer och vill in i högskolan och under pistolhot tvingar dig att trycka koden, kan de som har ett larmkort trycka en viss kod så att larmet går i hela byggnaden.
– Men jag som inte är viktig?
– Nä, du blir nog skjuten.

Det är förstås bara att acceptera sitt livsöde – men kanske i alla fall sträva lite efter att bli en viktig person. Kanske en som designar bättre cykelställ än dessa?

Dagens i-landsproblem eller bara ett litet irritationsmoment.

Kolla på cykelstället. Man kan inte låsa fast cykeln med bygellåset – bovarna (förmodligen samma bovar som tvingar mig att trycka in koden) kan bara tråckla loss cykeln och hiva upp den på ett lastbilsflak. Vabaha? Det är väl inge bra?

Jahaja. Här sitter jag mitt i natten och är hur pigg som helst. Om man skulle ta och dansa lite hambo eller nåt? Dammsuga källaren? Putsa silver? Rensa den förnicklade svampen? Gäsp. Eller kanske … zzzzzzz …

Share
20 kommentarer

Jag är tydligen en fågelzombie

A very tired bird.

– Jag är så inihelvete trött, sa jag till min djefla man.
– Ät en hjärna, svarade han.
– Lite ont om hjärnor på Lidl … sa jag i ett försök att vara rolig mitt i tröttman.
– Mhm. Och så är du ju ingen talgoxe, sa han.
– Eh. (Va?) Nej.
Parus major.
– Okej. Lynx lynx. Gluteus maximus. Vena basilica. Clavicula. Ursa Major.

Sa jag eftersom jag en gång i tiden

  1. trodde att jag kunde latin
  2. var ihop med en kille när han läste första terminen på läkarlinjen.
Trött sparv. (Piaf jue.)

– Nu rabblar du ju bara latin! sa min djefla man uppbragt.
– Schwwp! sa jag.

Detta stavas just så och uttalas ”” eftersom jag är lulebo.

– Great tits! svarade min man lite för snabbt.
– Tack – jag vet, sa jag. (Smickrad.) Men … just nu?
– Mhfnn. Talgoxe heter ’great tits’ på engelska.

Den här dialogen är på riktigt tagen från verkligheten. Hjärnor är på riktigt fyllda av fett, dumheter och en och annan vettig tanke samt odefinierade proteiner och kolhydrater, vitaminer och mineraler. Samt minnen. Och talgoxar heter verkligen great tits på engelska. På riktigt.

En annan säkerligen jättetrött sparv. Från Minsk jue.

Talgoxar attackerar vid energibrist (som vore de zombier i en film med Brad Pitt eller Simon Pegg) andra fåglar – och äter upp deras hjärna. De söta små liven som vi försöker blidka med talgbollar är i själva verket mördarmaskiner.

Men som egentligen bara är lika trötta som jag, och bara behöver lite påfyllning.

Så tag lärdom: akta er för trötta människor. Det kan mycket väl vara så att de inte bara ser ut som zombier utan plötsligt attackerar er. De äter upp vilken hjärna som helst. Utan urskillning. Samt oavsett innehåll.

Beware. Trött zombie.
Share
82 kommentarer

Som låge jag i fält

Jag har en väldigt romantisk bild av ”att ligga i fält”. Alla är män (inklusive jag, för jag är med i det här), det är 1937, alla har vadmal, våt ylle samt stenhårda läderpjuck och alla röker. Allt är tungt och skramligt och om det inte är svinkallt så är det i alla fall plaskblött. Alla har köttiga skavsår, skrapsår på näsan efter granruskor, valkar i händerna och ont i en inflammerad tand. Någon torkar snor från överläppen och smetar då sot i halva ansiktet från det eviga eldandet. Vi (jag är verkligen en av dem) berättar om våra skavanker och längtar till en varm säng med nymanglade lakan och att få dricka kaffe på bit.

Det romantiska i kråksången är att vi alla i denna bild är rätt nöjda.

Min söndag:

  1. Tidigt i morse slog jag vänster hälsena i en vilsen hantel när jag skulle backa från en bokhylla med böcker vars titlar hade krympt såpass att gammelögonen behövde lite avstånd.
  2. I trappan på väg ner till frukosten fastnade jag med ärmen i ledstången så att både axeln och koftärmen sa knirk.
  3. Teet var skållhett och brände mig – inte på tungan för den är härdad – på foten när jag med muggen i handen ryckte till för att jag hörde musfällan slå igen.
  4. Vänster lillfingernagel bröts tvärt av (som nu naglar som är mjuka som öronbrosk kan brytas av) när jag skulle pilla upp en skosnöreknut som nog inte har knutits upp sedan i oktober.
  5. Jag blev fem gånger på raken slagen i Skitgubbe och därför svartmålad i ansiktet av en bränd kork.
  6. Nyss slog jag huvudet i mitt eget knä när jag skulle göra en ny sit up.

Med andra ord känner jag mig precis så här:

Trött, lite sliten och väldigt nöjd.
Trött, lite sliten och väldigt nöjd.
Share
37 kommentarer

Det hårda arbetarlivet

Som egenföretagare pratar man gärna om hur det är att vara just egenföretagare. Vi låter lite bittra och jämför oss gärna med arbetarna på 1860-talet utan reglerad arbetstid, utan semester och utan pengar.

