Under basketpromenaderna som jag tar sedan mars 2020 (minns ni, vahettere, corona?) går och trillar jag över stock och sten med en basketboll i famnen. Mången mossa och lav har mildrat mina fall, men framför allt har jag blivit bättre på att hålla mig på benen. (De flesta av bilderna här nedan är från de senaste fyra åren.)
Tydligen är det något genetiskt, detta med att babbla, titta på himlen, snabbt vända sig om, tappa fokus och sedan stå på öronen; båda mina förändrar föräldrar har trillat en hel del genom åren. Men medan de fortsätter att ramla, har jag alltså blivit bättre på att inte göra det. Granruskorna vispar sår i ansiktet, stenar vinglar till, mossa släpper från stenar och ja ba:
– Oooiiiiiiiiiihuff, jag klarade det!
Till igår.
Och egentligen är allt den orienterande DDM:s fel, för han tog mig till spännande, nya marker och skogar som jag inte alls kände till.
Först trillade jag i djupa skogen utför ett stup (ungefär en meter högt) och landade så att läsglasögonen for av och luften gick ur mig.
– Är du okej? sa DDM medan han famlade efter mobilen för att föreviga ögonblicket.
Ja, det har ni förstått nu med anledning av bilderna här: mitt promenadsällskap vet att de ska ta en bild när jag är nyfallen.
– Huuuuuuuuhhhh, stönade jag eftersom det är så svårt att prata när man har landat på lungorna.
– Vad betyder det? sa DDM, som om vi inte alls hade varit tillsammans nästan dagligen sedan 1985.
DDM tog bilden, jag hittade brillorna och luften, konstaterade skrapsår på vänster ben och höger arm samt en bula i pannan – och så gick vi vidare. Han gör det inte lätt för mig, för naturligtvis blev vi tvungna att hasa nerför ett jättestup på säkert tio meter samtidigt som vi höll i en halvrutten björk. Vi hittade sedan gömställen (om nån mördare skulle få för sig att jaga oss just här) och sönderrasade kojor (mördarnas förmodligen) samt järnvägsslipers (aka järnvägssliprar).
Framför allt hamnade vi plötsligt på platsen för Skogstorps sågverk, som numera blott består av förvridna armeringsjärn och söndervittrande betong. Ute på den stora plattan som var sågverket förr, gick vi försiktigt omkring och häpnade över hur det såg ut.
– Efter en Godzilla-attack.
– Kanske ser det ut så här i Ukraina?
– Eller så ser det ut såhär överallt om 50 år när jorden går under.
– Ja, och UÄÄÄHH…FFFF AAAAH!
Där föll jag igen, mitt i en intressant mening som aldrig kommer att avslutas.
– Förmodligen har det bara stått och förfallit sedan nedläggningen 2004, tänk a…
– UÄÄÄH IIIH … ÅHHHHHHHHH…
– Lotten?
– HUUUUUUUHHHHHHHH…
– Säg nåt!
– Hhhhhffffschhhh … ååååh. Keeehj.
– Bra, då tar jag en bild.
Medan jag sedan samlade mig och konstaterade att jag kunde tänka och tala, gick DDM iväg och var romantisk.
Sedan igår har jag knaprat smärtstillande och ställt in två privatlektioner samt bett DDM
- skära bröd
- bre mackor
- knyta skor
- öppna dörren
- lyfta bort en liten låda som väger max 500 gram
- ta av mig bh:n
- sätta sockor på fötterna
- dra dit pepparn växer i ett ögonblick när smärtan skar genom märg och ben.
Vårdcentralen har rekommenderat vila i kombination med aktivitet och smärtstillande, samt sagt att det kan bli värre om en vecka. Och att vad det än är som har hänt, läker det på en eller två månader. Jösses.
Som om jag hade trillat omkull, ligger jag därför uthälld i sängen just nu för att ladda inför att på onsdag stå på en scen i Gävle och prata om skrivregler …
AJ! och JÄMRANS!!
Fråga a)
Är det för att du ska glömma bort att tänka på eventuell smärta i knäna som gud/DDM/ödet utsätter dig för detta?
Fråga b)
Kan man kombinera smärtstillande med bubbel??
Brutna revben gör mest ont tredje dagen, sägs det. Beklagar.
Och så har ni fått en otrevlig brand i stan också, enligt nyheterna. Beklagar det med.
Den (tydligen) anlagda branden ligger granne med vår baskethall, så alla träningar är inställda idag … och kanske även imorrn. Bovar och banditer stoppar alltså även basketspelande barn och tanter.
Bubbel var en bra idé, hakke! Om inte annat kan jag ju få fnissa lite mitt i ömkandet! (Men Socialstyrelsens direktiv- och rådfunktion blir inte glad.)
Men kära hjärtanes, Lotten. På en av bilderna såg det rentav ut som om du hamnat i raset i Steningssund. Och en del bilder såg ut att illustrera Pompeii före och efter. Du lever ett liv i farliga omgivningar, tydligen. Att gå medan man tittar uppåt kan ge dålig kontakt med markytan. Titta inte uppåt om du inte står still, är mitt råd.
Jag håller absolut med, Ökenråttan! Blicken stint i marken om jag inte har full koll på att fötterna placeras på platt mark! Pompeji-Lotten ska skärpa sig!
Dock måste jag säga att just nu, mittinatten, liggande i sängen med en god bok … känns det här helt okej. Onsdagstrippen till och från Gävle kan dock bli en utmaning.
Hakke:
Treo -Smärtstillande bubbel.
Det är så tydligt att vi människor är evolutionärt anpassade för att snubbla och ramla i naturen; då kan de mest dramatiska trill ge högst begränsade konsekvenser. Men när vi snavar och faller i människoskapad miljö så kan de mest beskedliga fall ge de mest trista utfall.
Jämför en trappa och en brant sluttning, till exempel – om man tappar balansen framåt i det förstnämnda kan det gå hur illa som helst, medan i det andra fallet är allt som händer att trillet blir ett rull. Eller detta att landa på jord och gräs, jämfört med att landa på betong och asfalt.
Här kommer naturtrill som heter duga med världens bästa orienterare – Fosser (NO) och Bergman (SE)! Inga blessyrer över huvud taget.
https://www.youtube.com/watch?v=lqnQ8XV2bb0
Oj, oj, oj. Krya på dig!
Tack, Aha! – men det är verkligen inte nån fara med mig. Jag knaprar piller – alvedon funkar inte alls, medan ipren lägger sig som bomull i mina sargade revben. (Men nysningar göre sig icke besvär, som sagt. Hugaligen.)
Aj! Ja, nysningar går fetbort. Liksom roliga böcker och Youtube-klipp., eftersom det gör ont att skratta. Och visst är det konstigt att Alvedon säljs som smärtstillande! Jag får huvudvärk av Alvedon.
Nu jädrar skapar jag under ipren-rus en presentation som handlar om AI. Tror ni att miljonerna kommer att rulla in nu? [plats för jättegarv]
Ja usch och fy för knäckta revben. Roligare kan man ha, men det önskar jag dej inte nu när rolig bara är välkommet i norsk/dansk betydelse. Ha det så tråkigt tills revbenen läkts.
För övrigt kan rapporteras att Covid-19 pandemin i c k e är över, testade positivt idag men är inte alvarligt sjuk. Tråkigt är det iallafall.
DDM var helsjuk i två veckor i augusti och vägrade covidtesta sig.
– Men vill du inte veta?
– Näe. Jag håller mig hemma och hostar bara på dig.
– Men är du inte det minsta nyfiken?
– Joooo. Men … men … jag … jag gillar inte att topsa mig i näsan …
Pah! sa jag och fnös mig ut ur sjukrummet. När JAG blir sjuk ska jag topsa mig av bara attan!
Men alltså det där var ju inge bra! Hela revben är mycket bättre och gör mindre ont tror jag mig veta. Och att kombinera brutna revben med ens en milt hostig Covid kan inte vara bra så strunta idet!
Jag får fantomsmärtor av att läsa, huvaligen.
Jaha, Lotten, du stammar tydligen från två som kallas förändrar, men det är inte det de gör alltså. Inte sig och inte heller dig, fast du försökte själv.
Ramla inte in under rotvältor, man vet aldrig när de får för sig att slå igen.
Gick det bra att stå väldigt stilla på scen och prata entonigt förresten?
Ooooh, tack Magganini! (Min korrläsarhjärna sitter kanske ihop med revbenen på nåt sätt?)
Föreläsningen i Gävle var jättekul – jag gick liksom på vatten och var alldeles hög och glad. Nu är jag äntligen hemma och kippar efter luft på köksgolvet med datorn på magen. (Det är ett mycket skönt köksgolv och kippandet beror bara på att jag ligger lite snett.) Entonigheten glömde jag komplett bort, men två gånger blev jag tyvärr tvungen att hosta. Så här lät det:
– HOAAJSCH.
Det är underligt hur lätt det går att räkna hur många gånger man hostar när revbenen är knäckta!
Pysse och jag har biljetter till Bill Bailey på Cirkus till våren. Ville bara förmedla det.
Flygbengan och jag har biljetter till Bill Bailey på Konserthuset i Göteborg till våren. Ville bara förmedla det.
Och så har vi biljetter till Winnerbäck i Linköping och till Wicked på Göteborgsoperan. Glömde säga det.
Ninja och jag har sedan tre minuter biljetter till Bill Bailey på Cirkus i Sthlm den 3/4. Jösses, vad vi alla har god smak!
Ville förstås förmedla det.
Revbensrapport:
– Och, sa sjuksköterskan, efter en vecka kan det plötsligt börja göra mer ont än det gör när man precis har skadat sig.
Jomen. Hello. Asså. Jag vet inte hur han gjorde i Die Hard, Bruce Willis. Men jag sover som prinsessan på ärten och begriper inte hur detta ska kunna läka ens på ett halvår. Fly mig en stukad fot istället!
Men Bruce får vi bara följa ett par timmar va, hur han mådde efter en vecka visar de inte på film.
Kolakaramellen har flyttat hemifrån, det är vähäldigt tomt utan hund i huset.
Sen i söndags bor hon hos T i Borås, hon är aningen förvirrad över det plötsliga miljöombytet. Men det finns gott om plats i sängen, och täcket är varmt och gott, och det är ju huvudsaken, hälsar hon förtröstansfullt.
[…] vred mig mödosamt (revbenet ställer till det) mot klockan och såg till min stora irritation att den var 05.05, och att jag […]
Nämen jösses! Det kändes bekant att jag läst att du brutit revben, men nu ser jag att det var ett tag sedan. Måtte ontet ge sig snart och hoppas att föreställningen inte var allt för rolig, med tanke på skrattattacker och så. Men KUL att ses idag! Det behöver ju inte dröja till april 2024 innan nästa gång.
[…] tekniken stjälper mer än den hjälper, alla hus är fula och kostymerna för små – men det brutna revbenet läker precis sådär långsamt som alla sa att det […]