– Vem för vår talan i dagens alltmer jämlika samhälle? Va? Va? Va?
– Visserligen bröt jag benet i förrgår, men om jag inte står på scen om en timme får jag inga pengar och vem ska då köpa fil till mina barn?
– Ingen fara, jag ska ändå sitta uppe och jobba i natt, ring du från N.Y. klockan 03.
– Ojojojoj, stackars liten, har ni inte varit i Thailand! Någonsin? JAG HAR INTE VARIT UTOMLANDS SEDAN 1988, OCH DÅ FANNS INTE THAILAND!

Efter sådant här gnöl drar vi alla kollektivt efter andan och säger snabbt och tyst samt med en suck:

– Menjaja, jagvill ju bara jobbasåhär, jagvillintevaraanställd, vettu. Friheten … ja, det är det värt.

Igår på Ordfrosseföreläsningen lutade jag mig tungt mot SAOL.

Efter att ha jobbat utan paus för rast och vila 28 dagar i sträck, är jag idag ledig. Visserligen har jag jobb att utföra, men är så sömnig att bara blogginlägg låter sig göras utan kramp.

Istället har jag – fortfarande klädd i det jag sov i, vilket inte är Chanel No. 5 – sett på en film och sovit förmiddag.

Lunch.

Nyss åt jag lunchen som ses på bilden här ovan, inspirerad av filmen jag såg. Vilken film var det, tror ni? (Svaret finns i kommentatorsbåset.)

Uppdatering i kvällningen
Ni som är egenföretagare kan väl blogga om det hårda livet i gruvan från ert sätt att se det? Liten summering:
As Good as it Gets kommenterar att hon uppskattar arbetskamrater nu när hon inte är egen längre, medan Caveat lector (inte Ceveat) nöjer sig med bloggarbetskamrater. PGW skrattar och säger att vi är konstiga, Howdy Sailor har kul en gång i månaden (jag läser lite som jag vill, jag) medan Bondhustrun slår fast att f-skattsedel minsann är det nya svarta. Nej, enligt denna undersökning finns det inga egenföretagande karlar.

Ni som inte läser kommentarer ser vad ni missar, va?

Share
34 kommentarer

Liksom en dagbok på nätet: min måndag

Jahapp. Nu ska jag berätta vad jag gjorde igår.

Först insåg jag mitt i snöyran att juleljusen utomhus sitter kvar. I en grangirland, längsmed verandan och i ett par buskar. Är jag nu ensam i grannskapet om denna försummelse, denna synd och detta slarv? Men icke! Femton hus längre ner har Perssons kvar ett par lampor.

Sedan skickade jag iväg min djefla man med de tre minsta barnen på tåg till Skåne. Detta ivägskickande sker med jämna mellanrum och slutar alltid med att jag blir sjuk och alls inte hinner måla trappan, städa ur källaren, hinna ikapp tvättsorteringen eller sätta in foton i plastfickor. Något skumt har dessutom hänt med X2000-tågen, för Olle kan inte längre läsa och jobba åkandes i dem utan att bli åksjuk. Detta är frustrerande. Men det kunde ju vara värre, har det visat sig. Jag ringde när de hade kommit in i Småland.

– Hur har ni det? sa jag.
– Sjuåringen kräktes i mittgången för en kvart sedan. Nioåringen kräktes över hela sig för två minuter sed… vänta. Fyraåringen behöver kiss… oj. Nu behöver han inte kissa längre. Jag ringer senare!

På tåget fanns det inte en enda tvåldroppe – inte ens i restaurangvagnen. Ett par timmar senare satt de alla hemma hos farmor & farfar och åt köttbullsmackor med frisk aptit.

Nu kände jag mig lite illamående jag också, sådär av sympati. Men gick vidare med agendan.

I slutet av januari läste jag in texter på Sveriges Radio, vilket jag har gjort i ett par år. (Man kan lyssna här.) I en av texterna – den om semlor – skulle jag säga:

– Har ni hört att man kan dryga ut grädden med uppvispad äggvita? sa moster Kickan, vilket satte igång en het diskussion.

Men istället för att säga äggvita sade jag – två gånger till och med – gräddvita. Utan att själv höra det. Teknikern fick ringa hem och ge mig bakläxa, även om han först frågade om det verkligen skulle vara så där … Visserligen är jag inte riktigt rätt funtad, men någon måtta får det ju vara på förvirring. Därför var jag igår även på radion och gjorde en nyinläsning.
Det ser ut så här och är väldigt datoriserat. Jag pratar och pratar och markerar om jag läser fel och tar om och swåpp, är det färdigt.

Coolt, va, precis som en gammal kassettbandspelare? Man trycker ner (=klickar på) play och record samtidigt.

Ja, sedan spelade jag på kvällen basket med min onda, lilla stackars vrickade fot och var så himla kass på att passa, skjuta, springa och hoppa att jag till slut fick be om ursäkt för min närvaro.

Nu ska jag äta glass i sängen! (Som i den där filmen, ni vet?)

Share
29 kommentarer